Femte juli

Nätet till folket!

Nätkultur

Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.

Den digitala republiken: Katalonien tar sin självständighetskamp till nätet

av

Den utdragna konflikten mellan den spanska centralregeringen och de katalanska separatisterna utspelas nu inte bara i den fysiska världen, utan även på nätet.

Politico:

The separatist government is supercharging efforts to create what it calls a ”digital republic,” which would enable it to exert some powers even if Madrid imposes direct rule. But Spain’s Socialist government, back in power after a national election, has already tried to pull the plug on this fledgling online shadow state. (…)

Last month, just before the election, Spanish Prime Minister Pedro Sánchez cracked down on Puigneró’s attempt to wrest control of Catalonia’s internet policy from Madrid.

”I say to the Catalan independence movement that there will be no independence either offline or online, and that the state will be just as forceful in the digital world as it is in the real world,” Sánchez said on national radio.

Om den »digitala republiken«:

Puigneró, from the pro-independence Together for Catalonia party, wants more digital powers in case Madrid imposes direct rule on the region, as happened for seven months after the Catalan parliament declared independence in 2017.

”If the internet is available, you could have a government taking decisions being voted by the people, a parliament which takes digital decisions, you have a digital identity, you can create a cryptocurrency, you can actually still govern your nation,” said Puigneró.

Detta är intressant inte bara vad gäller Katalonien, utan även i ett större perspektiv.

Vad händer om människor sluter sig samman i nya, digitala samhällen istället för att se sig som medlemmar i fysiska nationalstater? Digitala samhällen med medborgarskap, pass, egen digital valuta, frivilliga försäkringar med mera. Detta är uppenbarligen en frågeställning som snabbt håller på att bli aktuell.

Många länder oroas ju redan av framväxande digitala valutor, som nationalstaterna inte har någon kontroll över. Och nu börjar alltså tanken på digitala republiker anta konkreta former. Men det behöver inte handla om självständighet. Det kan även vara en fråga om konkurrens mellan nationalstater, som med Estlands e-medborgarskap.

Detta är en utveckling som skall bli oerhört intressant att följa.

Politico: Catalonia’s bid for digital independence »

Ekonomisk de-plattformering: PayPals moralpanik och sexualskräck är en del av ett större problem

av

I veckan som gick stoppade betalningsförmedlaren PayPal betalningar från web-siten PornHub till de sexarbetare och amatörmodeller som medverkar där. Vilket är ett fånigt exempel på moralpanik – men även en handling som bekräftar ett större, oroande mönster.

Vice Motherboard skriver:

»Late Wednesday night, Pornhub announced that PayPal is no longer supporting payments for Pornhub—a decision that will impact thousands of performers using the site as a source of income.

Most visitors to Pornhub likely think of it as a website that simply provides access to an endless supply of free porn, but Pornhub also allows performers to upload, sell, and otherwise monetize videos they make themselves. Performers who used PayPal to get paid for this work now have to switch to a different payment method.

”We are all devastated by PayPal’s decision to stop payouts to over a hundred thousand performers who rely on them for their livelihoods,” the company said on its blog. It then directed models to set up a new payment method, with instructions on how PayPal users can transfer pending payments.«

Detta är inte första gången PayPal fattar kontroversiella beslut om att stänga av användare. Mest uppmärksammad är kanske historien om när företaget – tillsammans med amerikanska banker och kreditkortsföretag – stängde av kanalerna för donationer till Wikileaks. Detta skedde efter påtryckningar från amerikanska politiker, som inte hade någon laglig möjlighet att stoppa betalningar till Wikileaks . Men det löste man alltså med påtryckningar (utan demokratisk insyn) istället.

Sådant leder till beslut som i princip är omöjliga att överklaga eller överpröva med rättsstatens medel.

Små tjänster åt makten, moralpanik, sexualskräck, Corporate Anxiety och politisk korrekthet tycks elda på en allt mer vanligt förekommande ekonomisk de-plattformering – från såväl PayPal som andra betalningsförmedlare. Dessa företag är förvisso fria att själva bestämma vilka de vill göra affärer med. Men för att inte hamna i en omöjlig sits borde de hålla sig till en tydlig regel: Att tillåta alla transaktioner som rör lagliga aktiviteter.

Jag är ingen vän av regleringar, som ju ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Men det är så att jag i vart fall tänkt tanken att man kanske skulle lagstifta om att alla betalningsförmedlare som tillhandahåller allmänna betalningskanaler inte får neka kunder på andra grunder än att dessa ägnar sig åt olaglig verksamhet. Vilket förmodligen skulle göra livet enklare för alla parter.

Vice / Motherboard: PayPal Pulls Out of Pornhub, Hurting ’Hundreds of Thousands’ of Performers »

/ HAX

WSJ: Google manipulerar sina sökresultat

av

Wall Street Journal har en intressant artikel med rubriken »How Google Interferes With Its Search Algorithms and Changes Your Results«. Tyvärr ligger den bakom betalvägg, men den ibland kontroversiella siten ZeroHedge sammanfattar det viktigaste.

WSJ:

»THE JOURNAL’S FINDINGS undercut one of Google’s core defenses against global regulators worried about how it wields its immense power – that the company doesn’t exert editorial control over what it shows users. Regulators’ areas of concern include anticompetitive practices, political bias and online misinformation.«

Vad det kokar ner till är alltså frågan om huruvida Google är ett verktyg / en plattform eller en publicist. Som verktyg kan de knappast hållas ansvariga för sökresultat och innehåll. Men som publicist blir det tvärt om. Och för varje gång företaget påverkar sökresultaten får det allt svårare att hävda att det endast är en plattform.

Nu skall man visserligen hålla ett par saker i minne. Dels att alla sökresultat är individuella, vilket kan göra det svårt att kontrollera olika teser om hur sökmotorn fungerar. Dels att det pågår en ständig dragkamp där traditionell media vill ha tillbaka de annonsörer som gått till Google. Och dels att det pågår en politisk strid, där vissa amerikanska och europeiska politiker vill dela upp bolaget.

Detta sagt är det ändå mycket uppseendeväckande som rapporteras. Intressant nog är det inte bara konservativa, utan nu även vänstersiter som påstår sig ha blivit missgynnade eller svartlistade av Google. Det påstås också att Google gynnar stora annonsörer framför små och att siter med kontroversiella ämnen får färre annonser.

ZeroHedge skriver:

To sum it all up: Thomas Ferguson notes in an email “the last third of the WSJ article basically describes ‘electronic corporatism’ in which big private tech concerns look out for each other. Everyone else can’t even get an answer.”

Där någonstans är det möjligt att en stor del av problemet ligger – att Google inte är transparenta med hur de arbetar. Vilket gör det svårt för företaget att förklara vad som är relevanta ändringar (som att förhindra spam) och vad som kan vara till exempel politiskt missgynnande eller gynnande. Å andra sidan måste de hålla sina algoritmer hemliga för att inte kunna manipuleras av yttre aktörer.

Länkar:

• WSJ: How Google Interferes With Its Search Algorithms and Changes Your Results »

• ZeroHedge: How Google Interferes With Its Search Algorithms And Changes Your Results, Bombshell WSJ Report »

Nätdebatten är en kamp om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden

av

Den som vill diskutera nätfrågor nuförtiden måste ha flera tankar i huvudet samtidigt. Många aktörer driver dubbla agendor. Sådant som ur ett perspektiv kan ses som en rimlig åtgärd eller reglering kan ur ett annat få oväntade och oönskade konsekvenser. De krafter som påstås vara goda visar sig inte vara alltigenom goda – och de onda inte alltigenom onda.

Naturligtvis är det problematiskt när Facebook, Google eller staten samlar på sig allt för mycket information om människor. Naturligtvis är det problematiskt om det sprids falska nyheter som syftar till att påverka allmänna val eller destabilisera vår demokrati. Naturligtvis kan hat och hot på nätet vara ett problem.

Men man skall akta sig för att reagera reflexmässigt. Risken är att man bara ersätter ett problem med ett annat (eller flera), som möjligen är värre. Eller att man offrar ett större värde för att lösa ett mindre problem.

