Femte juli

Nätet till folket!

Sökresultat för: trusted flaggers

Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad

av

Här är ett försök att enkelt förklara några av problemen med de nya statligt godkända nätcensorerna i EU:s Digital Services Act.

EU:s nya Digital Services Act (DSA, förordningen om digitala tjänster) är tänkt att anpassa unionens lagstiftning till dagens tekniska verklighet. Den innehåller både bra och dåliga saker. Till exempel skall olagligt material tas bort, vilket ger samma regler på nätet som i den fysiska världen. Vilket känns rimligt.

I en rättsstat skall yttrandefrihetens gränser sättas av lag som stiftats i god demokratisk ordning. Sedan är det upp till rättsväsendet att avgöra om ett visst yttrande överträtt denna gräns eller ej – i en fristående rättslig prövning, där den tilltalade har rätt att försvara sig.

Med DSA blir det annorlunda. Nu blir det inte någon rättslig prövning. Istället skall statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers / »betrodda anmälare« – få en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll de tycker bör avlägsnas.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en intresseorganisation, ett särintresse, en branschorganisation eller annan företrädare för vad förordningen kallar »kollektiva intressen«.

Här flyttar man alltså makten över yttrandefriheten från lag och rättsväsende till intressenter som är part i målet. Vilket känns direkt olämpligt.

I grunden är det tänkt att Trusted Flaggers skall identifiera vad de anser vara olagligt innehåll och anmäla detta till respektive sociala media för åtgärd. Men som i så många andra EU-förslag har allt fått ett eget liv i processen.

Redan i direktivets inledning kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet.

Här skall man komma ihåg att EU:s politiska beslutsapparat under många år använt sig av påtryckningar mot sociala media för att få dem att ändra sina användarvillkor på olika sätt. På så vis har man kunnat begränsa det fria ordet utan en massa krångel som lagstiftning, demokratisk process och offentlig debatt.

Längre in i texten (recital 58 & artikel 27) kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder.

Här har alltså makten över det fria ordet flyttats från lagstiftning och rättsväsende till användarvillkor och särintressen. Samt att de nya nätcensorerna kommer att få en massa extra uppgifter. Och det blir värre.

Till exempel är det värt att notera att vad som är lagligt respektive olagligt skiljer sig mellan olika länder – samtidigt som internet inte känner några nationsgränser.

I förordningen vill man att en myndighet i ett EU-land skall kunna beordra borttagning av innehåll på servrar i andra medlemsstater. Detta även om innehållet i fråga inte är olagligt i det land där servern står.

Vilket innebär att franska, polska och bulgariska inskränkningar i det fria ordet även kan komma att drabba Sverige – utan stöd i svensk lag, i sak.

Detta är verkligen inte bra. Man kan undra om politikerna förstår vad de sysslar med.

DSA är nu färdigbehandlad i Europaparlamentets utskott och i ministerrådet. Trilogförhandlingarna mellan kommissionen, rådet och parlamentet är avslutade. Allt är klappat och klart för beslut.

Under resans gång – i utskott och förhandlingar – har mycket lagts till utöver vad som anges ovan. Vi vet redan att mer som kan vara problematiskt och en hel del ny micro management tillkommit.

Enligt Europaparlamentets ansvariga tjänstemän kommer den slutliga texten dock inte att kunna offentliggöras förrän om ungefär två veckor.

Sedan är det klart för ministerrådet och parlamentet att snabbt klubba DSA. Och eftersom det är en förordning kommer den att gälla rakt av, exakt som den är skriven, i hela EU. (Till skillnad från direktiv, som inarbetas i varje medlemslands existerande lagstiftning)

Trusted Flaggers – EU:s nya hot mot yttrandefriheten

av

Läs min krönika om nätcensur, trusted flaggers och uppladdningsfilter i Bulletin, innan den hamnar bakom betalvägg:

EU:s nya hot mot yttrandefriheten »

”EU vill göra företrädare för ”kollektiva intressen” till statligt godkända nätcensorer och införa uppladdningsfilter för sociala media. Trots dessa uppenbara inskränkningar i yttrandefriheten förekommer ingen debatt i frågan.”

