Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

Staten oroas när britterna tycker fel

av

Brittiska myndigheter bygger nu upp en struktur för att identifiera och motverka oönskade eller riskfyllda narrativ online. Eftersom folk tycker fel.

Storbritannien blir allt mer dystopiskt. Deras Online Safety Act har medfört ID-krav på allehanda sidor online, vilket hanteras av utomstående företag med varierande pålitlighet och säkerhet.

Samtidigt tas människor som varit allt för upprörda på sociala media till polisstationen och får sina hem genomsökta, trots att inget olagligt förekommit. Termen är »non-crime hate incidents«.

Nu toppas detta med projektet »Resist« som går ut på att identifiera och motverka oönskade eller riskfyllda narrativ online. Eftersom folk tycker fel.

Det handlar just nu huvudsakligen om asylinvandringen och de problem den fört med sig. Men det är av mindre betydelse vad det för tillfället gäller. Det som är problematiskt är om staten försöker styra vad som i grunden är en politisk debatt.

Syftet är säkert ädelt – att minska polarisering och främlingsfientlighet. Men det är inte helt uppenbart att det målet nås genom att staten säger åt folk vad de skall tycka.

Än så länge gäller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i Storbritannien. Artikel 10 säger »Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men britterna menar att man håller sig inom konventionens undantag för allmän säkerhet och vad som sägs om att förhindra oordning. Vilket är en ren tolkningsfråga.

Problemet med detta förhållningssätt är att man riskerar att göra allt mycket värre. Oförlöst frustration och vrede blir inte mindre för att man försöker förminska den. Det lägger snarare ytterligare sten på börda. Varpå trycket ökar tills riktigt dåliga saker händer.

Man måste kunna diskutera verkliga förhållanden. Problemet uppstår när en sådan diskussion inte är förenlig med de för tillfället rådande politiska prioriteringarna. Vilka de än må vara.

Detta är inte raketforskning. Enda sättet att hantera människors oro är att ta debatten. Men det gör man helst inte. Istället presenterar man kontra-narrativ som man förväntar sig att folk skall rätta sig efter.

• Government guidance advises monitoring for ‘high-risk narratives’ that could ‘create new tensions’ »

CC0

Nu rullas EU:s nya nätcensur ut

av

Statligt godkända nätcensorer skall få rekommendera att innehåll plockas bort på nätet – utan föregående rättslig prövning.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall alla medlemsstater ha utsett så kallade Trusted Flaggers till årsskiftet. Vilket dock bara skett i dygt hälften av länderna.

En Trusted Flagger (sv: betrodd anmälare) är till exempel en organiation, myndighet eller branschorganisation som får en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Egentligen skall de fokusera på olagligt innehåll. Men DSA anger också att de bland annat skall hjälpa till att identifiera innehåll som bryter mot plattformarnas användarvillkor, även om det inte är olagligt.

Vilket innebär att en statligt godkänd aktör inte bara får rätt att rekommendera censur utan föregående rättslig prövning – utan i praktiken censur även i fall där inget olagligt föreligger. Det känns som en tveksam konstruktion i en demokratisk rättsstat.

Speciellt ifall en Trusted Flagger som företräder ett visst (sär)intresse kommer att rekommendera censur av innehåll där organisationen i någon mening är part i målet.

Om man ser till EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers märker man snabbt att många av dem sysslar med att bekämpa »hat och hot« online. Just »hat« är ett område som öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

När EU nu stressar på för att det skall utses fler Trusted Flaggers är risken uppenbar att man fyller på med organisationer som företräder särintressen som främst vill främja sin egen agenda – genom den makt som nu tilldelas dem över det fria ordet online.

Detta riskerar att bli ytterligare ett område där missriktad välvilja kommer att ställa oss inför nya, oförutsedda och oönskade problem.

Om bara någon hade varnat för detta i tid…

• DiscloseTV: The EU censorship network expands »
• TKP: EU-Zensoren-Netz weitet sich aus »
• EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers »

Äldre bloggposter i ämnet:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad (april 2022) »
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

(S): ID-krav för onlinespel med chattar – och fler nätcensorer

av

Socialdemokraterna vill se ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer.