Ändå är det precis vad som sker. Debattörer och politiker kräver ständigt mer reglering. Traditionella media kräver att bli räddade från en ny marknad på vilken deras gamla affärsmodeller inte fungerar. Människor som får mothugg i nätdebatten upplever sig som kränkta och kräver censur.

Ta till exempel frågan om det nya stoppet för politisk annonsering på Twitter. Företaget hävdar att budskap förtjänar att spridas genom sin egen kraft istället för mot betalning. Vilket låter ädelt men är fullständigt naivt. Resultatet blir bara att etablerade partier och kandidater med en upparbetad skara följare kan fortsätta nå en bred publik genom sina vanliga postningar – medan nya och små utmanare hindras från att ge sina budskap större spridning. Inte undra på att Twitters tilltag applåderas av stora delar av etablissemanget.

Här skall man hålla i minnet att varje inskränkning av möjligheten att uttrycka sig innebär att mängden tillgänglig information som krävs för att till exempel göra ett informerat och väl genomtänkt val minskar.

Eller ta kravet på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Hur är det över huvud taget tänkt att gå till? Vem skall avgöra vad som är sant eller falskt? Hur skall man göra när det råder oenighet om verklighetsbilden? Och vad innebär detta för den som vill ifrågasätta »etablerade« uppfattningar, påståenden och förhållanden?

I sammanhanget bör man även ägna debattörerna en del uppmärksamhet. Många krav på reglering kommer från politiken – där man som regel ogillar att internet ger vanligt folk möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och framföra besvärliga åsikter. Andra krav kommer från de media som ogillar den nya konkurrensen på nätet – och som vill försvara sin makt över agendan. (Samma media som f.ö. drivit fram den absurda idén om »länkskatt« i EU.)

Så även om det som sagt finns sådant som är problematiskt med nätkulturen och dess aktörer – så bör man komma ihåg att det mycket handlar om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden. Lite som när tryckpressen skakade om sin tids maktstrukturer. Det vill säga att många av det fria ordets gamla grindvakter blir irrelevanta.

/ HAX

Tips: På måndag den 11 november kl 18:30 drabbar Publicistklubben samman i en debatt med de svenska Facebook-cheferna. Den livesänds på PK:s hemsida och på dess Facebook-sida.

Risken med att ge politiken för mycket makt över internet

av

Jesper Sandström i Svenska Dagbladet:

»Många av dem som önskar fler filter och utökad kontroll föreställer sig ett bättre internet och behagligare sociala medier, utan hat, hot och fake news. En sådan förhoppning är dock mer än lovligt naiv. Makthavare kan, likt Trump och Orbán, frestas att bunta ihop legitim kritik med sådant de anser ska bekämpas.

Dessutom uppstår ett hot mot internets fortsatta utveckling, den konkurrens och innovation som gett upphov till tekniska lösningar vi förut knappt kunde drömma om. Omfattande byråkrati kan uppmuntra oheliga allianser mellan politiker och redan etablerade teknikjättar, eftersom dyra lagkrav hindrar nya, mindre aktörer från att slå sig in på marknaden.«

Länk: Önska inte ett suveränt internet »

Live kl 15: Hearing i Europaparlamentet om hat, hot, fake news och yttrandefrihet

av

Idag kl 15 kåller utskottet för medborgerliga fri och rättigheter m.m. (LIBE) en hearing om hat, hot, fake news och yttrandefrihet – såväl online som i den fysiska världen.

»Measures to fight hate speech and disinformation, without putting at risk media freedom, will be the focus of a public hearing in the Civil Liberties Committee.«

»MEPs will then discuss how to deal with hate speech, both online and offline, and the spreading of false information with representatives of non-governmental organizations (NGOs) and think tanks working to address the issue.«

Livestram här, från kl 15 (kan även ses i efterhand) »

Program, deltagarlista m.m. »

Pressmeddelande: Combatting hate speech whilst ensuring media freedom and freedom of expression »

Facebook, Twitter, politiken och sanningen

av

Från alla håll – inklusive inifrån företaget – kommer krav på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Vilket Mark Zuckerberg är tveksam till.

Diskussionen väcker frågor. Vad är egentligen sanning? Vem skall bedöma det?

