Nätet till folket!
Här är ett lästips: Den tyska, piratpartistiska ledamoten av Europaparlamentet skriver om problemen med artikel 11 och 13 i EU:s nya direktiv om upphovsrätt i Wired:
If we don’t act now, Article 13 could break the internet by mistake »
I samma tidskrift finns även ännu en förklaring av vad striden handlar om:
What is Article 13? The EU’s divisive new copyright plan explained »
En av delarna i EU:s nya direktiv om upphovsrätt är det uppladdningsfilter för användargenererat material som nätplattformarna blir tvingade att installera. Syftet är att stoppa material som kan antas vara skyddat av upphovsrätt.
Detta har fått omfattande kritik. Men en aspekt tycker jag har hamnat i skymundan:
Skall man filtrera material måste allt som läggs upp förhandsgranskas. Alla de bilder du lägger upp. Alla texter du skriver. Alla videosnuttar och ljudfiler.
Dina bilder från familjens semester eller festen, dina tankar om stort och smått, videosnutten från barnens skolavslutning… Allt kommer att granskas, analyseras och jämföras.
Visserligen kommer denna granskning i huvudsak att utföras av maskiner som styrs av algoritmer. Men likväl kommer allt du lägger upp att granskas – av privata företag på statens uppdrag.
För det första är detta en allomfattande övervakning av människor som inte är misstänkta för något brottsligt. Vilket i sig är en kränkning av medborgarnas rätt till privatliv.
Vidare skall man inte förvänta sig annat än att Facebook, Google och alla andra kommer att spara de data som extraheras – för att skaffa sig en än mer omfattande bild av dig och ditt liv. Vilket borde väcka en del upprördhet bland alla som redan oroas av att nätjättarna vet för mycket om oss.
/ HAX
I dag var det dags för Europaparlamentet att göra ett omtag i frågan om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. I juli stoppades förslaget, på grund av massiva protester mot bland annat den så kallade länkskatten och nätcensur.
Men idag röstade man tyvärr ja. Detta innebär att Europaparlamentet nu kan gå in med dessa ingångsvärden i förhandlingar med EU:s ministerråd och EU-kommissionen. Förhandlingar som för övrigt sker bakom stängda dörrar.
Länkskatten innebär att det kommer att krävas licens och att man måste betala pengar för att få länka till de stora mediehusens nyheter och övrigt material.
Nätcensuren handlar om automatisk filtrering för att stoppa användare från att ladda upp upphovsrättsskyddat material.
Vi har i tidigare texter förklarat varför detta är dåliga och farliga förslag.
Dessutom innehåller förslaget ett förbud mot att filma sportevenemang (även om det bara sker med mobiltelefon) och ett förbud mot att publicera bilder som innehåller upphovsrättsskyddade element (t.ex. ett konstverk eller en arkitektritad byggnad). Och mycket annat ogenomtänkt.
Europaparlamentet, EU:s ministerråd och EU-kommissionen går in i förhandlingar. Dessa sker bakom stängda dörrar. Sedan kan flera olika saker hända. Regelverket är snårigt, men vad jag förstår är de två mest troliga alternativen som följer.
Följ utvecklingen här hos 5 juli-stiftelsen.
/ HAX
Onsdag den 12 september kommer EU:s nya direktiv om upphovsrätt upp till votering i Europaparlamentet – igen. Striden gäller precis som tidigare främst artikel 11 (»länkskatt«) och 13 (»censurmaskinen«).
Som av en händelse drabbades en av stridens centralfigurer just av något som beskriver risken med automatiserad internetcensur. (Även om den sägs »bara« vara till för att förhindra brott mot upphovsrätten.)
Det är den tyska piratpartisten Julia Reda, som är ledamot av Europaparlamentet, som mystiskt fått sidor där hon just varnar för automatisk censur till synes automatiskt censurerad. Hon skriver:
A few days ago, about a dozen articles and campaign sites criticising EU plans for copyright censorship machines silently vanished from the world’s most popular search engine. Proving their point in the most blatant possible way, the sites were removed by exactly what they were warning of: Copyright censorship machines.
Among the websites that were made impossible to find: A blog post of mine in which I inform Europeans about where their governments stand on online censorship in the name of copyright and a campaign site warning of copyright law that favors corporations over free speech.
Frågan Reda nu ställer sig är om detta är ett medvetet censurförsök av någon som okynnesanmält hennes text för upphovsrättsintrång, i syfte att försöka censurera den. Eller om detta är ett sammanträffande som beskriver just det hon varnat för: Att automatiserad censur riskerar att slå fel, drabba oskyldiga och inskränka det fria ordet.
