Femte juli

Nätet till folket!

Digital Services Act

EU:s nya Digital Services Act (DSA) kommer att innehålla regler för plattformar online och sociala media. Den innehåller en del bra saker, som rätten till information och möjlighet att överklaga om en användare får ett inlägg censurerat eller vid avstängning. Andra saker är mer tveksamma, som till exempel Trusted Flaggers, som blir ett slags statligt godkända ordningsmän på nätet med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

EU väljer kontroll före information

av

EU bemöter inte farliga rykten med bättre information, utan med krav på mer övervakning och faktagranskning. Det riskerar att göra plattformarna till verktyg för indirekt statlig informationskontroll.

Stormningen av den spanska exklaven Ceuta var problematisk med risk för omedelbara och dödliga konsekvenser. Men det är inte den första eller sista masshysterin med eller utan internet. Visst, internet kan öka spridningen – vilket bäst bemöts med konkret motinformation.

Är det någon som sett någon sådan motinformation – alls?

Det enda jag hittar är ett uttalande av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när stormingen i princip var över. På engelska.

»Dangerous crossings must stop immediately. Smuggling networks must be dismantled. And returns must be swift, as our rules allow.«

Då så. I vilken mån detta nådde eller påverkade unga marockaner är högst oklart.

I all ödmjukhet: Man hade kunnat meddela att »Gränsen till Ceuta är inte öppen. Den spanska domstolen har förbjudit omedelbara avvisningar till havs, men den har inte givit någon rätt att resa in eller stanna i Spanien. Den som tar sig över kan frihetsberövas, få sitt ärende prövat och därefter återsändas. Försök att simma över är olagliga och förenade med livsfara.«

Detta hade kunnat ske på arabiska, marockansk darija, franska och spanska genom betald geografisk annonsering i norra Marocko, via spanska och marockanska myndigheter och genom tydliga myndighetskonton på samma plattformar där ryktet cirkulerade.

Men så gjorde man inte. Istället skyller man på det internet vars genomslagskraft man själv inte förmår utnyttja. EU-kommissionär Henna Virkkunen skyller allt på främst Meta och TikTok.

»Platforms must act decisively in keeping the integrity of the digital space, in particular during crisis situations… (…) Monitoring must increase, cooperation with fact-checkers to be strengthened.«

Detta skall »följas upp på måndag«.

Dock framgår det inte vad som konkret skall övervakas, vilket innehåll som skall begränsas, hur desinformation skall definieras, hur detta är tänkt att gå till eller vilken rättslig grund som åberopas.

Det problematiska är inte att EU vill stoppa ett falskt rykte om att gränsen till Ceuta är öppen. Problemet är metoden: Kommissionen pressar privata plattformar att intensifiera övervakning och faktagranskning – samtidigt som den själv har makt att utreda och bötfälla dem enligt Digital Services Act, DSA.

Detta skapar en risk för indirekt statlig censur utan något demokratiskt eller rättsligt beslut om exakt vilket innehåll som skall begränsas.

Så här: DSA kräver att mycket stora plattformar skall bedöma och motverka så kallade systemrisker. Det innebär att lagligt innehåll kan få minskad spridning, varningsetiketter eller andra begränsningar om det bedöms bidra till exempelvis samhällsskada eller »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten«. Vilket är imponerande vagt.

I denna process utformar EU-kommissionen diffusa riktlinjer om »systemiska risker« vars betydelse plattformarna själva får gissa sig fram till. Blir det inte som kommissionen tänkt sig kan den besluta om miljardböter.

Plattformarna riskerar därför mindre genom att ingripa för mycket än för lite. Då får de ett starkt incitament att sänka räckvidden för osäkra uppgifter hur relevanta och i slutändan korrekta dessa än må vara. De kan även blockera sökord, vilket känns direkt orwellianskt, automatisera fler beslut och ge utomstående faktagranskare fria händer.

I ett snabbt händelseförlopp är uppgifter ofta osäkra, ofullständiga eller motstridiga. Det som på fredagen klassas som desinformation kan på måndagen visa sig vara korrekt, delvis korrekt eller åtminstone rimligt att diskutera.

Faktagranskning kan vara värdefull. Men faktagranskare är inte domstolar eller demokratiskt ansvariga myndigheter. De väljer vad som skall granskas, hur frågan skall formuleras, vilka källor som skall tillmätas auktoritet och hur osäkerhet skall värderas. De kan göra fel och deras urval, finansiering, metod och politiska utgångspunkter kan påverka vilka påståenden som granskas och hur de formuleras.

När utomstående faktagranskare används för att inskränka inläggs spridning, strypa annonsintäkter, påverka rekommendationsalgoritmer eller bestraffa konton vid upprepade överträdelser – då handlar det om något helt annat än att bemöta dålig information med bättre information.

Vilken soppa detta är. Ytterst handlar det om intern europeisk politik och kamp om narrativet, agendan och makten.

Never waste a good crisis.

• EU tells Meta, TikTok to boost monitoring, fact-checking »

Kommer Frankrike att förbjuda X?

av

Det cirkulerar rykten om att Frankrike är på väg att förbjuda X. Det stämmer inte riktigt. Men det som faktiskt sker kan få betydligt större konsekvenser.

Sociala medier är fulla av uppgifter om att Frankrike är på väg att förbjuda X lagom till nästa års presidentval, av politiska skäl. Vad det egentligen fråga om är en rättsprocess som pågått i ett och ett halvt år och som hotar sociala mediers budbärarimmunitet (safe harbour) – utan vilken deras verksamhet i princip blir omöjlig.

Bakgrunden är en förundersökning som inleddes redan i januari 2025. Den gällde ursprungligen misstankar om att X:s rekommendationsalgoritm hade manipulerats och att personuppgifter använts olagligt.

Den 9 juli 2025 överlämnades utredningen till den franska gendarmeriets nationella cyberenhet. Brottsmisstankarna gällde bland annat ändring eller förvanskning av ett automatiserat databehandlingssystem, olovlig utvinning av data samt behandling av personuppgifter på bedrägligt eller olagligt sätt.

X – som släppt sin rekommendationsalgoritm som öppen källkod redan i mars 2023 (och uppdaterade den löpande) – vägrade därefter att lämna ut ytterligare uppgifter om den (med hänvisning till affärshemligheter) och beskrev utredningen som politiskt motiverad. (Le Monde »)

X har sedan öppnat delar av sin xAI‑algoritm som öppen källkod i januari 2026. Men den franska brottsutredningen rör inte primärt om koden kan läsas utan om algoritmerna har manipulerats och använts för politisk påverkan, utländsk inblandning och olaglig databehandling.

Den 3 februari 2026 genomförde franska myndigheter, med stöd av Europol, en husrannsakan på X:s kontor i Paris. Elon Musk och den tidigare VD:n kallades till frivilliga förhör den 20 april. Musk infann sig inte.

Den 6 maj 2026 gick ärendet över från åklagarledd förundersökning till en formell information judiciaire. Det betyder att oberoende undersökningsdomare nu leder utredningen. Åklagaren har begärt att bolagen X.AI Holdings, X Corp och xAI samt Musk och företagets franska VD formellt skall delges misstanke. (Reuters »)

Brottsrubriceringarna omfattar bland annat misstänkt medverkan till innehav och organiserad spridning av sexuellt övergreppsmaterial med barn, sexuella deepfakes av personer som inte samtyckt, förnekande av brott mot mänskligheten, olaglig insamling och otillräckligt skydd av personuppgifter, brott mot elektronisk brevhemlighet, drift av en plattform i syfte att möjliggöra olagliga transaktioner samt organiserad manipulation av automatiserade databehandlingssystem.

Vissa av misstankarna gäller material som användare kan ha publicerat eller framställt med Grok. Andra gäller X:s och de ansvarigas egna tekniska beslut, behandling av personuppgifter och påstådda manipulation av datasystem.

Utredningen gäller alltså ett antal specificerade brott och frågan om X genom tekniska eller affärsmässiga beslut kan ha medverkat till dem.

Under fransk lag (LCEN från 2004) har värdtjänster (hébergeurs) ett begränsat ansvar: De är inte generellt skyldiga att övervaka innehåll i förväg och ansvarar främst om de inte tar bort uppenbart olagligt innehåll efter anmälan. De skiljs från »éditeurs« (utgivare) som har redaktionellt ansvar.

En neutral värdtjänst har enligt EU-rätten ett begränsat ansvar för användarnas innehåll. I stora drag gäller: Plattformen är inte automatiskt ansvarig för allt som användarna publicerar. Ansvar kan uppstå om plattformen får faktisk kännedom om olagligt innehåll men inte skyndsamt tar bort eller blockerar det. Plattformen får normalt inte åläggas att generellt övervaka allt användarinnehåll. Dessa principer finns främst i artiklarna 6 och 8 i Digital Services Act (DSA).

Den 16 juni 2026 avkunnade EU-domstolen en intressant och i sammanhanget relevant dom i de förenade målen WebGroup Czech Republic, C-188/24 och C-190/24. Domstolen prövade bland annat en trafikinformationstjänst där användarna rapporterade poliskontroller. Plattformens algoritm bestämde hur och i vilken ordning uppgifterna visades.

EU-domstolen slog fast att en tjänst inte nödvändigtvis är en neutral värdtjänst om den genom sin algoritm på förhand bestämmer under vilka förhållanden information sprids, på vilket sätt den sprids och i vilken prioritetsordning den visas.

Det avgörande är alltså inte bara om plattformen känner till varje enskilt meddelande. Även kontroll över hur informationen sprids kan innebära att den inte längre är en passiv värd. Domstolen gjorde dock undantag för vanlig kategorisering och indexering som enbart är till för att göra innehållet lättare att hitta.

En juridisk analys publicerad efter domen drar slutsatsen att algoritmisk rangordning och monetarisering kan beröva plattformar deras ställning som neutrala värdtjänster. Detta kan få stora konsekvenser för X, Facebook, TikTok, YouTube och andra plattformar. Deras flöden är inte kronologiska anslagstavlor. Algoritmer väljer aktivt vilka inlägg som skall lyftas fram, rekommenderas eller begravas, ofta för att öka engagemang och annonsintäkter.

Om X bedöms spela en aktiv roll genom att systematiskt välja ut, förstärka eller monetarisera visst innehåll kan skyddet begränsas. Men detta betyder inte automatiskt att X blir utgivare eller gärningsman bakom varje inlägg.

För ett straffrättsligt ansvar som medgärningsman eller medhjälpare krävs att åklagaren visar en konkret koppling till det aktuella brottet, faktisk medverkan eller kontroll, den kunskap eller avsikt som respektive brott kräver samt att plattformens handlande inte bara bestod i neutral lagring.

Påståendet om att X görs till medgärningsman till de brott som eventuellt begås av dess användare är därför alltför kategoriskt. Det rör sig snarare om att undersökningsdomarna kan försöka visa att X i vissa fall varit en aktiv medverkande aktör, inte bara en teknisk mellanhand.

Så, kan X blockeras?

Ja, det finns juridiska vägar för detta. I vart fall för en tillfällig blockering. Men ribban är hög. Artikel 51 och 82 i DSA tillåter i sista hand att en samordnare för digitala tjänster begär att en domstol tillfälligt begränsar tillgången till en tjänst. Det förutsätter bland annat en överträdelse som fortsätter, att andra befogenheter har uttömts, att överträdelsen orsakar allvarlig skada, att överträdelsen utgör ett brott som innebär ett hot mot människors liv eller säkerhet och att det är ett proportionerligt och tidsbegränsat beslut. DSA säger uttryckligen att lagligt innehåll inte får göras otillgängligt i onödan.

Fransk rätt medger också domstolsförelägganden mot internetoperatörer och andra mellanhänder för att stoppa eller förebygga skada. Men en total blockering av en plattform med miljontals lagliga inlägg skulle behöva klara en mycket sträng proportionalitetsprövning mot yttrande- och informationsfriheten.

Således: Utredningen kan på längre sikt öppna för krav på att X blockeras i Frankrike. Men någon sådan begäran eller något sådant beslut är ännu inte känt.

Det går att misstänka politiska motiv, särskilt eftersom den ursprungliga anmälan kom från den Macronallierade parlamentsledamoten Éric Bothorel och uttryckligen berörde påverkan på den politiska debatten. Musk och X har också beskrivit utredningen som politiskt motiverad. Men det finns för närvarande inga offentliga belägg för att regeringen beordrat domarna att angripa X på grund av Musks kritik.

Processen började som sagt två år före presidentvalet, inte nio månader före. Det senaste juridiska resonemanget om värdstatus kommer visserligen närmare valet, men bygger på en EU-dom som gäller alla algoritmstyrda plattformar.

Det verkligt intressanta är att EU-domstolen har börjat sudda ut gränsen mellan neutral teknisk mellanhand och redaktionell aktör. Om en algoritm väljer vilka användarinlägg som skall förstärkas kan plattformen anses kontrollera innehållets spridning, även om den inte har granskat eller godkänt själva inlägget.

Det finns möjligen en viss logik då en plattform som medvetet förstärker och tjänar pengar på olagligt material inte alltid kan gömma sig bakom den användare som postat det.

Men detta är samtidigt farligt, eftersom en alltför bred tolkning kan göra plattformar ansvariga för enorma mängder användarinnehåll. Det skapar starka incitament till automatiserad förhandscensur och kan i praktiken undergräva DSA:s förbud mot generell övervakning.

Processen mot X kan alltså bli ett angrepp på en av det öppna internets grundprinciper: Att den som tillhandahåller en teknisk plattform inte automatiskt skall behandlas som utgivare eller medgärningsman till allt som användarna publicerar.

Om plattformar riskerar rättsligt ansvar för innehåll som deras algoritmer har rekommenderat får de starka incitament att granska, begränsa och stoppa användarnas yttranden i förväg. Resultatet kan bli en privatiserad och automatiserad förhandscensur.

Budbärarimmuniteten finns inte för att skydda teknikföretagen. Den finns för att det skall vara möjligt att driva forum, kommentarsfält, sociala medier och andra öppna kommunikationstjänster utan att först kontrollera varje ord som användarna skriver.

En rekommendationsalgoritm innebär att plattformen påverkar innehållets synlighet. Men det är inte självklart att detta kan jämställas med att en ansvarig utgivare granskar, väljer och godkänner varje publicering. En algoritm rangordnar miljarder användarstyrda publiceringar utan att plattformen nödvändigtvis känner till innehållet i varje enskilt inlägg.

Om X i slutänden klassificeras som medverkande till användarnas brott – genom sina algoritmer och sin AI‑tjänst Grok – har Frankrike i praktiken brutit med den traditionella uppdelningen mellan värdtjänst och innehållsleverantör. Det vore ett prejudikat som gör att budbärarimmunitet inte längre är en stabil grund för plattformar, utan en tillfällig kompromiss som kan upphävas när staten anser att det behövs.

Den aktuella processen handlar därför inte bara om X. Det som i Frankrike beskrivs som en kamp mot näthot och desinformation, riskerar att bli ett europeiskt eller globalt prejudikat där stater tar kontroll över det digitala torget genom att hota budbäraren. När rättsväsendet kriminaliserar infrastrukturen snarare än förövaren, har man tagit ett stort steg bort från principen om ett fritt och öppet internet.

CC0

Fler EU-regler som kan begränsa yttrandefriheten

av

I höst kommer flera skarpa EU-förslag som kan begränsa yttrandefriheten online och i sociala medier ytterligare. Låt det inte ske i tysthet.

På höstens att-göra-lista finns att hålla koll på EU:s arbete med dess »demokratisköld« och uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD).

• Demokratiskölden bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt. Vilket säkert kan stämma. Det knepiga är att skilja sådant från helt legitim opinionsbildning, speciellt sådan som EU ogillar.

Som vi tidigare påpekat är ett problem med begrepp som desinformation, missinformation, informationsmanipulation, utländsk påverkan, skadliga narrativ och demokratiska risker att de saknar skarpa juridiska gränser.

Sådan otydlighet är ett mönster som känns igen från EU:s Digital Services Act, som instruerar de största plattformarna att identifiera och motverka brett formulerade »systemiska risker«. Lagstiftningen anger ett antal riskkategorier, men lämnar stort utrymme för tolkning. Plattformarna måste själva bedöma vad som omfattas och hur riskerna skall motverkas. Om EU-kommissionen anser att de misslyckats kan de drabbas av gigantiska bötesbelopp.

Därför är det viktigt att demokratisköldens olika åtgärder omgärdas av starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet när de nu utvecklas och genomförs. Europaparlamentet röstar om sin rapport i plenum efter sommaruppehållet.

• Uppdateringen av direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD) är kopplad till demokratiskölden och förbereds just nu. Ett skarpt förslag väntas i slutet av året.

Det är inom ramen för denna uppdatering som man bland annat diskuterar att tvinga plattformar som visar användargenererad video (till exempel YouTube, TikTok, Instagram, Twitch, Kick, Rumble, Dailymotion och X) att lyfta fram betrodda aktörer (»media services of general interest«) – som public service – i användarnas flöden. Vilket innebär att alla andra innehållsskapare får minskad synlighet.

Detta väcker både principiella och praktiska frågor. Idén har stöd från delar av vänstern, där man efterfrågar mer kontroll över informationsmiljön – och från delar av högern, där frågan ofta ses ur ett nationellt säkerhetsperspektiv.

Det är också möjligt att AVMSD-översynen kommer att leda till utökad reglering av stora kanaler på YouTube & Co. Professionellt drivna kanaler kan redan i vissa fall betraktas som audiovisuella medietjänster, och det har höjts röster för att fler innehållsskapare skall omfattas av krav liknande dem som gäller för traditionella tv-kanaler.

Men översynen av AVMSD befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium. Det är därför viktigt att granska processen innan institutionerna låser sig vid dåliga förslag. Ett första steg är att uppmärksamma och diskutera det som sker.

Utvecklingen i EU går generellt sett mot mer övervakning, mindre frihet online och en stegvis allt mer begränsad yttrandefrihet – i något slags enkelriktat flöde. Och i höst kommer viktiga policybeslut att fattas som kan få stor betydelse för vem som får synas, vad som får spridas och hur den offentliga debatten på nätet skall gå till. Låt det inte ske i tysthet och bakom stängda dörrar.

Relaterat:
• EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll? »
• EU vill ha mer SVT på Youtube »

CC0

Vem skall man rösta på?

av

Spelar det någon roll vilken regering vi får, vad gäller nätfrågor och grundläggande fri- och rättigheter?

Nu är det dags för riksdagsval igen. Vilket inte är någon särskilt munter historia, om man ser till internetfrågorna och våra fri- och rättigheter.

Oavsett om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som leder landet efter valet får vi mer massövervakning, mindre frihet online och ett lite snävare utrymme för vad som får sägas. Ofta drivet av EU-lagstiftning som Chat Control, förslag om ID-krav online och implementeringen av Digital Services Act.

Även EU-frågorna hänger ihop med det svenska riksdagsvalet, eftersom det är regeringen som för Sveriges talan i EU:s ministerråd.

Moderaterna och MEP Tobé har fått mycket välförtjänt skit för Chat Control. Men jag tycker att sossarna kommer för lätt undan. De har varit entusiastiskt pådrivande för förslaget, även i dess ursprungliga och mest drakoniska form, med den dåvarande EU-kommissionären Ylva Johansson som arkitekt.

Om Moderaterna förstör internet för att de vill visa sig duktiga i EU-bubblan – så gör Socialdemokraterna det med större glöd, för att de ogillar ett fritt och öppet internet som inte går att kontrollera. De har alltid ogillat fri information. Magdalena Andersson säger sig vilja ta kontroll över utvecklingen.

Man får ändå säga att Moderaterna är modiga som bygger upp en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och sedan lämnar över nycklarna till jakobinerna.

Liberalerna hatar skärmar. Kristdemokraterna vill ha ID-krav på Facebook. Centern är oftast emot Chat Control, men ibland för. Miljöpartiet är bara för rätten till privatliv när de är i opposition. Vänsterpartiet vet av erfarenhet att det är de som kommer att övervakas. Sverigedemokraterna har insett att det är dem man försöker tysta.

Jag har kommit fram till att det är dött lopp mellan de två lagen vad gäller nät- och rättighetsfrågorna, men av olika skäl och på olika sätt.

Att kontrollera och styra internet är som att valla katter. Det kommer inte att fungera. Men politiken kan ställa till med mycket skada genom att försöka.

CC0

Att tysta missnöje förvärrar polariseringen

av

När politiker försöker tysta missnöje i stället för att hantera dess orsaker förvärras polariseringen. Att lägga locket på löser inget. Det ökar bara trycket.

Politiker ser ofta internet som ett problem. Nätet ger människor en plattform där de kan ifrågasätta, kritisera, faktagranska, lägga sig i och käfta emot. Vilket är jobbigt för våra makthavare.

Man hör också politiker klaga över att nätet bidrar till polarisering och hat. Det känns som en halvfärdig tanke som inte ställer den i sammanhanget relevanta frågan: Varför?

Är det att människor reagerar på de problem de anser sig uppleva som är problemet? Eller är det de bakomliggande problemen som är problemet?

När partiboken, ideologin och den utopiska visionen får gå först kan det vara omöjligt för en politiker att erkänna – eller ens se – själva problemet. Då återstår bara att slå ner på reaktionen.

Det känns som en klen plan – som inte löser något, men möjligen gör saker värre.

Att avfärda människors oro eller irritation ökar polariseringen. Att lägga locket på ökar trycket. Tills man får något slags omstörtande motreaktion, som kunde ha undvikits om man hanterat sakfrågan i tid.

På så sätt kan politiker ironiskt nog komma att stärka politiska krafter som de själva avskyr.

Även när den som uttrycker sitt missnöje har uppenbart fel måste man ta debatten. Kanske speciellt just då. Att tysta folk stärker dem bara i sin uppfattning, även om den är felaktig.

EU är fullt sysselsatt med att bygga upp ett system för politisk och administrativ styrning av innehåll på nätet. I Tyskland och Storbritannien kan yttranden i sociala medier leda till polisbesök, husrannsakan, åtal och i vissa fall fängelse. Det gäller speciellt yttranden av politisk karaktär, samtidigt som gränsen mellan vad som anses vara brottsliga angrepp och legitim kritik inte alltid är självklar.

Men politiker och myndigheter tycks inte vara intresserade av att ta debatten i sak.

Att försöka kontrollera reaktionen i stället för att diskutera orsaken är ett närmast auktoritärt förhållningssätt. Och så vill vi väl ändå inte ha det?

CC0

EU ökar polariseringen

av

EU:s ansats att tysta kritiska röster istället för att bemöta dem riskerar att öka polariseringen i vårt samhälle.

Den sokratiska metoden bygger, enkelt uttryckt, på att först etablera en gemensam bild av vad någon vill åstadkomma som denne kan acceptera. Att argumentera mot vad man tror eller hoppas att någon tycker är meningslöst, om man vill uppnå någon form av resultat.

När man sedan är överens om vad motparten faktiskt vill uppnå kan man börja ställa frågor. Ofta är de till synes enklaste frågorna de knepigaste. Som: Hur? Med följdfrågor.

Målet är inte att krossa motståndaren i en debatt – utan snarare att tvinga den andre att börja tänka genom en dialog. Inte sällan slutar det med att den andre på egen hand drar slutsatsen att det han eller hon tror sig tycka, veta eller kämpa för inte är helt genomtänkt.

På så sätt kan samtalet föras framåt istället för att stå och stampa.

Detta står i skarp kontrast till hur EU behandlar det offentliga samtalet, speciellt online.

Med Digital Services Act, Trusted Flaggers, EU-stödda faktakontrollanter och EU:s nya »demokratisköld« känns ansatsen mer som att slå den som inte tycker rätt i huvudet med byråkrati och censur.

Det tros och tycks förvisso en massa märkliga saker där ute. Och det saknas inte krafter som på riktigt försöker destabilisera vårt öppna demokratiska samhälle.

Men om man bara avfärdar eller censurerar påståenden och narrativ med att de är fel, dumma eller farliga kommer man aldrig att oskadliggöra dem. Man måste ta diskussionen.

Inte bara för att bemöta avsändaren, utan även för att desarmera själva argumentet för en bredare publik som annars kan komma att ta det till sig.

Effektiv propaganda innehåller nästan alltid ett korn av sanning. Därför är det tacksamt för till exempel främmande makt att spinna narrativ utifrån verkliga förhållanden.

Att då censurera, stänga av och moderera bort kritik riskerar att göra allt värre. Istället måste man analysera och dekonstruera argumenten, skilja agnarna från vetet och acceptera om det finns ett verkligt problem som behöver hanteras i botten.

Vilket politiker har svårt att göra eftersom deras projekt, ideologier, utopier och bindning till olika kollektiv gör dem kognitivt blockerade. Skulle de erkänna att de har fel rycker de undan grunden för hela sitt mandat och politiska existensberättigande.

Så de väljer istället ett mer auktoritärt förhållningssätt. Vilket är oroväckande.

Historien visar att dåliga och farliga idéer sällan besegras genom att förbjudas. De besegras när de granskas öppet, ifrågasätts och visar sig vara ogenomtänkta.

Om EU i stället försöker administrera bort oönskade åsikter riskerar resultatet att bli det motsatta: ökad misstro, djupare polarisering och ett svagare offentligt samtal.

CC0

EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll?

av

Nu har ett specialutskott i Europaparlamentet givit grönt ljus för EU:s så kallade demokratisköld – trots varningar om att den kan komma att inskränka det fria ordet.

Under ledning av den svenske moderaten Tomas Tobé har Europaparlamentets specialutskott för en Europeisk Demokratisköld (EUDS) idag presenterat sin rapport om »utländsk informationsmanipulering och otillbörlig påverkan (FIMI), kritisk infrastruktur, digital resiliens och mediekompetens, civilt försvar och beredskap samt andra frågor«.

Rapporten bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt.

Bland annat vill man se hårdare tillämpning av EU:s Digital Services Act (DSA), större insyn i sociala mediers algoritmer och bättre möjligheter för myndigheter och forskare att analysera informationsflöden.

Utskottet vill även inrätta ett »European Centre for Democratic Resilience«. Detta skall samordna forskning, underrättelser, analys samt motåtgärder mot desinformation och utländsk påverkan. Vill man vara raljant ligger ordet »sanningsministerium« nära till hands.

Rapporten antogs i utskottet med 20 röster för, 9 emot och 2 nedlagda. Nästa steg är behandling i parlamentets plenum senare i år. Därefter följer trilogförhandlingar med EU:s ministerråd och EU-kommissionen.

Visst, det finns illvilliga krafter som vill skada oss, destabilisera vårt samhälle och påverka samhällsdebatten. Inte minst gäller det länder som Ryssland, Belarus, Kina och Iran. Men samtidigt höjs röster som varnar för att EUDS kan komma att drabba helt legitim opinionsbildning som inte faller EU i smaken.

Balansgången mellan att skydda demokratin och att begränsa yttrandefriheten är kärnan i denna kritik. En central fråga är vem som avgör när legitim opinionsbildning övergår i »påverkan« och utifrån vilken måttstock.

Amerikanska Heritage Foundation varnar för att EU-institutioner kan komma att använda regelverket för att isolera sig från legitim politisk kritik. Risken är att obekväma åsikter, politisk opposition eller kritik mot EU:s politik stämplas som »utländsk desinformation« eller »informationsmanipulation«, vilket i förlängningen kan tysta legitima inhemska röster.

Organisationer som Future of Free Speech betonar att när teknikjättar hotas av enorma böter om de inte agerar snabbt, väljer de ofta att »övermoderera«. Det innebär att även helt lagligt och legitimt innehåll plockas bort för säkerhets skull.

Franska Jacques Delors Centre med flera pekar på att initiativet lägger ett oproportionerligt stort fokus på just externa hot och desinformation. Detta riskerar att dölja det faktum att mycket av den politiska polariseringen i Europa har inhemska, strukturella orsaker. Genom att reducera systemkritik till att handla om att medborgare blivit »vilseledda« av yttre makter riskerar man att alienera väljargrupper och öka polariseringen, snarare än att skydda demokratin.

Medan Europaparlamentets specialutskott betonar att skölden skall skydda mediefriheten och rätten att fritt forma åsikter, är juridiska experter oroliga för att verktygen – kontroll av algoritmer, faktagranskningsnätverk och påtryckningar mot plattformar – i praktiken lätt kan slå över och begränsa det fria ordet om de inte omgärdas av extremt starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet.

Ett problem i sammanhanget är att begrepp som desinformation, misinformation, informationsmanipulation, FIMI, skadliga narrativ och demokratiska risker saknar skarpa juridiska gränser.

Mycket av det som diskuteras inom Democracy Shield handlar inte om lögner utan snarare om vilka berättelser som sprids, vilka frågor som lyfts, vilka ämnen som förstärks och vilka samhällsproblem som diskuteras. Där blir gränsen mellan påverkan och opinionsbildning oklar. Det kan till exempel gälla kritik mot migrationspolitik, klimatpolitik, vaccinationspolitik, säkerhetspolitik eller EU-kritik.

I sammanhanget kan nämnas att historien visar att staten ibland har fel. Under COVID stämplades länge teorin om ett labb-läckage som desinformation. Diskussioner om vaccinens begränsningar och lockdown modererades hårt. Senare visade sig flera av dessa frågor vara legitima att diskutera. Samma sak gäller till exempel Irakkriget, NSA-avslöjandena och många korruptionsskandaler.

Ett återkommande tema i EU:s dokument om FIMI är fokus på narrativ. Det innebär att man inte bara tittar på enskilda falska påståenden utan även på bredare berättelser. Där uppstår en risk. Om staten börjar identifiera och motverka vissa narrativ hamnar man snabbt nära att bedöma vilka politiska uppfattningar som är önskvärda. Det är känsligt. En liberal demokrati brukar utgå från att staten inte skall avgöra vilka politiska berättelser som är rätt.

Till detta skall läggas risken för ändamålsglidning.

Kärnan i den liberala kritiken är egentligen ganska enkel. Demokratin skyddas inte främst genom att filtrera bort felaktiga idéer. Istället skyddas den genom att människor även får ta del av kontroversiella idéer och själva bedöma dem.

Ur det perspektivet är frågan inte om EU:s Democracy Shield har goda intentioner. Frågan är snarare om de verktyg som byggs för att bekämpa informationspåverkan samtidigt ger institutioner och makthavare makt att påverka eller begränsa den legitima politiska debatten.

Länkar:
• Europaparlamentets pressmeddelande: Special committee adopts proposals to improve the European Democracy Shield »
• Case files 2025/2069(INI) Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield »
• Ändringsförslag i utskottet »
• EPP: Europe’s democracies must fight back »

Tidigare: 
• EU-Kommissionen: European Democracy Shield and EU Strategy for Civil Society pave the way for stronger and more resilient democracies »

Relaterad kritik:
• European Democracy Shield: A Threat to Free Speech and Democratic Accountability »
• Feedback to the European Commission on the “European Democracy Shield” »
• Democracy shield: Defense or distraction? »

Relaterade bloggposter:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium? »

CC0

Utredning ökar osäkerheten om vad som får sägas online

av

En utredning om nätbrott och våld i nära relationer föreslår åtgärder mot innehåll på internet – utan att tydligt avgränsa vad som faktiskt är brottsligt. Resultatet riskerar att bli svåröverskådligt med negativa konsekvenser för yttrandefriheten.

Utredningen »Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer« SOU 2026:34 är en röra.

Dels handlar den om genomförandet av EU:s direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (direktiv 2024/1385).

Dels bygger den vidare på den struktur som redan finns i EU:s Digital Services Act (DSA) genom att skapa ett nytt nationellt system för att avlägsna visst nätinnehåll.

Dels inför den helt nya begränsningar av yttrandefriheten online.

Vissa saker är rätt okontroversiella, som förbud mot spridning av intima bilder utan samtycke (revenge porn), renodlad nätstalking, olaga identitetsexponering och otillbörlig övervakning (till exempel kopplad till hederskultur). Annat är mer uppseendeväckande och/eller problematiskt.

Till att börja med vill utredningen se en ny lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll. Detta är möjligen en anpassning till DSA:s krav på att olagligt innehåll ska avlägsnas.

En anmärkningsvärd detalj är att systemet inte bygger på att innehållet först konstateras vara olagligt i domstol. Det räcker med att en myndighet bedömer att det »skäligen kan antas« vara brottsligt.

Innehållet skall då plockas bort inom en timme. Om så inte sker kan böter utfärdas på 5.000 till 5 miljoner kronor – eller, vid systematisk/fortgående vägran, upp till fyra procent av den globala årsomsättningen.

Utredningen föreslår att en myndighet ska vara behörig att utfärda förelägganden om att avlägsna olagligt innehåll. Dock säger man inget om huruvida detta skall vara en ny eller existerande myndighet och i så fall vilken.

Sedan har vi ett förbud mot nättrakasserier. Direktivet kräver kriminalisering av vissa former av upprepade digitala trakasserier. Här uppstår intressanta yttrandefrihetsfrågor, eftersom gränsen mellan trakasserier och offensiv opinionsbildning inte alltid är tydlig.

Om definitionerna blir alltför vida kan de träffa fullt legitima kampanjer mot politiker, journalistisk granskning, aktivism och organiserade opinionsyttringar. Här måste gränsen mot politisk kritik och fri opinionsbildning respekteras.

Är #AvgåMinistern en nättrakasseri-kampanj? Är en uppmaning att kontakta en politiker i en sakfråga nättrakasserier? Är tusentals hånfulla memes om en makthavares klavertramp nättrakasserier? Är organiserad aktivism mot en journalist som driver en kontroversiell linje nättrakasserier?

Om brottet även definieras utifrån hur mottagaren upplever kommunikationen kan rättsläget bli än mer osäkert. Då uppstår frågor som: Hur många meddelanden krävs? När blir kritik trakasserier? Spelar avsändarens syfte någon roll? Spelar mottagarens ställning som offentlig person någon roll?

Sedan lanserar utredningen det nya brottet könsbaserat näthat. Den som i ett uttalande eller annat meddelande som sprids med tekniskt hjälpmedel uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp eller en enskild med anspelning på kön ska kunna dömas för könsbaserat näthat.

Begreppet missaktning hämtas från regleringen om hets mot folkgrupp och omfattar enligt utredningen bland annat smädelser, kränkande omdömen och förlöjliganden – även i form av indirekta uttryck.

Samtidigt säger man att saklig kritik skall falla utanför och att regeln ska tolkas restriktivt. Här öppnas ändå för ett stort mått av subjektiv bedömning och gränsdragningsproblem.

Utredningen föreslår dock inte att de nya brotten skall vara tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. De gäller alltså inte webbplatser med utgivningsbevis, som skyddas av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.

En publicering på en site med utgivningsbevis kan alltså vara skyddad, medan samma yttrande på X, Facebook, Instagram, TikTok, Reddit eller i en chatt kan falla under den nya brottsrubriceringen.

Avslutningsvis känns det märkligt att ha särskild lagstiftning för vissa brott som begås online i stället för i den fysiska världen. Sägs det inte hela tiden att samma regler skall gälla på nätet som i övriga samhället?

Varför skilja på om ett hot framförts via Facebook eller öga mot öga? Varför skilja på trakasserier som sker digitalt respektive direkt?

Om samma handling bedöms olika beroende på kanal, riskerar rättssystemet att bli både inkonsekvent och svårförutsägbart.

• Regeringen: Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer »

• SvD/Mårten Schultz: Ett brott att kalla alla män pedofiler? »

CC0

Problemen med Trusted Flaggers (DSA)

av

EU-kommissionen utformar nu riktlinjer för sina nya statligt godkända nätcensorer, Trusted Flaggers.

Fram till den 26 juni håller EU-kommissionen en konsultation där man vill ha in synpunkter på hur systemet med Trusted Flaggers skall fungera.

Trusted Flaggers är en funktion under EU:s Digital Services Act (DSA), där organisationer, särintressen och till och med myndigheter kan få en direktlinje till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som bör tas bort.

Plattformarna är inte skyldiga att följa en Trusted Flaggers rekommendationer, men deras anmälningar skall behandlas med prioritet och utan onödigt dröjsmål.

Detta skall enligt DSA egentligen bara gälla olagligt innehåll, men en ändamålsglidning tycks vara på väg. Eller rent av inbyggd i ett system som ständigt ger dem nya uppgifter.

Ett grundläggande problem är att det inte sker någon föregående juridisk prövning av om innehållet i fråga verkligen är olagligt.

Eftersom Trusted Flaggers är statligt godkända aktörer blir det märkligt att de kan rekommendera censur utan någon sådan juridisk prövning. (Speciellt om en myndighet är Trusted Flagger.)

För att staten eller dess ombud skall kunna censurera något måste man ju först slå fast huruvida innehållet verkligen är olagligt. Det borde vara grundläggande i en rättsstat.

I Brussels Signal riktar debattören och advokaten Jerzy Kwaśniewski kritik mot systemet som sådant och menar att konsultationen bara är kosmetisk.

Han skriver att de verkliga problemen med Trusted Flaggers inte tas upp. Mycket av det han kritiserar är sådant som vi tidigare har uppmärksammat här på bloggen.

Till exempel är DSA:s skrivningar om att sociala medier måste bekämpa »systemiska risker« så svävande att plattformarna tvingas övermoderera för att inte riskera extremt höga böter.

Plattformarna måste alltså gissa sig fram till vad de förväntas censurera – medan EU-kommissionen fungerar som tillsynsmyndighet, utredare och sanktionsorgan i ett.

DSA i kombination med EU:s Code of Conduct on Disinformation (frivillig, men de sociala medier som ansluter sig måste följa den) skapar en situation där plattformarna även förväntas använda extern faktakontroll.

Många av de faktagranskande organisationer som anlitas är helt eller delvis finansierade av EU, medlemsstater eller andra offentliga organ. Det väcker frågor om hur oberoende de egentligen är.

Kwaśniewski menar också att den kommande European Democracy Shield – i kombination med allt det ovanstående – visar att EU vill styra informationsmiljön och gynna »officiella narrativ«.

Fram till den 26 juni kan du lämna synpunkter till EU-kommissionen. Om du anser att Trusted Flaggers riskerar att hota yttrandefriheten är detta ett tillfälle att göra din röst hörd.

• EU: Targeted consultation: draft guidelines on trusted flaggers under the Digital Services Act (DSA) »

• EU: Draft Commission guidelines on trusted flaggers »

• Brussels Signal: Brussels is finishing its censorship machine: Europe has until June 26 to say No »

CC0

DSA och kampen om verklighetsbilden

av

Det finns en ständig ängslighet för att någon skall säga något olämpligt. Om det sagda är rätt eller fel tycks vara av underordnad betydelse.

Det är ifrågasättandet av rådande förhållanden och berättelser – som utmanar dem som försöker forma samhället utifrån politiska visioner – som skapar dålig stämning.

Det är helt enkelt jobbigt när folk ifrågasätter och käftar emot.

Istället för att låta sina teser prövas i en fri och öppen debatt väljer agendans väktare att försöka tysta kritiken. Vilket EU:s Digital Services Act ger sociala medier i uppdrag att hantera.

Regelverket föreskriver inte exakt vad som skall tas bort eller döljas. Det får respektive plattform räkna ut själv. Men om de inte tolkar de underförstådda signalerna rätt kan de drabbas av astronomiska böter.

Resultatet blir överblockering. Irländska Appeals Centre Europe, som hanterar Facebook & Co, ändrar fattade modereringsbeslut i sex fall av tio.

Således inskränks det fria ordet mer än nödvändigt för att våra politiker vill kunna hålla händerna rena. »Vi har inte sagt att något speciellt skall vara förbjudet att uttrycka.«

Detta är inte rättssäkert. Om något skall vara förbjudet att säga skall det framgå vad och meddelas genom lag, efter en öppen demokratisk process. Vilket tycks vara precis vad EU försöker undvika.

EU:s Digital Services Act är på sätt och vis värre än traditionell censur, där man i vart fall vet vad som inte får uttryckas och vem som bestämt det.

CC0