Till synes motstridiga påståenden kan ibland båda vara korrekta. Och inte sällan är det långt från glasklart vad som är korrekt och vad som är fel – om inte annat för att data är ofullständiga eller för att man kan använda olika modeller för att bedöma samma sak. Att sätta sig till doms över vad som är sant och falskt i politisk marknadsföring är helt enkelt en övermänsklig, förmodligen omöjlig uppgift.

Twitter har å sin sida just meddelat att man från och med 22 november säger nej till politisk annonsering.

Det kan naturligtvis vara ett sätt att komma runt tolkningsproblemen ovan. Men det reser genast helt nya frågor.

Vad är en politisk annons? Om den kommer från ett politiskt parti eller en politisk kandidat är svaret rätt uppenbart. Men hur bedömer man frågan om till exempel Greenpeace eller ett företag annonserar om något som i grunden är en politisk fråga – och som kan komma att påverka hur människor röstar?

Och vad är politik? Hur skall man till exempel bedöma en annons från Amnesty som kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina?

Slutligen kan man förutse en del oklarheter som kommer att uppstå om politiska annonser blir förbjudna, men inte politiska postningar. Det lär resultera i högkonjunktur i trollfabriken.

Man kan förstå att både Facebook och Twitter sitter i en rävsax. Så det skall bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Men vad gäller att kontrollera fakta, så verkar man ha glömt bort att det finns en aktör till – nämligen användarna. Om en politiker ljuger på nätet (oavsett om det är i en annons eller en vanlig postning) så kommer det omedelbart att uppmärksammas och påpekas av användare som är av en annan uppfattning. Därför kommer lögner alltid att slå tillbaka.

Och i ett vidare perspektiv är naturligtvis alla inskränkningar av det fria ordet beklagliga – även om både Facebook och Twitter är privata företag som får göra som de vill inom ramen för sina avtal med användarna.

Frankrike: Länkskatt för Google men inte för Facebook

av

EU:s nya upphovsrättsdirektiv innehåller bland annat den så kallade länkskatten – det vill säga att sökmotorer, plattformar m.fl. förväntas betala en avgift om de länkar till tidningars och mediehus artiklar. Vilket är lika besynnerligt som det låter. Först ut med att göra nationell lag av detta är Frankrike – som genast hamnat på kollisionskurs med Google.

Google vägrar och har istället för »rika länkar« gått över till att endast länka till franska media med artikelns rubrik och URL. Den franska regeringen rasar och vill tvinga Google att visa mer utförliga länkar och då också betala för detta. Läs mer: 1 » | 2 » | 3 » | 4 »

Nu meddelar även Facebook att de vägrar. Men reaktionen från Frankrike har inte blivit den man kan vänta sig. Politico förklarar:

Facebook’s refusal to pay for news in France under new legislation on the neighboring right for publishers does not have the same consequences as Google’s refusal, French Junior Digital Minister Cédric O said Monday.

”Facebook doesn’t raise the same issues [as Google]. Facebook doesn’t generate the same traffic, it’s not a search engine,” he told French radio France Inter.

Ministern medger i vart fall att Google är en sökmotor. Vilket rimligen innebär att de inte är en publicist. Vilket däremot Facebook möjligen är. Här någonstans bryter logiken samman. Om någon över huvud taget skall betala »länkskatt« – då är det väl den som publicerar länkar på sin plattform, snarare än den som hjälper människor att hitta web-sidor värda att besöka?

”In their news tab, [Facebook] decided to reference some quality media and to provide remuneration, which is closer to the spirit of the directive on neighboring rights,” said Cédric O, adding that the news tab raised other types of questions such as the social media giant’s potential role as ”censor.”

Detta kan vara en viktig ledtråd. Facebook skriver avtal med ett fåtal större media, vars innehåll de sedan lyfter fram på siten. Det innebär att alla andra media, mindre publikationer och alternativa media missgynnas. Vilket minister O tydligen också inser – men inte drar några rimliga slutsatser av.

Bortsett från att det hela luktar välkänd fransk elitism, så är den franska regeringens position inte helt lätt att förstå.

