Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

Skall man protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten – eller vänta tills det är för sent?

av

»Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna startat kan det redan vara för sent.«

I ett sällsynt olyckligt uttalande säger den tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Vilket är snubblande nära den gamla östtyska lagstiftning som förbjöd anti-statlig agitation.

För att ge ett sammanhang är den tyska regeringen just nu hårt pressad samtidigt som högerradikala Alternative für Deutschland (AfD) går starkt i opinionen.

Det senare i kombination med en del provokativt beteende från medlemmar i AfD har utlöst en massiv protestvåg mot högerextremism i Tyskland. Vilket väckt krav på såväl partiförbud som begränsningar av yttrandefriheten.

Detta kan beskriva det mer allmänna fenomenet när till synes stabila demokratier stresstestas. Plötsligt är inte yttrandefriheten längre självklar, alla vackra ord om den till trots.

För att citera Nietzsche bör den som bekämpar monster akta sig så att inte även han själv blir ett monster.

Även om situationen i Tyskland är speciell och landets historia kastar mörka skuggor är hotet mot det fria ordet där inte unikt.

Efter EU-valet börjar unionens arbete med att utöka lagstiftningen mot hat och hot. Som vi tidigare rapporterat kommer oroväckande signaler i de förberedande dokumenten.

Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot.

Även med den mest välvilliga tolkning känns detta väldigt svepande. Vilket hakar in i den diskussion som förs i EU och andra politiska kretsar om vad man skall göra åt yttranden som man finner olämpliga men som inte är olagliga.

Antingen är yttranden lagliga eller olagliga. Att staten skall inskränka lagliga (icke olagliga) yttranden är orimligt.

I denna gråzon kan man även notera att politiker inte alltid uppskattar att bli granskade och kritiserade. Det är jobbigt när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vad som kan anses utgöra näthat inbegriper således ett stort mått av subjektivitet.

Här måste man fokusera på kärnfrågan. 5 juli-stiftelsens core mission är att försvara de mänskliga rättigheterna online, med särskild vikt vid yttrandefriheten.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Redan EU:s nya Digital Services Act (DSA) utmanar denna grundläggande rättighet. Den tillhandahåller de verktyg som krävs för att begränsa det fria ordet.

Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna kommit igång kan det redan vara för sent. Det vet vi från många andra kontroversiella EU-beslut, där vi plötsligt ställts inför fullbordat faktum.

Frågan är helt enkelt om vi tänker protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten eller om vi kommer att vänta tills det är för sent. Så ursäkta om vi tjatar.

Relaterade länkar:
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »

Att begränsa yttrandefriheten är kontraproduktivt

av

Att förbjuda mörka idéer och absurda påståenden istället för att bemöta dem är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

En parlamentariskt sammansatt kommitté – där alla partier i Sveriges riksdag har varit representerade – vill utöka lagen om hets mot folkgrupp (brottsbalken) samt ändra i tryckfrihetsförordningen för att förbjuda vissa yttranden om folkmord med mera. I regeringens lagrådsremiss kan man läsa att detta gäller:

»…hets mot folkgrupp som innebär att någon uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.«

De kursiverade delarna är ny text. Andra stycket gäller även hets mot folkgrupp i brottsbalken.

Man vill alltså förbjuda förnekelse eller ursäktande av folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser med mera.

Det hela har aktualiserats av att allt fler boende i Sverige (främst i vissa invandrargrupper) i ökad omfattning uttrycker hat mot judar och i många fall även förnekar Förintelsen – grundat i politiska, kulturella och/eller religiösa föreställningar.

Antisemitism är så väl en anti-intellektuell som vidrig form av rasism. Att förneka Förintelsen är absurt.

Men – det finns problem med att införa ett förbud mot vissa åsikter och föreställningar. För unga människor kan det göra idéerna i fråga mer spännande. Folk som hyser dessa åsikter kan komma att odla en bild av sig själva som martyrer. Och det blir inte ett dugg lättare att bemöta sådana åsikter om man driver dem ”under jorden”.

