Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

DSA: EU nu ett steg närmare statligt godkända nätcensorer

av

EU:s Digital Services Act är nu ett steg närmare slutligt beslut. En del saker är bra, en del är dåliga och en del är självmotsägelser. Samtidigt ser det ut som att EU:s nya statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers – kommer att bli verklighet utan varesig diskussion eller protester.

Europaparlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO) är huvudansvarigt utskott för EU:s nya Digital Services Act. Nu har man röstat fram ett huvudförslag som i sin tur skall upp till votering i parlamentets plenum (hela EP) nästa månad.

Det är ömsom vin, ömsom vatten. Här kommer några centrala punkter:

  • Man behåller principen om ”safe harbor” – som gör att en plattform / operatör inte kan hållas ansvarig för olagligt innehåll om de inte varit medvetna om dess existens och samtidigt vägrat ta bort det.
  • Förbudet mot generell övervakning av innehåll blir kvar och får inte heller föreskrivas genom lag eller de facto genom automatiserade eller icke-automatiserade medel. (Vilket kolliderar med den #ChatControl som man är på väg att driva igenom, såväl som de uppladdningsfilter som blir en praktisk – om än ej obligatorisk – konsekvens av andra delar av förordningen.)
  • End-to-end-kryptering skall inte begränsas.
  • Strängare regler för annonsering, speciellt när den riktas mot minderåriga.
  • Man säger nej till förslaget från utskottet för mänskliga rättigheter (LIBE) om rätten att använda och betala för digitala tjänster anonymt.
  • Krav på identifiering med telefonnummer (!) för den som laddar upp innehåll till porr-plattformar.
  • Samtycke till spårning/cookies skall kunna ske med en inställning i web-läsaren istället för pop-ups på varje sida.
  • Man röstade nej till LIBE:s förslag om att myndigheterna endast skall kunna få tillgång till användarnas användarhistorik om det handlar om att utreda allvarliga brott.
  • Man röstade även nej till LIBE:s förslag om att olagligt material skall tas bort snarare än blockeras.
  • IMCO röstade nej till LIBE:s förslag om att beslut om innehålls laglighet skall fattas av rättsväsendet istället för av administrativa myndigheter.
  • Man röstade vidare nej till LIBE:s krav på att myndigheter i en medlemsstat inte skall kunna beordra nedtagning av innehåll på servrar/plattformar i ett annat land om innehållet i fråga är lagligt i det senare.
  • Man menar att tidsramarna för nedtagning av olagligt material inte får vara orealistiskt kort.
  • Man röstade nej till LIBE:s förslag om att beslut om nedtagning av innehåll skall vara föremål för rättslig prövning samt att den som publicerat innehållet då skall få rätt att yttra sig om saken.
  • Man säger nej till obligatoriska uppladdningsfilter – men ställer samtidigt krav som kommer att leda till att sådana i praktiken blir nödvändiga.
  • Samtidigt säger man att plattformarna inte skall kunna straffa användare som sprider olagligt material genom att tillfälligt de-plattformera dem, då detta skulle försvåra rättslig prövning. (Trots att man säger nej till sådan rättslig prövning i punkten ovan.)
  • IMCO röstade vidare nej till LIBE:s förslag om att ge användarna mer makt över de algoritmer som styr vad som syns i deras individuella flöden.

Detta är bara ett litet urval. Som synes tycks en del beslut vara motstridiga eller strida mot annat som EU försöker driva igenom (som #ChatControl). Vi kommer att göra en större genomgång när det finns ett konsoliderat dokument för votering i plenum. Räkna med att LIBE kommer att försöka få igenom sina åsikter (se listan ovan) i den slutliga voteringen i kammaren. Plus att det då kommer att komma nya ändringsyrkanden.

Efter voteringen i plenum skall parlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen förhandla sig samman i en så kallad trilog. Om den leder till ändringar kan det bli fråga om ytterligare en votering i parlamentet.

En sak nämns dock inte i rapporteringen och tycks i princip inte ifrågasättas av någon: Trusted Flaggers, det vill säga statligt godkända nätcensorer.

