Övervakning

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna innebär det inte att den är oproblematisk, lämplig eller ens ändamålsenlig.

Vill man nå resultat i den politiska debatten bör man sortera sina åsikter och krav för att identifiera en kärna som ens motpart inte kan komma runt. Den sokratiska metoden.

Det kan till exempel handla om grundläggande mänskliga rättigheter i debatten om övervakningsstaten.

Dessa är en röd linje som politikerna offentligt bekänner sig till – och som de har har svårt att gå över utan att förlora ansiktet och sin demokratiska trovärdighet. Vilket irriterar dem.

Låt oss dela in övervakningsfrågorna i tre huvudgrupper.

i) I stort sett acceptabel övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott.

ii) Övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott där övervakningsverktygen skapar oförutsedda, oönskade och olämpliga konsekvenser för medborgare och samhälle.

iii) Icke acceptabel övervakning som strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel urskiljningslös massövervakning

De flesta övervakningsverktyg hamnar i den andra gruppen. Det gäller till exempel hemlig dataavläsning – där oskyldiga i den övervakades omgivning kan komma att drabbas och där själva verktyget förutsätter försvagad IT-säkerhet vilket gör oss alla mindre säkra online.

Här kan man väga fördelar mot nackdelar. Tyvärr tenderar politiken att bara se ena sidan, vilket kan ha sin förklaring i populism, i en låst agenda eller i okunskap.

Därför är det en central uppgift att granska alla sådana förslag, peka på dess brister och klargöra dess konsekvenser.

Så till den röda linjen, de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilka inte alltid är kristallklara när man väger in dess undantag. Låt oss se till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

ARTIKEL 8
Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1) Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2) Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Som synes är undantagen omfattande och i delar tveksamma. Men det finns ändå vissa gränser.

Bara för att rätten till privatliv får kringgås för att bekämpa brott innebär det inte att det är en brasklapp som tillåter vad som helst. Punkt ett är fortfarande huvudregeln.

När EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner) var det centrala argumentet att undantaget kräver att det finns ett konkret brott, en misstänkt eller ett hot. Vilket inte förelåg.

Det är alltså inte OK att övervaka alla hela tiden och motivera detta med att uppgifterna kan vara bra att ha för eventuellt framtida bruk.

Enligt domstolen kan övervakning av alla hela tiden endast accepteras under en begränsad tid vid ett samhälleligt nödläge som till exempel krig. (Vilket dock är en princip som flera av EU:s medlemsstater försöker tänja bortom rimlig tolkning, för att motivera övervakning i största allmänhet.)

EU-kommissionens förslag om Chat Control 2 syftade till att göra granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden obligatorisk.

Där passerades den röda linjen. Då ägnar man sig åt massövervakning utan misstanke om brott.

Intressant nog noterade EU-kommissionen själv i sitt förslag (sid 13) att detta strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men den såg tydligen inget problem med detta.

Vilket däremot Europaparlamentet gjorde – och satte i praktiken stopp för CC2. (Vi vet dock att någon form av Chat Control 3 kommer att läggas fram efter EU-valet, även om dess innehåll än så länge är en öppen fråga.)

Ibland rör sig politiken farligt nära den röda linjen utan att formellt sett gå över den. Ny svensk lagstiftning om övervakning utan konkret misstanke om brott är ett exempel.

Nyckelordet är konkret. Med den formuleringen hamnar man möjligen inom något slags vedertagen tolkning av undantaget för förebyggande av brott. Men det är på håret.

Och det strider fortfarande mot såväl rättstraditioner som det allmänna rättsmedvetandet att övervaka människor som de facto inte är misstänkta för något brottsligt.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

i) I viss mån får man acceptera att verkligheten och samhällsklimatet har förändrats och att övervakning för att utreda och förhindra brott är nödvändig. Inom förutbestämda ramar och med tydliga regler som gäller lika för alla.

ii) Men man kan inte svälja vad som helst. Många förslag om övervakning är ogenomtänkta och i vissa fall med farliga och oönskade konsekvenser.

Även förslag som formellt sett inte kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna kan vara skadliga för enskilda och för vårt samhälle. Man skall dessutom vara medveten om att politikens intressen inte alltid sammanfaller med medborgarnas.

Brister och risker måste lyftas, belysas och i möjligaste mån bör politikerna avkrävas svar. Det är ett demokratiskt hygienkrav.

Tyvärr är de annars så pratglada politikerna inte pigga på att delta i en sådan diskussion. Man skulle nästan kunna misstänka att de är medvetna om att de gör något dumt.

iii) Den röda linjen går där man formellt kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Då måste motståndet lyftas till en ny nivå. Då handlar det om vårt demokratiska samhälle och själva formeln för fredlig, civiliserad mänsklig samexistens.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från överheten. Om nämnda överhet – det vill säga politikerna – försöker upphäva eller kringgå detta skydd, då är det skarpt läge. Då åker handskarna av.

Justitieminister Strömmer uttryckte nyligen viss irritation över att grundläggande mänskliga rättigheter används som ”något slags trollspö” i övervakningsdebatten.

Jag kan till viss del instämma i Gunnar Strömmers åsikt om att debatten om övervakning och rättsstat ibland blir slapp. Detta är komplex materia som ofta förenklas eller vulgariseras till en punkt där saklig diskussion blir omöjlig.

Men om man de facto går utöver alla formella undantag för skyddet av våra fri- och rättigheter (se ECHR ovan) – då skall de mänskliga rättigheterna vara ett ”trollspö”.

De grundläggande mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av idéutveckling, frihetskamp och samhälleligt framåtskridande. De är vad som skiljer oss från autokratier och teokratier. Offrar vi dem har vi förlorat.

Det finns skäl att tro att Gunnar Strömmer är högst medveten om allt detta. Och jag skall erkänna att jag hellre ser honom än någon annan som justitieminister när Tidö-avtalet nu ändå skall göras till lag – även om jag i många fall är oenig med honom i sak.

Någonstans hyser jag en enfaldig förhoppning om att han håller sig på rätt sida den röda linjen. Men just nu är han farligt nära.

Låt säga att vi har en skala där noll är ingen övervakning alls och 100 är total övervakning av alla, överallt, hela tiden. Att vi rör oss uppåt på skalan är uppenbart. Men hur mycket är lämpligt? Vid vilken punkt blir det farligt? Kan vi i vart fall diskutera saken?

Jag återvänder till hösten 2009 i Europaparlamentet: Sverige var ordförandeland i EU och dåvarande justitieminister Beatrice Ask deltog i en utfrågning i utskottet för för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE.

Den holländska liberalen Sophie in ’t Veld ställde en intressant fråga till Ask. Hon undrade om man inte i vart fall kunde stanna upp ett ögonblick för att skaffa sig en överblick över all övervakning – och utvärdera om den fyller sitt syfte samt vilka risker och problem den kan medföra.

Asks svar var att sådant hinner vi inte med.

På något sätt känns det som debatten inte kommit längre än så trots att det är 15 år sedan. Samtidigt fortsätter övervakningsstaten att svälla.

Vilket är ett problem.