Dessutom signalerar lagförslaget att samhället i någon mening har kapitulerat inför dessa mörka idéer. Att vi inte vill och orkar ta debatten. Att lärare som möter förintelseförnekare i sina klassrum inte längre behöver bemöta dem i sak, utan kan nöja sig med att torrt konstatera att åsikterna i fråga är olagliga.

Det känns som vi kommit till en punkt där samhället i vidare mening inte längre ids eller törs stå upp mot dumhet och ondska.

Att tro att man kan besegra galna idéer med lagstiftning är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

EU:s framväxande Sanningsministerium

av

Redan innan EU hunnit göra hat och hot till ”federala” EU-brott har en omfattande byråkrati byggts upp för att begränsa det fria ordet online.

Håller EU på att bygga upp en ny byråkrati för nätcensur? Här är ett EU-projekt som vi kan använda för att börja nysta i frågan:

»The European Digital Media Observatory (EDMO) brings together fact-checkers, media literacy experts, and academic researchers to understand and analyse disinformation, in collaboration with media organisations, online platforms and media literacy practitioners.

EDMO will deploy a platform to support the work of a multidisciplinary community with expertise in the field of online disinformation. EDMO will contribute to a deeper understanding of disinformation relevant actors, vectors, tools, methods, dissemination dynamics, targets, and impact on society.«

Inom observatoriets ram ryms ett tiotal olika samarbetsorgan. Man tycks även ha nära band till EU-finansierade European Fact-Checking Standards Network (EFCSN). Detta är ett slags plattform för godkända organisationer som ägnar sig åt faktagranskning i medlemsstaterna. (I Sverige Källkritikbyrån, tidigare känd som Metros viralgranskare.)

Detta skall ses i ljuset av att EU:s nya Digital Services ACT (DSA) etablerar de verktyg som behövs för att kunna censurera innehåll på nätet.

DSA föreskriver även statligt godkända nätcensorer, så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Man skall också komma ihåg att EU-kommissionen under nästa mandatperiod (efter EU-valet) kommer att lägga fram nya förslag syftande till att utöka listan över ”federala” EU-brott med hat och hot. Det finns mycket i kommissionens och Europaparlamentets dokument om detta som är oroande vad gäller yttrandefriheten.

Så, ja. Det håller på att växa fram en EU-byråkrati kring det fria ordet online.

Vilket är oroväckande med tanke på EU:s track record av att förvandla även de bästa intentioner till en byråkratisk mardröm – som med GDPR.

Desinformation är naturligtvis ett problem då sådan innebär att någon medvetet eller omedvetet sprider objektivt felaktig information. Detta påverkar människors verklighetsbild och därmed även deras förmåga att fatta informerade beslut.

Desinformation online kan bemötas på flera sätt. Ofta sker det spontant genom att andra användare regerar på felaktigheter. På X använder man denna typ av crowdsourcing för att låta användarna påpeka felaktigheter och tillföra relevant information i community notes.

Andra plattformar har en modell där anställda moderatorer tillämpar företagsledningens policybeslut. Vilket är en mer centralstyrd modell där input om sanning och kontext fattas av en mindre grupp människor. Vilket i värsta fall kan skapa single points of failure.

Det saknas inte exempel på information som varit förbjuden att framföra på sociala media men som sedan visat sig vara i stort sett korrekt och blivit allmänt vedertagen. För att undvika sådant kan det möjligen vara bättre med community notes som tillför relevant information än moderatorer som censurerar information.

Allt kompliceras av att vissa politiker och samhällsdebattörer har en tendens att avfärda kritik och åsikter de inte delar som desinformation, hat och hot. Sådant riskerar att bli kontraproduktivt och att i slutändan bara stärka de populistiska krafter man oroar sig över.

Detta är en fråga som måste hårdbevakas. Risken är att yttrandefriheten online kan komma att inskränkas på ett sätt som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter.

Skurkstater i FN vill ta kontroll över internet

av

Ryssland, Kina och Iran vill göra FN:s Cybercrime Treaty till ett verktyg för kontroll och förtryck. Nästa vecka kan allt avgöras.