Trusted Flaggers skall enligt DSA kunna rekommendera (eller kräva) att plattformarna tar bort oönskat innehåll. Dessa nätcensorer skall företräda ”kollektiva intressen” och kan till exempel vara intresseorganisationer eller myndigheter. Vilket är uppseendeväckande och oroande. Men frågan förbigås i tysthet och något egentligt motstånd tycks inte finnas – inte ens bland dem som normalt sett kämpar för informationens frihet och ett fritt, öppet internet.

Länkar:
• Reuters: Key EU parliament committee agrees tough position on DSA tech rules »
• MEP Patrick Breyer (PP, DE): Digital Services Act: No game-changer for the protection of citizens’ rights online »
• LIBE:s opinion (PDF) »
• EFF: EU Parliament’s Key Committee Rejects a Filternet But Concerns Remain »
• AccesNow: Victories in the DSA vote: IMCO Committee puts people’s rights before corporate interest »
• EDRi: Has the Parliament effectively wielded the Digital Services Act to challenge platform power? The verdict is, somewhat. »

UK High Court: Julian Assange kan utlämnas till USA

av

En brittisk domstol har idag beslutat att Wikileaks grundare Julian Assange kan utlämnas till USA. Där kommer han i så fall att ställas inför rätta för att ha exponerat verkliga förhållanden för folket. Fallet återförs nu till den lägre domstol som äger målet.

Fredag. Nobels fredspris delas ut till två modiga journalister som vågat avslöja missförhållanden och hålla makten ansvarig för sina handlingar. 111 länder samlas till ett toppmöte om demokrati, lett av USA. Och en brittisk domstol beslutar att Wikileaks grundare Julian Assange kan utlämnas till USA – för att ha exponerat verkligheten och maktens pinsamma hemligheter för folket.

USA vill ha Assange utlämnad för att ha uppmanat till dataintrång (vilket det inte finns några bevis för) och spioneri – efter att ha publicerat information om krigen i Irak och Afghanistan samt diplomatiska telegram som varit besvärande för administrationen. Blir Assange utlämnad till USA och dömd där, då riskerar han upp till 175 år i fängelse.

I sammanhanget är det värt att notera att de amerikanska myndigheternas nyckelvittne visat sig vara en kriminell mytoman, som tagit tillbaka sina uppgifter.

Nu är sista ordet inte sagt. Fallet återförs till den lägre domstol som tidigare beslutat att Assange inte kan utlämnas, på grund av humanitära skäl. En hel del saker har förändrats i sak sedan fallet senast var uppe där. Det är en spekulation – men som fallet har utvecklats kan domstolen komma att säga nej till utlämning av andra skäl än humanitära.

Om Assange blir utlämnad och dömd är det ett hot mot den fria pressen. Han har inte gjort något annat än sådant som varenda nyhetsredaktion i den fria världen dagligen ägnar sig åt. Och det Wikileaks har publicerat har också i allt väsentligt publicerats av till exempel New York Times, The Guardian och Der Spiegel.

Man kan även ifrågasätta det rimliga i att anklaga någon för spioneri när det som skett är att information som staten har velat tysta ner har exponerats för folket. Det folk som i fria, demokratiska val förväntas hålla sina politiker ansvariga för sina handlingar. Hur skall det kunna ske om nämnda folk inte får veta vad som verkligen händer?

EU-kommissionen vill ge hat och hot på nätet samma tyngd som terrorbrott

av

EU-kommissionen vill ändra EU:s fördrag – för att kunna använda den typ av lagstiftning som idag gäller för till exempel terrorism, människohandel och korruption – för att bekämpa hat och hot på nätet.

EU vill se ökade insatser mot hat och hot – speciellt mot kvinnor och HBTQ+-personer – såväl online som offline.

Politico har sett de dokument som EU-kommissionen planerar att lägga fram inom kort. Tydligen vill man ändra i EU:s fördrag, så att hat och hot kan omfattas av samma typ av lagar som terrorism, narkotikasmuggling, trafficking och korruption.

Vilket i så fall innebär att man anser att ord är lika farliga som självmordsbombare eller människohandel.