Möt de nya statligt godkända nätcensorerna

av

Trusted Flaggers – nätcensorer med en agenda eller allmänhetens tjänare? Nu är de här.

EU:s Digital Services Act (DSA) föreskriver att medlemsstaterna skaffar sig nätcensorer – Trusted Flaggers eller betrodda anmälare som de kallas på svenska.

Dessa skall ha en direktlina till sociala media. De kan föreslå men inte kräva att olagligt innehåll tas bort.

Redan i direktivets inledning kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga även hålla efter innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt (men strider mot plattformens användarvillkor) skall avlägsnas från internet. Har man verkligen tänkt igenom rollfördelningen här?

Men även om det endast skulle handla om att flagga uppenbart olagligt innehåll uppstår ett problem.

En statligt godkänd aktör – en Trusted Flagger – ges rätt att uppmana sociala media att censurera innehåll utan föregående rättslig prövning. Det är inte bra. Innan någon alls censurerar något på statens eller dess funktionärers order, måste man ju först fastställa om det som är tänkt att censureras är lagligt eller ej.

Längre in i texten (recital 58 & artikel 27) kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder.

Så mandatet kan bli väldigt brett.

I Tyskland är det hallå efter att landets första Trusted Flagger har utsetts. Det visar sig vara en offentligfinansierad verksamhet som ägnar sig åt att anmäla hat på nätet. Och som anklagas för att ha politisk slagsida.

Sverige har jämfört med detta någorlunda rimliga Trusted Flaggers på gång. ECPAT – Visst, flagga övergreppsmaterial. Nordic Content Protection och Rättighetsalliansen – Upphovsrättsorganisationer, ingen är förvånad. Stöldskyddsföreningen – Rimligt. Läkemedelsverket – OK. Om vi nu skall ha några betrodda anmälare alls…

Däremot är risken för politisering uppenbar när det börjar gå upp för diverse särintressen att de kan ansöka om att bli nätcensorer. Här är det upp till den ansvariga myndigheten – Post- & Telestyrelsen (PTS) – att hålla emot när aktivister med en agenda ställer sig i kö. För det kommer de att göra.

Det skall även bli intresant att se hur detta kommer att genomföras i EU:s olika medlemsstater. Utrymmet för inskränkningar av yttrandefriheten är inte obetydligt.

• Bakgrund: Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »

Hade EU:s nya nätcensur tystat Joe Rogan?

av

Bråket kring Joe Rogans podcast på Spotify har diskuterats i media och olika forum. Främst har det gällt rätten att även låta obekväma och avvikande röster att komma till tals. Men diskussionen handlar också om teknikbolagens roll och ansvar som plattformar respektive publicister. Däremot har det varit tyst vad gäller oliktänkande och lagstiftningen.

Som vi påpekat otaliga gånger är EU på väg att införa statligt godkända nätcensorer i sin nya Digital Services Act, DSA. Dessa Trusted Flaggers (”betrodda anmälare” på svenska) är tänkta att få en gräddfil till sociala media för att rekommendera vad som skall tas bort.

Sådana nätcensorer kan till exempel vara myndigheter, intresseorganisationer eller andra ”kollektiva intressen” som antas besitta en viss sakkunskap.

Frågan är hur fallet Joe Rogan hade hanterats om detta system hade varit verklighet redan idag. Hade då till exempel Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB eller kanske Svenska Läkaresällskapet gått in och rekommenderat censur av det omstridda avsnittet av Rogans podcast? Systemet med Trusted Flaggers kommer helt klart att göra det möjligt.

I Sverige gäller principen att yttrandefrihetens gränser sätts av lag som stiftats under demokratiska former. Dessa tillämpas sedan av ett oberoende rättsväsende i en fri och rättvis process.

