Nätet till folket!
Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.
Europaparlamentet har röstat ja till ett ”förslag till yttrande” för att skydda visselblåsare.
Därmed har parlamentet gett klartecken till det parlamentariska utskottet Libe att sätta ihop ett betänkande, som på sikt ska få Europeiska kommissionen att lägga fram lagstiftning på området.
Det var den franska parlamentarikern Virginie Rozière, tillhörande den radikala socialdemokratiska gruppen, som tog initiativ till förslaget till yttrande.
En läsare föreslog att jag skulle skriva om den ”PK-parlör” som Katerina Janouch publicerat (men inte författat) efter att den blivit raderad från Facebook. Okej då.
PK-parlören är en satirisk ordlista som verkar ha påbörjats av flashbackanvändaren Fula Gubben för tio år sedan. Här några exempel:
Ni fattar grejen. Ordlistan pendlar mellan det trötta och det briljanta, över det småroliga och osmakliga, precis som satirtidningarna i Frankrike och Tyskland. Man kan läsa in en politisk agenda, men inte nödvändigtvis – satir vänder sig mot makten.
PK-parlören raderades som sagt från Facebook efter att någon lagt upp den där, och Katerina Janouch publicerade den på sin webbplats Katerina Magasin. Hon ska också ha blivit avstängd från Facebook i ett dygn efter att ha publicerat ordlistan eller delar av den där.
Vad kan man då dra för växlar på detta? Att Facebook har lågt i tak för vad man får publicera är knappast någon nyhet, och som ett privat företag har de såklart rätt att själva sätta gränserna.
Samtidigt har Facebook en unik roll i många människors liv, inte minst som nyhetsförmedlare och agendasättare.
Alltså måste företaget och dess policyer diskuteras, något vi också ofta gjort.
Men från denna kritik är steget långt till den radikala, ja nästan uppviglande retorik som Katerina Janouch använder i sin introduktion till PK-parlören:
Innan du börjar läsa PK-parlören vill jag utfärda en kraftfull varning: Du gör det helt och hållet på egen risk. Jag kan absolut inte ansvara för att du ska ha kvar ditt arbete, dina vänner eller dina konton på sociala medier om du konsumerar nedanstående rader.
Och:
Att läsa den är en motståndshandling. Att dela den är detsamma. Courage, mon ami, som vi brukar säga! Bättre tider skola komma.
Man undrar om det är (äro?) på skämt, men Katerina Janouch blev inte bara avstängd från Facebook i ett dygn – hon blev tidigare utslängd av Piratförlaget när hennes uttalanden om Sverige i tjeckisk webbteve uppmärksammades. Så det där med att förlora arbete och konton på sociala medier är egna erfarenheter; kampretoriken är inte ironisk. Tvärtom: Katerina Janouch ger nu ut sina böcker på det egna förlaget Palm Publishing, som presenterar sig så här:
Palmen böjer sig för stormen. Istället för att knäckas klarar den sig, trots tropiska stormar och till och med en tsunamis. Kanske är det därför som palmen sedan länge ses som en sinnebild för seger, en symbol för odödlighet och uppståndelse.
Rise like a Phoenix, säger jag bara, Katerina!
Det intressanta i den här historien tycker jag är tonläget och ställningskriget. I stället för att – som jag – se satiren för vad den är, nicka lite instämmande här och var, fnissa lite, för att sedan tänka ”äh vafan, nu går ni för långt”, så ska den antingen kallas rasism och förbjudas eller delas som en ”motståndshandling”.
Ruhig, som tyskarna säger. Lugna ner er.
Detta har hänt: Under en spelsession förolämpar Felix ”Pewdiepie” Kjellberg sin motspelare genom att kalla honom n-ordet, det vill säga ”nigger”, tätt följt av ”asshole”:
Detta följs av krigsrubriker världen över, vilket inte är särskilt konstigt eftersom Felix Kjellberg med sina 57 miljoner prenumeranter driver Youtubes största kanal.
Slutligen publicerar Felix Kjellberg en mycket seriös ursäkt:
Han försöker inte ens bortförklara saken på något sätt, utan konstaterar bara att han är en ”idiot”:
It was something that I said in the heat of the moment. I said the worst word I could possibly think of, and it sort of slipped out. And I’m not gonna make any excuses to why it did, cause there are no excuses for it.
