Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

DSA: Vilken makt att censurera har EU?

av

EU kan censurera information och blockera sociala medier – via medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och så finns de informella sätten…

Det börjar hetta till i debatten om yttrandefriheten online i EU. Detta leder oss till frågan vilken makt EU-kommissionen egentligen har enligt unionens Digital Services Act (DSA).

I grunden säger DSA att olagligt innehåll på nätet skall avlägsnas. Vilket man knappast behöver en lagstiftning på hundratals sidor för att göra – eller egentligen någon ny lagstiftning alls.

Sedan blir det mer komplicerat. EU-kommissionen har inte någon direkt befogenhet att censurera enskilda inlägg eller begränsa lagligt innehåll. Men…

Begreppet »olagligt innehåll« definieras som information som inte är förenlig med unionsrätten eller gällande nationell rätt.

Bland nationella brott i EU kan nämnas information om abort och homosexualitet, hädelse, majestätsbrott, »hat« och förolämpningar (se till exempel Tyskland). Vilka på sätt och vis blir brott i hela EU (eller rent av hela världen) när DSA applicerar nationella lagar på plattformar som inte har nationsgränser.

Det är alltså nationella rättsliga eller administrativa myndigheter som har befogenhet att utfärda förelägganden om att en plattform skall agera mot olagligt innehåll.

(Men man tycks räkna med att olagligt innehåll tas bort ändå – utan föregående rättslig prövning – om plattformarna uppmärksammas på det av till exempel Trusted Flaggers.)

En åklagare eller annan rättsligt behörig myndighet i ett EU-land kan i sammanhanget utfärda gränsöverskridande nedtagningsorder för innehåll som finns på plattformar och servrar i en annan medlemsstat – även om innehållet ifråga inte är olagligt i den senare.

Här skall också nämnas att EU är inne i en process för att göra hat och hot till »EU-brott« med en gemensam definition och minsta straffsats i hela EU. Dock har man svårt att komma fram till någon hanterbar definition av »hat«.

Vad gäller mycket stora onlineplattformar (VLOPs) skall EU-kommissionen granska om dessa gör tillräckligt för att begränsa »systemrisker« – till exempel spridning av olagligt innehåll eller genom vad man lite svävande kallar negativa effekter på demokratiska processer.

Det är inom denna ram som de stora aktörerna även förväntas motverka innehåll som anses »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket då antas ske »frivilligt« – med stöd i de användarvillkor politikerna alltid vill att plattformarna skall skärpa.

Vid extraordinära omständigheter (till exempel krig eller pandemier) som utgör ett allvarligt hot mot allmän säkerhet, kan kommissionen kräva att plattformar bedömer hur deras tjänster bidrar till hotet och att de sedan vidtar »frivilliga« åtgärder för att begränsa spridningen av viss information.

Trots att de tvingas vara vaksamma på alla dessa risker får plattformarna inte åläggas en allmän skyldighet att övervaka allt innehåll. Detta är tänkt som ett skydd mot omfattande automatiserad censur. (Men de kan göra det ändå, mer eller mindre frivilligt.)

EU kan också begränsa tillgången till en plattform. Alltså blockera den. Detta om man redan försökt stoppa en överträdelse genom andra medel som böter eller vite utan att lyckas.

Detta gäller vidare om överträdelsen fortsätter och orsakar vad man kallar allvarlig skada som inte kan undvikas på något annat sätt. Samt om VLOPer underlåtit att följa beslut eller handlingsplaner för att hantera systemrisker.

Vid en viss punkt kan man alltså begränsa tillgången till X om den nuvarande konflikten eskalerar.

Det sker i så fall genom att relevant nationell digital samordnare (i X fall Irland) under DSA vänder sig till en behörig rättslig myndighet (åklagare/domstol) för att begära ett beslut om tillfällig begränsning av tillgången till tjänsten eller onlinegränssnittet.

Innan en sådan begäran görs skall kommissionen ge berörda parter minst 14 arbetsdagar på sig att lämna skriftliga synpunkter. En begränsning av tillgången skall i princip gälla i fyra veckor. Den kan förlängas, men varje förlängning kräver en ny bedömning och beslut av den rättsliga myndigheten.

Åtgärden får inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt. Den skall vidare utformas så att den inte medför någon orimlig begränsning av tillgången till laglig information för användarna. Vilket är fina ord som dock har högst oklar betydelse om det kommer till skarpt läge.

Man kan även använda formella rättsliga processer (eller informella påtryckningar) för att tillfälligt utestänga en plattforms app från respektive app-store.