»The Commission is particularly preoccupied with addressing online violence. The internet ”makes it easier for hate groups to widen their audiences to countries facing similar political or social situations,” it said, pointing to examples like the far-right group called the Soldiers of Odin, which started in Finland and spread to European countries and the U.S. afterward.«

Hur detta är tänkt att gå till är oklart. Dock kan man notera att EU:s nya Digital Services Act föreskriver att plattformar skall bli skyldiga att plocka bort olagligt material. Den centrala frågan blir då vad som skall vara att betrakta som olagligt.

Det finns ett par uppenbara problem med att utöka lagstiftningen mot hat och hot.

Till att börja med handlar det om att man skiljer på folk och folk. Kvinnor, HBTQ+-personer, handikappade och äldre nämns som särskilt skyddsvärda. Man listar även ”race, ethnicity, language, religion, nationality, age, sex, sexual orientation, gender identity, gender expression, sex characteristics or any other fundamental characteristic, or a combination of such characteristics” som kriterier på särskild utsatthet.

Problemet med denna typ av kataloger är att en och samma handling kan komma att bedömas olika beroende på vem den drabbar. Lagstiftning bör som princip vara generell och behandla alla lika. Enkelt uttryckt skall alla vara lika inför lagen. Vilket inte är fallet om man särbehandlar vissa grupper.

Om en viss typ av kränkning skall vara att anse som olagligt – då bör den vara olaglig oavsett vem den drabbar.

Sedan har vi frågan om hur utökad lagstiftning är tänkt att se ut i praktiken, online. Speciellt som det finns en gråzon mellan verkliga kränkningar och åsikter som en mottagare inte delar eller klarar av att bemöta. Detta är redan ett problem. Och om ”hat och hot på nätet” skall få samma status som lagstiftning mot terrorism är det inte svårt att se hur det kan uppstå oönskade konsekvenser.

För att inte tala om vad möjligheten att censurera kan ställa till med i händerna på auktoritära regimer.

Vi återkommer när den slutliga texten presenteras.

Mer nätcensur i EU:s Digital Services Act – blockering av web-platser föreslås

av

Det börjar bli tjatigt, men det kommer ständigt fler förslag om nätcensur i EU:s Digital Services Act (DSA). Det senaste är blockering av nätplattformar som bryter mot förordningen. Så väl vanlig blockering som DNS-blockering diskuteras.

Huvudrapportören i Europaparlamentet för the Digital Services Act, den danska socialdemokraten Christel Schaldemose, vill nu att man skall kunna blockera till exempel nätplattformar som inte följer reglerna. Tidigare har sådant kunnat ske i princip bara vad gäller visst uppenbart olagligt innehåll och vid nätförsäljning av direkt hälsovådliga saker som förfalskade läkemedel.

Ett alternativ är vanlig omdirigering, vilket lätt kan kringgås med VPN. Men det diskuteras även DNS-blockering. Verfassungsblogg skriver:

»The compromise proposal goes further and allows DSA supervisory authorities to order registries and registrars to block websites. Registries and registrars manage the mapping of domain names to numeric IP addresses. If a registry or registrar removes the link between domain and IP address, a website is no longer accessible to anyone under its name. Thus, this measure is not limited to Internet access providers in a particular jurisdiction, but has a global impact.«

Det tycks varesig finnas något krav på föregående rättslig prövning eller någon möjlighet att överklaga.

I sammanhanget skall nämnas att det redan föreslagits mycket kraftfulla ekonomiska straff för nätplattformar som bryter reglerna. Och nu vill man alltså lägga blockering ovanpå detta.

Förslaget missar för övrigt användarnas rättigheter. Låt säga att en plattform blir blockerad på grund av någon form av regelbrott. Det innebär i så fall att inte bara det innehåll det handlar om blir blockerat, utan även massor av helt legitimt material på samma site. Plus att alla användare då blir av med sina inlägg, diskussioner och kontakter.

Dessutom vill man ha rätt att beordra borttagning av appar hos t.ex. Google och Apple.

Detta skall läggas till redan presenterade förslag till nätcensur i DSA, som trusted flaggers (nätcensorer) och uppladdningsfilter.