29 januari till 9 februari genomförs slutförhandlingar om FN:s Cybercrime Treaty. Den text som ligger på bordet är problematisk.

Får länder som Ryssland, Kina, Iran och Pakistan som de vill öppnas dörren för censur och övervakning på ett sätt som står i konflikt med grundläggande mänskliga rättigheter. Några exempel:

  • Man är inte ens överens om vad »cyberbrottslighet« egentligen är. Vilket skapar utrymme för godtycke.
  • Vad vi i de demokratiska rättsstaterna betraktar som helt lagliga yttranden online kan komma att kriminaliseras.
  • Verksamhet som bedrivs av cybersäkerhetsexperter, visselblåsare, aktivister och journalister kan komma att kriminaliseras.
  • Säker elektronisk kommunikation kommer att undermineras.
  • IT-tekniker kan tvingas kringgå dagens verktyg för säkerhet online.
  • Data och information kan komma att delas och hämtas över gränserna på ett sätt som går bortom vad som kan anses vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt. Detta utan rimligt dataskydd och utan hänsyn till rättsstatens grundläggande principer.

Den sista punkten innebär att internetoperatörer och nätplattformar kan tvingas lämna ut information om sina användare och deras aktiviteter till skurkstater.

I sammanhanget skall man komma ihåg att många länder anser saker vara olagliga som är helt lagliga och självklara i en demokratisk rättsstat och i ett öppet samhälle.

Enkelt uttryckt är den aktuella texten skräddarsydd för auktoritära och totalitära stater som vill övervaka folket, kontrollera oliktänkande och hindra fri information.

Texten är inte förenlig med svensk eller EU:s lagstiftning. Och om man skall vara petig, inte heller med FN:s egen stadga om de mänskliga rättigheterna.

Dessutom finns redan nödvändiga konventioner på området, som Budapest-konventionen. Dock anser bland andra Ryssland att dessa inte går långt nog.

Så väl IT-industrin som ett hundratal organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och nätets frihet protesterar högljutt. Trots detta har fördraget svällt vad gäller såväl syfte som form.

EFF:s Policy Director for Global Privacy Katitza Rodriguez säger:

»The proposed treaty needs more than just minor adjustments; it requires a more focused, narrowly defined approach to tackle cybercrime. This change is essential to prevent the treaty from becoming a global surveillance pact rather than a tool for effectively combating core cybercrimes. With its wide-reaching scope and invasive surveillance powers, the current version raises serious concerns about cross-border repression and potential police overreach. Above all, human rights must be the treaty’s cornerstone, not an afterthought. If states can’t unite on these key points, they must outright reject the treaty.«

Vad gäller FN:s medlemsstater har motståndet varit trögt i starten – men verkar nu i sista stund ta fart. Bland andra USA, EU, Kanada, Nya Zeeland och ett antal latinamerikanska länder motsätter sig förslaget som det ligger i sin senaste version.

I sammanhanget är det värt att påminna om FN:s egen 5 juli-resolution som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online.

• EFF and More Than 100+ NGOS Set Non-Negotiable Redlines Ahead of UN Cybercrime Treaty Negotiations »

• Joint Statement on the Proposed Cybercrime Treaty Ahead of the Concluding Session »

• On eve of final negotiations, US says consensus growing around ‘narrow’ UN cybercrime treaty »

• Latest UN Cybercrime Treaty draft a ‘significant step in the wrong direction,’ experts warn »

EU tänker inskränka yttrandefriheten

av

EU är på väg att utöka sin lagstiftning mot hat och hot. Men vi får ännu inte veta vad som blir olagligt att säga. Det bestäms efter sommarens EU-val.

EU:s institutioner håller just nu på att grunda för nästa mandatperiods reglering av yttrandefriheten – i en kontext av diskriminering, hat och hot. I ett antal ordrika dokument öppnar man för nya inskränkningar av det fria ordet, offline så väl som online.