Så… ja. DSA ger utrymme för censur av visst innehåll och möjliggör även tillfällig blockering av hela plattformar / sociala medier. Men genom medlemsstaterna – och med föregående rättslig prövning.

Politikernas trick är dock, som sagt, att förmå plattformarna att plocka ner information som man tycker är olämplig (»skadlig men laglig«) ändå – genom användarvillkor och moderering.

På så sätt lyckas makten begränsa oönskade yttranden – utan att behöva genomgå den stökiga demokratiska process som lagstiftning i yttrandefrihetsfrågor kan vara.

• EU:s Digital Services Act »

Tidigare, relaterade texter:
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »
• EU, nätcensur och hatlagstiftning (om Trusted Flaggers) »

CC0

EU: Pre bunking – källkritik eller förhandscensur?

av

EU vill »vaccinera« befolkningen mot skadlig information redan innan den sprids.

De senaste dagarna har ett klipp (se nedan) med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fått stor spridning. Det tycks härröra från Copenhagen Democratic Summit 2024 och handlar om hur EU tänker möta påverkansförsök och desinformation med »pre bunking« istället för »debunking«.

Det vill säga att förekomma felaktig information snarare än att bemöta den. Eller att »vaccinera« befolkningen mot sådan, som hon uttrycker saken. Vilket väcker massor av frågor.

Vill man göra en välvillig tolkning handlar det om att öva upp medborgarnas och samhällets förmåga till källkritik. Vilket naturligtvis är en bra sak. All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Men som vanligt blir bilden betydligt mindre klar när man frågar sig: Hur?

Här rör man sig farligt nära en funktionell motsvarighet till förhandsgranskning. Man måste även fråga sig vad det är för yttranden som skall motverkas och vem som skall bestämma det.

Hur har man till exempel tänkt skilja mellan otillbörliga påverkansförsök från främmande makt och fullt legitim intern kritik? Hur ser gränsen ut och var skall den gå?

Diskussionen om pre bunking är en del av EU:s nya »demokratisköld«. Vi har tidigare noterat att den mest tycks gå ut på att försvara demokratin med byråkrati. (Se länkar nedan.)

European Democracy Shield har förärats med ett specialutskott i Europaparlamentet vars slutsatser skall upp till behandling inom den närmaste tiden. Ansvarig rapportör är den svenske moderaten Tomas Tobé.

Så vad är det då Ursula von der Leyen sagt? Här är en transkribering av videoklippet nedan:

»And finally, it takes resilience. As technology evolves, we need to build up societal immunity around information manipulation. Because research has shown that pre-bunking is much more successful than debunking. Pre-bunking is basically the opposite of debunking. In short, prevention is preferable to cure. Perhaps if you think of information manipulation as a virus, instead of treating an infection once it has taken hold, that is debunking, it is much better to vaccinate so that the body is inoculated. Pre-bunking is the same approach. Because this information relies on people passing it on to others. It is essential that people know what malign information’s influence is and what the techniques are that are behind it. And as the knowledge goes up, our chances of being influenced goes down. And that builds up the society resilience that we will need.«

Det tycks handla om att förutspå hur desinformation kan spridas och att ge människor verktyg att känna igen och avfärda manipulation innan den tar fäste i debatten.

Vilket vid första påseende kan låta klokt och vackert, tills man som sagt börjar försöka utreda exakt hur detta är tänkt att gå till.

Kommer det att leda till förhandsgranskning? Man avser ju att motverka yttranden innan de uppstår. I så fall kan det stå i strid med den svenska grundlagen som uttryckligen förbjuder förhandscensur.

Enligt den svenska tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen får det allmänna inte ingripa mot yttranden innan de offentliggörs. Staten får varken godkänna, stoppa eller villkora yttranden i förväg. Ansvar kan endast utkrävas i efterhand, och då genom lag och i domstol.

Detta bör rimligen gälla även när det rör sig om mönster, aktörer, tidpunkter och teman.

Hur lämpligt är det med ett system där politiker och tjänstemän – som har en egen agenda – styr informationsmiljön innan yttranden ens uttrycks? Vilka rättsmedel kommer att finnas för dem vars yttranden motverkas?

Och även om man inte censurerar utan »bara« begränsar spridningen av vissa yttranden kommer det att leda till att vissa perspektiv aldrig kan nå en bredare publik, även om de skulle vara relevanta. Vad som drabbas är beroende av EU-apparatens politiska dagsform.

Det är lite av Orwells Sanningsministerium över det hela.

Speciellt bör man vara skeptisk när det handlar om den EU-kommission som själv blivit påkommen med att ägna sig åt desinformation.