Slutlig votering om DSA sker i det ansvariga utskottet (IMCO) i december och i Europaparlamentets plenum i januari. Sedan blir det förhandlingar mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen. Resultatet av dessa förhandlingar måste därefter godkännas av såväl rådet som parlamentet – men så dags är det i princip för sent att ändra något.

• Verfassungsbogg: Digital Services Act – European Parliament discusses website blocking against platforms »

Övervakning av icke misstänkta – hur resonerar regeringen?

av

Hur tänker egentligen regeringen kring det där med övervakning av personer som inte är misstänkta för något konkret brott? Hur rimmar det med rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter? Vi kikar igenom regeringens utredningsdirektiv om ”Preventiva tvångsmedel för att förhindra allvarlig brottslighet”.

Innan vi gör något annat måste vi notera att det inte handlar om total avsaknad av misstanke. Det handlar om personer som är anknutna till gängkriminella miljöer och som kan förväntas ha något djävulskap för sig.

Inte desto mindre kommer preventiv övervakning utan konkret brottsmisstanke att orsaka sidoskador genom att fullständigt oskyldiga människor blir drabbade. Collateral damage.

Plus att det är en viktig princip i en demokratisk rättsstat att staten inte övervakar vanligt, hederligt folk. Det är till exempel därför EU-domstolen säger nej till urskiljningslös lagring av data om alla medborgares alla tele- och datakommunikationer.

Nu vet vi inte hur utredningens förslag kommer att se ut. Men direktivet finns tillgängligt. På sidan två kan vi läsa:

”Utredaren ska noga väga behovet av en effektiv brottsbekämpning mot den enskildes rätt till skydd för grundläggande fri- och rättigheter såsom den personliga integriteten. Förslagen ska uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet.”

Vilket låter som en lovande ambition. Men hur det blir med den saken kan vi inte veta förrän utredningen lägger fram sitt förslag. En ständigt allt mer omfattande övervakning får samtidigt allt svårare att respektera just de värden som nämns ovan.

Vi får även en överblick av vilka verktyg som finns idag:

”De hemliga tvångsmedlen utgörs av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och kvarhållande av en försändelse. Sedan den 1 april 2020 finns också ett nytt hemligt tvångsmedel, hemlig dataavläsning. Även inhämtning enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, förkortad inhämtningslagen, är ett hemligt tvångsmedel.”

Dessa tvångsmedel används alltså när det finns en misstanke om att ett visst, identifierbart brott planeras eller att ett sådant har utförts. Men nu vill man ta ytterligare ett steg.

”Termen preventiva tvångsmedel används här för att beteckna hemliga tvångsmedel som får beslutas utan att en förundersökning har inletts, jfr propositionen Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott (prop. 2013/14:237 s. 98). Preventiva tvångsmedel har till skillnad från hemliga tvångsmedel under en förundersökning till syfte att förhindra framtida brottslighet. I en förundersökning är syftet att utreda ett begånget brott.”

Pre-crime, med andra ord. Vilket väcker en del så väl praktiska som filosofiska frågor.

Läser vi vidare upptäcker vi att det redan finns massor av relaterade lagar på området. Som inhämtningslagen och preventivlagen.

Inhämtningslagen är dock begränsad till historiska uppgifter, uppger man, för att sedan på nästa rad skriva:

”Enligt lagen får uppgifter hämtas in om omständigheterna är sådana att åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott vilka har ett straffminimum på fängelse i minst två år eller om det är fråga om brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt angivna samhällsfarliga brott inom Säkerhetspolisens ansvarsområde. Det krävs således inte att det finns misstankar om ett konkret brott. Åtgärden behöver inte heller kopplas till en viss specifik person.”

Utöver att utredningsdirektivet möjligen innehåller en del märkliga självmotsägelser om vad som gäller, så förefaller det som om vi redan har en lag som gör ungefär det som efterfrågas. Eller två:

”Enligt preventivlagen får tillstånd till bl.a. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning meddelas i underrättelseskedet, om det med hänsyn till omständigheterna finns en påtaglig risk för att en person kommer att utöva viss särskilt allvarlig brottslig verksamhet som innefattar en i lagen särskilt angiven gärning, t.ex. terroristbrott.”