Socialdemokraterna krävde på en presskonferens i veckan att »samhället kliver fram och vidtar åtgärder för att spelplattformarna skall vara säkra för barn och unga«.

Detta tänker man åstadkomma genom att införa ID-krav för spelplattformar med chat-funktioner. Så att man vet vem som deltar.

Som vanligt väcker sådana här förslag massor av frågor. Hur skall det gå till? Hur har man tänkt sig att få plattformar i andra jurisdiktioner att delta? Kommer man att kombinera detta med en åldersgräns (som man vill göra med sociala media)?

Sedan kom Anders Ygeman in på ett intressant sidospår: Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers (»betrodda anmälare«). Det vill säga statligt godkända nätcensorer, med en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Trusted Flaggers introducerades i EU:s Digital Services Act (DSA). Än så länge finns det bara två i Sverige. ECPAT (som rapporterar in innehåll med övergrepp mot barn) och Svenska Stöldskyddsföreningen.

Upphovsrättsorganisationer och Läkemedelsverket sägs också vara på gång. Vilket ändå får sägas vara rätt återhållsamt. I andra länder har det uppstått frågor och debatt efter att mer politiskt vinklade organisationer utsetts till Trusted Flaggers.

Om nu Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers är den uppenbara frågan: Vilka?

Med tanke på partiets rätt avoga inställning till det fria ordet på internet finns det skäl att vara vaksam.

Socialdemokraterna vill dessutom att Trusted Flaggers (som idag verkar inom sina respektive organisationers ramar) skall avlönas av skattebetalarna.

En fråga som uppstår är om det är lämpligt att statligt godkända (och avlönade?) nätcensorer skall kunna rekommendera att innehåll tas bort utan föregående rättslig prövning.

Relaterat:
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter?

av

EU tycker tydligen att det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet på sociala media än att försvara deras rättigheter.

EU-kommissionen är snabb när det gäller att kritisera de stora sociala medieplattformarna när den tycker att de inte censurerar tillräckligt.

Men när det gäller de användarrättigheter som stadgas i EU:s Digital Services Act (DSA) tycks kommissionen vara rätt ointresserad.

DSA säger följande:

  • Användare har rätt att överklaga moderation (borttagna inlägg, skuggbanning m.m.).
  • Plattformar måste erbjuda ett internt klagomålssystem.
  • De måste ge en motivering när de tar bort eller begränsar innehåll.
  • Användaren kan gå vidare till ett certifierat utomstående tvistlösningsorgan.
  • Användaren får också vända sig till nationella myndigheter eller domstol.
  • DSA gäller både censur av inlägg och avstängning av konton.
  • Kontostängning måste vara proportionerlig.
  • Plattformen måste förvarna om och motivera avstängning (utom vid mycket allvarliga brott).

Uppenbarligen fungerar detta inte. Användare blir censurerade, skuggbannade och avstängda utan att det finns något meningsfullt sätt att överklaga. (Automatiserade AI-svar som bara meddelar att beslutet kvarstår baserat på vaga generella formuleringar räknas inte.)

Få om ens några medlemsstater har etablerat något utomstående tvistlösningsorgan. (Ansvarig nationell myndighet i Sverige är Post & Telestyrelsen, PTS). Och någon struktur för hur kommissionen skall leva upp till sitt övergripande ansvar på detta område tycks inte existera i sinnevärlden.

Däremot är EU-kommissionen som sagt snabb när det gäller att klaga på att sociala media inte censurerar tillräckligt mycket.

Man kan lätt få intrycket av att EU tycker det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet än att försvara deras rättigheter.

EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium?

av

EU-kommissionens presentation av en europeisk demokratisköld stärker våra misstankar. Man tänker försöka försvara demokratin med byråkrati.

Idag presenterade EU-kommissionen sin Democracy Shield. Utifrån tidigare information har vi beskrivit den som att EU tänker försvara demokratin med byråkrati. Nu skulle vi äntligen få veta vad det är man tänker göra.

Ett enkelt omdöme är att det är mycket floskler och väldigt få svar på frågan: Hur?

Syftet med skölden sägs vara att stärka demokratins motståndskraft i EU-länderna: skydda fria val, oberoende medier, ett starkt civilsamhälle och motverka informationsmanipulation och desinformation.

Vilket vid ett första påseende kan låta bra. Tills man börjar fundera närmare på vad det egentligen innebär och hur det skall gå till.

Uppenbarligen handlar det om att kontrollera flödet av information i vårt samhälle, vilket i sig kan vara problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

Åtgärderna delas in i tre huvudområden:

  1. Säkerställa integriteten i informationsmiljön – att motverka desinformation och utveckla digital läskunnighet. Man vill även skapa ett EU-nätverk av faktagranskare.
  2. Stärka institutioner, fria och rättvisa val, samt oberoende medier – även om val är nationellt ansvar, tas stödåtgärder fram på EU-nivå.
  3. Öka samhällelig resiliens och medborgarengagemang – bland annat genom bättre digital och mediekompetens bland medborgarna. Kommissionen har i sammanhanget tagit fram en EU Strategy for Civil Society.

Vi får också veta att man skall inrätta ett European Centre for Democratic Resilience. Där skall man sätta upp en plattform för att synka sitt arbete med civilsamhällets organisationer, researchers, akademien, fact checkers och media.

I Kommissionens pressmeddelande säger President von der Leyen:

»Democracy is the foundation of our freedom, prosperity, and security. The European Democracy Shield will reinforce the core elements that allow citizens to live our shared democratic values every day – free speech, independent media, resilient institutions, and a vibrant civil society. This is Europe’s strength and we must increase our collective capacity to protect it at all times.«

Fortfarande hänger frågan i luften: Hur?

Någonstans i allt detta måste någon bestämma vad som är rätt och fel, sant eller falskt. Vilket kan vara en frestelse för den som för tillfället har den politiska makten.

Det här kan landa hur som helst. Från att framgångsrikt skydda oss mot krafter som på riktigt vill skada oss – till ett Sanningsministerium som håller efter folk som tycker fel.

Kommissionen säger att initiativet inte skall inskränka yttrandefriheten – men gränsen mellan skydd och kontroll är tunn.

Med tanke på den omfattande byråkrati som omgärdar EU:s demokratisköld (se tidigare bloggposter, länkar nedan) kan man anta att det i vart fall inte blir en särskilt agil verksamhet.

Nu kommer Europaparlamentet (där den svenske moderaten Tomas Tobé är ansvarig rapportör) och ministerrådet att ge kommissionens ramverk och ambitioner sin välsignelse. Vilket sedan kommer att uppfattas som grönt ljus för kommissionen att lägga konkreta förslag. Om vilka vi alltså vet väldigt lite.

Jag kan inte säga att jag blivit så mycket klokare efter dagens presentation. Vaksamhet rekommenderas.

• EU-Kommissionen: European Democracy Shield and EU Strategy for Civil Society pave the way for stronger and more resilient democracies »

Läs gärna våra tidigare bloggposter i ämnet:

• EU: Försvara demokratin med byråkrati »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

De mänskliga rättigheterna i Europa fyller 75 år

av

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna fyller 75 år. Den är individens yttersta skydd mot övergrepp från statens sida.

I spåren av andra världskriget, den 4 november 1950 antogs den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna av Europarådet. Syftet var att hindra 30- och 40-talens övergrepp från att upprepas.

Konventionen är det regelverk som begränsar statens makt och skyddar individen mot övergrepp – och den gäller lika för alla.

I vårt arbete är yttrandefriheten (artikel 10) en central rättighet:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

En annan central rättighet som nu utmanas är rätten till privatliv (artikel 8):

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Konventionen omfattar även: rätt till liv; förbud mot tortyr; förbud mot slaveri och tvångsarbete; skydd mot godtyckliga frihetsberövanden; rätt till en rättvis rättegång; inget straff utan lag; tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; mötes- och föreningsfrihet samt rätt att ingå äktenskap.

I de senare tilläggsprotokollen finns även: skydd för egendom; rätt till utbildning; rätt till fria val; förbud mot fängelse för skulder; rätt till fri rörlighet inom landet och att lämna sitt land; ingen får utvisas från den stat som han är medborgare i; förbud mot kollektiv utvisning av utlänningar; rättssäkerhetsgarantier vid utvisning av utlänningar; rätt till överklagande i brottmål; förbud mot dubbelbestraffning; likhet inför lagen samt fullständigt avskaffande av dödsstraffet.

Alla dessa rättigheter skall gälla lika för alla. Envar har rätt att få sin sak prövad om staten kränker ens rättigheter enligt konventionen.

Konventionen upprätthålls ytterst av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR) i Strasbourg, som är en av Europarådets institutioner.

Europarådet består av de flesta länder i Europa, även sådana som inte är medlemmar av EU, till exempel Ukraina, Turkiet och (än så länge) Storbritannien. Ryssland har lämnat organisationen.

Konventionen ratificerades av Sverige 1952 och upphöjdes till svensk lag 1995. Dessutom är den skyddad genom Regeringsformen (grundlag), som säger att lag eller annan föreskrift inte får strida mot Europakonventionen.

En viss begreppsförvirring råder gentemot EU och dess institutioner. Europarådet är alltså inte samma sak som EU. Europakonventionen är inte samma sak som EU:s människorättsstadga (även om de i stora delar är lika). Europadomstolen (Europarådet, Strasbourg, mål mot medlemsstater) är inte samma sak som EU-domstolen (EU, Luxemburg, mål mot medlemsstater och EU:s institutioner).

Även om Europakonventionen ibland kritiseras i enskilda delar är den det regelverk som ytterst hindrar förtryck, rättsövergrepp och godtycklig maktutövning. På senare tid har den blivit allt mer aktuell – bland annat i takt med att det fria ordet hotas och övervakningsstaten rullas ut.

• Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna »

CC0

Nu får Ryssland, Kina och Iran tillgång till data på svenska servrar

av

Sverige har just skrivit under en FN-konvention som ger skurkstater tillgång till data på svenska servrar.

Anta att en oppositionell i skurkstaten X-land publicerar sig och sitt motstånd mot X-regimen på en svensk server. Skall då svenska myndigheter tvingas hjälpa X-land att bygga ett case mot nämnde dissident i syfte att fängsla honom för sina åsikter?

Man kan tycka att svaret borde vara nej. Men det är en av många möjliga oönskade konsekvenser av FN:s Cybercrime Treaty – som Sverige och EU just undertecknat i Hanoi.

Vi ruppmärksammade det här 2019 efter att internationell press rapporterat om att en konvention som kan komma att censurera internet. I januari 2024 hade förslaget fått mer kött på benen och vi varnade bland annat för följande risker:

  • Man är inte ens överens om vad »cyberbrottslighet« egentligen är. Vilket skapar utrymme för godtycke.
  • Vad vi i de demokratiska rättsstaterna betraktar som helt lagliga yttranden online kan komma att kriminaliseras.
  • Verksamhet som bedrivs av cybersäkerhetsexperter, visselblåsare, aktivister och journalister kan komma att kriminaliseras.
  • Säker elektronisk kommunikation kommer att undermineras.
  • IT-tekniker kan tvingas kringgå dagens verktyg för säkerhet online.
  • Data och information kan komma att delas och hämtas över gränserna på ett sätt som går bortom vad som kan anses vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt. Detta utan rimligt dataskydd och utan hänsyn till rättsstatens grundläggande principer.

Problemen tycks kvarstå. Vi kunde också rapportera att Ryssland, Kina och Iran är några av de länder som uppvisat betydande entusiasm för förslaget.

Och nu är konventionen vid målsnöret. Återstår bara att anta den i FN:s generalförsamling och de undertecknande ländernas nationella parlament. Den ersätter då Budapestkonventionen från 2001.

Dock tycks USA ha låtit bli att skriva under. SC Media:

»Michael Bell, chief executive officer at Suzu Labs, said the United States has been placed in an impossible position. While the treaty attempts to solve actual problems and offer avenues for cross border evidence-sharing for ransomware and human trafficking, it also establishes a legal route for authoritarian regimes to demand data from sources they wouldn’t have otherwise, Bell said.«

»“All under the guise of catching criminals, but there are serious concerns about the collection of this data, and I argue that the U.S. should stay out until there are enforcement mechanisms to protect human rights and to shield legitimate security researchers,” said Bell. “Otherwise, we are legitimizing the same surveillance tactics we condemn China and Russia for using while compounding those issues by sharing that data with the international community. The real risk isn’t isolation, it’s that more than 70 countries now have a framework to compel data handovers that would bypass our constitutional protections.”«

För Sveriges del hamnar frågan på riksdagens bord för ratificering. Kommer någon att bry sig?

• FN: Sixty-five nations sign first UN treaty to fight cybercrime, in milestone for digital cooperation »

• EFF: Joint Statement on the UN Cybercrime Convention: EFF and Global Partners Urge Governments Not to Sign »

• SC Media: US absence from UN Cybercrime Treaty praised by groups over privacy abuse »

Tidigare poster med länkar och resurser:
• Oro för censur med FN:s nya resolution om cyberbrott (december 2019) »
• Skurkstater i FN vill ta kontroll över internet (januari 2024) »
• FN ger skurkstater makt över internet (juli 2024) »
• FN ger skurkstater tillgång till data på svenska servrar (augusti 2024) »

CC0

EU trappar upp kampen mot hat

av

Skall EU stå upp för den demokratiska rättsstatens principer eller fokusera på att bekämpa hat?

Frankrike, Österrike och Nederländerna cirkulerar ett arbetspapper i EU:s ministerråd om »Europeiska värderingar«. Man vill att medlemsstaterna dubblar sina insatser mot »rasism, antisemitism, främlingsfientlighet och anti-muslimskt hat«. Och man vill försäkra sig om att »inget stöd ges till entiteter som är fientligt inställda till Europeiska värderingar, speciellt inte ekonomiskt stöd«.

En välvillig tolkning är att vi skall sluta ge stöd till organisationer som inte respekterar människors frihet, lika rättigheter och det demokratiska systemet. Vilket i sig skulle röra om i grytan, om man tillämpar det konsekvent.

Samtidigt uppstår massor av frågetecken. Är detta verkligen vad som avses? Eller handlar det åter om det diffusa begreppet »hat«?

Hur skall det gå till i praktiken? Vem skall dra gränsen och bestämma? Kommer tillämpningen att vara i övrigt opartisk och rättvis? Hur hanterar man till exempel saklig (och annan) kritik mot asylinvandring? Hur undviker man politisk slagsida?

Eller islamism? Att man inte bör hata muslimer bara för att de råkat födas in i en viss kulturkrets är naturligtvis helt korrekt. Det knepiga börjar när nämnda kulturkrets värderingar kolliderar med de europeiska, som man just sagt sig vilja försvara.

EU:s medlemsstater har för övrigt redan rättsliga instrument för att bekämpa hatbrott och diskriminering. Att knyta detta till finansiering och otydliga »värderingar« riskerar att flytta makten från lag till tolkning.

Och vad menas egentligen med »Europeiska värderingar«? Handlar det bara om vårt kulturarv i form av den demokratiska rättsstaten och individens okränkbara rättigheter? Eller gäller det även EU:s överordnade mål om en ständigt fördjupad union? Hur kommer man att se på EU-kritiska röster?

Dokumentet sägs även tala om att utöka konceptet hatbrott, både online och offline. Man vill även att Europol skall ägna hatbrott mer uppmärksamhet.

Vilket känns som att man vill sätta ny fart på frågan om att göra hat och hot till »EU-brott« – som än så länge kört fast i ministerrådet.

• Politico: EU urged to tighten anti-hate speech rules »

Relaterat:
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism (mars 2024) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »

CC0