Till exempel när EU presenterade en riggad undersökning från sitt eget opinionsnstitut Eurobarometern som visade att 73% av svenska folket är för Chat Control 2 – samtidigt som en svensk Novus-mätning visade det rakt motsatta, att 72% är emot Chat Control 2.

EU-kommissionen genomförde alltså en riggad opinionsmätning som sedan användes i en betald EU-kampanj på X vars målgrupp bestämdes genom politisk micro targeting – vilket är förbjudet enligt EU:s egna nya nätlagar.

Det känns som att man håller på att skapa ett regelverk som är diffust och som kan användas lite hur som helst. Som med Digital Services Acts krav på att motverka och begränsa spridningen av innehåll på stora plattformar och sökmotorer som kan anses vara »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket har visat sig vara ett gungfly.

Naturligtvis skall felaktigheter bemötas och påverkansförsök som syftar till att destabilisera vårt samhälle bekämpas. Kritiken mot pre bunking handlar därför inte om att ursäkta desinformation – utan om att försvara den öppna debatten som metod.

Dock får jag en känsla av att »pre bunking« istället för »debunking« handlar om att EU:s ledare hellre vill censurera än att ta debatten i sak. Vilket riskerar att bli kontraproduktivt.

Tidigare texter om EU:s demokratisköld:
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium (november 2025) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »

Videon ovan är kopierad från X. Den är vad vi kan bedöma autentisk och tycks vara inspelad på Copenhagen Democracy Summit 2024.

CC0

Varningens ord från historien

av

I skuggan av det fallna tyska nationalsocialistiska riket och Stalins kommunistiska terrorvälde i Sovjetunionen skrev Hannah Arendt i början av 50-talet sitt standardverk om totalitarismens ursprung.

Ett par saker tycker jag är speciellt träffande sedda i relation till dagens samhälle – och det övervaknings- och kontrollsamhälle som rullas ut.

Den första noteringen är att vägen till helvetet inte nödvändigtvis är stensatt med varesig goda eller onda föresatser. Den kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.

Det vill säga att tanklöshet, bristande konsekvensanalys, frånvaron av kritiskt tänkande, lättja, okunskap och oförmåga också kan leda till förtryck. När man inte ser det komma.

En annan viktig punkt är att man inte kan utgå från att förtryck kommer att komma i samma gestalt som förra gången.

Det behöver inte vara brunskjortor eller röda fanor. Det behöver inte vara spektakulärt. Det är fullt möjligt att skapa ett totalitärt samhälle utifrån de bästa och vackraste intentioner (eller som sagt inga föresatser alls).

Missriktad välvilja är källan till mycket av världens elände.

Utopiska visioner kan vara en varningssignal. Men det kan lika gärna handla om att våra demokratiskt valda ledare vill skydda folket från terrorism, klimatförändringar eller »näthat« – eller vad det politiska modet för tillfället påbjuder.

Intentioner är en sak, men det är metod och utfall som räknas.

Den tredje varningen lyder »Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

Allt går att motivera. Hitler och Stalin ansåg sig – utifrån sina respektive ideologiska världsbilder – ha sina folks och länders bästa framför ögonen.

Total övervakning av alla människor överallt hela tiden skulle garanterat minska brottsligheten, öka andelen uppklarade brott och rädda liv.

Det skulle rent av kunna vara bra för samhället på totalen, sett ur vissa perspektiv. Men det vore ett outhärdligt samhälle att leva i.

Någonstans måste man dra en gräns. Det är därför vi har de mänskliga rättigheterna – för att tillförsäkra individen frihet och rätt.

Det är därför oroväckande när våra politiker i många små steg inskränker våra fri- och rättigheter. I namn av det ena eller andra.

Ytterst är paradoxen att ett öppet och fritt samhälle med en demokratisk rättsstat kan avskaffa sig själv. I god demokratisk ordning. Och med de ädlaste förevändningar.

CC0

UK Online Safety Act: Politikerna kräver mer reglering

av

En halv miljon britter kräver att den nya Online Safety Act rivs upp och tvingade parlamentet att diskutera saken. Resultatet blev krav på mer reglering.

550.137 britter skrev under en petition om att riva upp den nya och hårt kritiserade Online Safety Act (OSA). Vilket tvingade fram en debatt i parlamentets underhus.

Detta visade sig dock bli en parad av ledamöter som kräver hårdare ålderskontroll, mer censur, bakdörrar till krypterade meddelandetjänster, åldersgränser och loggar för VPN, hårdare reglering av AI-tjänster och mer kontroll över folks liv online.

