Övervakning

Hur tänker egentligen regeringen kring det där med övervakning av personer som inte är misstänkta för något konkret brott? Hur rimmar det med rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter? Vi kikar igenom regeringens utredningsdirektiv om ”Preventiva tvångsmedel för att förhindra allvarlig brottslighet”.

Innan vi gör något annat måste vi notera att det inte handlar om total avsaknad av misstanke. Det handlar om personer som är anknutna till gängkriminella miljöer och som kan förväntas ha något djävulskap för sig.

Inte desto mindre kommer preventiv övervakning utan konkret brottsmisstanke att orsaka sidoskador genom att fullständigt oskyldiga människor blir drabbade. Collateral damage.

Plus att det är en viktig princip i en demokratisk rättsstat att staten inte övervakar vanligt, hederligt folk. Det är till exempel därför EU-domstolen säger nej till urskiljningslös lagring av data om alla medborgares alla tele- och datakommunikationer.

Nu vet vi inte hur utredningens förslag kommer att se ut. Men direktivet finns tillgängligt. På sidan två kan vi läsa:

”Utredaren ska noga väga behovet av en effektiv brottsbekämpning mot den enskildes rätt till skydd för grundläggande fri- och rättigheter såsom den personliga integriteten. Förslagen ska uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet.”

Vilket låter som en lovande ambition. Men hur det blir med den saken kan vi inte veta förrän utredningen lägger fram sitt förslag. En ständigt allt mer omfattande övervakning får samtidigt allt svårare att respektera just de värden som nämns ovan.

Vi får även en överblick av vilka verktyg som finns idag:

”De hemliga tvångsmedlen utgörs av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och kvarhållande av en försändelse. Sedan den 1 april 2020 finns också ett nytt hemligt tvångsmedel, hemlig dataavläsning. Även inhämtning enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, förkortad inhämtningslagen, är ett hemligt tvångsmedel.”

Dessa tvångsmedel används alltså när det finns en misstanke om att ett visst, identifierbart brott planeras eller att ett sådant har utförts. Men nu vill man ta ytterligare ett steg.

”Termen preventiva tvångsmedel används här för att beteckna hemliga tvångsmedel som får beslutas utan att en förundersökning har inletts, jfr propositionen Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott (prop. 2013/14:237 s. 98). Preventiva tvångsmedel har till skillnad från hemliga tvångsmedel under en förundersökning till syfte att förhindra framtida brottslighet. I en förundersökning är syftet att utreda ett begånget brott.”

Pre-crime, med andra ord. Vilket väcker en del så väl praktiska som filosofiska frågor.

Läser vi vidare upptäcker vi att det redan finns massor av relaterade lagar på området. Som inhämtningslagen och preventivlagen.

Inhämtningslagen är dock begränsad till historiska uppgifter, uppger man, för att sedan på nästa rad skriva:

”Enligt lagen får uppgifter hämtas in om omständigheterna är sådana att åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott vilka har ett straffminimum på fängelse i minst två år eller om det är fråga om brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt angivna samhällsfarliga brott inom Säkerhetspolisens ansvarsområde. Det krävs således inte att det finns misstankar om ett konkret brott. Åtgärden behöver inte heller kopplas till en viss specifik person.”

Utöver att utredningsdirektivet möjligen innehåller en del märkliga självmotsägelser om vad som gäller, så förefaller det som om vi redan har en lag som gör ungefär det som efterfrågas. Eller två:

”Enligt preventivlagen får tillstånd till bl.a. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning meddelas i underrättelseskedet, om det med hänsyn till omständigheterna finns en påtaglig risk för att en person kommer att utöva viss särskilt allvarlig brottslig verksamhet som innefattar en i lagen särskilt angiven gärning, t.ex. terroristbrott.”

Man konstaterar även att vad som gäller för de två ovanstående lagarna också i huvudsak överensstämmer med villkoren för hemlig dataavläsning.

Dessutom har man redan två andra utredningar på gång. Man utreder ”regleringen om hemliga tvångsmedel med syftet att ta ställning till hur hemliga tvångsmedel ska kunna användas i större utsträckning för att bekämpa allvarlig brottslighet”. Visserligen lägger den tonvikten vid hemliga tvångsmedel vid förundersökning, men befinner sig helt klart i en liknande kontext som den nya utredningen.

Den andra utredningen handlar om datalagring vid brottsbekämpning, med ”syfte att säkerställa att de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till information förbättras och upprätthålls över tid i takt med teknikutvecklingen och förändrade kommunikationsvanor”.

Det känns som om det redan finns rätt gott om lagar och utredningar på området. Används dessa lagar? Vad skiljer dem egentligen från vad som nu skall utredas? Skulle man inte kunna uppnå synergieffekter genom att samordna dessa utredningar? Vet den ena handen vad den andra gör?

Så, vad har direktivet att säga om rättsstatens principer och medborgarnas fri- och rättigheter?

”Dessa grundläggande fri- och rättigheter får begränsas endast genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 20 och 21 §§ RF).”

Inte desto mindre innebär övervakning av icke misstänkta medborgares kommunikationer de facto ett brott mot den grundläggande rätten till privatliv.

Sedan fortsätter man med att räkna upp allehanda konventioner som en ny lag kan vara på väg att bryta mot. Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna, Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Plus FN:s barnkonvention.

Man skriver även:

”Konsekvensbeskrivningen som gäller jämställdhet ska omfatta en analys av eventuella skillnader mellan vilka konsekvenser förslagen får för kvinnor respektive män och hur förslagen kan bidra till att de jämställdhetspolitiska delmålen uppnås.”

Vilket, givet sammanhanget – insatser mot våldsam gängkriminalitet – blir en smula komiskt. Skall man inte ha med något om klimatet också?

Jag är inte säker på att detta direktiv är helt genomtänkt. Jag blir misstänksam när jag upptäcker att frågan är ett gungfly av redan existerande lagstiftning och utredningar. Och jag är skeptisk till planen att möta gängkriminalitet med en mur av byråkrati.

Vet regeringen verkligen vad den sysslar med? Är det hela bara ett försök att finta bort frågan från dagordningen? Är det valtaktik?

Sedan har vi naturligtvis det större perspektivet: Om staten ges möjlighet att övervaka även människor som inte misstänks för något brottsligt – är det då någon som tror att detta bara kommer att användas mot gängkriminella? Och hur kan ett sådant verktyg inte komma att användas av ondsinta (eller inkompetenta) politiska krafter i framtiden?

Ju mer man gräver ner sig i detta, ju märkligare blir det. Jag föreslår att vi håller oss till principen att människor som inte misstänks för något brottsligt inte heller skall övervakas av staten.