Yttrandefriheten är som du vet en grundläggande rättighet. Utan den blir demokratin meningslös.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men, till dokumenten. Follow the white rabbit…

Det första dokumentet är en nyligen antagen resolution från Europaparlamentet »on extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«. I den uppmanar man Europeiska Rådet (medlemsstaterna) att få tummen ur och godkänna EU-kommissionens kommunikation »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«.

Europaparlamentet börjar med att lista allehanda utsatta grupper. Med brasklappen att vad som anses vara hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket antyder att det är politikerna och inte objektiva kriterier som skall avgöra vad som är hat.

Sedan fortsätter man, i skälen:

»[W]hereas all forms and manifestations of hatred and intolerance, including hate speech and hate crimes, are incompatible with the Union values of human dignity, freedom, democracy, equality, the rule of law and respect for human rights, including the rights of persons belonging to minorities, as enshrined in Article 2 TEU; whereas the promotion and protection of those Union founding values depends on the EU institutions, Member States and any other relevant actor countering bias, prejudice and intolerance, as well as on the elimination of hatred;«

Vi måste tala lite om »hat« i en yttrandefrihets-kontext. Vad är hat, egentligen? Exakt vad menas med »alla former och manifestationer av hat«? Tolkningsutrymmet är gigantiskt. Har man verkligen tänkt igenom det här? Eller säger man något bara för att det låter bra?

Det måste till en tydlig definition. I dagens samhällsdebatt tycks allt från människor som ifrågasätter rådande politik till folkmords-propaganda buntas ihop under rubriken »hat«.

Om det skall lagstiftas om vad folk får säga, då måste det vara kristallklart var gränsen går. Och varför. Vilket är något som parlamentet inte tycks reflektera närmare över.

Parlamentet efterlyser däremot en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot. Vad kan möjligen gå fel?

Sedan skriver man att även hat som inte är olagligt är ett… problem. Det kan i någon mening vara så. Men antingen är saker lagliga eller olagliga, tillåtna eller förbjudna.

Om staten vill hindra ett visst uttryck, då måste det vara olagligt på förhand. Man kan inte springa omkring och tysta eller straffa människor för saker som inte är olagliga bara för att man ogillar vad som sägs.

Här anas en viss intellektuell slapphet från de folkvaldas sida. Speciellt när det handlar om något så viktigt som en av våra grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandefriheten.

Sedan skriver man att den politiska diskursen och valrörelser (läs: demokratiska val) är en grogrund för hat. Därefter påstår man att det är ett problem att hatlagstiftningen inte ser likadan ut i alla EU-länder. Varför det senare skulle vara ett problem är mer oklart.

Plus den vanliga slängen om att internet är förfärligt.

Summan av kardemumman är att man masserar fram en gemensam minimilagstiftning mot diskriminering, hat och hot i EU. Däremot sägs inte ett ljud om vad som skall vara förbjudet att säga, varför eller hur detta skall upprätthållas.

Vi fortsätter ner i kaninhålet. Det dokument – COM(2021) 777 »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime« – från EU-kommissionen som parlamentet nu uppmanar rådet att godkänna har också sina problem.

Kommissionens papper är om möjligt ännu pladdrigare, vagt och fyll med vackra men till intet förpliktigande ord än parlamentets resolution. Men kärnan är:

»The Commission aims to bring forward an extension of the list of areas of EU crimes, to include hate speech and hate crime.«

Här kommer man att knyta ihop säcken med de förberedelser som gjorts i bland annat EU:s nya Digital Services Act – som sträcker sig så långt som till gränsöverskridande nedtagningsorder av innehåll på nätet från servrar i en annan medlemsstat där nämnda innehåll inte nödvändigtvis är olagligt.

I sammanhanget noteras att »hate speech is criminalised in all the Member States on grounds of race, colour, religion, descent, national or ethnic origin«. Men det räcker tydligen inte. Det känns som att ambitionen är att ingen någonsin skall behöva uppleva något obehagligt.

Men fortfarande inte ett ord om vilka yttranden som skall vara olagliga eller hur något av detta skall gå till i verkligheten.

Det blir en fråga för den nya EU-kommissionen och det nyvalda EU-parlamentet, efter sommarens EU-val. Då gäller det att slå vakt om de grundläggande mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

EU, rätten till privatliv och yttrandefriheten

av

Sommarens EU-val kommer att vara viktigt för våra mänskliga rättigheter online. Speciellt rätten till privatliv och yttrandefriheten.

EU-politiken lär bli extra intressant nästa mandatperiod, 2024-29.

Lagstiftning i EU initieras av EU-kommissionen. Det sker som regel i så god till att ministerrådet och Europaparlamentet skall hinna klubba de nya direktiven och förordningarna innan mandatperiodens slut.

Efter EU-valet nästa sommar börjar sedan allt om på nytt – med nya lagar som bygger vidare på de gamla i något slags ständig expansion.

Mandatperiod efter mandatperiod har politiken ökat sin makt över internet, nu senast med sin Digital Services Act, DSA (Förordningen om digitala tjänster.)

Denna utveckling kommer att fortsätta under nästa legislatur.

Inte sällan står sådana förslag i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Framförallt är det två av dessa rättigheter som är viktiga vad gäller internet.

1: Rätten till privatliv och privat korrespondens

EU:s rättighetsstadga och Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en snarlik formulering…

»Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens…«

Hur viktig och laddad denna princip är såg vi under de senaste årens strid om Chat Control 2 – som var tänkt att leda till svepande granskning av medborgarnas elektroniska meddelanden, utan misstanke om brott.

Det var denna grundläggande mänskliga rättighet som slutligen tvingade de folkvalda i Europaparlamentet att i praktiken döda förslaget. All uppmärksamhet gjorde att den inte gick att runda.

Men tro inte annat än att Chat Control kommer att komma tillbaka i ny tappning under nästa mandatperiod.

Att försvara medborgarnas rätt till privatliv är en ständigt pågående dragkamp i EU.

Den rimliga principen är: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

2: Yttrandefriheten

EU:s rättighetsstadga och Europarådet formulerar denna mänskliga rättighet så här…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

FN säger samma sak fast åter med vissa smärre språkliga skillnader.

Här kan det komma att blåsa upp till storm under nästa EU-mandatperiod.

EU:s nya Digital Services Act öppnar för inskränkningar i yttrandefriheten. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

EU:s politiker försöker ständigt finna sätt att komma åt yttranden på nätet som de ogillar, men som inte är olagliga.

DSA:s nya statligt godkända nätcensorer (trusted flaggers / betrodda anmälare) balanserar farligt nära den röda linjen. De kommer att få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Ett annat problem är DSA:s möjlighet för myndigheter i ett land att beordra nedtagning av innehåll på servrar i ett annat land – även om innehållet inte är olagligt i det senare landet.

Ovanstående är bara två exempel på hur DSA rimmar illa med yttrandefriheten som den formulerats i de olika fördragen om mänskliga rättigheter.

Detta är viktigt när EU-kommissionen och medlemsstarterna försöker utnyttja de verktyg för att begränsa det fria ordet som DSA ger.

Här måste Europaparlamentet vara en vakthund som ser till att yttrandefrihetens princip upprätthålls.

Sedan kommer helt nya förslag som hotar ett fritt och öppet internet. Det är en ständigt pågående process. Till exempel lär frågan om krypterad kommunikation bli het.

Slaget om mänskliga rättigheter online kommer att stå under den tionde EU-legislaturen – med fokus på rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Musk, X, EU, DSA och yttrandefriheten

av

Konflikten mellan Elon Musk och EU handlar ytterst om yttrandefrihet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Som ett första test av EU:s nya Digital Services Act (DSA) ger sig EU-kommissionen nu efter X, Elon Musks sociala medieplattform tidigare känd som Twitter.

DSA är politikens försök att ta makten över det offentliga samtalet på internet.

För stora sociala media kräver DSA en armé av compliance officers och jurister för all den byråkrati som föreskrivs.

DSA införs stegvis och omfattar även statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers / betrodda anmälare – som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Detta är en funktion som den svenska regeringen planerar att lägga under Post- & Telestyrelsen, PTS.

Man kan diskutera detaljerna i EU-kommissionens X-files. Vad är bäst – censur eller community notes? Skall videos från Hamas vidriga massaker den 7 oktober få visas? Var det klokt att ändra den blå dekalen från att betyda verifierad användare till betalande dito?

För att ta ett exempel kan jag tycka att community notes är bättre än censur.

Community notes ger bakgrund, sammanhang och exponerar lögner, desinformation och missförstånd – vilket har ett värde i sig. De ger en kontext till märkliga påståenden istället för att bara ta bort dem. De är självsanering genom crowdsourcing.

Men i grunden känns EU-kommissionens utredning som ett angrepp mot Elon Musk.

För att han säger saker som vissa ogillar; för att han i det närmaste är yttrandefrihets-fundamentalist; för att han hamnat på kant med det amerikanska politiska etablissemanget och för att X är en plattform där vanliga människor kan lägga sig i, ifrågasätta och utmana makten.

Samt för att EU vill markera vem som bestämmer. (Vilket tydligt framgår av den franske EU-kommissionären Thierry Bretons offensiva tweets. Hans nästa måltavla tycks vara Pornhub.)

Naturligtvis kan visst innehåll vara problematiskt. Ibland har Musk fel. (Hans uttalanden om Ukraina irriterar mig svårt.) Och det finns gott om skitskallar på nätet som inte kan uttrycka sig eller bete sig som folk, precis som i verkligheten i övrigt.

I konflikten mellan Musk och EU möts två olika kulturer. Dels den amerikanska där vem som helst får säga nästan vad som helst. Dels den europeiska – i vilken politik och förvaltning ängsligt vill sätta gränser för vad som får uttryckas.

Problemet med det senare är att alla politiker och tjänstemän – uttalat eller undermedvetet – har en agenda och personliga referensramar. Något opartiskt och ofelbart orakel existerar inte. Den som vill inskränka det fria ordet har som regel sina – inte nödvändigtvis ädla – skäl.

Det är inte alltid uppenbart vad som är rätt eller fel. Vissa saker som absolut inte fick sägas på sociala media i går är tillåtet och allmänt godtaget idag.

Att censurera sociala media strider delvis mot principen att yttranden inte får hindras i förväg. (Även om ett inlägg initialt publicerats hindrar censuren spridning.)

Istället bör eventuellt olagliga yttranden prövas rättsligt i efterhand. (Och i samband med detta kan eventuell radering av innehåll ske efter beslut i domstol.)

Detta gäller när staten lägger sig i, vilket den nu uppenbarligen gör. (Användarvillkor är däremot ett avtal mellan två parter, vilket är en annan sak.)

I den svenska yttrandefrihetsgrundlagen (1 kap, §11) finns just ett sådant förbud mot förhandscensur.

Här står grundläggande rättigheter på spel. Artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna slår fast följande huvudprincip:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

EU-stadgan om de mänskliga rättigheterna säger exakt samma sak och är en del av EU:s fördrag. I sammanhanget är det värt att notera att EU-kommissionen förutsätts vara »fördragens väktare«.

Här kan det även vara på sin plats att påminna om FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. (A/HRC/RES/20/8 som tillkom på initiativ av Sverige och USA.)

När DSA utarbetades varnade både tjänstemän och civilsamhälle för att delar av förordningen står i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Detta avvisades av den dåvarande svenska, socialdemokratiska regeringen – och ignorerades av de svenska ledamöter av Europaparlamentet som var centrala i beslutsprocessen.

Nu börjar vi se konsekvenserna.

Naturligtvis ogillar politikerna sociala media. De är en möjlighet för medborgarna att käfta emot, ifrågasätta och lägga sig i. Detta stör och tvingar makthavarna att försvara sin ståndpunkt. Det minskar deras makt.

Man kan undra vad EU tänker göra om Musk inte lyder och kanske inte heller betalar de böter Bryssel då kommer att ålägga X (6% av företagets omsättning)? Blockera X? En europeisk digital järnridå, som The Great Firewall of China?

Har man verkligen tänkt igenom det här?

Mer troligt är att X lämnar den europeiska marknaden.

Vilket i så fall innebär att den enda breda arena för samhällsdebatt där alla kan medverka på lika villkor stängs. På grund av politiskt tryck. Bad optics. (Och ändå möjligt att kringgå med VPN.)

Det är lite av ett Gutenberg moment över det hela. Tumultet när allmänheten fick tillgång till information som tidigare var förbehållen ett fåtal. Revolutionen i att kunna göra sin röst hörd och dela information med många.

Sedan får vi nog leva med att alla inte tycker likadant.

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

• EU-kommissionen: Commission opens formal proceedings against X under the Digital Services Act »
• Commission investigating X for alleged violations of EU content moderation rules »
• EU targets Musk’s X in first illegal content probe »
• X vs. EU: Elon Musk hit with probe over spread of toxic content »
• EU Bureaucrats Formally Investigate X Over Lack of “Disinformation” Censorship »

PTS skall utse våra nya nätcensorer

av

Vilka blir våra nya statligt godkända nätcensorer? Det blir en fråga för Post- och Telestyrelsen, PTS.

Nu är remisstiden ute och det skall göras svensk lag av EU:s Digital Services ACT (DSA).

Bland annat föreskriver DSA att det skall utses så kallade »betrodda anmälare« eller »Trusted Flaggers« på engelska. Enkelt uttryckt är dessa ett slags nätcensorer som skall få en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

De beskrivs så här i DSA:

»Leverantörerna ska genomföra nödvändiga tekniska och organisatoriska åtgärder för att prioritera anmälningar från så kallade betrodda anmälare. Sådana utses av samordnaren för digitala tjänster i respektive medlemsstat. Samordnaren kan även besluta att dra tillbaka statusen. Betrodda anmälare ska ha särskild sakkunskap och kompetens gällande att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll och ska agera aktsamt, korrekt och objektivt.«

»Som ytterligare exempel nämns i skälen icke-statliga organisationer och privata eller halvoffentliga organ. (…) Organisationer som har åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck online anges också som exempel i detta sammanhang. Branschorganisationer som företräder sina medlemmars intressen uppmanas att ansöka om status som betrodda anmälare (…)«

Man kan ana att ett antal intresseorganisationer och särintressen kommer att vara angelägna om att få vara med och censurera internet. Företrädare för »kollektiva intressen« som det stod i första varianten av DSA.

Även om de betrodda anmälarna är tänkta att anmäla olagligt innehåll håller detta på att bli en gråzon i den pågående debatten om hat och hot på nätet. Just nu läggs mycket energi i EU på att räkna ut hur man skall kunna stoppa »olämpligt men inte olagligt« innehåll. Räkna med att det blir en stridsfråga i EU-legislaturen 2024-29.

Dessa betrodda anmälare skall utses av en nationell samordnare. Vem det är tänkt att vara i Sverige avslöjas i utredningen, SOU 2023:39:

»Post- och telestyrelsen utses till samordnare för digitala tjänster.«

PTS hanterar idag mest frågor som rör telemarknad och relaterad teknik. Nu skall mandatet alltså utökas till att även gälla censur av innehåll.

I enlighet med DSA skall PTS alltså utse ett slags statligt godkända nätcensorer.

Raskt innfinner sig frågan: Vilka blir dessa betrodda anmälare?

Görs detta fel kan det lätt användas för att tysta obekväma aktörer i samhällsdebatten. (Victor Orban i Ungern lär jubla.)

Vi har tidigare varnat för Trusted Flaggers här på bloggen. Nu visar det sig att vi inte var ensamma om vår oro. Tjänstemän i regeringskansliet flaggade också för att detta kan bli ett demokratiskt problem, i samband med att DSA behandlades i EU:s ministerråd. Men dessa farhågor viftades bort av ansvarigt statsråd, dåvarande digitaliseringsminister Anders Ygeman (S).

Ansvarigt statsråd idag är civilminister Erik Slottner (KD).