Man konstaterar även att vad som gäller för de två ovanstående lagarna också i huvudsak överensstämmer med villkoren för hemlig dataavläsning.

Dessutom har man redan två andra utredningar på gång. Man utreder ”regleringen om hemliga tvångsmedel med syftet att ta ställning till hur hemliga tvångsmedel ska kunna användas i större utsträckning för att bekämpa allvarlig brottslighet”. Visserligen lägger den tonvikten vid hemliga tvångsmedel vid förundersökning, men befinner sig helt klart i en liknande kontext som den nya utredningen.

Den andra utredningen handlar om datalagring vid brottsbekämpning, med ”syfte att säkerställa att de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till information förbättras och upprätthålls över tid i takt med teknikutvecklingen och förändrade kommunikationsvanor”.

Det känns som om det redan finns rätt gott om lagar och utredningar på området. Används dessa lagar? Vad skiljer dem egentligen från vad som nu skall utredas? Skulle man inte kunna uppnå synergieffekter genom att samordna dessa utredningar? Vet den ena handen vad den andra gör?

Så, vad har direktivet att säga om rättsstatens principer och medborgarnas fri- och rättigheter?

”Dessa grundläggande fri- och rättigheter får begränsas endast genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 20 och 21 §§ RF).”

Inte desto mindre innebär övervakning av icke misstänkta medborgares kommunikationer de facto ett brott mot den grundläggande rätten till privatliv.

Sedan fortsätter man med att räkna upp allehanda konventioner som en ny lag kan vara på väg att bryta mot. Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna, Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Plus FN:s barnkonvention.

Man skriver även:

”Konsekvensbeskrivningen som gäller jämställdhet ska omfatta en analys av eventuella skillnader mellan vilka konsekvenser förslagen får för kvinnor respektive män och hur förslagen kan bidra till att de jämställdhetspolitiska delmålen uppnås.”

Vilket, givet sammanhanget – insatser mot våldsam gängkriminalitet – blir en smula komiskt. Skall man inte ha med något om klimatet också?

Jag är inte säker på att detta direktiv är helt genomtänkt. Jag blir misstänksam när jag upptäcker att frågan är ett gungfly av redan existerande lagstiftning och utredningar. Och jag är skeptisk till planen att möta gängkriminalitet med en mur av byråkrati.

Vet regeringen verkligen vad den sysslar med? Är det hela bara ett försök att finta bort frågan från dagordningen? Är det valtaktik?

Sedan har vi naturligtvis det större perspektivet: Om staten ges möjlighet att övervaka även människor som inte misstänks för något brottsligt – är det då någon som tror att detta bara kommer att användas mot gängkriminella? Och hur kan ett sådant verktyg inte komma att användas av ondsinta (eller inkompetenta) politiska krafter i framtiden?

Ju mer man gräver ner sig i detta, ju märkligare blir det. Jag föreslår att vi håller oss till principen att människor som inte misstänks för något brottsligt inte heller skall övervakas av staten.

Övervakning utan brottsmisstanke – fler frågetecken än svar efter regeringens presskonferens

av

Övervakning utan misstanke om brott är naturligtvis inte acceptabelt. Men är det vad regeringen föreslår? Vet den ens själv? Och bakom rubrikerna finns andra och fler problematiska frågor. Några svar kommer vi dock inte att få förrän efter nästa riksdagsval.

Regeringen har idag meddelat att man tillsätter en utredning om ”utökade möjligheter att använda preventiva tvångsmedel för att förhindra allvarlig brottslighet”. De centrala punkterna är:

• Se över hur exempelvis hemlig avlyss­ning ska kunna användas i större utsträck­ning för att förhindra allvarliga brott som begås inom ramen för krimi­nella nätverk.

• Undersöka nya möjligheter till husrann­sakan i preventivt syfte.

• Modernare och utökade möjligheter till datalagring och biometri i brottsbekämpningen utreds.

