Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

Valet, politikerna och de mänskliga rättigheterna online

av

Den som vill rösta för ett fritt internet, för yttrandefrihet off- såväl som online och för rätten till privatliv och privat korrespondens har ett svårt val.

Bryr man sig bara om dessa frågor finns Piratpartiet och kanske Vänsterpartiet. Piratpartiet har ingen chans att komma in i riksdagen. Och Vänsterpartiet är ett ytterkantsparti som de flesta har andra skäl att ogilla.

Vänsterpartiet skall dock ha en eloge för att ha hållit ut längst. De är idag det enda riksdagsparti som motsätter sig övervakningsstaten – efter att Miljöpartiet sålde ut sina principer i utbyte mot makt. Vad gäller yttrandefrihet befinner de sig dock på ett sluttande plan.

I övrigt är mörker. EU:s nya statligt godkända nätgranskare accepteras utan vidare debatt. EU-lagstiftning som leder till att vi får uppladdningsfilter, som skall förhandsgranska allt alla lägger upp på sociala media och andra plattformar är inte något kontroversiellt bland våra politiker.

De driver på vad gäller lagring av data om allas alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera – utan misstanke om brott. Trots att EU-domstolen förbjudit verksamheten, med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Svenska politiker ser inget problem med att EU-kommissionen föreslår att all e-post och allas alla meddelanden och andra elektroniska kommunikationer skall av-krypteras, öppnas och att dess innehåll skall granskas. Av maskiner.

Alla dessa frågor faller tillbaka på de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten att fritt uttrycka sig samt rätten till privatliv och privat korrespondens.

Sverige var för övrigt med och drev fram FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. Så vi borde leva upp till vårt ord.

De mänskliga rättigheterna finns för att skydda individen mot staten. Därför är det alarmerande att se hur dessa rättigheter ständigt gröps ur och inskränks av just de politiker som nämnda rättigheter är tänkta att skydda oss emot.

Statligt godkända nätgranskare är en dålig idé. Fast Orban blir nog glad. Uppladdningsfilter är det verktyg som, när det väl finns på plats enkelt kan få utökat syfte. Sådana här lagar drabbas i princip alltid av ändamålsglidning.

Datalagring är en kränkning av rätten till privatliv som EU-domstolen sagt nej till gång på gång. Inte för att medlemsländerna bryr sig. Och förslaget om »#ChatControl« är att avskaffa den digitala brevhemligheten. Det vill säga att avskaffa rätten till privat korrespondens.

Vad är detta, annat än inskränkningar av våra mänskliga rättigheter?

Allt detta sker i stort sett utan offentlig debatt, utan insyn och i stor politisk enighet. (Ingen annan bryr sig heller.)

Så hur röstar man, om man tycker att dessa frågor är viktiga? På riktigt, viktiga.

Online Safety Bill – ny drakonisk brittisk nätlagstiftning

av

Fängelse för kränkningar online, nedtagningsorder, uppladdningsfilter samt av-kryptering och granskning av e-post och elektroniska meddelanden är några av förslagen i brittiska regeringens förslag till ny nätlagstiftning.

Nu när EU-byråkratin har sent sommarlov vill vi passa på att uppmärksamma vad som håller på att ske i Storbritannien – med dess Online Safety Bill.

The Online Safety Bill har varit en följetong. Den har tidigare lagts fram, dragits tillbaka, reviderats och lagts fram igen. Nu väntar man med att behandla den tills det finns en ny brittisk premiärminister.

• Yttrandefriheten begränsas

Enligt förslaget kan den som sprider information som kan orsaka »psychological harm amounting to at least serious distress« dömas till fängelse i upp till två år. Och den som sprider »false communications« kan fängslas upp till 51 veckor.

Till att börja med är kriterierna ovan subjektiva. Vad som är så kallade kränkningar varierar från person till person – från verkliga kränkningar till irritation över att andra har bättre argument. Och vad som är att betrakta som sant respektive falskt tycks ibland variera över tid.

EFF kommenterar:

»The problem here should be obvious: these are utterly subjective criteria. People disagree all the time about what constitutes a false statement. Determining what statements have a “real and substantial risk” of causing psychological harm is the epitome of a subjective question, as is who might have a “reasonable excuse” for making such a statement. The apparent lack of legal certainty casts doubt on whether the UK’s Online Safety Act meets international human rights standards.«

Samtidigt görs ett undantag för press och för den som online visar en film avsedd för visning på biograf. Däremot drabbas små innehållskreatörer, aktivister, medborgarjournalister och privatpersoner.