Dessa lagar förbjuder inte någon att ha fel i sak, utan handlar om större frågor som förtal, rikets säkerhet m.m. Vilket nog är klokt, om man inte vill börja förbjuda åsikter. Speciellt då det inte alltid är helt oomstritt vad som kan anses vara rätt respektive fel. Dessutom händer det att den saken ändras över tid.

Men med DSA går man bortom detta. Det handlar om att anmäla sådant som dess Trusted Flaggers anser är fel – för rekommenderad borttagning. Utan föregående rättslig prövning.

Då det inte saknas röster som helst vill tysta Joe Rogan är det möjligt (eller rent av troligt) att någon Trusted Flagger i någon myndighet eller intresseorganisation hade flaggat den kritiserade podcasten.

Då anmälningar från Trusted Flaggers skall ges prioritet och extra tyngd är det troligt att Spotify hade böjt sig för kravet och censurerat Rogan. Vilket i så fall hade varit till skada när det gäller yttrandefriheten och det öppna demokratiska samtalet. (Oavsett vad man tycker om den aktuella podcasten och dess innehåll i sak.)

Visst, detta är en spekulation vad gäller det enskilda fallet. Men det pekar ändå tydligt på riskerna med EU:s nya statligt godkända nätcensorer. Det är denna dörr EU nu är på väg att öppna – utan att det förekommer några protester eller någon egentlig debatt om saken.

Glöm i sammanhanget inte att länder som Frankrike vill göra det olagligt att ha fel på internet. Eller att länder som till exempel Ungern och Polen skulle kunna hitta på oförutsedda och oönskade sätt att använda systemet med Trusted Flaggers. Vilket i och för sig gäller politiker i alla EU-länder.

Vilka blir EU:s nya nätcensorer?

av

Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.

I EU-kommissionens förslag till Digital Services Act (Förordningen om digitala tjänster) introduceras begreppet trusted flaggers. Dessa är tänkta att bli statligt godkända nätgranskare – med en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar som på deras rekommendationer kan plocka bort innehåll.

• Vilka kan bli trusted flaggers?

I artikel 19 i DSA slås fast att trusted flaggers skall ”representera kollektiva intressen”. I recital 46 slås fast att trusted flaggers skall vara ”entiteter” och inte enskilda individer. En trusted flagger kan vara till exempel en myndighet, ”semi-offentliga” organ eller icke-statliga organisationer.

Organisationer skall kunna ansöka hos respektive medlemsstats Digital Services Coordinator (en ny befattning som föreslås i DSA) för att bli trusted flaggers.

Ett problem är att organisationer och andra som representerar kollektiva intressen som regel har en agenda. Det finns nästan alltid en mening med föreningen. Ofta är agendan mer eller mindre politisk. Ibland är sådana organisationer rena särintressen.

Räkna med att det kommer att bildas en kö av olika intresseorganisationer som vill bli statligt godkända nätpoliser – med makt att censurera och styra information inom sina respektive intresseområden.

Till sin själva konstruktion är alltså modellen med trusted flaggers inte objektiv – utan öppnar för att ge makt åt allehanda partiska organisationer och särintressen att styra över vad folk får uttrycka och posta på nätet.

Vad kan möjligen gå fel?

• Hur skall trusted flaggers utses?

Ur artikel 19 i DSA:

»The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established…«

Varje medlemsland utser sin egen Digital Services Coordinator. Denne utser sedan trusted flaggers.

Vilket innebär att regeringen i länder som Polen och Ungern kommer att utse den som i sin tur utser trusted flaggers. Skulle Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna få makten i Sverige, då blir det de som ytterst får makten över de nya nätpoliserna.

I slutändan ligger makten över den nya nätcensuren alltså hos den för tillfället sittande regeringen i respektive medlemsstat. Vilket kanske inte alltid är helt lyckat. I vart fall inte ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv.