En intressant fråga är möjligheten att använda tvångsmedel utan brottsmisstanke. Här tycks en del förvirring råda – då något slags misstanke om delaktighet i pågående eller framtida gängbrottslighet ändå kommer att krävas. Så en viss grad av misstanke måste alltså finnas.

Frågan är därför snarare om man skall kunna använda tvångsmedel mot personer som på goda grunder kan misstänkas begå brott eller bara mot personer som konkret misstänks begå ett visst, identifierat brott.

Var man skall dra gränsen är en fråga som bollas över till utredningen. Och innan vi vet vad som faktiskt kommer att föreslås blir det mesta bara spekulationer.

En detalj som kommer att bli viktig att granska när utredningen väl presentras (februari 2023) är risken för ändamålsglidning. En sådan är redan på gång i och med att man nu vill utöka möjligheten till förebyggande övervakning från terrorism till gängbrottslighet. Kommer det att stanna där? Vi ser ju ofta hur övervakning och kontroll som införs på ett område med tiden utvidgas till andra syften – för att till slut även komma att omfatta mindre förseelser där intrånget i medborgarnas privatliv inte alls står i proportion till eventuell brottslighets allvar.

Man får lätt en känsla av att denna utredning är ett sätt för regeringen att triangulera vad gäller oppositionens krav på avlyssning utan brottsmisstanke. Att ”oskadliggöra” ett krav från Moderaterna & Co under valåret, med hänvisning till att man utreder frågan. Detta kan mycket väl vara det verkliga skälet till dagens presskonferens.

En annan intressant detalj som skall utredas handlar om hemlig husrannsakan. Det vill säga att polisen skall kunna gå in i någons bostad (eller annan plats) utan att den som utsätts informeras eller känner till saken. Önskemålet kommer enligt inrikesministern från Säpo, men regeringen vill även utreda att ge detta verktyg till polisen.

Avslutningsvis är punkten ”Modernare och utökade möjligheter till datalagring och biometri i brottsbekämpningen” intressant. Givet sammanhanget i vilket den presenterades kan man undra om regeringen avser datalagring mot misstänkta (OK enligt EU-domstolen) eller utökad allmän, urskiljningslös lagring av data om allas alla tele- och datakommunikationer (inte OK enligt domstolen).

Sedan är begreppet ”biometri i brottsbekämpningen” väldigt luddigt. Det kan innebära allt från fingeravtryck (inte kontroversiellt) till automatiserad ansiktsigenkänning med kameraövervakning på allmän plats i realtid, med samkörning mot allehanda register. Vad gäller det senare pågår en dragkamp i EU där kommissionen och parlamentet säger nej – men flera av medlemsstaterna gärna vill använda ett sådant verktyg.

På det hela taget känns dagens presskonferens med inrikesministern rätt meningslös. (Som en repris av presskonferensen den 27 augusti.) Inget nytt presenterades egentligen (mer än att en utredning om redan kända förslag nu formellt tillsätts). Frågetecknen blev fler än svaren. Och vad som egentligen kommer att föreslås får vi inte veta förrän våren 2023, efter valet. Syftet med övningen var nog mest att framstå som handlingskraftig mot gängbrottsligheten i media.

• Länk: Regeringens pressmeddelande med video och Powerpoint (dock inget utredningsdirektiv ännu) »

Trusted Flaggers – EU:s nya hot mot yttrandefriheten

av

Läs min krönika om nätcensur, trusted flaggers och uppladdningsfilter i Bulletin, innan den hamnar bakom betalvägg:

EU:s nya hot mot yttrandefriheten »

”EU vill göra företrädare för ”kollektiva intressen” till statligt godkända nätcensorer och införa uppladdningsfilter för sociala media. Trots dessa uppenbara inskränkningar i yttrandefriheten förekommer ingen debatt i frågan.”

Idag fortsätter processen mot Julian Assange

av

Idag och i morgon hålls förhandlingar i Storbritanniens High Court vad gäller utlämning av Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange till USA. I samband med detta kan det vara läge att uppmärksamma vissa fakta i målet.

