Storebror

Regeringens proposition om utökad övervakning är oroande på flera sätt. Man närmar sig gränserna för vad som är acceptabelt i en demokratisk rättsstat. Och djävulen bor i detaljerna.

Regerings förslag om ”utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel” är problematiskt på flera sätt. Samtidigt är kritiken mot densamma ofokuserad och i värsta fall kontraproduktiv.

Möjligen är det enklare att påstå att regeringens förslag kommer att leda till ett totalitärt samhälle än att granska vad som verkligen föreslås. Men om man vill förändra det som sker i sak, då är det bättre att fokusera kritiken. Sakkritik är svårare att vifta bort än tillmälen.

• Övervakning av människor som inte misstänks för brott

Här råder begreppsförvirring. Man kan lätt få intrycket av att det handlar om urskiljningslös massövervakning.

(Det är visserligen en beskrivning som passar in på EU:s förslag om Chatcontrol och den olagliga datalagring som Sverige fortfarande bedriver. Men det är en missvisande bild vad gäller det förslag som regeringen presenterade förra veckan.)

Ur regeringens pressmeddelande:

»Ett av förslagen i proposi­tionen innebär att det ska bli möjligt att använda hemliga tvångs­medel, till exempel hemlig avlyss­­ning, i preventivt syfte mot gäng­­kriminella för att för­hindra dödliga skjut­­ningar och spräng­­ningar och annan allvarlig brotts­­lighet kopplad till krimi­­nella nätverk.«

Här måste det alltså ändå finnas något slags misstanke om att någon eller några kommer att kränka någon annans säkerhet eller egendom. Så någon urskiljningslös, godtycklig övervakning av alla är det inte fråga om – även om man befinner sig på ett sluttande plan.

Djävulen bor dock i de detaljer som inte orsakar tidningsrubriker och generella protester. Så låt oss grotta ner oss i ett par av dessa.

• Så kan du drabbas

En av regeringens punkter är:

»Tillstånd till hemlig rums­­avlyss­ning och hemlig kamera­­över­vak­ning ska få knytas till en skäligen misstänkt person i stället för en viss plats.«

Den bakomliggande logiken är enkel: Om man skall övervaka en person är det personen ifråga som skall övervakas inte en plats/platser där denne emellanåt vistas.

Problemet med detta är att även fler oskyldiga människor kommer att drabbas av övervakningen.

Vid användning av till exempel hemlig dataavläsning (spionprogram) kommer människor som bara råkar befinna sig i närheten av eller kommunicerar med någon som misstänks för brott att drabbas av hemlig rumsavlyssning och övervakning. Detta gäller även meddelanden (client-side-scanning), telefonsamtal med mera.

Man kan kanske inte förvänta sig att ingen oskyldig någonsin kommer att drabbas av övervakning. Men det känns som om vi hoppat över debatten om var den gränsen bör gå.

Dessutom kan det vara bra att hålla i minnet att många av de nya förslagen inte är exklusivt inriktade på gängbrottslighet. De kan drabba vem som helst som ovetande har någon som kan misstänkas ägna sig åt brott i sin släkt eller bekantskapskrets.

Och om fler oskyldiga kommer att övervakas, då befinner vi oss uppenbarligen på ett sluttande plan. Sedan är det en annan fråga om vi är villiga eller känner oss tvingade att ta det steget. Men varje utökning av övervakningsstaten är i sig problematisk.

• Ribban sänks

En klart problematisk del av förslaget är att regeringen föreslår ett straffvärde på minst tre månader för användning av hemliga tvångsmedel. Lagrådet föreslår sex månader.

Regeringens motivering är att man även vill fånga upp ett antal brott som annars riskerar att hamna utanför lagförslaget – som mened, utpressning, skyddande av brottsling och lindrigare fall av övergrepp i rättssak.

Detta är förvisso allvarliga brott. Men frågan är om det inte hade varit bättre att höja dessa brotts minimistraff (till t.ex. sex månader) än att sänka ribban för användning av hemliga tvångsmedel.

Enkelt uttryckt kommer nu även ett stort antal smärre brott att omfattas, även sådana som inte har med gängkriminalitet att göra. Vilket även det kommer att öka antalet oskyldiga i omgivningen som drabbas.

Grundfrågan är om ett visst brott står i proportion till den integritetskränkning som hemlig övervakning innebär. Traditionellt har gränsen varit ett straffvärde på två år, även om detta stegvis urholkats.

Regeringens förslag innebär alltså en radikal sänkning av golvet för användning av hemliga tvångsmedel. Vilket också är ett tecken på att vi befinner oss på något slags sluttande plan.

Målat med bred pensel kan man säga att dammluckorna för hemlig övervakning nu öppnas mer än vad som är lämpligt i en demokratisk rättsstat.

• Vad vill justitieministern, egentligen?

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) är gammal människorättsadvokat – och bör således vara högst medveten om riskerna med de förslag som nu läggs fram.

Att säga att ovanstående förslag är att kliva in i ett totalitärt samhälle är på objektiva grunder en överdrift. Men, det är ett steg åt det hållet. En svällande övervakningsstat blir vid någon punkt ett demokratiskt problem.

Regeringen känner sig naturligtvis pressad av gängbrottslighet och dödsskjutningar – och tvingad att göra något konkret åt saken. Vilket för övrigt var vad den gick till val på.

Resultatet är en balansakt på slak lina.

Vi kan bara hoppas att Strömmer håller fast vid sina gamla principer. I detta förslag är han farligt nära den röda linjen. Övervakningsstaten tillåts svälla. Det sluttande planet är ett faktum.

Men att säga att Sverige nu blir ett totalitärt samhälle är möjligen att ta i. I vart fall än så länge. I händerna på en mer auktoritär regim är de verktyg som nu kommer att klubbas dock direkt farliga.

Därför gäller det att nu hålla ögonen på bollen – i sak och detalj.

• Regeringens pressmeddelande: Utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel »
• Regeringens proposition (PDF) »

Se justitieministerns presskonferens på Youtube: