Femte juli

Nätet till folket!

Propaganda

Propaganda är vår kategori för notiser om påverkanskampanjer från såväl staten som andra aktörer.

Cambridge Analytica: Persongalleri

Blir Cambridge Analytica-skandalen Facebooks död?

av

Det har stormat kring det brittiska företaget Cambridge Analytica senaste veckan, trots att det mesta som framkommit egentligen var känt sedan tidigare. Anklagelserna gäller att företaget ska ha kommit över uppgifter om 50 miljoner amerikanska facebookanvändare på ett om inte olagligt så i alla fall omoraliskt sätt, och använt dessa uppgifter för att påverka facebookanvändarna till den grad att det kan ha hjälpt Donald Trump att vinna det amerikanska presidentvalet 2016.

Vår egen Hax rapporterade om detta i januari 2017 och vi diskuterade det i avsnitt 38 av 5 juli-podden.

Nyheten gällde då den extremt läsvärda artikel som schweiziska Das Magazin publicerade i januari 2017, och som översattes till engelska av Vice Motherboard:

Men det krävdes lite gammaldags mediedramaturgi för att nyheten skulle lyfta på allvar, mer än ett år senare. Brittiska tevekanalen Channel 4 lyckades med dold kamera få några saftiga uttalanden från Cambridge Analyticas vd Alexander Nix om tveksamma taktiker som involverade horor och utpressning. Något som egentligen inte hade något alls med kärnfrågan att göra: Hur företaget kom över de 50 miljoner användarkontona och hur de utnyttjade dessa data.

Nix sparkades av företagets styrelse och har fått svara på frågor i brittiska underhuset – och nu är han kallad igen.

Dramats huvudpersoner

Persongalleriet i CA-skandalen påminner om det i en Bondfilm:

  • Michal Kosinski: Den polske forskare på Cambridge University som ”uppfann” tekniken som gjorde det möjligt att bygga psykologiska profiler av människor baserat på vad de gillat på Facebook. Med tanke på följderna kan man kanske likna honom vid Robert Oppenheimer, atombombens uppfinnare. Kosinski räknas in på de godas sida i filmdramaturgin; han varnade tidigt för hur tekniken skulle kunna användas.
  • Alexander Kogan: Den ryske forskare som skrapade information om 50 miljoner amerikanska facebookanvändare. Kogan, eller ”Dr Spectre” som han på fullt allvar kallat sig, är länken mellan den goda och den onda sidan; han sålde eller gav bort informationen till Cambridge Analytica.
  • Alexander Nix: Den alltid lika välklädde chefen för Cambridge Analytica är kanske inte en klassisk bondskurk, men han är helt klart ”den onde” i vår filmdramaturgi, och den som ”släppte atombomben” för att fortsätta liknelsen.
  • Christopher Wylie: Visselblåsaren i rosa hår var tidigare datachef på Cambridge Analytica men hänger nu ut sin tidigare arbetsgivare. Hans alternativa stil passar perfekt för en hjälteroll, men har Wylie sin egen agenda?
  • Donald Trump: Den amerikanske presidenten skördade kanske frukterna av det spel som ovanstående herrar ägnade sig åt.

Facebooks roll

Cambridge Analytica har knappast gjort något olagligt. Inte heller verkar Kogan ha brutit mot Facebooks regler när han fick ut uppgifterna om 50 miljoner användare. Han utnyttjade bara en funktion som gjorde det möjligt att få ut data inte bara om den facebookanvändare som själv gav bort sina uppgifter om gillningar med mera till Kogan (genom att svara på en quiz och därmed ge appen tillgång till detta), utan också om denna användares alla vänner. På så vis växte ett par hundra tusen frivilliga uppgiftslämnare till 50 miljoner användare.

Facebook insåg att detta inte var bra. De stängde av funktionen så att appmakare framöver bara skulle ha tillgång till information om de användare som explicit interagerat med appen – inte om deras vänner. Men denna uppdatering trädde inte i kraft förrän ett år efter att den annonserades. Kogan hade alltså god tid på sig att fortsätta samla på sig information om alla vänner till de användare som interagerade med hans app. Helt i linje med Facebooks villkor för appmakare.

Det är detta agerande från Facebook som företagets grundare och vd Mark Zuckerberg nu måste förklara, om inte annat för att stoppa aktiekursen från att dyka ännu mer – så här ser senaste årets utveckling för facebookaktien ut (dvs inget direkt fritt fall men ändå):

Facebooks aktiekurs 22 mars 2018

Skandalen handlar alltså om Facebook och hur företaget hanterar två miljarder användares information. Cambridge Analytica är i sammanhanget en oviktig spelare som snart kommer vara glömd, en tillfällig ”bad boy” som lyckades få storvinst på lyckohjulet, typ, och därmed uppmärksammade världen på den nya tidens möjligheter – och ansvar.

Det var en märkbart medtagen Mark Zuckerberg som till slut talade ut i går:

Han säger vad man kan förvänta sig: Han ber facebookanvändarna om ursäkt för det som hänt, han nämner Alexander Kogan vid namn (”who got access to a lot of information and improperly used it” – min kursivering), och säger att Facebook kommer säkerställa att det inte finns ”några andra Cambridge Analytica därute” (”or folks who have improperly accessed data” – min kursivering). Han droppar fraser som ”suspicious activity” och ”full forensic audit” (en sådan revision hade man enligt appvillkoren även rätt att göra mot Cambridge Analytica, men Facebook avstod).

Ursäkta svengelskan ovan, men poängen är att Mark Zuckerberg, förståeligt nog, försöker friskriva Facebook från ansvar. Skulden är någon annans – det är meddelandet han vill få fram. Jag tror att meddelandet inte bara har ett pr-syfte, utan också ett juridiskt. Det är därför han är så nervös.

Politiskt kampanjande

Men det är väl inget nytt att politikers kampanjstaber använder sig av ny teknik? Sociala media ansågs spela en stor roll i Barack Obamas valseger 2008 – den förre amerikanske presidenten hyllades rentav för sin moderna approach till kampanjande. Och Cambridge Analytica själva skickade ut ett triumferande pressmeddelande dagen efter att Trump vunnit valet 2016, där de tog på sig äran för att ha bidragit till valsegern genom sina innovativa metoder.

Det som komplicerar saker är när det inte är ett politiskt parti självt som kampanjar. Om främmande makt lägger stora summor pengar på att få en viss kandidat vald. För att detta skulle kunna tjäna den främmande makten på något sätt.

En nyhet som ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar är att Facebook själva uppskattar att 126 miljoner amerikanska facebookanvändare nåddes av ryskfinansierad politisk propaganda inför presidentvalet 2016. Det är mer än hälften av de 214 miljoner amerikanska facebookanvändarna (januari 2018). USAs befolkning är 325 miljoner. Ryska annonser nådde alltså nästan 40 procent av den amerikanska befolkningen, och kanske rentav mer än hälften av de röstberättigade.

Vad Ryssland hade för syfte med att påverka det amerikanska presidentvalet kan man spekulera i – en vanlig teori är att man ville så kaos hos sin ärkefiende genom att låta Trump styra landet. Men det viktiga är att det, som det ser ut, lyckades. Och i så fall kan man säga att USA i dag styrs av främmande makt. Vi väntar bara på att folk till fullo ska inse detta.

När så sker kommer ansvar utkrävas.

Facebook har växt till en behemot som slitit sig från sin ägares tyglar och blivit det amerikanska folkets akilleshäl. ”Alla” finns ju där! Facebook är den nya radion, och radion var alltid det första som främmande makt lade beslag på i en invasion för att kunna sprida propaganda till folket man ville kuva.

Cambridge Analytica-skandalen kan mycket väl vara början på slutet för Facebook.

Läs även HAX kommentar om facebookskandalen.

Margot Wallström, Jimmy Wales, Karl Sigfrid

Svenska regeringen vill påverka innehållet på Wikipedia

av

Som en del i sin så kallat feministiska utrikespolitik vill regeringen påverka innehållet på det användargenererade uppslagsverket Wikipedia. Det framgår av utrikesminister Margot Wallströms utrikesdeklaration och ett pressmeddelande från regeringen.

Regeringen skriver om Wikipedia:

90 procent av innehållet är skapat av män, och det finns mer än fyra gånger fler artiklar om män än om kvinnor.

För att ändra på detta anordnar Utrikesdepartementet i samarbete med Wikimedia, som driver Wikipedia, skrivarstugor runt om i världen den 8 mars 2018 – på internationella kvinnodagen – under namnet Wikigap. Målet är att ”bidra till en mer rättvisande bild”.

Hör på den, svenska regeringen vill rätta till Wikipedia. Tja, välkomna in i matchen! Wikipedia redigeras sedan länge av dess engagerade användare. Det är upp till var och en att lägga till artiklar om relevanta personer och fenomen. Jag har själv skrivit en artikel om en bortglömd historisk person som jag tyckte var relevant men som inte fanns med på Wikipedia. Kanske har du också bidragit till encyklopedin?

Något som däremot inte ses med blida ögon är när företag eller stater försöker påverka Wikipedia enligt en viss agenda, något som moderaten och före detta wikipedialobbyisten Karl Sigfrid påpekar i ett läsvärt svar till Wallström:

En vägledande princip är att den som skriver på Wikipedia ska göra det utan en påverkansagenda. Uppslagsverkets grundare Jimmy Wales har utformat riktlinjer som beskriver vilka insatser som är välkomna och vilka som inte är det. Den som får betalt för att påverka, exempelvis den som är anställd på en organisations kommunikationsavdelning, uppmanas att inte skriva och redigera Wikipedia för arbetsgivarens räkning. Det är inte meningen att vare sig företag eller statliga aktörer ska använda Wikipedia för att ge en viss bild av verkligheten.

Han förklarar för utrikesministern hur redigerandet av Wikipedia fungerar, och att varje nypublicerad artikel prövas mot ett antal riktlinjer som avgör om den är relevant för uppslagsverket eller inte (typfallet ska vara när folk försöker få in artiklar om sig själva):

Valet av artikelämnen är ett redaktionellt beslut, och därför framstår det som märkligt när Sveriges utrikesminister vill att staten ska arbeta för en förändring. Wikipedia är byggt för att sammanställa information från andra källor. Det är inte en självständig källa, och kan inte lyfta fram personer och ämnen som inte redan är omskrivna i andra sammanhang.

Hur kommer det sig då att Wikigap är ett samarbete mellan regeringen och Wikimedia? Vi frågade Karl Sigfrid, som hänvisade till just Wikimedia Sverige, eftersom han själv inte jobbar för dem längre. Vi ställde följande fråga till Wikimedia:

Hur är initiativet Wikigap, alltså att ”förbättra den kvinnliga representationen på Wikipedia” genom att deltagarna ”skriver och redigerar artiklar på Wikipedia med information om kvinnliga aktörer, experter och förebilder” förenligt med Wikipedias riktlinjer om att företag, stater, m m inte ska påverka innehållet för att, med Karl Sigfrids ord, “ge en viss bild av verkligheten”?

Vi uppdaterar artikeln om/när svar kommer in!

Bilden är ett montage av Margot Wallström (foto: Karl Nordlund/Regeringskansliet), Wikipedias grundare Jimmy Wales (foto: Niccolò Caranti, CC BY-SA 4.0) och Karl Sigfrid (foto: Sveriges riksdag).

Före detta Studio Ett-ankaret Jörgen Huitfeldt kritiserar sina kolleger för grupptänkande i migrationsfrågan

av

”Varför agerade man som man gjorde? Vad är det ansvariga politiker ser nu som de inte såg då? Varför har de få debattörer som varnade för den utveckling vi nu ser blivit så hårt åtgångna? Dessa är frågor som måste ställas för att medborgare och beslutsfattare ska förstå varför vi hamnade här och hur vi ska undvika att göra det igen.”

Den nya tidskriften Kvartals redaktör Jörgen Huitfeldt i en lång analys av journalisters flockbeteende i migrationsfrågan.

Gränsen mellan journalistik och terroristpropaganda

av

”Oftentimes people think that these are very simple distinctions to make between legitimate and illegitimate journalism, and it turns out to be much much more difficult than people think.

There was the effort five or six years ago to get Youtube to take down terrorist propaganda videos, and of course what happened a few weeks after Youtube agreed to start doing that was that they pulled down an account that was documenting war crimes in Syria.

And you take a step back and say: How do you determine the difference between terrorist propaganda and documenting war crimes? It gets very, very tricky very, very quickly.”

Techdirtgrundaren Mike Masnick under en paneldiskussion på amerikanska State of the Net-konferensen i Washington, DC den 29 januari 2018. (Citatet börjar 47:08 i videon.)

 

Dan Park Ingvar Kamprad Ikea

Här är Kampradbilden som fick Dan Park spärrad från Instagram

av

Den svenske konstnären Dan Park har återigen blivit spärrad från den Facebookägda sociala fotodelningsappen och -sajten Instagram.

Varför blev du spärrad, Dan?

”Instagram verkar köra med fem varningar och censur av bild men på det sjätte så spärrar de hela kontot/sidan.”

”De var bilderna som censurerades så negrer och hakkors verkar inte vara något Instagram gillar.”

Dan Park Ingvar Kamprad Ikea

”Och spiken i kistan blev den med Kamprad så Instagram spärrade hela kontot. Instagram ägs av Facebook vilket kan förklara hatet mot yttrandefrihet.”

Händer det ofta att du spärras från Facebook?

”Blir ständigt censurerad och blockad 30 dagar på Facebook både för nya och gamla inlägg som mest består av bilder på mina affischer. Ja jag har två facebookkonton och har tvingats skaffa ett tredje på grund av den ständiga censuren.

I genomsnitt hinner jag vara på facebook en vecka innan nästa block. Antagligen beror det på att vissa har tagit det som sin uppgift i livet att hela tiden massanmäla inlägg.”

Vad gör du för att komma tillbaka?

”Jag har skaffat det ryska vk.com för att slippa censuren vilket är ironiskt med tanke på att Ryssland beskylls för att inte ha någon yttrandefrihet.

Det har blivit värre på facebook efter EU:s krav att de ska censurera samhällskritik hårdare än förut så jag gissar att facebook kommer att överges av alla som inte nöjer sig med att bara se gulliga katter i sitt flöde.”

Dan Park har dömts flera gånger för hets mot folkgrupp. Under en vernissage på ett galleri i Malmö år 2014 gick polisen in och beslagtog hans konst. Galleristen dömdes till villkorlig dom och Dan Park dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp.

”Jag var häktad i tre månader och satt då av de fem månaders fängelse det blev i hovrätten (två tredjedelar av straffet brukar räcka att sitta innan man släpps), så något fängelse har jag ännu inte provat, det ska tydligen vara bättre än häktet.”

Men Dan, Facebook är ju en sak, men vad tycker du om att svenska staten sätter konstnärer i fängelse?

”Ja innan dess har jag även suttit häktad en månad för ett blogginlägg där jag skrev att jag nyss varit på rättegång och la upp bilderna det gällde. Dagen efter stormade polisen in i lägenheten och drog mig till arresten. Fick en månads fängelse (som sattes av i häktet) men blev friad i hovrätten för det och fick 23000kr i skadestånd.

Ja jag har svårt att ta det på allvar att slängas i häkte och fängelse för konst man gör.

Ser det inte som något brott att göra och visa bilder.

Sverige har ingen anledning att klaga på att Kina och Ryssland sätter samhällskritiker i fängelse när Sverige gör exakt likadant.”

Kommentar

En bild från en dansk dokumentär om Dan Park ger ännu ett perspektiv på de reaktioner som hans konst orsakar:

Dan Park Entartete Kunst

Dan Park ställer sig framför de aktivister som demonstrerar mot hans konst och håller upp en skylt med texten ”Entartete Kunst”. Detta var vad nazisterna kallade den konst som de bestämde var omoralisk – ”urartad” – och därmed olaglig. Den som vill förbjuda konst – om det så är demonstranter, Facebook eller staten – måste förlika sig med att det är nazisternas linje man företräder, och inte det fria demokratiska samhällets.

HAX: Kampen om verklighetsbilden

av

I Frankrike har president Macron meddelat att man tänker lagstifta mot ”falska nyheter” – och att speciella lagar kommer att gälla för internet i samband med allmänna val. Detta väcker flera viktiga frågor om lagstiftning, teknik, yttrandefrihet och själva ”sanningens” väsen.

Låt mig börja med frågan om att lagstiftning så långt som möjligt bör vara teknikneutral.

Grundprincipen skall vara att samma lagar och regler skall gälla såväl i den fysiska världen som i den elektroniska.

Så är till exempel ärekränkning ett brott oavsett tekniskt medium i de flesta utvecklade länder. Det finns även (visserligen ofta tvivelaktig) lagstiftning mot att uttrycka vissa former av hat och hets, i så gott som alla EU-länder. Dessa lagar gäller oavsett informationsbärande medium – tal, tryck och på nätet. Så oavsett vad man tycker om dessa lagar, så tillämpas de i vart fall oftast konsekvent.

Men att peka ut och särskilja ett medium – internet – är vanskligt och kommer att skapa en märklig obalans. Då börjar man mäta med olika måttstockar.

En annan och kanske ännu viktigare fråga är hur man tänkt sig skilja på ”sann” och ”falsk” information – och vem som skall fatta detta beslut.

Om vi utgår från att frågan kommer att underställas demokratiska beslutsformer – då blir det förr eller senare en fråga om majoritetsbeslut. Det vill säga att den eller de som har makten kommer att få bestämma vad som är tillåten respektive förbjuden information.

Vilket är ett skott mot yttrandefrihetens själva mening och kärnprincip.

Yttrandefriheten är som viktigast när det gäller rätten att framföra åsikter och framlägga information som överheten ogillar. Och den skall vara en garanti för minoriteters rätt att göra sina röster hörda. Den skall värna det obekväma och det kontroversiella. Vilket rimmar mycket illa med att ge den politiska makten och dess funktionärer rätt att bestämma vilken information som skall vara tillåten respektive förbjuden.

Om sådana verktyg sätts i överhetens händer – då får vi verkligen hoppas att de styrande är kloka, goda, ödmjuka, demokratiskt sinnade – utan en egen eller en dold agenda och som sätter allmänintresset före de egna maktambitionerna. Och att det inte bara är så i dag, utan även i framtiden.

Jag är skeptisk.

Sedan har vi den bredare frågan om vad som är ”sant” eller ”falskt”. Den som någon gång haft förstahandsinformation om ett skeende som sedan rapporterats av traditionella media vet att nästan all sådan rapportering i någon grad är felaktig.

Vidare måste man vara medveten om att all information har en avsändare – och att denna avsändare som regel har ett syfte eller en agenda. (Vilket även gäller till exempel våra myndigheter.) Objektiv information är helt enkelt väldigt sällsynt.

Naturligtvis kan man önska att information skall överensstämma med observerbara fakta och förhållanden – och att den skall vara rimligt logisk. Men ett sådant krav lever inte ens våra politiska ledare upp till.

Att lagstifta om att information skall vara sann och korrekt är helt enkelt ett både olämpligt och hopplöst företag – som garanterat kommer att få både oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Hur skall man då hantera information som medvetet syftar till att destabilisera vårt samhälle?

Svaret ligger i att ge folk tillgång till mer information, inte mindre. Att låta fler röster höras, inte färre. Att vara uppmärksam och att uppmuntra källkritik (vilket internet för övrigt är väldigt bra på). Att ta debatten. Att stå upp för våra fri- och rättigheter. Att hålla sig med principer. Och att exponera trollfabrikerna.

Om vi vill försvara demokratins större och djupare värden, människans naturliga rättigheter, rimlighet och logik – då är yttrandefrihet och fria informationsflöden av avgörande betydelse.

/HAX

Not: Det här inlägget skrev Henrik Alexandersson i ett brev från fängelset, poststämplat i Sverige den 8 januari 2018.

Säg hej till Sirius, Europols nya vapen mot oönskat innehåll på sociala medier

av

Europol har nu officiellt lanserat Sirius (”Shaping Internet Research Investigations Unified System”), en plattform där poliser i olika EU-länder ska kunna utbyta information om terrorism och dess bekämpning:

SIRIUS is a secure web platform for law enforcement professionals, which allows them to share knowledge, best practices and expertise in the field of internet-facilitated crime investigations, with a special focus on counter-terrorism.