Politico: French junior digital minister: Facebook different from Google on copyright »

Kommer Frankrike att driva ut Google från den europeiska marknaden?

av

Anta att du har en web-sida. Anta vidare att du kan stifta en lag som tvingar dem som länkar till din sida att ge dig pengar. Anta slutligen att lagstiftningen även kan tvinga andra att länka till din sida. Det vore kanske lönsamt och praktiskt för dig. Men olämpligt och fel på så många andra plan. Ändå är detta precis vad franska mediehus vill.

Det handlar om artikel 15 (11) i EU:s nya upphovsrättsdirektiv – den så kallade länkskatten. Den föreskriver att den som länkar till tidningar och media med mer än enstaka ord skall betala en licensavgift. Vilket i sig är en märklig och bakvänd idé. Så Google vägrar. Vilket gör fransmännen rasande. Härom veckan krävde de att en ny EU-myndighet inrättas för att tvinga Google att betala länkskatt.

Och nu tar man det hela till nästa steg. AFP/F24 rapporterar:

French media firms said Thursday that they would drag Google before the country’s competition regulator over its refusal to pay for displaying their content in search results, setting up a legal fight over a new EU copyright law.

Du kan även läsa mer hos Emanuel Karlsten: Franska medier slår tillbaka mot Google – går till domstol för att tvinga sökjätten betala »

Först var det Youtube som meddelade att man kan komma att blockera alla användare i EU på grund av upphovsrättsdirektivets krav på uppladdningsfilter (artikel 13/17). Och nu försöker fransmännen driva frågan om länkskatten till en punkt där det enklaste och kanske rimligaste för Google kan vara att helt sluta länka till europeiska media.

EU:s upphovsrättsdirektiv, Frankrike och mediehus med förlegade affärsmodeller riskerar att förvandla EU till ett digitalt ökenlandskap.

Svårt att göra rimlig lagstiftning av EU:s upphovsrättsdirektiv

av

Arbetet med att göra EU:s nya upphovsrättsdirektiv till lag har börjat, såväl i Sverige som i EU. Man kan ana att de tjänstemän som arbetar med frågan börjar inse direktivets vidare problem och implikationer. Detta inte minst efter att Frankrike bestämt sig för att rusa i förväg med den så kallade länkskatten – vilket har resulterat i att Google helt enkelt har slutat publicera länkar med substans till franska media.

I Sverige har Justitiedepartementet satt upp en referensgrupp för att diskutera genomförandet av direktivet inklusive de kontroversiella delarna »länkskatt« och »uppladdningsfilter«. Det hela verkar rätt avslaget, om man får tro rapporterna. Emanuel Karlsten skriver om gårdagens möte:

»Promemorian innehöll få kontroversiella förslag. Det förefaller också som att de flesta som deltog på mötet inte hade hunnit läsa igenom promemorian innan mötet och därför inte hunnit ha någon kvalificerad åsikt. Promemorian är även denna gång en tjänstemannaprodukt och alltså inte ens regeringens inofficiell åsikt.«

Politikerna försöker gömma sig bakom departementets tjänstemän, som i sin tur gömmer sig bakom tungrodda promemorior. Detta kommer förmodligen inte att leda någonstans alls. Istället kommer frågan att bli en rent politisk strid som avgörs i riksdagen.

I EU bedriver man också en dialog med inblandade parter, för att få fram något slags riktlinjer eller vägledning för hur direktivet skall implementeras i medlemsstaterna. Det verkar inte heller gå överdrivet bra.

Utifrån vad som framkommit från mötet den 15 oktober verkar man mest trampa vatten.

Detta är precis vad man kunde vänta sig. Politikerna röstar igenom en orimlig lagstiftning som är omöjlig att driva igenom utan att offra viktiga värden – vilket de tjänstemän som skall göra lag av besluten inte kan göra något åt. Här finns inbyggda problem, målkonflikter och juridiska återvändsgränder. Men direktivet är klubbat. Resultatet lär bli dålig lagstiftning.

Vilket i sin tur belyser problemet med att politiker har makt över sådant de inte begriper sig på.

Länkar:
• Emanuel Karlsten: Här är justitiedepartementets tolkning av ”länklicensen” »
• EDRi: EU copyright dialogues: The next battleground to prevent upload filters »
• Frankrike vill ha en ny EU-myndighet för att tvinga Google att betala ”länkskatt” »