Om man skall lyfta fram en sak är angreppen mot VPN-tjänster särskilt oroväckande. Först införde man åldersgränser för alla siter i hela världen som kan tänkas innehålla något som kanske kan anses vara olämpligt för brittiska barn.

Till att börja med drabbar denna åldersverifiering alla, om man skall kolla folks ålder. Den har dessutom i flera fall kommit att läggas ut på tredjepartsleverantörer som visat sig ha såväl säkerhetsbrister som andra (ibland skumma) syften med den persondata de samlar in.

Vilket lett till en kraftigt ökad användning av VPN-tjänster i alla åldersgrupper, för att komma runt ålderskontrollen. Den politiska reaktionen på detta är att kräva åldersgränser även för VPN.

Vilket i sin tur kommer att driva framförallt minderåriga (som inte har egna betalningsmedel) i armarna på »gratis« kinesiska och ryska VPN-tjänster som sätter annat än användarnas bästa och säkerhet i främsta rummet.

Det är helt uppenbart att de brittiska politikerna inte begriper vad de sysslar med; att de är på väg att slå sönder resterna av ett fritt och öppet internet; att de är på väg att utsätta alla användare för risker från ondsinta aktörer. Och så vidare.

Det är också uppenbart att detta inte tycks avskräcka de brittiska politikerna. Snarare har den kritik som framförts fått dem att vilja reglera internet ännu hårdare.

Vilket i sin tur inte kan accepteras av folk som begriper hur sådant här fungerar. Att utsätta privatpersoner, minderåriga, företag, organisationer, media och alla andra för dessa risker är helt enkelt inte aktuellt.

Det känns lite som att en ostoppbar kraft är på väg att träffa ett orörligt objekt.

• RtN: UK Parliament Rejects Petition to Repeal Online Censorship Law, Calls for Expanded Censorship »

• Du hittar vad vi skrivit om Online Safety Act här »

Och nedan ett par korta, intressanta videos på samma ämne:

CC0

EU:s upphovsrättsdirektiv gav oss politisk censur

av

EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv från 2019 har lett till blockering av politiskt innehåll – trots att EU-domstolen slagit fast att så inte får ske.

2019 antogs med minimal marginal EU:s upphovsrättsdirektiv av Europaparlamentet. Det blev en del gnissel när det skulle införas i medlemsstaterna, men sedan blev det tyst. Så vad hände?

Den huvudsakliga kritiken riktades mot artikel 17 (tidigare 13) som gör nätplattformar ansvariga för vad deras användare laddar upp. Vilket i praktiken kraftigt urholkar deras tidigare budbärarimmunitet.

Här infördes ett ex ante-ansvar, det vill säga att man måste förhindra ett visst lagbrott (kränkning av upphovsrätten) i förväg. Vilket praktiskt sett bara kan ske med hjälp av uppladdningsfilter. Vilket i sin tur lett till överblockering.

I efterhand har EU-domstolen (mål C-401/19) gått in för att försöka skapa klarhet. Den kom fram till att artikel 17 endast är förenlig med yttrandefriheten om lagligt innehåll inte blockeras.

Domen säger att politisk satir, kritik och citat är särskilt skyddsvärda. Ändå sker blockering. Inte ett ord har ändrats i direktivet. Domen gör inte mycket mer än säger hur direktivet borde fungera. Vilket medlemsstaterna tycks strunta i.

Så hur ser det då ut på marken? Vilka konsekvenser har upphovsrättsdirektivet fått? Här är några högprofilerade fall…

I Tyskland har innehåll som citerar politiska partiers material i kritiskt syfte censurerats – trots att detta uppenbart faller inom undantagen för citat, kritik, parodi och pastisch enligt EU-rätten.

I Frankrike har samma öde drabbat klipp som kritiskt analyserat president Macrons tal.

I Spanien har innehåll om katalanska protester som använde korta nyhetsklipp (inom citaträtten) censurerats.

I Nederländerna har på samma sätt politiska videor om klimat- och migrationspolitik tagits ner eller begränsats automatiskt på grund av upphovsrätt till arkivklipp.

Detta trots att citat som används för kritik, recensioner, parodier, pastischer med mera alltså skall vara undantagna inom ramen för citaträtten. Och trots att EU-domstolen som sagt slagit fast att politisk satir, kritik och citat i sammanhanget är särskilt skyddsvärda uttryck.

EU:s upphovsrättsdirektiv har blivit ett verktyg för politisk censur. Vilket är extra oroande i dessa tider när det fria ordet online blir allt mer ifrågasatt.