Är då detta en storm i ett vattenglas? Absolut inte. Felix Kjellberg är en makthavare och det är naturligt att varje video han gör nagelfars. Man ska inte avfärda honom som en rolig clown bara för att hans videor riktar sig till Björnes magasin-publiken, tvärtom. (Och Björne sa aldrig ”nigger” vad jag vet.)
Vad gäller sakfrågan får förstås var och en avgöra vad de tycker om användandet av n-ordet. Själv går jag på vad jag tycker är respekt och artighet – om ett ord blir laddat och kan såra så undviker man det, oavsett vad som är anledningen till att ordet blivit laddat. Ganska enkelt.
Alexander Bard är mer principfast. Så här sa han i SVTs program Godmorgon Sverige år 2011:
Människor som är rasister är rädda för att säga neger.
Säger man att man är bög, då får man säga att en svart människa är neger. Då är man inte rasist.
Jag är aldrig rädd för folk som talar klarspråk. De är aldrig farliga. De farliga människorna är de som är politiskt korrekta och slänger sig med lite fina ord och är känsliga med vad de uttrycker. Dem ska man se upp med!
Slutligen: Att Felix Kjellberg sa n-ordet beror inte på att han är en idiot, utan på att han är svensk. Vi kan inte fatta vilken laddning ordet har i USA. Vi vet att det är fel, men vi känner det inte ända in i märgen, som amerikanerna.
Amerikanska skådespelarfacket Screen Actors Guild (SAG) har tagit ställning i ett pikant mål.
Det gäller skådespelerskan Junie Hoang, som stämde filmsajten IMDB för att de publicerat hennes ålder, vilket hon hävdar ska ha lett till att hon förlorade filmroller till ett värde av en miljon dollar på grund av åldersdiskriminering.
I stället för att försvara yttrandefriheten och motarbeta åldersdiskriminering i filmbranschen väljer nu SAG att ställa sig bakom Hoang mot IMDB, detta eftersom ”IMDb.com facilitates that discrimination as the go-to website for casting decisions”.
En rolig detalj i sammanhanget är att det framkommit att Junie Hoang hittills dragit in 2000 dollar per år på sina filmroller. Baserat på den lönen kräver hon alltså att IMDB ska finansiera hennes nästa 500 år som skådespelerska (1 miljon dollar genom 2000 dollar per år = 500 år).
Skådespelare är visserligen inte kända för kallhamrad logisk stringens, men att kräva att medier censurerar vissa fakta tar nog priset.
En domare i USA har ogillat Shiva Ayyadurais stämning av nyhetssajten Techdirt och nekat honom ytterligare åtgärder.
Shiva Ayyadurai stämde Techdirt för förtal för att sajten hånat honom för att han hävdade att han var epostens uppfinnare.
Shiva Ayyadurai anlitade advokaten Charles Harder, som tidigare haft framgång med att sänka en obekväm nyhetssajt – se tidigare inlägg.
Techdirt: Case Dismissed: Judge Throws Out Shiva Ayyadurai’s Defamation Lawsuit Against Techdirt
Charles Harder är advokaten som Terry ”Hulk Hogan” Bollea anlitade när han stämde nyhetssajten Gawker. Processen finansierades av Peter Thiel och ledde till att Gawker gick i konkurs.
Charles Harder driver även Shiva ”jag uppfann eposten” Ayyadurais process mot tekniknyhetssajten Techdirt, vars existens nu är hotad – se tidigare Femte juli-rapport.
Och nu är det dags igen. Artistcoachen (vågar vi kalla honom sektledaren utan att bli stämda?) Greg Scherick har stämt nyhetssajten Jezebel för att den enligt honom smutskastar hans business i en artikel, som han vill att de ska ta bort. Återigen är det Charles Harder som håller i trådarna.
Vi har nu alltså tre fall – varav två pågående – där penningstarka intressen (inte alltid den målsägande – i Gawkerfallet var det finansiären Thiel som ville sänka sajten) attackerar medier.
Är detta en ny affärsmodell? Advokater som specialiserar sig på att sänka obekväma nyhetssajter? Är Harder en pionjär?
Uppdatering: Techdirt vann mot Shiva Ayyadurai
En magisteruppsats av Kilian Vieth går igenom hur Europol tar bort innehåll från sociala plattformar som Facebook.
