Femte juli

Nätet till folket!

Propaganda

Propaganda är vår kategori för notiser om påverkanskampanjer från såväl staten som andra aktörer.

Förtryck kan komma i nya former

av

I en framtida dystopisk övervaknings- och kontrollstat kan de som inte bryr sig eller lägger sig i kanske ändå ha det rätt bra. Cirkulera, här finns inget att se.

Men den som kommer på kant med myndigheterna eller någon tjänsteman kan få det väldigt jobbigt.

Eller den som ifrågasätter eller avviker för mycket. Som de britter och tyskar som redan i dag får polisbesök när de tyckt fel på nätet. Oliktänkande kan rent av försvinna, som i Kina. Det är en skala.

Förtryck behöver inte komma marscherande ner för gatan. Det är mer troligt att det kommer i en annan, mindre spektakulär skepnad än förra gången.

Det kan smyga sig på och vara konsekvensen av missriktad välvilja. Eller naivitet. Eller inkompetens. Förtryck kan växa ur funktionell dumhet.

En ständigt pågående process i vilken politiken ökar sin makt och förvaltningen sin volym leder till att individens frihet och oberoende begränsas.

Förtryck kan växa ur människors tendens att vilja utöva makt över andra. Eller för att bereda väg för vackra utopiska visioner utan utrymme för avvikande åsikter.

Förtryck kan vara ansiktslöst och »ingens« fel eller ansvar. En biprodukt av överordnade mål.

Det är här de grundläggande mänskliga rättigheterna kommer in i bilden. Grundläggande, eftersom ingen majoritet eller överhet skall kunna kränka individens rättigheter eller tysta henne. I princip.

De mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot statens övergrepp. De finns för att skydda den som är obekväm, impopulär, misstänkliggjord eller i minoritet – och för vanligt, hederligt folk som skall lämnas i fred.

Med Chat Control vill man granska innehållet i folks elektroniska meddelanden. Med Digital Services Act och EU:s nya »demokratisköld« vill man styra vad människor skall få se online.

Här står både rätten till privatliv och yttrandefriheten på spel. Kampen pågår just nu och formar vår framtid.

CC0

EU väljer kontroll före information

av

EU bemöter inte farliga rykten med bättre information, utan med krav på mer övervakning och faktagranskning. Det riskerar att göra plattformarna till verktyg för indirekt statlig informationskontroll.

Stormningen av den spanska exklaven Ceuta var problematisk med risk för omedelbara och dödliga konsekvenser. Men det är inte den första eller sista masshysterin med eller utan internet. Visst, internet kan öka spridningen – vilket bäst bemöts med konkret motinformation.

Är det någon som sett någon sådan motinformation – alls?

Det enda jag hittar är ett uttalande av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när stormingen i princip var över. På engelska.

»Dangerous crossings must stop immediately. Smuggling networks must be dismantled. And returns must be swift, as our rules allow.«

Då så. I vilken mån detta nådde eller påverkade unga marockaner är högst oklart.

I all ödmjukhet: Man hade kunnat meddela att »Gränsen till Ceuta är inte öppen. Den spanska domstolen har förbjudit omedelbara avvisningar till havs, men den har inte givit någon rätt att resa in eller stanna i Spanien. Den som tar sig över kan frihetsberövas, få sitt ärende prövat och därefter återsändas. Försök att simma över är olagliga och förenade med livsfara.«

Detta hade kunnat ske på arabiska, marockansk darija, franska och spanska genom betald geografisk annonsering i norra Marocko, via spanska och marockanska myndigheter och genom tydliga myndighetskonton på samma plattformar där ryktet cirkulerade.

Men så gjorde man inte. Istället skyller man på det internet vars genomslagskraft man själv inte förmår utnyttja. EU-kommissionär Henna Virkkunen skyller allt på främst Meta och TikTok.

»Platforms must act decisively in keeping the integrity of the digital space, in particular during crisis situations… (…) Monitoring must increase, cooperation with fact-checkers to be strengthened.«

Detta skall »följas upp på måndag«.

Dock framgår det inte vad som konkret skall övervakas, vilket innehåll som skall begränsas, hur desinformation skall definieras, hur detta är tänkt att gå till eller vilken rättslig grund som åberopas.