Vad var det vi sa?

Bild: Demonstration mot upphovsrättsdirektivet, Berlin 2019.

CC0

Åldersgränser online: Staten vs. tonåringarna

av

Åldersgränser för sociala media är en verklighetsfrånvänd och kontraproduktiv idé som dessutom strider mot grundäggande fri- och rättigheter.

Tänka sig, åldersgränser för sociala medier (m.m) i Storbritannien och Australien tycks få oväntade och oönskade konsekvenser, givet att syftet är att skydda barnen.

Att över huvud taget tro att man kan hålla tonåringar borta från sociala media är verklighetsfrånvänt. I den dragkampen är staten chanslös.

Allt man uppnår är att en hel ungdomsgeneration nu kommer att se staten som sin fiende i någon mening. Igen. Som under striden om piratkopieringen.

På den tekniska sidan används allt från VPN och fejkade/lånade ID-handlingar till att man använder andras konton. »Age-verification hacks« trendar online och sprids i skolorna.

Samtidigt verkar det som att sociala medieappar/tjänster från länder som Kina – som inte tillämpar ålderskontroll – försöker etablera sig bland yngre tonåringar i de aktuella länderna. Vilket är en säkerhetsrisk, inte bara för tonåringarna.

Sådana plattformar ger dessutom sämre skydd mot grooming, utpressning, övergrepp och bedrägerier. Och obefintlig insyn för tillsynsmyndigheterna.

Det ligger även i farans riktning att barn och unga inte kommer att anmäla om de utsätts för brott och övergrepp på dessa plattformar – då användningen skett i strid med gällande regler.

Därtill kommer yttrandefriheten, som är en grundläggande mänsklig rättighet. FN:s människorättsstadga säger i artikel 19:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripanden hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Här är artikel 13 i den i alla andra sammanhang åberopade barnkonventionen:

»Barnet har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Enligt konventionerna är det alltså uppenbart att också unga har rätt att sprida och ta emot information. Både Storbritannien och Australien har skrivit under och ratificerat så väl FN:s människorättsstadga som barnkonventionen. Vilket man nu inte tycks ta någon hänsyn till.

Åldersgränser för sociala media är en verklighetsfrånvänd och kontraproduktiv idé som dessutom strider mot grundäggande fri- och rättigheter.

Läs även:
• Australiens 16-årsgräns för sociala media överklagas »

CC0

Politiken har alltid ogillat fri information

av

Dagens debatt om åldersgränser för sociala media och begränsningar av det fria ordet online är egentligen inget nytt. Den politiska makten har alltid ogillat fri information.

För inte så länge sedan hade Sverige ett etermediemonopol. Bara statens bolag fick sända radio och tv. Utbudet var sorgligt. Syftet var att skydda medborgarna från oönskade och olämpliga influenser.

På kvällarna försökte unga svenskar ratta in Radio Luxemburg för att höra den senaste musiken. I tv-serien »Fönster mot TV-världen« gavs storögda svenska tittare snuttifierade inblickar i hur tv såg ut i andra länder.

På internationellt vatten låg fartyg och sände piratradiostationerna Radio Nord och Radio Syd. Svenska företag och privatpersoner förbjöds att samarbeta tekniskt eller redaktionellt med dem, med fängelse i straffskalan. De utsattes för de-banking. Artister, tekniker, medverkande och leverantörer tvingades dra sig ur.

Kampen mot utländsk information gick så långt att socialdemokratiska företrädare krävde ett förbud mot parabolantenner – för att hindra svenska folket från att ta in satellitsändningar från andra länder.

När videobandspelare blev tillgängliga för vanligt folk kom nästa moralpanik, med krav på förbud och profetior om samhällets undergång. Samma moralpanik som kom att drabba hårdrock och dataspel.

Fram till 2011 hade Sverige förhandsgranskning och censur av film för vuxna. Innehåll i filmer klipptes bort. Vissa filmer förbjöds helt.

Så inget är nytt under solen. Våra politiska makthavare har en lång tradition av att försöka »skydda« folket från olämpliga influenser, inte minst från utlandet. Eftersom de anser att de vet bäst.

Sett mot denna bakgrund är det inte märkligt att vissa politiska partier idag driver en närmast internetfientlig politik. Det är en naturlig fortsättning på den linje de alltid drivit.

Eller att EU vill censurera även icke-olagligt innehåll på nätet. Under unionens paraply samlas politiker från 27 länder som i många fall har haft ett historiskt problematiskt förhållande till fri information.