Detta har hänt: USA vill ha Wikileaks chefredaktör Julian Assange utlämnad för spioneri kopplat till att man anser att han uppmanat källor att hacka amerikanska system. Utlämnas han riskerar han upp till 175 år i fängelse. Brittisk domstol har avslagit detta på humanitära grunder. Beslutet har överklagats av amerikanska myndigheter.

Här kan det vara på sin plats att hålla ett par saker i minne.

För det första har USA:s nyckelvittne tagit tillbaka sina uppgifter och exponerats som en mytoman. Denna person sitter idag i fängelse på Island för upprepad brottslighet.

För det andra har det avslöjats att amerikanska myndigheter diskuterat möjligheten att kidnappa och möjligen även döda Assange. Vilket knappast kan stärka deras sak.

För det tredje har Wikileaks tagit emot och publicerat läckt information, precis som vilken vanlig nyhetsredaktion som helst. Det Wikileaks har publicerat har i stora delar även publicerats av respekterad mainstreammedia i USA och resten av världen. Skulle Assange utlämnas och sedan fällas är detta ett hot mot tryckfriheten och pressens frihet.

Tunga aktörer som Amnesty International och internationella journalistorganisationer kräver att målet mot Assange läggs ner och att han försätts på fri fot.

Detta kan vara bra att känna till, då det inte alltid framgår av den vanliga rapporteringen i media.

Vilka blir EU:s nya nätcensorer?

av

Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.

I EU-kommissionens förslag till Digital Services Act (Förordningen om digitala tjänster) introduceras begreppet trusted flaggers. Dessa är tänkta att bli statligt godkända nätgranskare – med en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar som på deras rekommendationer kan plocka bort innehåll.

• Vilka kan bli trusted flaggers?

I artikel 19 i DSA slås fast att trusted flaggers skall ”representera kollektiva intressen”. I recital 46 slås fast att trusted flaggers skall vara ”entiteter” och inte enskilda individer. En trusted flagger kan vara till exempel en myndighet, ”semi-offentliga” organ eller icke-statliga organisationer.

Organisationer skall kunna ansöka hos respektive medlemsstats Digital Services Coordinator (en ny befattning som föreslås i DSA) för att bli trusted flaggers.

Ett problem är att organisationer och andra som representerar kollektiva intressen som regel har en agenda. Det finns nästan alltid en mening med föreningen. Ofta är agendan mer eller mindre politisk. Ibland är sådana organisationer rena särintressen.

Räkna med att det kommer att bildas en kö av olika intresseorganisationer som vill bli statligt godkända nätpoliser – med makt att censurera och styra information inom sina respektive intresseområden.

Till sin själva konstruktion är alltså modellen med trusted flaggers inte objektiv – utan öppnar för att ge makt åt allehanda partiska organisationer och särintressen att styra över vad folk får uttrycka och posta på nätet.

Vad kan möjligen gå fel?

• Hur skall trusted flaggers utses?

Ur artikel 19 i DSA:

»The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established…«

Varje medlemsland utser sin egen Digital Services Coordinator. Denne utser sedan trusted flaggers.

Vilket innebär att regeringen i länder som Polen och Ungern kommer att utse den som i sin tur utser trusted flaggers. Skulle Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna få makten i Sverige, då blir det de som ytterst får makten över de nya nätpoliserna.

I slutändan ligger makten över den nya nätcensuren alltså hos den för tillfället sittande regeringen i respektive medlemsstat. Vilket kanske inte alltid är helt lyckat. I vart fall inte ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv.

Vad kan möjligen gå fel?

• Steget från trusted flaggers till riktiga nätcensorer

I kommissionens förlag till DSA får trusted flaggers som sagt en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar. Men det är ändå hos respektive plattform som det slutliga beslutet om att ta bort material ligger. Än så länge.

I Europaparlamentet har ett ändringsförslag börjat vinna mark (i bl.a. JURI) som säger att innehåll som anmäls av trusted flaggers alltid skall plockas ner. Punkt.

I så fall får vi skarp nätcensur, på riktigt.

Vad kan möjligen gå fel?