Vad kan möjligen gå fel?

• Steget från trusted flaggers till riktiga nätcensorer

I kommissionens förlag till DSA får trusted flaggers som sagt en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar. Men det är ändå hos respektive plattform som det slutliga beslutet om att ta bort material ligger. Än så länge.

I Europaparlamentet har ett ändringsförslag börjat vinna mark (i bl.a. JURI) som säger att innehåll som anmäls av trusted flaggers alltid skall plockas ner. Punkt.

I så fall får vi skarp nätcensur, på riktigt.

Vad kan möjligen gå fel?

• Med uppladdningsfilter hålls oönskat innehåll borta för alltid

Samtidigt finns det krafter i EU-apparaten som vill att uppladdningsfilter skall införas som något slags allmänt verktyg i DSA. Syftet är att information som plockats ner en gång inte skall kunna laddas upp igen.

Till att börja med innebär det att allt som alla skriver eller postar (länkar, bilder, ljud, videos m.m.) måste granskas av maskiner innan det kan publiceras – eller stoppas.

Dessutom kan det leda till att sådant som censurerats av till exempel politiska skäl kan komma att hållas borta från nätet för alltid. Även om informationen i fråga med tiden skulle visa sig vara korrekt eller av allmänintresse.

Tankarna går till George Orwells 1984.

Vad kan möjligen gå fel?

Statligt godkända nätcensorer kvar i EU:s förslag till Digital Services Act

av

Höstsäsongen i EU håller på att komma igång. Så det kan vara läge för en uppdatering vad gäller läget för den föreslagna Digital Services Act. En del förändringar till det bättre har föreslagits – men till exempel de nya nätcensorerna – Trusted Flaggers – finns fortfarande kvar i lagförslaget.

Läget vad gäller the Digital Services Act är att ministerrådet har diskuterat frågan och att vissa medlemsstater vill att även icke olagligt hat och hot på nätet skall avlägsnas från nätet.

Europaparlamentet håller å sin sida på att utarbeta en opinion, en slags åsiktsförklaring och grund för den fortsatta behandlingen. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) har under försommaren enats om en sådan – som under höstan kan komma att bli parlamentets (preliminära) position. Det är ömsom vin, ömsom vatten.

Bra saker i utskottets dokument:

  • Det skall vara tillåtet att använda nättjänster och att göra betalningar anonymt, där så är rimligt möjligt.
  • Kontextdriven snarare än persondata-driven annonsering såvida inte användaren aktivt ger sitt samtycke till det senare.
  • Användare skall ha rätt till krypterad kommunikation och trafik.
  • Olagligt material skall avlägsnas från nätet – inte blockeras.
  • Om material är lagligt eller ej skall avgöras av en oberoende rättslig instans – inte av administrativa instanser eller företag, efter politiska påtryckningar.
  • Uppladdningsfilter skall endast få användas undantagsvis.
  • Myndigheter i ett land skall inte kunna beordra nedtagning av innehåll på servrar / plattformar i en annan medlemsstat.
  • Plattformar skall inte tvingas att stänga av användare som postat olagligt innehåll.
  • Användarna bör få större kontroll över vilket innehåll som rekommenderas i deras flöden.

Så långt är det i stort sett bra. Men sedan har vi elefanten i rummet – Trusted Flaggers. Detta är tänkt att vara organisationer som företräder ”kollektiva intressen” – som skall fungera som statligt godkända nätgranskare, med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

Ingen – inte ens de annars så alerta piratpartisterna – tycks ifrågasätta detta. Det enda utskottet säger är att Trusted Flaggers bör besitta sakkunskap inom det område de sätts att granska. Vilket knappast minskar risken för att olika särintressen, lobbygrupper och agenda-drivna grupper ges makt som nätcensorer.