Detta är en till synes evig strid. Politiker har alltid velat förbjuda information de ogillar – samtidigt som de varit ovilliga att ta debatten mot nämnda information i sak. Förbud har varit den enkla vägen ut.

Ljuspunkten är, som Jan Stenbeck uttryckte saken, att »Teknik slår politik.«

CC0

Australiens 16-årsgräns för sociala media överklagas

av

Tonåringar i Australien överklagar den nya 16-årsgränsen för sociala media, som de menar strider mot den konstitutionellt skyddade rätten till politisk kommunikation.

Idag träder Australiens 16-årsgräns för sociala media ikraft. Vilket innebär att 440.000 unga människor stängs ute från till exempel Snapchat, Instagram, Tiktok, Facebook, X, Threads, Reddit, Twitch, Kick och Youtube. Plattformarna hotas med miljonböter om de inte följer lagen.

Man tycks begå samma misstag som britterna, där mtoden för åldersverifieringen lämnats till plattformarna, som använder tredjepartsleverantörer – vilka i sin tur använder den persondata som samlas in på sätt den inte är avsedd för.

Viket inte bara drabbar minderåriga. Skall man kontrollera användarnas ålder, då måste man kontrollera alla.

Men åldersgränsen införs inte utan protester. I minst två fall har ungdomar övrklagat lagen till Högsta Domstolen, stödda av Digital Freedom Project. Deras argument är att förbudet strider mot den konstitutionellt skyddade rätten till politisk kommunikation.

I sammanhanget är det värt att påminna om artikel 19 i FN:s människorättsstadga:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripanden hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Vilket även gäller ungdomar.

Det finns även organiserade kampanjer mot lagen och protestskrivelser bland skolelever. Många menar att förbudet skadar undervisning, socialt liv och möjligheten att delta i den offentliga debatten. Och en del skolor uttrycker oro över att lagen är opraktisk och otydlig.

• NYT: What to Know About Australia’s Social Media Ban »
• ABCnews: Australia’s social media ban leaves a 15-year-old worried about losing touch with friends »

CC0

EU vs. X – när politiken vill ha makten över det fria ordet online

av

EU hotar X med miljardböter för att plattformen vägrar underkasta sig Bryssels kontroll. Vilket kan sluta med handelskrig.

EU hotar att bötfälla X (tidigare Twitter) med 120 miljoner euro, på följande grunder:

  • Bedräglig utformning av X:s »blå bockmarkering«
  • Bristande transparens i X:s annonsarkiv
  • Underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter

USA har hotat med att fördröja det handelsavtal som är tänkt att halvera tullarna på stål och bilar om EU gör verklighet av sitt hot.

Och redan i somras flaggade den amerikanska administrationen enligt Reuters för sanktioner mot ledande EU-företrädare – om de gör allvar av de möjligheter som unionens Digital Services Act (DSA) öppnar, vad gäller att begränsa det fria ordet online och reglera sociala media som är baserade i andra länder.

Samtidigt hävdar X ägare, Elon Musk att den förra EU-kommissionen gav sociala media ett val: Censurera oönskat innehåll eller bli bötfällda. Detta finns det visserligen inga konkreta bevis för (vad vi vet). Men det är uppenbart att DSA ökar risken för övermoderering.

DSA är tydligt med att stora plattformar och sökmotorer skall motverka oönskat innehåll även om det inte är olagligt. Vilket X inte vill göra. (Till exempel krävde EU:s tidigare kommissionär för den inre marknaden Thierry Breton att X skulle censurera Trump.)

Dessutom finns en upprördhet i USA över att EU:s DSA kommer att begränsa amerikaners rätt att dela och ta emot information i sitt eget land, i enlighet med den närmast absoluta yttrandefrihet de garanteras av konstitutionen.

Man kan i sammanhanget notera att till exempel Facebook (som enligt Musk valt att censurera) också säljer verifierings-dekaler (blå bock) för 150 kr per månad, utan att drabbas av EU-kommissionens vrede.

Tidigare delade Twitter ut verifieringsdekaler till VIP-användare (som sedan även fick möjlighet att köpa marknadsföringspaket för att visa att man var Twitter-VIP även utanför plattformen, för 15.000 USD av tredjepartsaktörer).

Idag anger den blå bocken att man är betalande användare (32 kr/månad, vilket även ger vissa andra förmåner). Detta kräver telefonnummer, ibland ID-verifiering, giltig betalningsinformation och att kontot varit registrerat en viss tid. X förbjuder att man låtsas vara någon annan om det riskerar att vilseleda. Det gäller både personer, organisationer och offentliga aktörer.

Utöver den blå bocken kan företag och organisationer köpa sig en verifieringsdekal i guld. Det finns även en grå dekal för myndigheter, som inte kan köpas utan delas ut av X.

EU-kommissionen menar att detta system kan vara vilseledande.

(En detalj i sammanhanget är att om X inte hade haft någon verfiering av användare alls, då hade EU enligt DSA inte kunnat bötfälla företaget på denna punkt.)

Det ligger nära till hands att misstänka att tidigare innehavare av »VIP-dekaler« som kändisar, politiker (som EU-kommissionärer) och högprofilerade journalister surnade till när de blev av med sin gratis VIP-märkning samtidigt som vanligt folk kunde verifiera sig…

Även om det säkert går att bluffa sig till en verifierings-dekal så bör dagens system i vart fall ge viss bortsållning av oseriösa aktörer. Och vill man leta botar är kanske de gratis, overifierade kontona ett större problem.

Dessutom måste det gå att uppträda under pseudonym eller att vara anonym i sociala media. Det finns gott om giltiga skäl – från visselblåsare till vanliga människor som vill kunna uttrycka sina åsikter utan risk för att bli trakasserade. (Speciellt i skurkstater som förtrycker sitt folk och förföljer oliktänkande.)

Vad gäller aktörer i sociala media som agerar bedrägligt bör samma regler gälla online som i samhället i övrigt. Olagligt innehålla skall avlägsnas. Men staten skall inte kunna kräva att icke olagligt innehåll censureras. (Sådant kan dock regleras i användarvillkoren, mellan plattformen och användaren.)

Sedan finns det naturligtvis aktörer som försöker destabilisera vårt samhälle, i alla sociala media. Men sådant måste bemötas i en fri och öppen debatt. Tyvärr väljer våra politiska företrädare hellre censur – vilket kan bero på bristande vilja, förmåga eller förnuft.

Att ta debatten kräver att man har en viss klangbotten vad gäller den västerländska liberala demokratins grundläggande värden och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Vilket man kan ifrågasätta om de politiker som ständigt vill utöka övervakningsstaten och censurera internet besitter.

Vad gäller de böter som utfärdats för »bristande transparens i X:s annonsarkiv« och »underlåtenhet att ge forskare tillgång till offentliga uppgifter« kan man möjligen förstå om X inte vill lämna ut sådant till aktörer som de upplever som fientligt sinnade. Plus att det är omstritt huruvida EU:s jurisdiktion verkligen omfattar amerikanska företag.

Ironiskt nog lyckades EU-kommissionen själv bryta mot EU:s regelverk om micro targeting med proxydata för riktade politiska annonser på X, i syfte att påverka opinionen för ett ja till Chat Control 2.

Det finns skäl att ana politiska motiv bakom denna konflikt. EU:s politiker, byråkrater och journalister ogillar Elon Musk och det faktum att det finns en social medieplattform som tycks vara bortom deras kontroll.

Visst, man kan ogilla Musk för mycket. Själv skulle jag önska att han ägnade sig lite mer åt källkritik. Musk och jag har motsatta åsikter om Ukraina. Och jag känner en viss frustration över att DOGE inte kom att ledas av någon som visste hur systemet fungerar, var liken är nergrävda och var man måste tänka ett varv till för att nå önskat resultat. Musk stöder dessutom en del politiska krafter i Europa som jag tycker är obehagliga.

Men han har rätt att tycka vad han vill. Och han erbjuder en social medieplattform med mer taköjd än andra. X ger vanligt folk möjlighet att ventilera sin oro och frustration – som ju inte försvinner om man lägger locket på. X ger människor möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och utkräva ansvar. Vilket naturligtvis inte uppskattas av makthavarna.

Vad gäller EU:s Digital Services Act – så har vi redan kritiserat att implementeringen fokuserar på censur, men att kommissionen än så länge ignorerat vad DSA har att säga om användarnas rättigheter. Samt att hela lagstiftningpaketet egentligen är onödigt.

• EU: Kommissionen bötfäller X 120 miljoner euro enligt förordningen om digitala tjänster »
• US Secretary of State Marco Rubio på X: The days of censoring Americans online are over. »
• BBC: US hits out at EU’s ’suffocating regulations’ after it fines Elon Musk’s X »
• Reuters: X gets $140 million EU fine for breaching content rules but TikTok settles »
• DW: EU hits X with €120 million fine over breaking digital rules »

Tidigare:
• HO: EU customs deal with the USA: finalization delayed due to dispute over DSA »
• DigiWatch: Trump threatens sanctions on EU over Digital Services Act »
• Reuters: Exclusive: Trump administration weighs sanctions on officials implementing EU tech law, sources say »

Relaterat:
• EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter? »
• Behöver vi speciella lagar för internet? »

CC0

EU, nätcensur och hatlagstiftning

av

Vi håller på att få statligt godkända nätcensorer vars opartiskhet kan ifrågasättas. Samtidigt blir »hat« ett EU-brott med gemensam definition och lägsta straff.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall medlemsstaterna utse Trusted Flaggers / »betrodda anmälare«. Dessa skall ha en direkt kanal till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som snabbt bör plockas bort.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en branschorganisation, expertorganisationer, akademiska organisationer, NGO:er eller liknande. I Sverige kommer de att utses och hanteras av Post & Telestyrelsen (PTS).

Formellt sett skall de bara flagga olagligt innehåll. Men DSA öppnar även för att de skall kunna hjälpa plattformarna att hålla efter vad som föreskrivs i användarvillkoren, vilket i så fall även kan vara icke olagligt innehåll.

Det första problemet är att vi kommer att få ett slags statligt godkända nätcensorer som får rätt att rekommendera att innehåll plockas bort utan föregående rättslig prövning.

Det må vara en sak om en privatperson eller godtycklig organisation påpekar att visst innehåll på sociala media förmodligen är olagligt.

Men det är något helt annat när anmälaren är utsedd och godkänd av staten. Denne kan då i någon mening sägas handla på statens mandat eller med statens goda minne. Och staten, dess funktionärer och ombud bör inte få censurera något utan föregående rättslig prövning.

Speciellt inte icke olagligt innehåll (även om det bryter mot sociala medias användarvillkor).

Ett annat problem är att vissa Trusted Flaggers kan ha och driva en egen agenda.

Än så länge är detta inte något större problem i Sverige, då de enda två Trusted Flaggers som ännu är utsedda är barnrättsorganisationen ECPAT och Svenska Stöldskyddsföreningen. Båda bör vara kvalificerade för att avgöra om innehåll inom deras sakexpertis är lagligt eller ej.

Det blir knepigare om organisationer som utses till Trusted Flaggers har en mer politisk agenda, som kan misstänkas färga deras omdöme. I Tyskland har man utsett ett par kontroversiella organisationer som arbetar mot hat på nätet till Trusted Flaggers. Och vad som är att betrakta som hat öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

De svenska socialdemokraterna krävde nyligen att Sverige utser fler Trusted Flaggers. Till Epoch Times har Anders Ygeman (S) sagt att exempel på sådana kan vara Expo och Doku. Vilket är intressant då båda dessa är något av ett rött skynke för var sin sida av det politiska fältet.

Om de strikt ägnar sig åt att rapportera in sådant som är uppenbart olagligt är det kanske en sak. Men om de även skall börja tolka sådant som regleras i respektive plattforms användarvillkor finns en uppenbar risk för politiskt färgade beslut och kontroverser.

I DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder. Vilket är att gå långt bortom att bara påpeka vad som är direkt olagligt.

Den risk vi måste vara observanta på är om vi får Trusted Flaggers som låter en egen agenda styra sina handlingar. Och den risken är tyvärr uppenbar.

Det tredje problemet är vad som för tillfället är olagligt.

I till exempel Tyskland är förolämpningar olagliga, speciellt online – på ett sätt som begränsar yttrandefriheten, fri debatt och fri åsiktsbildning. I kombination med att man utsett Trusted Flaggers vars opartiskhet ifrågasatts kan det bli problematiskt.

I sammanhanget vill vi påminna om att EU är på väg att göra »hat och hot« till ett »EU-brott« med gemensam definition och ett gemensamt minsta straff.

Hot må vara en sak, det är en handling som kränker någon annans säkerhet. Men hat är en känsla. Vad som upplevs som hat är subjektivt. Och här svävar man på målet.

En resolution från Europaparlamentet säger att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter oroväckande. Man efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«.

Detta är gummiparagrafer som kan öppna för i stort sett vad som helst.

Om vi nu tar ett steg tillbaka och ser till helheten, då får vi följande:

  • Statligt godkända nätcensorer som kan rekommendera att (bland annat) olagligt innehåll plockas bort från sociala media utan föregående rättslig prövning.
  • Man kan ifrågasätta vissa presumtiva Trusted Flaggers opartiskhet och agenda.
  • Vi är på väg att få en EU-lagstiftning som gör »hat« till ett brott, utan att närmare slå fast exakt vad som menas med termen eller vad det är som skall bli olagligt att uttrycka.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0