Demokrati

Till listan över sådant som anges som skäl för att begränsa internets frihet – som fildelning, barnporr, piratprodukter, terrorism, penningtvätt, hat, droghandel med mera – läggs nu alltså även Trumpism.

De sociala plattformarna i allmänhet och Twitter i synnerhet sitter i en jobbig sits. Å ena sidan en statschef som anklagas för att hetsa sina anhängare till att kullkasta de demokratiska institutionerna och deras processer – och en nyvald amerikansk administration  som redan flaggat för att man tänker slå ner på vad man kallar inhemsk terrorism. Å andra sidan det fria ordet och tanken att yttrandefrihetens största värde är när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra, eller rent av tysta.

Twitter, Facebook och Google/Youtube befinner sig – som amerikanska företag – ständigt under hot om ny lagstiftning från den för tillfället sittande administrationen.

Gentemot oss användare har de samtidigt ett behov av att framstå som förutsägbara, konsekventa och rättvisa. Vilket är en närmast övermäktig uppgift  – så länge man låter till exempel de politiska ledarna i Ryssland, Iran och Venezuela sprida propaganda för sin icke-/antidemokratiska politik samtidigt som man stänger av Trump.

Lägg till detta problemet med att de tre stora är totalt dominerande vad gäller sociala media. Finns du inte på Twitter, Facebook och Youtube – då finns du inte. Blir du av med ditt konto på Facebook begränsas även dina möjligheter att kommunicera och umgås med släkt och vänner. Samtidigt måste dessa företag naturligtvis ha rätt att sätta upp regler för sin egen verksamhet och att välja bort användare som anses skada densamma.

»Så starta då något nytt istället för att gnälla!« Men så enkelt är det naturligtvis inte. Facebook är plattformen där nästan alla våra vänner befinner sig. Något motsvarande alternativ finns inte. Och människor är bekväma, de vill hellre ha alla sina kontakter på en plattform istället för utspridda på olika håll.

Även om vi ofta brukar skälla på EU för dess nätpolitik, så kan det finnas delar i den föreslagna Digital Services Act som stärker användarnas ställning. Till exempel att den som blir censurerad eller avstängd måste få veta varför – och ges en möjlighet att överklaga. Men det kräver en omfattande manuell hantering av ärenden – vilket plattformarna menar är en praktisk omöjlighet, på grund av de stora volymerna ärenden.

Samtidigt föreslår samma Digital Services Act att det skall införas statligt godkända nätgranskare – så kallade Trusted Flaggers – som företräder vad texten kallar »kollektiva intressen«. Vilket bör få varningsklockorna att börja ringa.

Dessutom har Europol (till synes på eget initiativ) utökat sitt mandat från att inte bara bekämpa brott utan även desinformation. Vilket implicerar att någon, någonstans måste bestämma vad som är att betrakta som sanning – vilket i sin tur inte alltid är uppenbart. Plus att själva idén om att polisen skall lägga sig i vilka åsikter människor framför känns främmande för ett demokratiskt samhälle.

Enklast är kanske om man kunde enas om att bara ta bort sådant som är olagligt. Men det medför en ny uppsättning problem, speciellt med tanke på att internet inte känner några nationsgränser.

Den samlade bilden ger vid handen att vi har en närmast omöjlig situation av motstridiga intressen och principer – och att det tills vidare är det nya normala.