• Nedtagningsorder och uppladdningsfilter

På samma sätt som i EU kommer den brittiska lagen att kräva att till exempel terror-relaterat innehåll tas bort inom en snäv tidsgräns. För att sedan hålla detta material borta krävs att man använder uppladdningsfilter – som granskar allt som alla skriver eller laddar upp.

Och uppladdningsfilter saknar – som vi brukar påpeka – förmåga att bedöma kontext, humor och omdöme.

• Kringgå kryptering

Här går britterna i takt med EU-kommissionen, som vill att all e-post och alla elektroniska kommunikationer skall av-krypteras och att dess innehåll skall granskas, i jakt på visst olagligt innehåll.

Skillnaden mot EU:s »ChatControl« är att britterna vill att plattformarna skall använda statligt godkänd programvara för detta.

Och som bekant kan man inte kringgå eller skapa bakdörrar vad gäller kryptering utan att göra oss alla mer sårbara online.

• Mänskliga rättigheter

Precis som i EU är britterna nu på väg att införa nätlagstiftning som kränker vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten att fritt uttrycka sig samt rätten till privatliv och privat kommunikation.

I sammanhanget bör nämnas att det finns en godkänd FN-deklaration som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online.

• Läs mer hos EFF: The UK Online Safety Bill Attacks Free Speech and Encryption »

EFF om problemen med uppladningsfilter

av

EFF sammanfattar problemen med automatiserade uppladdningsfilter – vilka saknar omdöme, humor och förmåga att bedöma kontext.

»General monitoring is problematic both when it is directly required by law and when, though not required, it is effectively mandatory because the legal risks of not doing it are so great. Specifically, these indirect requirements incentivize platforms to proactively monitor user behaviors, filter and check user content, and remove or locally filter anything that is controversial, objectionable, or potentially illegal to avoid legal responsibility. This inevitably leads to over censorship of online content as platforms seek to avoid liability for failing to act “reasonably” or remove user content they “should have known” was harmful.«

Så skriver Electronic Frontier Foundation (EFF) i sin text »General Monitoring is not the Answer to the Problem of Online Harms«.

Man listar även en del konkreta problem med uppladdningsfilter och andra former av generell övervakning av vad folk postar på sociala media. Några exempel:

  • De stora volymerna material kräver att skanning och beslut sker med hjälp av automatiska uppladdningsfilter, som kan spegla respektive plattforms subjektiva premisser och även leda till profilering.
  • Uppladdningsfilter drabbas ofta av fel, är notoriskt opålitliga och leder till överblockering.
  • Uppladdningfilter strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna (rätten att fritt uttrycka sig) som går bortom vad som är proportionellt och nödvändigt.
  • Granskning av allt som laddas upp kommer att ha en avkylande effekt på yttrandefriheten.
  • Uppladdningsfilter kan även ge företag och stat möjlighet till profilering av användare.
  • Uppladdningsfilter är stora och dyrbara system, som gör det svårt för nya aktörer att slå sig in på den sociala mediemarknaden.

Sedan kan man tillägga att uppladdningsfilter saknar förmåga att bedöma kontext, saknar humor och omdöme.

»We have previously expressed concern about governments employing more aggressive and heavy-handed approaches to intermediary regulation, with policymakers across the globe calling on platforms to remove allegedly legal but ‘undesirable’ or ‘harmful’ content from their sites, while also expecting platforms to detect and remove illegal content. In doing so, states fail to protect fundamental freedom of expression rights and fall short of their obligations to ensure a free online environment with no undue restrictions on legal content, whilst also restricting the rights of users to share and receive impartial and unfiltered information. This has a chilling effect on the individual right to free speech wherein users change their behavior and abstain from communicating freely if they know they are being actively observed—leading to a pernicious culture of self-censorship.«

Uppladdningsfilter kommer att bli den praktiska effekten av till exempel EU:s nya upphovsrättsdirektiv och dess förordning om terror-relaterat innehåll online. En bredare användning av uppladdningsfilter diskuteras bland annat i EU:s ministerråd.

Läs hela texten: General Monitoring is not the Answer to the Problem of Online Harms »

Rättsfall: Porr sägs ha flaggats som terror-relaterat innehåll för att begränsa konkurrens

av

OnlyFans anklagas för att ha mutat personal på Meta till att terror-flagga konkurrerande pornografiskt innehåll på nätet.

I ett pågående amerikanskt rättsfall anklagas sexsiten OnlyFans och Meta för att ha terror-flaggat OnlyFans konkurrenter hos Global Internet Forum to Counter Terrorism (GIFCT).