Sirius är delvis en frukt av EU Internet Forum, där polis och politiker sedan december 2015 träffar representanter för sociala medier med syftet att bekämpa inte bara ”terrorisminnehåll” utan även ”hate speech”, det vill säga inte direkt olagligt utan snarare ”oönskat” innehåll. Således var även representanter för Facebook, Google, Microsoft, Twitter och Uber på plats under ”kick-offen” för Sirius i Haag, Nederländerna.

Facebook, Google och Twitter har även startat sitt eget forum, ”Global Internet Forum to Counter Terrorism” (GIFCT), där de nu använder maskininlärning för att plocka bort oönskat innehåll från sina tjänster. Facebook säger sig radera 83 procent av anmält innehåll inom en timme. Google å sin sida kommer under 2018 öka antalet personer som jobbar med att ”vidta åtgärder mot problematiskt innehåll” till 10 000.

Smaka på den siffran. Tio tusen. En hel liten armé.

Företagens engagemang ska ses i ljuset av hot om lagstiftning om de inte rensar sina sajter tillräckligt väl själva. EU-kommissionären för säkerhetsfrågor, brittiske Julian King, har i en intervju med en tysk dagstidning sagt att ”om sakerna inte utvecklar sig snabbt nog måste den europeiska lagstiftaren rycka in”. I Tyskland finns redan lagen med det krångliga namnet Netzwerkdurchsetzungsgesetz (NetzDG), som ålägger onlineplattformar miljonböter om de inte raderar visst innehåll inom 24 timmar.

Henrik Alexandersson (HAX) på taket till tyska Bundestag.

HAX: Ett annat slags informationsbubbla

av

Det här med att sitta fängslad har sina sidor. Inte minst vad gäller tillgång till information.

Visst, vi har dagstidningar, radio och teve. Det vill säga mainstreammedia. Och det vet man ju att dessa inte alltid är objektiva sanningsvittnen – och att de mest rapporterar ur ett ovanifrånperspektiv.

Den fria debatten, de alternativa nyheterna, de fria analyserna på internet har vi inte tillgång till. Vilket är svårt irriterande och frustrerande. På något sätt känns det som man är satt till politisk ”reformering” av PK- och sossesverige. (Vilket naturligtvis inte kommer att fungera.)

Ännu värre är att man är utelämnad till mainstreammedias snäva nyhetsurval och sållning av ämnen. Det är sällan gammelmedia rapporterar något av intresse när det gäller till exempel övervakningsfrågorna, nätfrihet, yttrandefrihetsdebatten eller de stora rättighets- och demokratifrågorna.

För tillfället är jag sysselsatt med att kämpa mot kriminalvårdens byråkrati för att i vart fall få tillgång till riksdagens, regeringens, Europaparlamentets och EU-kommissionens hemsidor. Detta för att kunna följa och delta i den demokratiska processen – vilket är alla medborgares rätt.

Så länge jag har rätt att rösta och kandidera i allmänna val måste jag ju rimligen också ha rätt att ta del av den information detta förutsätter. I grund och botten är det en demokratifråga.

Det skall bli intressant att se vilka skäl de anför för att säga nej. Och skulle de – mot förmodan – säga ja, då måste detta rimligen gälla även för alla andra i kriminalvårdens omsorg. I rättvisans namn. Vilket de aldrig kommer att gå med på.

Så även om jag känner mig uttråkad och intellektuellt understimulerad – så roar jag mig i vart fall med att plåga byråkrater.

/HAX

Not: Det här inlägget skickade Henrik Alexandersson i ett brev från fängelset, daterat 5 november 2017. Bilden föreställer HAX på taket till Bundestag (Tysklands parlament) i Berlin den 1 juni 2017, där vi spelade in avsnitt 62 av 5 juli-podden.

Google toppade sökresultat med ryktesspridning om attentatsmannen i Sutherland Springs

av

I går ägde ett tragiskt och obehagligt våldsdåd rum i Sutherland Springs, Texas, USA. En ensam gärningsman ska ha skjutit ihjäl 26 personer i en kyrka.