Det problematiska är inte att EU vill stoppa ett falskt rykte om att gränsen till Ceuta är öppen. Problemet är metoden: Kommissionen pressar privata plattformar att intensifiera övervakning och faktagranskning – samtidigt som den själv har makt att utreda och bötfälla dem enligt Digital Services Act, DSA.

Detta skapar en risk för indirekt statlig censur utan något demokratiskt eller rättsligt beslut om exakt vilket innehåll som skall begränsas.

Så här: DSA kräver att mycket stora plattformar skall bedöma och motverka så kallade systemrisker. Det innebär att lagligt innehåll kan få minskad spridning, varningsetiketter eller andra begränsningar om det bedöms bidra till exempelvis samhällsskada eller »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten«. Vilket är imponerande vagt.

I denna process utformar EU-kommissionen diffusa riktlinjer om »systemiska risker« vars betydelse plattformarna själva får gissa sig fram till. Blir det inte som kommissionen tänkt sig kan den besluta om miljardböter.

Plattformarna riskerar därför mindre genom att ingripa för mycket än för lite. Då får de ett starkt incitament att sänka räckvidden för osäkra uppgifter hur relevanta och i slutändan korrekta dessa än må vara. De kan även blockera sökord, vilket känns direkt orwellianskt, automatisera fler beslut och ge utomstående faktagranskare fria händer.

I ett snabbt händelseförlopp är uppgifter ofta osäkra, ofullständiga eller motstridiga. Det som på fredagen klassas som desinformation kan på måndagen visa sig vara korrekt, delvis korrekt eller åtminstone rimligt att diskutera.

Faktagranskning kan vara värdefull. Men faktagranskare är inte domstolar eller demokratiskt ansvariga myndigheter. De väljer vad som skall granskas, hur frågan skall formuleras, vilka källor som skall tillmätas auktoritet och hur osäkerhet skall värderas. De kan göra fel och deras urval, finansiering, metod och politiska utgångspunkter kan påverka vilka påståenden som granskas och hur de formuleras.

När utomstående faktagranskare används för att inskränka inläggs spridning, strypa annonsintäkter, påverka rekommendationsalgoritmer eller bestraffa konton vid upprepade överträdelser – då handlar det om något helt annat än att bemöta dålig information med bättre information.

Vilken soppa detta är. Ytterst handlar det om intern europeisk politik och kamp om narrativet, agendan och makten.

Never waste a good crisis.

• EU tells Meta, TikTok to boost monitoring, fact-checking »

EU vill ha mer SVT på Youtube

av

EU förbereder lagstiftning som kan tvinga Youtube & Co att lyfta fram innehåll från Public Service. Konsekvensen blir minskad synlighet för alla andra, oberoende innehållsskapare.

I både EU och Storbritannien pågår just nu lagstiftningsarbete som bland annat kan tvinga videodelningsplattformar som Youtube att ge lyfta fram innehåll som produceras av Public Service-bolagen i respektive land.

Principen kallas för »prominence«. Det handlar om att medier som anses betrodda och viktiga för demokrati, mångfald och lokaljournalistik skall göras lätta att hitta i digitala miljöer.

Utöver Youtube drabbas även andra plattformar där användare laddar upp egna videoklipp, som TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X.

Konsekvensen av detta blir naturligtvis att alla andra – till exempel nya medier, oberoende journalister, influencers, poddare och fria opinionsbildare – kommer att få se sitt innehåll undanträngt och nedflyttat i plattformarnas flöde.

I EU pågår denna diskussion inom ramen för en översyn av det Audiovisuella Medeietjänstdirektivet (AVMSD). Den görs som en del av arbetet med EU:s European Democracy Shield. Europaparlamentets specielle rapportör för den senare är svensken Tomas Tobé (M).

Den här typen av regler har framför allt stöd hos socialdemokratiska och gröna partier, som under senare år återkommande argumenterat för ett större offentligt inflytande över den digitala informationsmiljön. Men det finns även support för idén bland vissa traditionellt borgerliga partier, då främst med hänvisning till nationell säkerhet.

De europeiska public service-bolagen är pådrivande – vilket lär ha att göra med att de tappar publik, speciellt vad gäller deras linjära sändningar. SVT, SR och UR är mycket positiva till förslaget. Sveriges Radios VD, Cilla Benkö, är i sin roll som vice president för Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) en av de starkaste rösterna för denna förändring.

Public Service-bolag är redan nu verksamma på de aktuella plattformarna, men deras synlighet där styrs idag främst av vad algoritmerna identifierat att användarna vill se. Nu kan detta innehåll alltså komma att lyftas fram så att det inte går att undvika.