Vilket innebär att innehållet stoppas eller skuggbannas på de dominerande nätplattformarna (som är desamma som grundade GIFCT).

Enligt anklagelserna skall OnlyFans ha mutat anställda på Meta för att föra upp konkurrerande plattformar och enskilda nätporr-aktörer på GIFCT:s terror-lista.

Detta skall ha skett genom en utbetalning från OnlyFans moderbolag, via ett dotterbolag i Hong Kong till ett bankkonto på Filippinerna – som i sin tur disponeras av anställda på Meta.

OnlyFans och Meta nekar till alla anklagelser.

Fallet är intressant – då det visar hur olika verktyg som lanseras med de bästa intentioner kan missbrukas och användas för att inskränka det fria ordet och den fria konkurrensen online.

Läs mer: NYP » | BBC »

Video: EU och yttrandefriheten online

av

Uppladdningsfilter, statligt godkända nätgranskare och gränsöverskridande nedtagningsorder är aktuella EU-förslag som begränsar rätten att fritt uttrycka sig på nätet. Vilket strider mot FN:s 5 juli-deklaration om mänskliga rättigheter online.

Youtube »

EU diskuterar att den som tillhandahåller innehåll på internet skall tvingas betala extra

av

EU-kommissionen funderar på att tvinga de företag som tillhandahåller information, innehåll och tjänster på internet att betala extra för att nå sina användare.

EU-kommissionen diskuterar något slags ny betalmodell för internet.

Idag är det den som vill använda nätet för att konsumera information som betalar för in uppkoppling, till sin internetoperatör.

Vad EU-kommissionen diskuterar är att även innehålls- och tjänsteleverantörer (som Netflix, Facebook, Google m.fl.) skall betala till de internetoperatörer som levererar nät till slutanvändaren.

(Det kan nämnas att innehållsleverantörerna redan betalar för sin trafik till internet. Nu vill man alltså tvinga ISP:arna att ta betalt även för dessa innehållsleverantörers trafik från internet till användaren. Vilket användaren som sagt redan betalt för.)

I ett brev till EU-kommissionen skriver ett antal oroade ledamöter av Europaparlamentet:

»Though no specific proposal is known, statements to the press indicate that a new provision would require payments from online service providers to broadband providers – ostensibly to fund the rollout of 5G and fiber to the home. This would reverse decades of successful internet economics by requiring the providers of websites and applications to pay fees to ISPs that have never existed before.«

Idén känns orimligt på flera sätt. Att tvinga en internetoperatör att överge sin nuvarande affärsmodell och även börja fakturera tjänsteleverantörerna känns som omotiverad klåfingrighet – med potentiellt oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Om man ökar kostnaden för innehållsleverantören, då kommer även kostnaden för oss användare att öka. Netflix kommer att behöva höja priset. Facebook kommer att behöva mjölka sina användare på mer persondata. Mängden annonser kommer att öka.

Det kan även bli stökigt att sätta en gräns för vad som anses vara en tillräckligt stor tjänsteleverantör för att den skall tvingas betala för att få finnas på nätet. Eller har man tänkt sig att alla som har en hemsida skall drabbas?

Hela idén är bakvänd. Internets storhet ligger i att det finns ett stort utbud av innehåll och information fritt tillgängligt för alla – och att slutanvändaren betalar för sin uppkoppling till hela detta digitala universum. På så sätt stimuleras ett stort och ständigt växande utbud av information och tjänster.

Men om den som tillhandahåller innehåll och information tvingas betala extra för att över huvud taget bli distribuerad på slutsträckan till användaren – då kommer hela den frihet, öppenhet och mångfald som kännetecknar nätet att tyna bort.

Hela grejen med internet är att alla – stor som liten – fritt kan publicera sig, utan att behöva fråga några grindvakter om lov. Vilket EU-kommissionen tydligen vill ändra på.

Länkar:
• Reuters: EU’s Vestager assessing if tech giants should share telecoms network costs »
• Brev från 54 ledamöter av Europaparlamentet till EU-kommissionen (PDF) »

EU:s nya verktyg begränsar rätten att fritt uttrycka sig online

av

Uppladdningsfilter, statligt godkända nätgranskare och gränsöverskridande nedtagningsorder är exempel på hur EU inför verktyg som kan användas för att begränsa rätten att fritt uttrycka sig online, som den slås fast i FN:s 5 juli-resolution.

Som vi uppmärksammat fyller FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet tio år. Den första artikeln lyder:

»Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;«

I denna bloggpost tittar vi närmare på hur EU förhåller sig till saken.