Kan man över huvud taget vänta sig att nätcensorer som företräder kollektiva intressen kommer att vara objektiva och neutrala? Eller kommer de att sätta sina kollektiva intressen i främsta rummet? Vanligtvis kan man utgå från att kollektiva intressegrupper har en agenda som påverkar dess arbete.

Man kan tycka att detta borde vara en stor fråga. Men den förbigås i stort sett i tysthet.

Nästa steg blir för Europaparlamentet att jämka ihop utskotten till ett förslag som läggs fram i plenum, förmodligen under hösten. Dessutom skall ministerrådet, parallellt med parlamentets arbete, bestämma sin position. Därefter skall man försöka jämka samman dessa till ett slutligt förslag eller en kompromiss som alla EU-institutioner anser sig kunna leva med.

Läs mer:
• MEP Patrick Breyer (PP, DE) »
• LIBEs opinion (PDF) »

EU:s ständigt svällande nätcensur

av

EU:s »Code of practice on disinformation« har nu blivit en del av unionens Digital Services Act (DSA). Vad betyder det för yttrandefriheten online?

Vid månadsskiftet blev EU:s »Code of practice on disinformation« en del av DSA:s lagstiftningspaket. Det är frivilligt för de stora sociala plattformarna och sökmotorerna att ansluta sig. Men om de gör det, då måste de följa den.

De som anslutit sig är bland andra Facebook, Instagram, Youtube, LinkedIn, TikTok, Google search och Bing. X lämnade uppföranddekoden 2023.

Bland annat föreskrivs att man skall motverka missinformation (omedveten), desinformation (medveten), påverkansoperationer och påverkan från främmande makt.

Detta kan ske till exempel genom att ta bort innehåll, av-monetarisering, flaggning, tillförande av kontext och begränsad spridning.

Till sin hjälp skall man ha faktagranskare, som förutsätts vara redaktionellt och ekonomiskt oberoende från politiska, ekonomiska eller ideologiska intressen. Vilket ibland ifrågasätts om de verkligen är.

Detta är inte samma sak som DSA:s Trusted Flaggers, som i teorin skall inrikta sig på att anmäla olagligt innehåll – och som förväntas företräda olika särintressen. (I DSA:s ursprungliga text talades om företrädare för kollektiva intressen.)

Faktagranskarnas uppgift är däremot att bedöma olika yttrandens sanningshalt, inte laglighet.

Intressant nog är detta samma system för extern faktagranskning som Facebook lämnat i USA, där man anser att det är problematiskt.

X (Twitter) har valt en egen väg med crowdsourcade community notes – där användare kan påpeka felaktigheter och tillföra kontext.

En »permanent taskforce« skall upprättas för att samordna insatser mellan plattformarna och EU-kommissionen, External Action Services Rapid Response System, European Regulators Group for Audiovisual Media Services, European Digital Media Observatory, EU:s Digital Services Board med flera.

EU-kommissionen erkänner att gränsen mellan fakta, tolkning och åsikt kan vara otydlig, särskilt i polariserade frågor som klimat, migration och geopolitik.

Det förväntas att åtgärder mot falsk eller vilseledande information skall vara proportionerliga och förenliga med yttrande- och informationsfrihet.

Vilket – i teorin – betyder att kontroversiella åsikter inte får censureras bara för att de avviker från konsensus, så länge de inte strider mot plattformens användarvillkor eller lag.

Dock har plattformarna under lång tid pressats av politiker till att använda just användarvillkoren för att begränsa det fria ordet. I Sverige har de flera gånger kallats upp till regeringen i syfte att diskutera »branschens ansvar« för vad som publiceras.

Vad som skall plockas bort, skuggbannas, av-monetariseras och så vidare är alltså inte helt kristallklart. Vilket möjligen är medvetet.

På det hela taget har man skapat ett byråkratiskt system för att kontrollera innehåll som i stora delar ligger utanför demokratisk kontroll, traditionell lagstiftning och rättslig prövning.