Med det uppdaterade AVMSD riskerar vi att få en situation där vi inte själva får välja vad vi vill se i våra flöden. Politiken går från att reglera spelreglerna till att påverka vilka röster som skall göras mer synliga än andra. Vilket känns helt orimligt och främmande för ett öppet demokratiskt samhälle.

I sammanhanget är det värt att påminna om artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Europakonventionen skyddar som synes inte bara rätten att yttra sig utan också rätten att ta emot information utan offentlig myndighets inblandning.

Det uppdaterade direktivet kan även komma att innehålla krav på en ökad andel innehåll som produceras i EU, allmänt skärpta regler för video-plattformar, mer skydd för minderåriga, utökade åtgärder mot hat med mera. Bli inte förvånad om det även kommer regler för hur fria opinionsbildare skall få presentera sitt innehåll på olika plattformar.

EU-kommissionen håller just nu på att sammanställa resultatet av en offentlig konsultation om frågan. Denna sammanställning skall presenteras efter sommaren. Ett lagförslag väntas innan årsskiftet.

Samtidigt ligger britterna steget före med ett snarlikt förslag. Nedan en video från den oberoende Youtube-baserade nyhetskanalen TL;DR som tydligt förklarar problemet.

CC0

Tyska politiker vill kontrollera vad folk ser i sociala medier

av

I Tyskland vill delstaterna lyfta betrodda mediers synlighet framför annan information i sociala medier och sökmotorer.

De tyska delstatliga mediemyndigheterna (Landesmedienanstalten) kan komma att få inflytande över nyhetsartiklars synlighet i sociala medier och sökmotorer.

Den här gången handlar det inte om censur utan om innehåll som plattformarna förväntas lyfta fram framför annat.

Det finns redan en tysk reglering som säger att betrodda mediers appar skall vara mer synliga i Apples och Googles app-stores än andra. Det man nu diskuterar är att lyfta fram visst innehåll från vissa mediehus i sociala medier genom att skruva på algoritmerna.

Landesmedien-anstalterna som bestämmer över detta är i teorin fristående. Men deras ledamöter utses av delstatsparlamenten, de finansieras av delstaterna och de utövar offentlig tillsyn. Så i praktiken är de politiska organ.

Att den politiska makten skall styra informationsflödet är en dålig nygammal tysk idé. Nu vill man alltså göra samma sak igen – men med förment goda intentioner (som avgörs av det för tillfället rådande politiska modet).

Hur detta är tänkt att gå ihop med Europakonventionens artikel 10 om yttrandefrihet är en gåta…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Att delstatliga organ går in och prioriterar viss information högre än annan i folks flöden känns väldigt mycket som »offentlig myndighets inblandning«.

Man bör i sammanhanget hålla i minnet att begränsningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna som regel motiveras med kollektivets bästa.

Det gäller även om det handlar om missriktad välvilja i namn av kampen för demokrati och mot desinformation.

Att mediefrågorna ligger på delstatsnivå i Tyskland beror på att man inte vill riskera att en central regering tar kontroll över alla medier (igen). Men då delstaternas mediemyndigheter samverkar och samordnar sig blir resultatet att alla ägg ändå läggs i samma korg.

• So bauen die Medienanstalten an einer Pflicht zur Bevorzugung „verlässlicher“ Medien in den sozialen Netzwerken »

CC0

Ålderskontroll eller åsiktskontroll?

av

Åldersgränser för sociala medier innebär att alla måste identifiera sig. Detta kan även användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll – varnar tunga forskare.

I min ungdom drev Socialdemokraternas kvinnoförbund ett krav om att förbjuda parabolantenner. Så att folk inte skulle få en massa olämplig information och dumma idéer.

Olof Palme drev personligen kampen mot Radio Nord och Radio Syd. Etermediemonopolet måste till varje pris upprätthållas. Ungdomen fick finna sig i att lyssna på statligt godkänd musik.

Tryckpressen, tidningarna, videobandspelarna, bloggarna, sociala medier… Makthavare har alltid hatat fri information.

Människor kan ju få veta en massa saker som utmanar narrativet. Eller tycka fel. Ifrågasätta och lägga sig i. Vilket överheten som regel ogillar.