Till att börja med har EU (upphovsrättsdirektivet och förordningen om terror-relaterat innehåll online) ställt upp krav som med nödvändighet leder till att sociala media och andra aktörer kommer att behöva använda uppladdningsfilter – för att hindra spridning av olagligt innehåll.

Uppladdningsfilter är problematiska i sig. Maskiner som inte förstår kontext, humor eller nyanser skall avgöra vad som får laddas upp och spridas. Detta är rätt väl kritiserat och debatterat.

Vad som inte är lika väl ventilerat är frågan om hur uppladdningsfilter kan komma att användas i andra syften. För när de väl finns på plats, då kan syftet enkelt utökas.

Uppladdningsfilter är i sig en inskränkning i rätten att fritt uttrycka sig. Det finns inga garantier mot att de kan komma att missbrukas – med ont uppsåt, av inkompetens eller av missriktad välvilja.

En öppen fråga är om enskilda medlemsstater kommer att kunna kräva att syftet för uppladdningsfilter utökas, när systemet ändå finns på plats. I respektive länders nationella lagstiftning finns gott om exempel på sådant som är olagligt i ett (eller ett fåtal) EU-länder men inte i de andra.

En annan aktuell fråga är de så kallade Trusted Flaggers (sv: betrodda anmälare) som kommer med EU:s Digital Services Act. De är tänkta att vara statligt godkända nätgranskare, med en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

En trusted flagger kan vara en myndighet. Vilket i så fall innebär att myndigheter – utan rättslig prövning – får rätt att i praktiken censurera sociala media och andra nätplattformar.

Detta är ett avsteg från principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag och att överträdelser av denna lag skall bedömas av en oberoende domstol.

Istället blir nu myndigheters och enskilda tjänstemäns agenda, preferenser och åsikter vägledande.

Om risken för missbruk är stor när det gäller uppladdningsfilter, så är denna risk ännu mycket större vad gäller trusted flaggers.

Länder som Ungern kritiseras redan för censur och bristande frihet för media. Det är inte svårt att föreställa sig hur statligt godkända nätcensorer kommer att användas där.

En trusted flagger kan också vara en organisation som företräder »kollektiva intressen«. Vilket låter som särintressen. Det kan vara en organisation med en politisk eller semi-politisk agenda. Eller branschorganisationer. Som ges rätt att begränsa nätanvändarnas yttrandefrihet.

Både trusted flaggers och uppladdningsfilter är exempel på lagstiftning eller konsekvenser av lagstiftning som strider mot människors rätt att fritt uttrycka sig – med betydande potential för missbruk.

EU:s Digital Services Act innehåller även gränsöverskridande nedtagningsorder. Vilket innebär att en myndighet i Polen, Frankrike eller Rumänien kan beordra att innehåll tas bort från plattformar och servrar i Sverige – även om innehållet i fråga inte är olagligt här.

Vilket rimligen strider mot 5 juli-deklarationens skrivning om rätten att fritt uttrycka sig utan hänsyn till nationsgränser.

Det är också värt att notera att våra politiker ofta ägnar sig åt påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot sociala media. Syftet är att inskränka yttrandefriheten – inte genom lagstiftning utan genom respektive plattforms användarvillkor.

Till detta kommer sociala medias egna censurivranden och en med polariseringen växande cancel-kultur.

Skall man sammanfatta, så har EU nu infört de verktyg som krävs för att begränsa medborgarnas rätt att fritt uttrycka sig online. Vilket leder oss in i en ny fas, nämligen hur dessa kommer att användas.

5 juli-deklarationen är därför mer aktuell idag än någonsin tidigare. Det är hög tid att se till att i vart fall de europeiska demokratierna lever upp till den.

Tio år sedan FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet

av

Den 5 juli 2012 antog FN:s människorättsråd (HRC) en resolution som stadgar att mänskliga rättigheter skall gälla även på internet. Men hur har det gått i verkligheten sedan dess?

På sin 31:a session den 5 juli 2012 antog FN:s Människorättsråd (Human Rights Council) resolution A/HRC/RES/20/8, som stadgar att mänskliga rättigheter även skall gälla på internet, särskilt vad gäller yttrandefrihet.

Länder som Kina och Kuba hade invändningar, men godtog den ändå utan votering. En vecka senare antogs resolutionen av FN:s Generalförsamling. Drivande krafter bakom initiativet var USA och Sverige.

1. Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;

2. Recognizes the global and open nature of the Internet as a driving force in accelerating progress towards development in its various forms;

Det är nyckelformuleringarna.