Hur som helst – nu är det dags att börja trappa upp motståndet mot artikel 11 och 13 igen.
Söndag den 26 augusti hålls demonstrationer runt om i Europa. Själv tänker jag delta i Berlin. Och jag hoppas att du sluter upp i Stockholm, klockan 12 på Raoul Wallenbergs Torg. Kanske kan lyckade demonstrationer få media intresserade igen och få ut de nationella politikerna på banan.
/ HAX
Finns det ett offentligt digitalt rum och vem skall i så fall få yttra sig i det? Frågan blir allt mer aktuell i takt med att olika nätplattformar stänger av användare som uttrycker kontroversiella eller oönskade åsikter.
Den stora nyheten för stunden är att den amerikanske konspirationsteoretikern och gaphalsen Alex Jones blivit avstängd från Apples, Youtubes och Facebooks plattformar. Man kan tycka vad man vill om Jones, men han har miljoner följare och man får i vart fall ge honom att han ifrågasätter överhetens och medias narrativ.
I den svenska ankdammen kan man nämna (den tidvis SD-anstrukne) nätprofilen Jan Sjunnesson som är inne på sitt tredje eller fjärde Facebook-konto på bara ett par veckor. Även om det bara är en spekulation, så finns det skäl att tro att avstängningen av honom beror på organiserade massanmälningar från vänstergrupperingar som vill försöka tysta honom genom punktmarkering.
Just bristen på transparens är ett problem. Detta handlar om privata bolag och deras tolkning av sina användarvillkor. Vi får helt enkelt inte veta varför de stänger ner olika nätprofiler. Och som privata bolag är de naturligtvis i sin fulla rätt att göra som de vill på sina egna plattformar – utifrån sina tolkningar av de användarvillkor som de själva satt upp.
Ändå finns här ett problem. Apple iTunes, Youtube och Facebook är tillsammans med Twitter totalt dominerande som nätplattformar. Finns man inte där, då finns man inte alls.
Saken blir knappast bättre av att bland andra amerikanska politiker, EU, tyska regeringen och Sveriges justitieminister håller möten bakom stängda dörrar med ledningen för dessa sociala media – eftersom de vill se en upprensning av vad som publiceras. Vilket implicerar att det i grunden kan finnas politiska grunder för att tysta vissa röster i det digitala rummet.
Hela detta frågekomplex är viktigt. Det handlar om yttrandefrihet, demokrati och överhetens ambitioner att kontrollera vilken information som sprids i vårt samhälle.
Samtidigt kommer man bara att ge de censurerade än mer uppmärksamhet och att skapa digitala martyrer.
Det vore naturligtvis bra om det startades alternativ till de stora sociala nätverken. Sådana försök har gjorts, men de kan trots allt inte konkurrera med de etablerade – vars demografiska penetration är överväldigande. Alternativen har inte på långa vägar lyckats nå den kritiska massa av användare som krävs för att bli realistiska alternativ.
Ett annat hinder är integrationen de etablerade sociala nätverken sinsemellan och mot tredje part som media och övriga nättjänster. Man skulle närmast kunna tala om ett slags kartelliknande struktur som håller uppstickare borta.
Och även om några nya aktörer skulle lyckas, så är det bara en tidsfråga innan de har amerikanska och europeiska myndigheter flåsande i nacken – med krav, påtryckningar och lagstiftning. Och fika med Morgan Johansson.
Någonstans lär svaret ändå finnas i distribuerade och decentraliserade sociala nätverk som saknar fysisk hemvist, ägare och ansvarig ledning. Ett slags digitala allmänningar.
Diaspora är ett försök. Men trots dess en miljon användare – och trots att den tar sina användares privatliv på stort allvar – är denna plattform långt ifrån konkurrenskraftig mot nätjättarna.
Vad som kommer att ske är en öppen fråga. Men en sak blir allt mer uppenbar: Yttrandefriheten och våra flöden av fri information är hotade av dagens nätjättar, politikerna och etablerade media. Drömmen om internet som ett fritt, öppet digitalt landskap där alla kan göra sina röster hörda utan kontroll och godkännande känns allt mer avlägsen.
/ HAX
Några relaterade artiklar:
https://thefreethoughtproject.com/alex-jones-banned-big-tech/
Det ser ut som om kampen för ett fritt och öppet internet kommer att bli en mer central och uppmärksammad fråga det närmaste året. Detta blir en strid på flera olika fronter.
Till att börja med har vi frågan om ”länkskatt” och nätcensur i EU. Där lyckades vi tillfälligt stoppa Europaparlamentets förhandlingsmandat i början av sommaren. Men snart är dessa frågor i fokus igen. Redan i september är det dags för omtag. Därför är det nu hög tid att blåsa nytt liv i motståndet. Läs mer här:
Samtidigt förbereder EU-kommissionen ett nytt förslag om internetcensur. Det handlar om att (främst) sociala plattformar på nätet skall plocka ner eller ännu hellre förhandscensurera information som överheten anser vara olämplig eller misshaglig. Läs mer här:
I Frankrike har president Macron mer eller mindre förklarat krig mot internet. Han vill använda EU-valrörelsen under våren nästa år för att lyfta ett antal kontroversiella förslag. En specialskatt för de stora nätplattformarna står högt på hans agenda. Han vill även upphäva EU:s e-handelsdirektiv, som säger att en operatör inte kan hållas ansvarig för vad dess användare har för sig i deras nät och på deras plattformar. Det finns även skäl att tro att Macron gärna ser att det franska förbudet mot ”falska nyheter” online upphöjs till EU-nivå. Läs mer här:
På andra sidan Atlanten driver framförallt Demokraterna i Senaten en kamp för att mer eller mindre ta över internet. Bland förslagen finns obligatorisk platsverifikation och ID-kontroll vid uppkoppling. Man vill även ge lagstiftningen ökat inflytande över villkoren för vissa privata onlinetjänster som Google Maps. Dessutom är planen att ge staten tillgång till sådan data hos nätplattformarna som den anser kan vara till nytta. Därtill åtgärder bland annat för att bekämpa ”desinformation” och för ökad övervakning. Läs mer här:
På hemmafronten är ytterligare ett omarbetat förslag till datalagring högt upp på den politiska agendan. Man försöker anpassa det för att kringgå EU-domstolens upprepade invändningar. Men fortfarande handlar det om att lagra data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner – utan att det behöver föreligga någon misstanke om brott. Grundproblemet och EU-domstolens huvudsakliga invändning mot den svenska datalagringen kvarstår alltså. Läs mer här:
Dessutom har vi det illa genomtänkta förslaget om hemlig dataavläsning, som kommer att ge staten rätt att placera spyware på våra datorer, plattor och i våra telefoner. Vilket, när den dörren öppnas, naturligtvis även kan komma att användas av till exempel kriminella eller främmande makt. Läs mer här:
Detta är bara några nedslag bland allt som är på gång. Internets fiender vilar aldrig.
Att veta vad som är på gång är en förutsättning för att över huvud taget kunna försvara ett fritt och öppet internet. Men om detta rapporterar gammelmedia sällan eller inte alls. Det verkar som om de saknar både kunskap och vilja. Dessutom skall man komma ihåg att de stora mediehusen ofta står på fel sida i kampen – drivna av förlegade affärsmodeller och rädsla för att förlora makten över agendan.
Därför skall du följa oss här på 5 juli-stiftelsen. Så att du vet vad som är på gång.
/ HAX
Not: Femte juli tar det lite lugnt under sommaren, kreativt definierad, men är tillbaka med full rapportering om nätfrågor i september 2018.
Det kommer signaler som tyder på att Ecuador är på väg att kasta ut Julian Assange från ambassaden i London, där han sökt sin tillflykt i asyl sedan 2012. Det kan ske när som helst nu och har kanske redan hänt när du läser denna text.
Bollen är alltså i spel igen. Då gäller det att fokusera på vad som är viktigt, mitt i allt det buller som kommer att uppstå.
Det enda Julian Assange är formellt misstänkt för i dagsläget är att ha avvikit under borgen i Storbritannien. Vilket är ett mindre brott, som kan ge några månaders fängelse. Som isolerad företeelse är det kanske inte så farligt. Men sett i ett större perspektiv är det mycket problematiskt om britterna fängslar honom.
Problemet är att amerikanska myndigheter sedan länge vill komma åt Assange och enligt uppgift har de redan förberett ett åtalsförfarande. Om han sätts i brittiskt fängelse är det högst troligt att en utlämningsprocess kommer att inledas.
Här närmar vi oss den centrala frågan: Varför vill USA komma åt Julian Assange (och Wikileaks)?
Svaret är enkelt: För att han avslöjat sanningen.
Det rör sig om allt från sådant som skett i krig, som USA vill hålla hemligt för folket – till e-post från Demokraterna som visar att man riggade primärvalen till Clintons fördel och Sanders nackdel.