Den senaste planen är att man måste identifiera sig om man vill ha ett konto på sociala medier. De hoppas väl att om människor vet att man kan ta reda på vilka de är, då dämpar de sin kritik. Själv tror jag att man skapar en tryckkokare om man försöker lägga lock på samhällsdebatten.

ID-kravet genomförs som de flesta andra inskränkningar av internets frihet med barnen som murbräcka. Denna gång i form av åldersgränser för sociala medier, pådrivna av vederbörlig moralpanik.

I praktiken kräver de flesta modeller för åldersgränser någon form av identifiering. Vilket innebär att man inte kan vara anonym.

Storbritannien och Australien är redan på gång med ålderskontroll.

Detta har drabbat alla sociala medier och plattformar på vilka det finns så mycket som en teoretisk möjlighet att de har något innehåll någonstans som på något sätt kan tänkas vara olämpligt för minderåriga.

Vilket leder till att många webbplatser inför ålderskontroller mest för säkerhets skull, för att inte riskera att bryta mot lagen.

Häromdagen såg jag att någon hade fått bevisa sin ålder för att använda en onlinebaserad vetenskaplig kalkylator. För vad skall vi väl med unga mattebegåvningar till? De idiotiska exemplen staplas på hög.

Själva ålderskontrollen genomförs i dessa länder av respektive onlineplattform själv – vanligtvis via någon tredjepartsleverantör.

De senare har i flera fall visat sig ha kopplingar till nätbrottslighet, skurkstater och underrättelsevärlden. En av de stora, Persona, har en koppling till det kontroversiella företaget Palantir.

Men om åldersgränser införs i EU, då kommer det förmodligen att ske med EU:s nya digitala plånbok som är tänkt att rullas ut i slutet av året.

Om man använder den, då kommer man att kunna verifiera till exempel sin ålder som ett fristående värde – utan att lämna ifrån sig annan persondata. Vilket möjligen är en mindre dålig modell. Men fortfarande med potential för missbruk.

EU-plånboken är (än så länge) frivillig och alla kommer inte att vilja ha den. Så då står vi ändå där med persondata på drift.

Mer än 400 toppforskare har skrivit ett öppet brev där de påpekar att det inte finns några tydliga belägg för att åldersgränser gör barn säkrare online. Tvärtom kan unga då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner.

Ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll. Säger forskarna. Detta är den auktoritära statens önskedröm.

Blotta vetskapen om att någon kan kika över ens axel leder till självcensur.

Man kan också fundera över i vilken utsträckning åldersgränser kan vara ett sätt för politiken att avskärma unga från systemkritik.

Jag vill inte vara petig, men omfattas inte även unga människor av yttrandefriheten och dess frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser?

Nu står olika EU-länder och amerikanska delstater på kö för att införa detta system.

I Sverige har Socialdemokraterna alltid varit varma förespråkare för åldersgränser och hårdare tag mot internet. Magdalena Andersson talar om att politiken måste ta kontroll över utvecklingen.

Nyligen anslöt sig Moderaterna till kravet på åldersgränser. Det tillkännagavs av självaste partiledaren. En gång i tiden var de ett parti som stod upp för individen mot överheten.

Nu är de med och bygger ett system för kontroll och övervakning som med lätthet kan användas i lömska syften. En ständigt expanderande övervakningsstat i vilken yttrandefriheten samtidigt inskränks i många små steg.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

Makten över ordet

av

Alla vill ha makten över ordet och agendan. I själva verket befinner vi oss i ett komplext och dynamiskt system med ett tämligen slumpartat utfall – där även folkets röst nu hörs.

Min gamle samhällskunskapslärare insisterade på att vi skulle komma ihåg detta:

All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Idén om att det skall finnas något slags enda påbjuden sanning och information drivs av oroväckande många aktörer i samhällsdebatten. Alla är saliga i sin tro.

I själva verket befinner vi oss i ett kaotiskt informationslandskap där man gör klokt i att forma sin världsbild från flera oberoende källor.

Man får även vara beredd på att en politiker, en samhällsdebattör eller ett politiskt parti kan ha rätt om en viss sak och samtidigt vara skogstokig vad gäller allt annat. Och vice versa.

Man kanske rent av får acceptera att det finns problem som saknar en bra eller ens lämplig lösning. Men som ändå måste hanteras.

Således kan till exempel USA:s vicepresident Vance ha rätt om att Europa har ett problem med yttrandefriheten – samtidigt som han beter sig som en tölp och krattar manegen för en mer auktoritär ordning.