• SOU 2023:39 En inre marknad för digitala tjänster – kompletteringar och ändringar i svensk rätt »

DSA – EU kopplar greppet om det fria ordet online

av

EU:s nya Digital Services Act – en lagstiftning för att stärka användarnas rättigheter eller ett verktyg för censur och åsiktsförtryck?

I fredags (25/8) började delar av EU:s nya Digital Services ACT (DSA / Förordningen om digitala tjänster) att gälla. Den skall vara fullt ut tillämpad nästa år.

I det nu aktuella steget finns regler för stora nätplattformar och sökmotorer (t.ex. Facebook, Instagram, TikTok, X (f.d. Twitter), YouTube, Snapchat, LinkedIn, Pinterest, Amazon, Booking, AliExpress, Zalando, Google Shopping, Wikipedia, Google Maps, Googles och Apples app stores samt Google Search och Microsoft Bing). För mindre plattformar börjar reglerna gälla 24 februari nästa år.

Dels handlar det om stärkt rätt för användare, som att få information om varför ett inlägg plockats bort och en möjlighet att överklaga sådana beslut. Annonsering får inte längre målgruppsanpassas utifrån känslig data som religion, etnicitet, politisk åskådning och sexuella preferenser.

Dels handlar det om plattformarna som sådana. De kommer att behöva lägga betydligt mer resurser på byråkrati, avrapportering och transparensrapporter till EU.

Plattformar som inte följer reglerna kan dömas till jätteböter eller helt komma att förbjudas i EU (hur nu det är tänkt att gå till).

Det verkligt knepiga gäller yttrandefriheten online.

Plattformarna blir skyldiga att plocka bort olagligt innehåll, vilket möjligen låter rimligt.

Samtidigt uppstår problem med innehåll som är förbjudet i ett EU-land men inte ett annat – t.ex. information om abort eller hädelse.

Detta gäller speciellt då DSA öppnar för gränsöverskridande nedtagningsorder där en myndighet i ett EU-land kan beordra borttagning av innehåll på plattformar / servrar i andra medlemsstater.

Dessutom föreskrivs åtgärder mot desinformation och skadligt innehåll. Vilket är en knepig fråga.

Vad som är desinformation är inte alltid uppenbart, ibland förändras saken med tiden och här finns ett stort utrymme för subjektivitet. Frågan om vem som skall bestämma vad som är sant respektive falskt är öppen.

Genom sina användarvillkor kan plattformarna redan förbjuda innehåll som inte är olagligt. Vilket i och för sig är deras rätt som privata företag i ett ömsesidigt avtal med respektive användare. Men det är en möjlighet som politiker redan har utnyttjat för att få bort sådant från nätet som de inte vill eller vågar ge sig på i en offentlig, demokratisk lagstiftningsprocess.

DSA har väckt en oro för att innehåll som är politiskt avvikande eller ifrågasättande kan komma att censureras.

Det är förvisso inte ödesbestämt att så blir fallet. Men möjligheten öppnas nu. Och det saknas inte exempel på politiker (och myndigheter) som velat begränsa den fria debatten.

I nästa steg för DSA – 2024 – kommer bland annat så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”). Det kan vara organisationer, myndigheter och särintressen som får en direktlinje till de olika nätplattformarna för att rekommendera vilket innehåll som bör tas bort.

Detta kan dels leda till överdriven eller subjektiv nätcensur. Dels till att myndigheter / tjänstemän får en möjlighet att rekommendera censur av innehåll som inte är olagligt, utan föregående rättslig prövning. Vilket i så fall är uppenbart problematiskt.

Vi har sökt kontakt med Justitiedepartementet för att få veta hur systemet med Trusted Flaggers är tänkt att fungera i Sverige. Än så läge har vi inte fått något svar.

EU:s nya Digital Services Act beskrivs ibland som en lagstiftning för att stärka användarnas privatliv och rättigheter. Ibland som ett verktyg för censur och åsiktsförtryck. Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra.

Läs mer:
• Big Tech’s to-do list under new EU content rules »
• EU Digital Services Act: Challenges remain as enforcement begins »