Människors rättigheter måste respekteras, även online. Inte minst yttrandefriheten.

Man understryker även vikten av internets öppna natur.

Den artikel i FN:s Människorättsstadga (PDF) som artikel ett ovan hänvisar till (19) lyder:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Det är för att upprätthålla dessa värden som 5 juli-stiftelsen finns. På användarnas sida. Mot inskränkningar av det fria ordet online.

Och för mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens även online. För ett fritt och öppet internet.

Hur har det då gått sedan resolutionen antogs? Det korta svaret är: Inte strålande.

Det finns uppenbara bovar i dramat, som Kina och Ryssland. Ibland blir det spektakulärt som när Belarus dirigerade ner ett passerande trafikflygplan – för att gripa en oppositionell bloggare. Skurkstater över hela världen vet att information är makt och handlar därefter.

Men problemen kryper närmare. Dels har vi de redan så utskällda sociala medierna. Klämda mellan motstridiga intressen tvingas de dra gränser för vad som får uttryckas.

Med tiden har de utsatts för allt mer tryck från politiken – som gärna ser att sociala media begränsar yttrandefriheten genom sina användarvillkor. Så att nämnda politiker inte behöver ta den striden genom lagstiftning, med tillhörande demokratisk process och debatt.

Det är – rätt eller fel – en allmänt utbredd uppfattning att människor censureras i sociala media av politiska skäl. Och vad som får sägas varierar uppenbarligen över tid.

Det finns tydliga drag av ängslighet över modereringsfrågan – när techföretagen tvingas förhålla sig till olika för tillfället trendande politiska drev och krav från särintressen.

En annan aktör är EU. På senare år har man presenterat en aldrig sinande ström av förslag som stryper internets frihet och öppenhet. Och som samtidigt ökar politikens makt över nätet.

Allt vi laddar upp skall inspekteras och godkännas av maskiner. Man har beslutat att alla medlemsstater skall ha statligt godkända nätgranskare. Och nu vill EU-kommissionen att all e-post och alla elektroniska meddelanden skall öppnas och dess innehåll granskas, av maskiner.

Potentialen för missbruk är enorm. Yttrandefriheten, liksom rätten till privatliv, naggas ständigt i kanten.

Sedan har vi den tilltagande polariseringen i samhällsdebatten. Enligt Uppsala Universitet anser 20% av svenska folket att grupper de ogillar inte fritt skall få uttrycka sina åsikter. Mer än 50% anser sig i dagens politiska klimat inte öppet kunna uttrycka sina åsikter.

Speciellt allvarligt blir det om åsiktsintoleransen letar sig in i offentlig verksamhet.

5 juli-resolutionen och de mänskliga rättigheterna handlar visserligen främst om individens fri- och rättigheter i förhållande till staten. Men under de tio år som gått kan man konstatera att hoten mot rätten att »utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer« hotas från allt fler håll.

5 juli-deklarationen är därför än viktigare idag än när den antogs.

Kampen går vidare!

Nu klubbas EU:s Digital Services Act

av

Statligt utsedda nätgranskare och gränsöverskridande nätcensur blir konsekvensen av EU:s Digital Services Act, som just nu är på väg att godkännas.

Idag har EU:s ministerråd godkänt den (bakom stängda dörrar) slutförhandlade Digital Services Act (DSA). I morgon väntas Europaparlamentets utskott för den inre marknaden (IMCO) göra det samma. Sedan återstår bara ett sista OK från Europaparlamentet i plenum.

Detta innebär bland annat att statligt utsedda nätgranskare – så kallade Trusted Flaggers – med rätt att rekommendera sociala media att ta bort innehåll blir verklighet. Dessa skall, enligt dokumenten, företräda »kollektiva intressen« och kommer att ha en direktlina till de olika sociala plattformarna så att deras rekommendationer prioriteras.

Vi kommer även att få gränsöverskridande nedtagningsorder. Vilket innebär att myndigheter i ett EU-land kan beordra att innehåll skall censureras i en annan medlemsstat – även om detta innehåll inte är olagligt i det senare. Vad kan möjligen gå fel?

Det är även intressant vad som inte finns i DSA. Det finns ingen rätt till anonymitet. Inte någon rätt till kryptering. Det finns inte heller något skydd mot svepande datalagring eller uppladdningsfilter.

Nu återstår att se hur DSA kommer att tillämpas. Till exempel vilka som blir statligt utsedda nätgranskare och hur deras mandat kommer att omsättas i praktiken.

• Läs mer: Digital Service Act shows EU‘s unwillingness to take digital age into its own hands »