I ett vidare perspektiv kan detta system förr eller senare komma att missbrukas av aktörer med onda avsikter. Eller missriktad välvilja.

Men nu är uppförandekoden alltså här och en del av DSA. Återstår att hålla ett öga på hur den tillämpas.

• EU-kommissionen: The Code of Conduct on Disinformation »

CC0

Svenska folket säger ja till »censur« av media och enskilda

av

82% av svenska folket anser att myndigheterna i fredstid skall kunna »korrigera« uppgifter i svensk media. 58% anser att myndigheterna även skall kunna göra det mot enskilda svenska användare på en blogg eller i sociala medier.

Detta enligt en undersökning från Försvarets Forskningsinstitut (FOI).

Siffrorna är inte helt färska, men har inte funnits sammanställda förrän nu. Mätningarna genomfördes 2020 respektive 2022. Det finns en tydlig ökning av stödet för statlig korrigering av information under perioden.

Huruvida detta handlar om censur eller ej är en definitionsfråga. Censur handlar traditionellt om förhandsgranskning och förbud mot att publicera något. I detta fall handlar det snarare om att korrigera felaktiga uppgifter i efterhand, det vill säga tillföra information. FOI använder dock själva ordet censur.

Men resultatet är problematiskt nog, beroende på var man drar gränsen. Att svenska myndigheter bemöter direkta påverkansförsök från främmande makt må vara en sak. Men allt är inte så uppenbart, vilket vi bland annat fick se prov på under pandemin.

I slutändan blir det ett politiskt beslut. Skall till exempel ett »klimatnödläge« öppna för att myndigheterna tillrättavisar enskilda som ifrågasätter politiska beslut och insatser?

Som vanligt kokar frågan ner till att det måste finnas någon som bestämmer vad som är rätt och fel, sant och falskt. Vilket öppnar dörren för politisk styrning, myndighetsaktivism och åsiktsdrev. I grunden finns den större frågan om fri åsiktsbildning.

Dessutom bör siffrorna betraktas mot bakgrund av EU:s ambitioner att censurera information online. Se länkar längst ner i denna bloggpost.

Undersökningens fråga:

»Tycker du att myndigheter i fredstid bör arbeta med att korrigera [”bemöta” i 2022 års undersökning] ”falska” nyheter och desinformation publicerade av …
…svenska medieföretag?
…utländska medieföretag?
…enskilda svenska användare på blogg eller sociala medier?
…enskilda utländska användare på blogg eller sociala medier?«

Resultatet är intressant oavsett om det handlar om att »korrigera« eller »bemöta«:

Länkar:
• FOI: Accepterar befolkningen censur? »
• FOI: Teknisk beskrivning av enkätundersökning om krisberedskap och totalförsvar genomförd år 2022 »

Relaterat:
• EU:s nya censur-byråkrati »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »

CC0

Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG

av

Vi tar en titt på yttrandefriheten runt om i EU. Här är en granskning av den kritiserade tyska nätcensuren.

Tyskland har en av EU:s hårdaste lagar mot hat och hot på nätet – Netzwerkdurchsetzungsgesetz, allmänt kallad NetzDG.

En del av lagen handlar om att sociala media måste ta bort olagligt innehåll på nätet inom ett dygn. Även »potentiellt olagligt innehåll« måste granskas och, om det bedöms vara olagligt, tas bort inom sju dagar. Om så inte sker kan böter utdömas på upp till 50 miljoner euro.

Kritiker menar att lagen leder till överblockering, där plattformar hellre tar bort inlägg än riskerar böter. Detta kan begränsa yttrandefriheten och skapa ett slags privat censur där företag som saknar relevant juridisk expertis snarare än domstolar avgör vad som är tillåtet.

Det finns således ingen rättslig granskning innan innehållet tas bort, vilket gör att vissa inlägg raderas felaktigt. En studie har visat att en stor andel av det borttagna innehållet på plattformar som Facebook och YouTube i Tyskland var lagligt.

Men lagen riktar sig även mot användare som lägger upp sådant som anses hotfullt – eller »bara« förolämpande enligt en rätt vid tolkning. Detta gäller även den som åter-postar ett sådant inlägg. Det kan ge böter eller fängelse.

Att även förolämpningar betraktas som så allvarliga hänger ihop med landets historia. Man vill inte se något som kan hetsa till att grupper eller individer förföljs.

Samtidigt påminner lagstiftningen i delar om de inskränkningar av det fria ordet som gjordes i Tyskland under just de mörka åren. (Se bilden ovan.) Vilket är något av en paradox.

Det finns exempel på när satir censurerats. Även postningar från politiker i så vitt skilda partier som AfD och Die Grüne har drabbats. Det har till och med hänt att tweets plockats bort som citerat en dom från en tysk domstol.

Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media som kritiserar dess politik. Inrikesminister Nancy Faeser (SPD) har offentligt sagt att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Det finns ingen samlad statistik för hur många fall det handlar om. Men av ett inslag i CBS 60 Minutes framgår att i Niedersachsen hanterar åklagare ungefär 3.500 fall om året. Och Niedersachsen är en av 16 delstater, med knappt en tiondel av landets befolkning. Det handlar alltså om flera tiotal tusen inlägg som blir föremål för myndigheternas utredning varje år.

Stegvis ersätts NetzDG nu med EU:s Digital Services Act (DSA), som säger att olagligt innehåll skall plockas bort. Vad som anses vara olagligt avgörs dock fortfarande av nationell lagstiftning. Så tyska åklagare kan fortsätta inom i princip samma ramar som idag.

DSA föreskriver även att ett slags statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Dessa skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

I Tyskland är än så länge bara en Trusted Flagger utsedd. Det är en organisation som arbetar mot hat på nätet – och som startsats, finansierats och drivs av delstaten Baden-Württemberg. Även delstaten Bayern och tyska förbundsstaten bidrar med finansiering. Vilket föranlett att dess oberoende ifrågasatts.

Nedan kan du se två inslag om den tyska nätcensuren. Dels det ovan nämnda inslaget på CBS, dels en uppföljning från DW.

Policing the internet in Germany, where hate speech, insults are a crime | 60 Minutes.

After Trump administration attacks: Are German hate speech laws too restrictive? | DW News

CC=0

Har US VP Vance rätt om yttrandefriheten i Europa?

av

Är den amerikanske vicepresidenten Vances kritik mot EU:s inskränkningar av yttrandefriheten korrekt? Här är vår granskning.

Samhällsdebatten har flera problem. Ett är att folk och media inte tycks kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ett annat är den polarisering som skapat en situation där det tycks vara viktigare vem som säger något än vad personen säger.

Som gammal stöt har jag lärt mig att även människor jag inte sympatiserar med kan ha en poäng. Ibland. Därför bör varje yttrande bedömas inte bara utifrån en bredare kontext utan även på sina egna meriter.

Givet denna brasklapp tycker jag att det var uppfriskande att USA:s vicepresident Vance sa obekväma saker om yttrandefriheten i Europa på säkerhetskonferensen i München. Även om jag långt ifrån håller med om allt han hade att säga.

Men när det gäller inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa/EU har Vance en poäng.

Visserligen tycks han ha missuppfattat en del. Men det skiljer honom inte nämnvärt från de europeiska politiker som stiftar de i sammanhanget relevanta lagarna. Eller folk i allmänhet. Eller media. Man får vara tacksam om det blir tillräckligt rätt i debatten…

Vad gäller EU och dess Digital Services Act (DSA) är problemen flera. Även om det enda formella och direkt specificerade kravet är att olagligt innehåll skall plockas bort från sociala media och sökmotorer lämnar man ändå dörren på glänt.

I DSA:s artikel 33/34 föreskrivs:

»Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.«

Bland de »systemrisker« som nämns finns »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten« – vilket kan betyda i stort sett vad som helst. Det förutsätter också att någon måste bestämma vad som är en negativ effekt på samhällsdebatten. Vem och vad är öppna frågor.

Speciellt i förordningens förtext (skäl/recitals) lyfts i sammanhanget innehåll som anses vara skadligt även om det inte är olagligt.

Kokar man ner det hela innebär DSA att stora sociala media och sökmotorer kan tvingas begränsa även icke olagliga yttranden. Till exempel i sin interna moderering och via sina användarvillkor. Vilket är ett klassiskt knep från EU-politikernas sida för att begränsa det fria ordet utan att behöva ta politisk strid kring detta.

Vi har alltså en EU-lagstiftning som öppnar för censur av icke olagliga yttranden. Vilket är orimligt, på så många sätt.

I DSA:s artikel 22 hittar vi Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Detta kan vara NGO:er / GONGO:s / QUANGO:s / DONGO:s (ideella organisationer mer eller mindre finansierade och ibland skapade av myndigheterna), myndigheter, branschorganisationer och företrädare för »kollektiva intressen« med sakkunskap på vissa områden.

Formellt sett skall en Trusted Flagger ha en direktlina till sociala media (m.fl.) för att rekommendera borttagning av olagligt material. (Vad som i sammanhanget är olagligt avgörs av den politiska dagsformen.)

Att se till att avlägsna olagligt innehåll må vara en sak. Men i DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks / sökmotors användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet. Vilket känns som en anomali i en rättsstat.

Enligt DSA skall Trusted Flaggers även medverka vid analys av systemrisker, ha ett utökat samarbete med sociala media, medverka vid utbildning för sociala plattformar samt bidra till utformning av uppförandekoder.

En tredje invändning mot DSA är att regleringen ställer krav på en mycket omfattande byråkrati. Den är av en sådan omfattning att även om jättar som Meta och Google kanske har tillräckligt med advokater och compliance officers för att möta DSA:s krav gör kraven det i praktiken omöjligt för nya aktörer att slå sig in på dessa marknader.

Vilket rimligen påverkar yttrandefriheten negativt.

Utöver DSA finns massor av nationella lagar i EU som begränsar yttrandefriheten. Till exempel uppmärksammade VP Vance i sitt tal i München den hårt kritiserade svenska domen mot en koran-brännare – som i allt väsentligt återupplivar det sedan länge avskaffade svenska hädelseförbudet.

På Malta är det förbjudet att uppmana till eller underlätta abort. I Polen kan man få fängelse om man kränker staten eller dess funktionärer. I Grekland finns vissa inskränkningar vad gäller medias rapportering om flyktingar. I Italien kan media bötfällas för ”felaktiga nyheter”. Frankrike har restriktioner om hur man kan rapportera om polisvåld och lagar som gör livet svårt för visselblåsare.

Polen, Spanien, Tyskland och Italien har i varierande grad olika lagar mot hädelse.

Tyskland har sin NetzDG (Netzwerkdurchsetzungsgesetz) som kritiserats för att begränsa yttranden som är legitima. Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media.

I höstas kastade den tyska författningsdomstolen ut ett sådant fall, där en Youtuber på X ifrågasatt lämpligheten i att tyska regeringen sänt 370 miljoner euro till talibanerna i Afghanistan.

I det fallet påpekade domstolen att staten måste finna sig i att bli hånad. Vilket står i kontrast till inrikesminister Faesers yttrande om att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Så visst är yttrandefriheten i Europa hotad. Även när man tar sig tid att studera faktiska sakförhållanden, vilket allt för få gör.

Sammanfattningsvis: Även om US VP Vance generaliserade och hade dålig kännedom om sakförhållanden – så ligger det en hel del i hans kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten i Europa.

Vilket är något EU:s ledare absolut inte vill kännas vid. Deras upprördhet tyder på att Vance träffat en öm nerv.