Sanningen är förvisso ofta obekväm och motbjudande. Men inte desto mindre, just sanningen. Verkligheten. Sådant som skett, som i ett demokratiskt samhälle bör – måste – komma till allmänhetens kännedom.
För om medborgarna inte får reda på vad som sker, hur skall de då kunna hålla berörda politiker ansvariga? Utan korrekt information om verkligheten, hur skall folket alls kunna utföra en informerad valhandling? Information – speciellt om sådant som makthavarna vill dölja – är nödvändig för att demokratin över huvud taget skall ha någon mening.
Dessutom kan man konstatera att Assange & Wikileaks bara gjort något som etablerad media regelmässigt gör. Det vill säga publicerat läckt information. Ger de amerikanska myndigheterna sig på Assange, då är hela den amerikanska pressens frihet hotad.
Därför är det som händer i Assange-affären viktigt.
Jag vet att Julian Assange väcker starka känslor, så väl av sympati som antipati. Sådant kan lätt komma att skymma de viktiga, centrala frågorna. Därför är det bra att ha bilden klar för sig, innan cirkusen drar igång med buller och bång igen.
/ HAX
Knappt hade Europaparlamentet tillfälligt stoppat förslaget om nätcensur i det nya direktivet om upphovsrätt – förrän det kommer signaler från EU-kommissionen om mer nätcensur.
Vad det handlar om är att kommissionen upprepade gånger krävt att det behöver göras mer för att stoppa olagligt innehåll på nätet.
Det började med att man talade om terroristpropaganda, vilket sedan utökades till ”hat” och snabbt var upphovsrättsindustrin framme och fick med sina käpphästar. Den censur man vill ha kan alltså handla om lite av varje.
Under resans gång (det har varit många medieutspel i frågan) har syftet breddats samtidigt som de medborgerliga rättigheterna har tonats ner. Till exempel tog man i en av revisionerna av de underliggande dokumenten helt sonika bort referensen till EUs egna guidelines för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Detta samtidigt som just denna typ av censur fått hård kritik där den tillämpats, till exempel i Tyskland. Jurister, människorättsorganisationer och aktivister pekar på hur man där de facto inskränker yttrandefriheten på ett sätt som är mycket problematiskt i en demokrati.
I september planerar kommissionen att lägga fram ett direktiv i ämnet.
Vilket kan tyckas lite tondövt, eftersom det sammanfaller i tid med andra läsningen i Europaparlamentet av det hårt kritiserade direktivet om upphovsrätt. Alltså det som nyligen tillfälligt stoppades, bland annat för att det innehöll förslag om nätcensur.
Men EU-kommissionen tänker uppenbarligen inte ge sig.
Upplägget är extra giftigt eftersom det lägger större delen av ansvaret för censuren på på nätplattformarna. Det vill säga att censuren inte kommer att styras av lagen, utan av respektive plattformars (ofta överdrivet ängsliga) användarvillkor. Vilket i allt väsentligt kommer att göra dem som drabbas av censuren rättslösa.
Vad vi ser är en del i EUs strategi (som vi diskuterat tidigare) att göra det möjligt att censurera innehåll på nätet utan besväret att behöva gå via rättslig prövning. Sedan kan politikerna gömma sig bakom de privata nätplattformarna, om kritiken skulle bli allt för besvärande.
Detta är inget annat än ett hot mot internets frihet, mot yttrandefriheten och mot rättsstaten.
/ HAX
Det ligger uppenbarligen något i påståendet att friheten ständigt måste försvaras.
I veckan vann vi en delseger i kampen mot länkskatt och nätcensur i EU. Där ligger huvuddrabbningen fortfarande framför oss. Men låt mig blicka lite bakåt.
Under de år jag har sysslat med nätfrågor i EU är det några saker som sticker ut. Vi lyckades stoppa en idiotisk utskottsrapport som ville se en reglering av bloggandet. Vi lyckades sänka förslaget om att fildelare skulle kunna stängas av från internet utan föregående rättslig prövning. Vi stoppade ACTA-avtalet, som ville göra internetoperatörerna till nätpoliser. Och nu är vi alltså mitt inne i en ny batalj.
Det tar liksom aldrig slut. Det är alltid något nytt på gång. Internets fiender ger aldrig upp. Varje gång har de allt att vinna och vi allt att förlora. Det är lite utmattande i längden. Men att ge upp är helt enkelt inte ett alternativ.
Och oavsett hur de svenska ledamöterna i Europaparlamentet till slut har röstat, så har vi alltid haft den svenska regeringen mot oss i ministerrådet. Detta oavsett om det varit en borgerlig regering eller en rödgrön. Där får jag nog säga att vi kan och bör bli mer aktiva på hemmafronten.
På något sätt skulle det behövas en »Internet Bill of Rights«. En deklaration som slår fast de grundläggande principerna för ett fritt och öppet internet. Men då gäller det att se upp, så att vi får vad vi vill ha och inte något korporativistiskt hopkok utformat av motståndarsidans lobbyister.
Därför måste en sådan växa fram underifrån. Vilket inte heller är riskfritt. För att vara stark måste en rättighetskatalog vara tydlig, minimalistisk och vila på grundläggande medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter. Den måste hållas fri från allehanda sociala frågor och trams. Den måste dessutom vara öppen mot en framtid som vi inte vet något om. Och att få individualistiska nätaktivister att dra åt samma håll är ofta som att försöka valla katter.
Men ändå. Det har redan skrivits en del förslag till sådana dokument. Inte minst den FN-deklaration från vilken 5 juli-stiftelsen har tagit sitt namn. Och internetsamfundet saknar knappast visionärer.
Kanske att man skulle börja med att sammanställa allt sådant, för att se var man landar. För att sedan eventuellt – om det blir bra – driva att den upphöjs till en bindande konvention i EU eller Europarådet.
Det är i vart fall värt ett försök. Om inte annat kan det bli ett utmärkt principdokument.
/HAX
Den så kallade länkskatten (som är en central del i EU:s omstridda direktiv om upphovsrätt) är inte bara en dålig idé i sig. Den går på tvärs mot internets själva sätt att fungera.
I normala fall är folk angelägna om att andra skall länka till deras sidor på nätet. Det ger besökare, inkomster och bättre placering i olika sökmotorer.
För det är ju så internet fungerar. Man borrar sig ner i ett ämne och leds hela tiden vidare genom länkar till ny information, nya kontakter och fördjupad kunskap.
Man kan säga att länkarna är internets nervsystem. Det är med dem allt binds samman och blir till en helhet som ställer mänsklighetens kunskap och kreativitet till den enskilda individens förfogande.
Utan länkar vore internet som ett telefonnät, eller på sin höjd som ett kabel-tv-nät. Det vill säga en död struktur av sinsemellan isolerade noder, med mycket begränsat användningsområde.
En död struktur kan mycket väl vara vad de stora mediehusen och underhållningsindustrin vill ha. Ett nät för envägskommunikation, genom vilket de sänder utvald information som de sedan kan ta betalt för av enskilda (och isolerade) användare. Det är ju deras traditionella affärsmodell.
Denna affärsmodell tänker de uppenbarligen hålla fast vid, om det så leder till att de ödelägger hela internet.
Här får de hjälp av våra politiker, som villigt stiftar lagar som syftar till att ge ett döende affärskoncept konstgjord andning. Politiker som, för övrigt, inte är överdrivet positiva till fria informationsflöden.
Överhetens krig mot internet kommer visserligen aldrig att hålla i längden. Men frågan är hur mycket skada staten och kapitalet kommer att lyckas orsaka – innan dessa otidsenliga affärsmodeller till sist faller.
Marknaden förändras ständigt. Konsumenternas demografi ändras. Köpmönster ändras. Det går mode i vissa saker. Annat blir obsolet och plockas bort ur sortimentet. Allt sådant verkar medie- och nöjesindustrin förstå. Men de vägrar ändå att begripa att de även måste anpassa sig till en föränderlig teknisk verklighet.
Länkskatt, uppladdningsfilter och allt vad de nu hittar på kommer inte att fungera i långa loppet. Allt man åstadkommer är att försvåra och försena nödvändiga strukturförändringar i dessa branscher. Och då kommer fallet, när det kommer, att bli väldigt hårt.
Samtidigt drabbas resten av samhället av kringskuren information, tillbakahållen teknisk utveckling och av att talanger och entreprenörer söker sig till andra platser eller andra branscher.
Framgångsrika företag inser tvärtemot att man måste anpassa sig till verkligheten och att man måste omfamna konsumenternas fria val och beteende. Framgångsrika företag motverkar inte fria flöden av information och kunskap, utan lär sig att surfa på dem. Framgångsrika företag räds inte teknisk utveckling och framtiden, utan ser detta som en möjlighet.
På så sätt är kampen för ett fritt och öppet internet också en kamp för en fri marknad och en öppen ekonomi.
/HAX
I morgon, 5 juli 2018, röstar EU-parlamentet om upphovsrättsdirektivet. Gör din röst hörd på #SaveYourInternet och skriv under petitionen.