• Med uppladdningsfilter hålls oönskat innehåll borta för alltid

Samtidigt finns det krafter i EU-apparaten som vill att uppladdningsfilter skall införas som något slags allmänt verktyg i DSA. Syftet är att information som plockats ner en gång inte skall kunna laddas upp igen.

Till att börja med innebär det att allt som alla skriver eller postar (länkar, bilder, ljud, videos m.m.) måste granskas av maskiner innan det kan publiceras – eller stoppas.

Dessutom kan det leda till att sådant som censurerats av till exempel politiska skäl kan komma att hållas borta från nätet för alltid. Även om informationen i fråga med tiden skulle visa sig vara korrekt eller av allmänintresse.

Tankarna går till George Orwells 1984.

Vad kan möjligen gå fel?

eBevis – ett hot mot pressens frihet och rättssäkerheten

av

eBevis är förslaget om att myndigheter i ett EU-land skall kunna begära ut data direkt från företag i en annan medlemsstat – utan att blanda in det andra landets rättsväsende. Utöver att förslaget är onödigt så medför det en rad risker – vad gäller pressens frihet, känslig persondata, rätten att protestera samt rätten till en opartisk och rättvis rättegång.

Redan för ett år sedan beskrev EDRi förslaget så här:

»The initial e-evidence proposal by the Commission aims to allow law enforcement agencies across the EU to access electronic information more quickly by requesting it directly from online service providers in other EU countries. Unfortunately, the Commission forgot to build in meaningful human rights safeguards that would protect suspects and other affected persons from unwarranted data access.

The Commission proposal is not only harmful, but simply not needed at this point. To speed up cross-border access to data for law enforcement, there already is the European Investigation Order (EIO). It exists only since 2018 and has never been systematically evaluated, let alone improved.«

Skillnaden mot den europeiska utredningsordern (EIO) är alltså att man vill att myndigheterna i låt säga Bulgarien skall kunna begära ut information och data direkt från företag i exempelvis Sverige, utan att blanda in svenska myndigheter.

Vilket kan vara problematiskt när det land som begär ut uppgifter inte håller tillräcklig standard vad gäller opartiskt rättsväsende, demokratiska principer eller rättssäkerhet.

I ett brev (PDF) uttryckte EDRi och 25 andra organisationer (däribland Europeiska Journalistfederationen, European Broadcasting Union, de europeiska tidningsutgivarna, organisationen för den europeiska internetindustrin, Wikimedia och många andra) redan i våras sin oro. I stora drag delar man i detta brev samma invändningar som gjorts av Tysklands justitiedepartement och EU:s dataskyddsombudsman.

De krav man framförde är följande. Vi tar dem på engelska för att inget skall tappas bort i översättningen:

  • Articles 7, 8a, 9, 10, 10a: Need to ensure a legal, systematic and meaningful involvement of the executing Member State
  • Article 10a: Protect lawyers, doctors and journalists
  • Article 4: Ensure that orders are subject to judicial authorisation
  • Article 11: Inform the affected person as soon as possible that the interference occurred
  • Article 7a: Ensure the authenticity, security and efficiency of data exchanges

Man skrev även:

To conclude, we call on the negotiators to build a predictable, accountable legal structure for access to personal data across borders that does not undermine existing fundamental rights protection standards.

Vilket känns som ett högst rimligt krav. Speciellt i dessa tider då EU oroas över demokratin, det oberoende rättsväsendet och rättssäkerheten i flera medlemsländer.

Nu följs detta upp av EDRi och 13 andra medborgarrättsorganisationer som i ett antal scenarier visar hur förslaget om eBevis kan hota pressens frihet, känslig persondata, rätten att protestera samt rätten till en opartisk och rättvis rättegång. Läs om dessa scenarier i denna rapport (PDF).

Rapporten ger dessutom ett antal rekommendationer, som återges i faksimil under länkarna nedan.

Länkar:
• EDRi: Stories reveal profound flaws in the “e-Evidence Regulation” »
• Brev (PDF): Trilogue negotiations on the e-evidence proposal – European media and journalists, civil society groups, professional organisations and technology companies call on decision makers to protect fundamental rights »
• Ny rapport (PDF): Demonstrating gaps in the e-Evidence Regulation »