Eller det ryska knepet: Fånga upp ett verkligt folkligt missnöje och använd det som verktyg för att polarisera och destabilisera vårt samhälle. Vilket är dåligt, farligt och behöver hanteras med bättre information.

Men det betyder inte att man kan avfärda ovan nämnda folkliga missnöje som desinformation, påverkansförsök och bot-nätverk. I grunden kan det finnas ett verkligt problem som bara blir värre om det inte hanteras. Lägger man locket på skapar man en tryckkokare.

I debatten smetas deltagare ner med nedlåtande epitet – så att man kan ducka sakdebatten – även om kättaren faktiskt skulle råka ha en poäng. Vid sådana tillfällen kan en självrättfärdig grupp hävda att jorden är platt bara för att de förhatliga motståndarna påstår att den är rund.

En klassiker i den politiska debatten är att tillskriva motståndaren åsikter man tror, vill eller hoppas att denne har. Hittepå som omöjliggör en konstruktiv debatt. Den sokratiska dialogens död. Så handlar politik också mer om makt än om optimalt utfall.

Etablerad media och inte minst public service är mer intresserade av att skapa och underblåsa konflikter än av att rapportera vad som sker. Det säljer bättre. Och ökar polariseringen. Vilket skapar nya konflikter som drar fler klick.

Dessutom är den mesta journalistiken agendadriven. Vilket får mediehus och journalister att känna sig viktiga och mäktiga. Det är ofta enklare att påverka politiken med yttre tryck än från insidan.

Det är i denna oreda man skall se politikens försök att ta kontrollen över internet. Vilket i ett större perspektiv är dömt att misslyckas. Men det hindrar inte att mycket skada kan uppstå på vägen.

I Spanien är regeringen på väg att gå fram hårt mot sociala medier. Vilket möjligen kan förklaras av att den drabbats av en rad jobbiga skandaler – som lyfts fram i offentligheten av engagerade medborgare på nätet.

EU har med sin Digital Services Act (DSA) givit medlemsstaterna ett juridiskt ramverk som öppnar för nationella inskränkningar av yttrandefriheten. Och som ger EU själv makt att kväva obekväma internetaktörer med byråkrati.

Speciellt kravet att stora sociala medier och sökmotorer skall motverka skadlig men laglig information är absurt. Vill man begränsa det fria ordet får man vara så vänlig att gå den formella, demokratiska vägen och stifta en lag om saken efter en öppen och fri debatt.

För att tillföra en Kafka-artad dimension kan EU-kommissionen enligt DSA utfärda astronomiska böter för att sociala medier inte gjort tillräckligt för att motverka skadlig information – vilket alltså är något man vägrar att definiera.

Ur ett politiskt och byråkratiskt perspektiv är människor som ifrågasätter och lägger sig i online ett problem. Speciellt om de har en poäng. Eftersom de folkvalda varken vill svika partilinjen eller de utopiska visionerna är det omöjligt för dem att erkänna om de har fel.

Just därför tror jag att mycket »näthat« egentligen är irriterande medborgare som ansvariga makthavare inte förmår bemöta. Om man avfärdar något som hat kan man ducka sakfrågan.

Därmed inte annat sagt än att tonen kan vara hård online. Det är ofta ett uttryck för att människor som inte kan eller spelar det politiska spelet vill ge uttryck för sin frustration och fruktan. Man får ta det för vad det är. Inget blir bättre av att dessa människor upplever att man försöker tysta dem.

Naturligtvis finns det även verkliga rövhattar online, precis som i livet i övrigt. Att hetsa upp sig över dem är slöseri med tid och energi. Jag brukar betrakta dem med ett visst medlidande. Om någon är en idiot är det den personens problem, inte mitt.

Låt informationen flöda. Ta debatten. Försök skapa något positivt istället för att tysta andra.

CC0

USA: EU begränsar yttrandefriheten globalt

av

USA:s kongress anklagar EU för att påverka yttrandefriheten globalt. Rapporten väcker obekväma frågor även för oss i Europa.

Amerikanska kongressens justitieutskott har presenterat en rapport med namnet »The Foreign Censorship Threat, Part II: Europe’s Decade-Long Campaign to Censor the Global Internet and How it Harms American Speech in the United States«.

Tesen är att EU genom lagstiftning som till exempel Digital Services Act (DSA) inte bara inskränker det fria ordet i Europa – utan även för amerikaner i USA. Vilket i princip är ett korrekt konstaterande.

Även om DSA inte gäller i USA skapas incitament som leder till globala policyändringar, vilket indirekt påverkar amerikanska användare.

Detta är ingen nyhet. Och det har pågått länge, långt före DSA. Själv har jag skrivit om saken i 10-15 års tid. Enkelt uttryckt:

1) När politiker i EU vill inskränka det fria ordet utan att gå den krångliga vägen via lagstiftning utövar man istället påtryckningar mot sociala medier – för att dessa skall skärpa sina användarvillkor och regler för moderering. Vilket resulterar i att man begränsar yttrandefriheten utan demokratisk process eller demokratiskt mandat.

2) De sociala medieplattformarna ändrar då sina användarvillkor med mera, vilket av praktiska skäl sker på en global nivå. Inskränkningarna i yttrandefriheten får alltså konsekvenser i hela världen.

3) Detta drabbar amerikanska sociala medie-företag och användare – varpå de senare i praktiken får se sin yttrandefrihet begränsad.

Rapporten ger exempel på möten av detta slag. Vilket för tanken till när dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) flera gånger kallade upp sociala medier till departementet under åren 2017-21.

Påtryckningar har alltså skett på såväl EU-nivå som nationellt i medlemsstaterna.

Fin plattform ni har, tråkigt om något skulle hända med den…

Rapporten har en poäng här, underbyggd med dokumentation som begärts in från de olika sociala medie-företagen.

Rapporten visar även hur EU påverkat rapporteringen om det amerikanska presidentvalet. Vilket direkt drabbar berörda användare i USA.

Ett exempel som sticker ut är när dåvarande EU-kommissionären Thierry Breton hotade X med DSA i samband med att Elon Musk genomförde sin live-intervju med Donald Trump på plattformen. Man skulle rent av kunna tala om valpåverkan från främmande makt.

Politiskt är detta ett minfält då tidigare läckta dokument och utfrågningar visat hur den förra amerikanska administrationen varit direkt inblandad i att tysta ner vissa saker (som Hunter Bidens laptop) i sociala medier.

Rapporten tar även upp hur demonetarisering (strypta annonsintäkter) använts. Vilket EU uttryckligen nämner som möjlighet i sin Code of Practice on Disinformation, i kommissionens styrdokument till densamma, i Digital Services Act, i European Democracy Action Plan med mera.

Ett betydande antal lagliga konton och inlägg har demonetiserats efter påtryckningar från yttre aktörer.

Det har även drabbat amerikanska konton – vilket i praktiken inskränkt deras yttrandefrihet i USA och globalt.

Generellt sett har detta verktyg främst använts mot konton på den politiska högerkanten. Detta utan formella beslut eller rättsmedel för den drabbade.

Man kan även nämna skuggbanning – shadow banning, det vill säga begränsad spridning – som ett verktyg som används i sammanhanget.

Yttrandefriheten skyddas av den amerikanska konstitutionen – men bara mot staten. Här uppstår ett principiellt intressant problem när privata aktörer begränsar amerikaners möjlighet att nå ut, efter påtryckningar från främmande makt (EU).

En sak som slår mig med rapporten är att EU:s politiker och funktionärer ibland hotar med att stänga ner sociala medier om de inte lever upp till deras och DSA:s krav. Speciellt som de senare i delar är väldigt diffusa.

DSA ger ingen sådan möjlighet utöver att beordra att olagligt innehåll tas bort. Men EU kan inte stänga ner något. Vad man däremot kan göra är att bötfälla och ställa orimliga byråkratiska krav. Men inte mer än så.

Om man vill förbjuda en social medieplattform kan det endast ske i de enskilda medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och då förmodligen inte mer än tillfälligt.

Det är som att eurokraterna inte vet vad som står i deras egna lagar och regler.

Avslutningsvis – rapporten är ömsom vin ömsom vatten. Den innehåller en del högst relevant kritik. Men även missuppfattningar, generaliseringar och partsinlagor. Man skall komma ihåg att rapporten tagits fram av den republikanska majoriteten i kongressutskottet.

Men det vore tråkigt om de relevanta delarna skulle skymmas av politiska blockeringar.

• New Report Exposes European Commission Decade-Long Campaign to Censor American Speech »
• Direkt till PDF:en »

CC0

UK: När gamla medier flyttar in hos nya

av

I Storbritannien visar mätningar att Youtube gått om BBC.

Så nu föreslås lagstiftning som skall tvinga Youtube att prioritera BBC-innehåll.

Nu har visserligen BBC och Youtube redan ingått ett frivilligt avtal om att lägga ut mer material från BBC. Men det tycks inte stoppa Ofcoms förslag om lagstiftning.

Public Service – We have ways of making you watch…

För en djupdykning i ämnet, se Evan Edingers video nedan:

CC0

Europa utmanar X med W

av

W presenteras som ett europeiskt svar på X. Plattformen lanseras på WEF i Davos, talar om värderingar och verifiering – samt väcker frågor om öppenhet och vem som är välkommen.

Från World Economic Forum i Davos meddelas att det kommer att lanseras en ny europeisk social medieplattform: W. Detta skall tydligen dels tolkas som »We« och dels som »Values« & »Verified«.

VD blir den tyska juristen Prof. Dr. Anna Zeiter, LL.M, som har kopplingar till World Economic Forum och som även sitter i MTG:s styrelse.

Grundaren av det svenska klimatnätverket We Don’t Have Time, Ingmar Rentzhog (Greta Thunbergs förste PR-konsult) är enligt uppgift en av initiativtagarna.

W lanseras i övrigt av en grupp i WEF-sfären som sägs rymma tidigare svenska politiker från regeringarna Reinfeldt och Löfven samt några näringslivsprofiler.

Vad vi vet om W:

  • ID-krav
  • Baserad på europeiska servrar
  • GDPR- och DSA-kompatibel
  • Man vill värna europeiska värderingar
  • Man vill tackla desinformation och förtroendekrisen för nuvarande sociala medier

Inte en plats för visselblåsare och dissidenter, kan man anta.

Vill man vara lite elak kan man tänka sig att grundarna vill skapa en social medieplattform dit viktigt folk kan migrera – så att man äntligen får till den där bojkotten av X som S-ledaren Magdalena Andersson efterlyste förra veckan. (Eller rent av en blockering av X i EU.)

Nu är jag för konkurrens och jag hoppas verkligen att W blir ett vettigt och bra debattforum, öppet för alla. En plats där man kan föra ett rimligt samtal om viktiga saker. En plats där makthavare kan möta engagerade medborgare i en konstruktiv dialog.

Men jag har mina dubier. Risken är att det blir ännu ett LinkedIn, så tråkigt att det självdör. Eller att folk som ifrågasätter, käftar emot och är besvärliga flyttar med från X – och då blir det så där jobbigt igen.

Kommer vanligt folk att hänga på W? Att projektet lanseras på WEF i Davos utstrålar inte direkt folklighet.

Kommer användare att få tycka vad de vill, i vart fall så länge de uttrycker sig vårdat? Kommer modereringen att vara transparent? Hur kommer algoritmerna att hantera kritik mot makten?

När verifiering, DSA-logik och Davos-normer kombineras riskerar det fria ordet att begränsas genom design snarare än genom förbud.

Men som sagt, lycka till! Vi behöver fler aktörer på den sociala medie-marknaden.

• Europeans set to launch an alternative to X. It’s called W »

• Se delar av W:s presentationsvideo på X »

• Neue Plattform gegen Fake News – W Social will Twitter Konkurrenz machen »

CC0

EU: Pre bunking – källkritik eller förhandscensur?

av

EU vill »vaccinera« befolkningen mot skadlig information redan innan den sprids.

De senaste dagarna har ett klipp (se nedan) med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fått stor spridning. Det tycks härröra från Copenhagen Democratic Summit 2024 och handlar om hur EU tänker möta påverkansförsök och desinformation med »pre bunking« istället för »debunking«.

Det vill säga att förekomma felaktig information snarare än att bemöta den. Eller att »vaccinera« befolkningen mot sådan, som hon uttrycker saken. Vilket väcker massor av frågor.

Vill man göra en välvillig tolkning handlar det om att öva upp medborgarnas och samhällets förmåga till källkritik. Vilket naturligtvis är en bra sak. All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Men som vanligt blir bilden betydligt mindre klar när man frågar sig: Hur?

Här rör man sig farligt nära en funktionell motsvarighet till förhandsgranskning. Man måste även fråga sig vad det är för yttranden som skall motverkas och vem som skall bestämma det.

Hur har man till exempel tänkt skilja mellan otillbörliga påverkansförsök från främmande makt och fullt legitim intern kritik? Hur ser gränsen ut och var skall den gå?

Diskussionen om pre bunking är en del av EU:s nya »demokratisköld«. Vi har tidigare noterat att den mest tycks gå ut på att försvara demokratin med byråkrati. (Se länkar nedan.)

European Democracy Shield har förärats med ett specialutskott i Europaparlamentet vars slutsatser skall upp till behandling inom den närmaste tiden. Ansvarig rapportör är den svenske moderaten Tomas Tobé.

Så vad är det då Ursula von der Leyen sagt? Här är en transkribering av videoklippet nedan:

»And finally, it takes resilience. As technology evolves, we need to build up societal immunity around information manipulation. Because research has shown that pre-bunking is much more successful than debunking. Pre-bunking is basically the opposite of debunking. In short, prevention is preferable to cure. Perhaps if you think of information manipulation as a virus, instead of treating an infection once it has taken hold, that is debunking, it is much better to vaccinate so that the body is inoculated. Pre-bunking is the same approach. Because this information relies on people passing it on to others. It is essential that people know what malign information’s influence is and what the techniques are that are behind it. And as the knowledge goes up, our chances of being influenced goes down. And that builds up the society resilience that we will need.«

Det tycks handla om att förutspå hur desinformation kan spridas och att ge människor verktyg att känna igen och avfärda manipulation innan den tar fäste i debatten.

Vilket vid första påseende kan låta klokt och vackert, tills man som sagt börjar försöka utreda exakt hur detta är tänkt att gå till.

Kommer det att leda till förhandsgranskning? Man avser ju att motverka yttranden innan de uppstår. I så fall kan det stå i strid med den svenska grundlagen som uttryckligen förbjuder förhandscensur.

Enligt den svenska tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen får det allmänna inte ingripa mot yttranden innan de offentliggörs. Staten får varken godkänna, stoppa eller villkora yttranden i förväg. Ansvar kan endast utkrävas i efterhand, och då genom lag och i domstol.

Detta bör rimligen gälla även när det rör sig om mönster, aktörer, tidpunkter och teman.

Hur lämpligt är det med ett system där politiker och tjänstemän – som har en egen agenda – styr informationsmiljön innan yttranden ens uttrycks? Vilka rättsmedel kommer att finnas för dem vars yttranden motverkas?

Och även om man inte censurerar utan »bara« begränsar spridningen av vissa yttranden kommer det att leda till att vissa perspektiv aldrig kan nå en bredare publik, även om de skulle vara relevanta. Vad som drabbas är beroende av EU-apparatens politiska dagsform.

Det är lite av Orwells Sanningsministerium över det hela.

Speciellt bör man vara skeptisk när det handlar om den EU-kommission som själv blivit påkommen med att ägna sig åt desinformation.

Till exempel när EU presenterade en riggad undersökning från sitt eget opinionsnstitut Eurobarometern som visade att 73% av svenska folket är för Chat Control 2 – samtidigt som en svensk Novus-mätning visade det rakt motsatta, att 72% är emot Chat Control 2.

EU-kommissionen genomförde alltså en riggad opinionsmätning som sedan användes i en betald EU-kampanj på X vars målgrupp bestämdes genom politisk micro targeting – vilket är förbjudet enligt EU:s egna nya nätlagar.

Det känns som att man håller på att skapa ett regelverk som är diffust och som kan användas lite hur som helst. Som med Digital Services Acts krav på att motverka och begränsa spridningen av innehåll på stora plattformar och sökmotorer som kan anses vara »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket har visat sig vara ett gungfly.

Naturligtvis skall felaktigheter bemötas och påverkansförsök som syftar till att destabilisera vårt samhälle bekämpas. Kritiken mot pre bunking handlar därför inte om att ursäkta desinformation – utan om att försvara den öppna debatten som metod.

Dock får jag en känsla av att »pre bunking« istället för »debunking« handlar om att EU:s ledare hellre vill censurera än att ta debatten i sak. Vilket riskerar att bli kontraproduktivt.

Tidigare texter om EU:s demokratisköld:
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium (november 2025) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »

Videon ovan är kopierad från X. Den är vad vi kan bedöma autentisk och tycks vara inspelad på Copenhagen Democracy Summit 2024.

CC0