Den som googlade gärningsmannens namn fick desinformation och ryktesspridning bland de första sökträffarna, detta i form av ”Popular on Twitter”-modulen som ligger under ”Top stories”. Google visade nämligen tweets från extremhögern, som försökte etablera att gärningsmannen var vänsterextrem, muslim och Bernie Sanders-anhängare. Det är oklart vad som skulle vara värst.

Gizmodo kommenterar:

Google, Twitter, and Facebook have all regularly shifted the blame to algorithms when this happens, but the issue is that said companies write the algorithms, making them responsible for what they churn out. As CNN’s Jonathon Morgan noted, those algorithms are often designed to “show attention-grabbing, influential content to exactly the people most likely to be manipulated by it.”

Google har svarat på kritiken, och säger sig vilja förbättra sitt rankningssystem för tweets.

Därför är Facebooks nya riktlinjer för medier en viktig nyhet

av

När Facebook släpper nya riktlinjer för publicister är det en viktig och skrämmande nyhet. Jag återkommer till varför.

Enligt tisdagens kungörelse från Adam Mosseri, ”head of news feed”, kommer Facebook (återigen) ta krafttag mot det som kallas fake news.

Medier som vill publicera sina nyheter på Facebook ska följa främst dessa tre principer – som uttrycks så här av Facebook själva:

  • ”Folk på Facebook uppskattar innehåll som är relevant och informativt.”
  • ”Folk på Facebook uppskattar korrekt, autentiskt innehåll.”
  • ”Folk på Facebook uppskattar normer för tryggt, respektfullt uppträdande.”

Detta är i själva verket en skärpning av redan existerande riktlinjer, rapporterar Techcrunch.

Kommentar

Häromdagen nämnde jag för en person att jag låtit bli att logga in på Facebook under ett par veckors tid och att det var ganska befriande. Han gillade idén, men tillade: ”Hur ska jag då få nyheter?” Han menade det på fullt allvar. Klart att han vet att det finns andra nyhetssajter, men han var så van att enbart använda Facebook som nyhetsflöde att det skulle bli jobbigt att hitta en ersättare.

Detta var ett uppvaknande för mig. För oss som bevakar nätfrågor kan det faktum att folk använder Facebook som primär nyhetskälla bli ganska abstrakt. Själv följer man väl nån länk då och då, men det är huvudsakligen andra, ”riktiga” media som står för den huvudsakliga nyhetsförmedlingen.

Därför har jag ibland raljerat över fokuset på Facebooks riktlinjer för vad medier får publicera där. ”Låt dem ha vilka riktlinjer de vill, de är ett privat amerikanskt företag och vi gör bäst i att undvika det.” Typ.

Men nu är det dags att acceptera faktum, nämligen att massor av människor i likhet med min vän enbart använder Facebook som nyhetskälla.

Pravda, släng dig i väggen. Facebooks ”folk” finns över hela världen och passerade i år 2 miljarder användare.

Så när Facebooks ”head of news feed” – läs: propagandaminister – stramar åt reglerna kring vad medier får publicera på Facebook så är det en viktig nyhet som påverkar miljoner människors vardag.

Lägg till detta att Facebook (återigen) börjat experimentera med att dölja inlägg från sidor (”pages”) från folks flöden om sidorna inte betalar. Det är inte utpressning utan bara klassiskt affärstänk: Börja gratis, gör användare och media beroende, börja sedan ta betalt.

Men särskilt roligt är det inte.

Den tidning som inte finns på Facebook … Mina tankar går till när tidningar först började anamma webben. Av de stora var Aftonbladet Kultur först. DN sist. Nu är det inte längre (bara) webbstrategi som diskuteras på mediehusen, utan facebookstrategi, möjligtvis under den förskönande täckmanteln ”sociala medier-strategi”.

Facebook är den nya webben.

Vad säger ni själva? Hur hamnade vi här? Vad kan man göra åt det? Jag misstänker att ytterst få eller ens någon av Femte juli-läsarna använder Facebook som primär nyhetskanal (eller över huvud taget). Så kanske är det en abstrakt diskussion, som sagt.