Samarbetet har främst skett via den nya avdelningen Internet Referral Unit (IRU), som inrättades i mars 2015, kort efter Charlie Hebdo-attacken. Fram till oktober 2016 hade IRU anmält 15421 instanser av innehåll, varav 88,9 procent togs bort.
Författaren noterar att IRU går längre än vad lagen kräver:
Not one of these evaluation processes is based on any statutory rules, but simply on corporate community guidelines. Even the IRU goes by companies’ community guidelines when evaluating content. This is important because this arrangement is not a random one. On the contrary, one of the reasons for establishing the IRU was that this way more content can be removed than legal requirements would allow.
Enligt uppsatsen har IRU ingen direktlinje till de sociala nätverken, utan anmäler innehåll på samma sätt som när vanliga användare gör det. Detta vill man ändra med EU Internet Forum, som ska vara en mer direkt dialog mellan Europol och företag som Google, Facebook och Microsoft.
Uppsatsen som helhet är kritisk till Europols initiativ och antyder rentav att IRU kan vara kontraproduktivt:
This is why we should not only ask about technical efficiency but also about political and social efficiency, because the removal of internet content only treats the symptoms. The security authorities have to count themselves in: if content is removed, which message does that send to the submitter? Does that not enforce self-referential filter bubbles and conspiracy ideologies?
Uppsatsen varnar för att raderingsinfrastrukturen kan användas för fler och fler saker när den väl är på plats.
Avslutningsvis ifrågasätter den sammanblandningen av privat och statlig censur, och gör en jämförelse med printmedia:
Even if the final decision about content removal stays with the platforms the EU IRU is no symbolic initiative. It changes the interaction of public and private actors concerning the regulation of media content and rearranges the criteria. The question is not whether a specific content is legal, but if it is desirable from the perspective of commercial and security policy. Even if the comparison falls short, if the IRU were responsible for newspapers rather than Facebook and Youtube, there would be an immense outcry about the political influence over the media.
Tyska Netzpolitik har publicerat en sammanfattning av uppsatsen, som också finns översatt till engelska (PDF-länk) av Statewatch.
Algoritmerna går på högvarv hos medieföretagen sedan händelserna i Charlottesville, USA. Det är som att sammandrabbningarna mellan ultranationalister och motdemonstranter fortsätter i anmälningskrig på webben.
Boing Boing rapporterade att Youtube tog bort en video som visar hur amerikansk militär spränger ett hakkors i Nürnberg efter krigsslutet – ”for violating YouTube’s policy on hate speech”. Det är oklart vilken grupp som känt sig förorättad av filmen.
Rob Beschizza skriver syrligt, med referens till den sparkade googlemedarbetaren James Damore:
If you can fire a sexist human, Google, you can fix a Nazi algorithm.
Google fixade algoritmen – filmen är tillbaka på Youtube.
Techdirt kommenterar:
Attempts to police ”hate speech” with algorithms results in spectacularly stupid ”decisions.” Attempts to police this using human moderators seldom fares better, resulting in innocuous content being removed while truly vile speech remains where everyone can see it.
Amerikanska Electronic Frontier Foundation har utsett årets vinnare av Pioneer Awards:
Techdirt är just nu inblandat i en rättsfejd som riskerar att släcka sajten helt. Den självutnämnde ”uppfinnaren av epost” Dr Shiva Ayyadurai har stämt Techdirt för att sajten ifrågasatt och gjort narr av hans påstående att det var han som uppfann eposten.
Det intressanta i sammanhanget är att Dr Ayyadurais advokat Charles Harder tidigare representerade Hulk Hogan när denne stämde skvallersajten Gawker, som förlorade målet och gick i konkurs. I det fallet visade det sig att det var Paypalgrundaren med mera Peter Thiel som finansierat rättsprocessen för Hulk Hogan, eventuellt för att hämnas på Gawker för att skvallersajten 2007 avslöjade att Peter Thiel var bög.
Att Charles Harder nu är inblandad i ännu ett stort mediemål väcker frågor kring vem som finansierar stämningen.
På ett mer generellt plan kan diskuteras om man ska få finansiera andras rättsprocesser, om man i så fall ska få göra det i hemlighet, och hur lyckat det är att man kan tysta ett nyhetsmedium om man bara har tillräckligt mycket med pengar. För som Mike Masnick själv skriver: Även om Techdirt skulle vinna målet finns risken att sajten går under, eftersom rättsprocessen kostar så mycket pengar.
Stöd Techdirt här: