Femte juli

Nätet till folket!

Digital Services Act

EU:s nya Digital Services Act (DSA) kommer att innehålla regler för plattformar online och sociala media. Den innehåller en del bra saker, som rätten till information och möjlighet att överklaga om en användare får ett inlägg censurerat eller vid avstängning. Andra saker är mer tveksamma, som till exempel Trusted Flaggers, som blir ett slags statligt godkända ordningsmän på nätet med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

Oklart om nedtagning av innehåll online

av

Tidö-partierna vill kunna ta ner innehåll online som utgör stämpling till brott. Men den rättsliga grunden tycks redan finnas. Är utspelet bara spinn? Är något lurt?

På onsdagen höll Tidö-partierna en pressträff om »nya verktyg för att bekämpa onlinerekryteringen av barn och unga till grov brottslighet«. Vilket naturligtvis är angeläget.

Men jag blir en smula förvirrad. Min inre cyniker misstänker att det mer handlar om att man vill visa att man »gör något«, utan att egentligen tillföra något nytt.

Ur Regeringskansliets PowerPoint från presskonferensen…

»Polismyndigheten ska kunna förelägga plattformarna att avlägsna innehåll online som syftar till att rekrytera personer för att begå brott. Förelägganden ska kunna beslutas för innehåll som skäligen kan antas utgöra ett led i en straffbar förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller mer, eller involverande av en underårig i brottslighet.«

Förslaget kommer via ett snabbspår, utan sedvanlig utredning och med förkortad remisstid. Man hoppas att riksdagen skall hinna klubba lagen så att den börjar gälla redan 1 juli i år.

Vad jag undrar är om detta inte redan är tillåtet?

Dels har vi Brottsbalken (kap. 23) som redan förbjuder förberedelse eller stämpling till grova brott, till exempel mord. Stämpling gäller såväl att uppmana någon att begå ett brott som att åta sig att utföra det. Så att sätta in åtgärder mot »crime as a service« är såvitt jag kan bedöma redan möjligt.

Sedan har vi EU:s Digital Services Act, som kräver att plattformar agerar mot olagligt innehåll. Den ger en rättslig grund för myndigheter att utfärda nedtagningsorder till plattformarna i fråga. Till och med i andra länder. Så även detta är redan möjligt.

En detalj som nämndes i förbigående var att man till och med har frågat EU-kommissionen om detta är OK ur ett inre marknadsperspektiv. EU svarade javisst. Inga hinder föreligger.

Så vad är det som hindrar att man använder redan existerande lag?

Till synes sparkar Tidö-partierna in en vidöppen dörr.

Fast det ger uppenbarligen tidningsrubriker om att man »gör något«.

Jag kan som sagt ha fel och ha missat något i det finstilta. Men jag är samtidigt orolig för att regeringen kan vara på väg att skapa något slags nytt, mer lättanvänt verktyg för att plocka ner innehåll – med lägre beviskrav och mindre rättslig prövning än i dag.

• Regeringen: Pressträff om nya verktyg för att bekämpa onlinerekryteringen av barn och unga till grov brottslighet »

CC0

Sociala mediers användare är fortfarande rättslösa

av

EU:s Digital Services Act föreskriver att användare inte skall kunna bli censurerade på eller avstängda från sociala medier utan möjlighet att överklaga. Men inget händer.

Så har det hänt igen. Någon skriver något som retar upp andra. Vilket resulterar i massanmälningar på Facebook. Inte för att några regler brutits, utan bara för att anmälarna inte håller med den som postade sin text.

Även om det handlar om okynnesanmälningar, triggar massanmälningar ofta en automatiserad avstängning. I det aktuella fallet permanent.

Man kan tycka att sådant beteende borde kunna identifieras av algoritmerna och upphöjas till mänsklig granskning. Men tydligen inte.

För den enskilde är det som regel svårt att få veta exakt vad det är som påstås vara fel att publicera eller varför. Dessutom är det vanligtvis omöjligt att få kontakt med någon mänsklig handläggare.

Högprofilerade samhällsdebattörer som blir avstängda kan i vart fall bullra, klaga i media och genom yttre tryck tvinga det sociala mediet i fråga att ta en titt på ärendet. Vilket vanligtvis inte är fallet för andra användare.

Den som blir avstängd kan bli avskuren från hela sitt sociala nätverk och i förekommande fall få hela sin affärs- eller ideella verksamhet lamslagen. Konsekvenserna kan bli fullständigt orimliga.

I teorin finns det faktiskt något att göra åt saken. Men eftersom både den svenska regeringen som EU-kommissionen drar benen efter sig händer inget.

EU:s Digital Services Act (DSA) innehåller även bra saker. Till exempel att användare skall få censurerade poster eller avstängningar prövade.

Plattformen måste ge dig klara och specifika skäl till varför ditt innehåll tagits bort eller varför du blivit avstängd. Detta skall inkludera vilken regel som använts, hur beslutet togs och om det var automatiskt eller manuellt.

Du skall ges tillgång till en process för att hantera klagomål där du kan bestrida moderations- eller avstängningsbeslutet inifrån plattformen. Plattformen måste pröva ditt klagomål »skyndsamt« och återkomma med ett nytt beslut.

DSA möjliggör även att medlemsstaterna certifierar oberoende organ för klagomål som kan pröva konflikter mellan dig och plattformen.

Reglerna gör skillnad mellan innehåll som är olagligt enligt EU- / nationell lag och innehåll som strider mot plattformens egna regler. Plattformen måste därför förklara vilken väg den har gått – vilket är viktigt eftersom dina rättigheter och möjligheter att överklaga kan skilja sig åt beroende på typ av beslut.

Processen skall vara snabb, ekonomiskt överkomlig och oberoende. Plattformen måste samarbeta – den kan inte bara ignorera ärendet.

Någon sådan möjlighet existerar inte i Sverige. Varken regeringen eller den nationella tillsynsmyndigheten för DSA – Post- & Telestyrelsen (PTS) – tycks ha tagit något initiativ på området.

Det ser lika illa ut i de flesta medlemsstater. Inte heller EU-kommissionen agerar – utan tycks vara mer intresserad av att begränsa det fria ordet än av att upprätthålla användarnas rättigheter.

Så vad gör man om man blir censurerad eller avstängd utan förklaring eller giltiga skäl?

Om det finns någon öppen kommunikationskanal till den aktuella plattformen bör man ange att man vill få sitt ärende överprövat i enlighet med DSA.

Om någon sådan kanal inte finns eller om plattformen inte bryr sig bör man vända sig till den nationella tillsynsmyndigheten – i Sverige till PTS. Hänvisa till DSA och kräv tillgång till en sådan mekanism för tvistelösning som föreskrivs där.

Skulle PTS (som än så länge verkar passiva i frågan) inte göra något, bör man klaga till EU-kommissionen. Klagomålet kan då omfatta både PTS (som inte sköter sitt tillsynsuppdrag enligt DSA) och Sverige (vars regering inte ser till att berörd myndighet sköter sitt uppdrag).

I sista hand bör man även kunna hävda sin rätt i domstol med hänvisning till DSA. Om alla svenska rättsmedel är uttömda skall man kunna gå vidare till EU-domstolen.

Det är hög tid att vi användare börjar utmana politikens, myndigheternas och EU-kommissionens passivitet vad gäller våra rättigheter i sociala medier.

CC0

EU har skapat verktyget – medlemsstaterna censurerar

av

Har ett EU-organ förbjudit en klimatkritisk TikTok-video? Vi försöker reda ut begreppen.

Den högerlutande irländska nätpublikationen Gript har en artikel som just håller på att gå viral. Den handlar om hur EU skall ha censurerat en TikTok-video som menar att klimatförändringar är hysteri och bluff. Här är vad som tycks ha skett:

  • En »EU-baserad organsisation« anmäler nämnda videoklipp.
  • TikTok låter ändå klippet vara kvar. Bland annat hänvisas till att klippet lagts upp av ett konto utanför EU.
  • Detta överklagas till »the certified out-of-court dispute body User Rights«. Där menar man att det inte är var kontoinnehavaren finns eller var klippet lagts upp – utan var det anmälts (Frankrike) – som avgör om frågan skall tas upp.
  • User Rights kommer sedan fram till att videon bör tas ner – dels för att den bryter mot TikToks egna användarvillkor och dels för att den »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar«.

»User Rights« är inget begrepp som återfinns i EU:s Digital Services Act, DSA. Men denna förordning föreskriver att varje medlemsland skall ha en »certified out-of-court dispute body«.

Endast ett fåtal länder har än så länge utsett sådana. Tyskland och Irland ligger längst fram. Frankrike håller på att anpassa någon mediemyndighet för ändamålet. Men i övrigt är det rätt ont om nationella DSA-certifierade instanser där användare, anmälare och sociala medier kan lösa konflikter utanför domstol.

Eftersom artikeln kommer från en irländsk nätpublikation kan vi kanske anta att »User Rights« handlar om en institution för konfliktlösning som etablerats av den statliga irländska mediekommissionen – i enlighet med DSA. Dessutom har TikTok sitt EU-kontor i Dublin. (Men exakt vilket EU-land det handlar om är dock av underordnad betydelse.)

Innehållet i fråga är inte olagligt. DSA kan formellt sett bara användas för att ge nationella myndigheter makt att ta bort olagligt innehåll. Men det finns andra möjligheter längre ner i organisationsstrukturen.

Om »User Rights« skall avgöra om innehållet skall vara kvar eller inte måste man också ta hänsyn till plattformens användarvillkor. Och i detta fall fann man att videon bröt mot dessa.

Närmare bestämt mot villkorens förbud mot innehåll som underminerar vetenskaplig konsensus. Vilket ger en tämligen stel bild av hur vetenskap fungerar. En gång i tiden var alla överens om att jorden var universums centrum. Och platt.

Det är vad som händer sedan som är särskilt intressant. »User Rights« menar även att innehållet oaktat användarvillkoren »motsäger väletbalerad vetenskaplig konsensus om klimatförändringar« och därför skall tas bort.

Det är här man går utanför sitt mandat. Det är inte ett statligt utsett DSA-certifierat organs uppgift att hysa och uttrycka vissa åsikter i ett debatterat politiskt ämne.

Det är alltså inte EU som sådant som censurerar åsikter. Istället är det de olika nationella myndigheter som skall administrera DSA – och de underorgan som sätts upp för detta – som får makten över ordet.

See what they did there? EU censurerar inget. EU tillhandahåller bara det lagliga ramverket och verktygen för att medlemsstaterna och deras myndigheter skall kunna censurera.

I det aktuella fallet har en instans utsedd av en nationell myndighet använt EU-lag för att gå bortom sitt rimliga mandat, som begränsas till: Är innehållet lagligt? Är innehållet förenligt med plattformens användarvillkor?

Nu hade förvisso videon plockats ner ändå, eftersom den ansågs bryta mot de i sig politiskt anstrukna användarvillkoren. Men att en statlig institution för konfliktlösning för sociala medier gör egna vetenskapliga och politiska bedömningar i en diskussion om att censurera innehåll är helt enkelt inte bra.

Oaktat vad man tycker i sakfrågan måste folk faktiskt få tycka vad de vill.

Innan man vet ordet av kommer annars fler pekpinnar. Kommer man till exempel att få tycka att droger bör legaliseras? Vad får man tycka i migrationsfrågan? Får man ifrågasätta OnlyFans-lagen? Skall yttrandefriheten begränsas av det för tillfället rådande politiska klimatet?

Vilka narrativ skall skyddas från kritik och på vilka grunder? Vem skall fatta beslutet?

Man öppnar för en flod av knepiga frågeställningar, dilemman, paradoxer, oväntade och oönskade konsekvenser om man försöker bestämma vad folk skall få tycka.

Plus att vi lever i ett fritt samhälle där det har ett egenvärde att folk får tycka vad de vill. Utan yttrandefrihet och olika åsikter som bryts mot varandra blir demokratin tom och meningslös.

I det aktuella fallet drabbar censuren dessutom en användare utanför EU, som får se sin yttrandefrihet inskränkt. Vilket är sådant som ger Trump vatten på sin kvarn.

Sammanfattningsvis: Det är inte EU som sådant, utan en nationell DSA-certifierad institution som sagt att en video skall censureras – bland annat för att man anser att den har fel i en infekterad fråga. Detta har möjliggjorts av EU, med dess Digital Services Act.

Om vi nu har förstått fallet rätt, utifrån den knapphändiga information som finns att tillgå.

• TikTok video abroad banned under DSA for climate sceptisism »

CC0

Politiken tar kontroll över internet

av

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

av

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

EU:s nätcensur hör inte hemma i en rättsstat

av

Hälften av de inlägg som censurerades i sociala media bröt – redan innan DSA – varken mot lag eller allmänna användarvillkor. Och nu kan plattformarna straffas utan föregående rättslig prövning om de inte censurerar ännu mer – dock oklart vad.

Under EU:s Digital Services Act (DSA) kan EU-kommissionen utfärda mångmiljardböter (6% av den globala omsättningen) till sociala medier och plattformar som inte censurerar tillräckligt.

Men DSA anger inte närmare vad det är som skall censureras (utöver innehåll som redan är uppenbart olagligt i medlemsstaterna). Man talar bara diffust om »systemrisker«.

Någon föregående rättslig prövning sker inte innan böter utfärdas. EU-kommissionen agerar på egen hand både åklagare och domstol.

I sammanhanget kan det vara bra att veta att cirka 90% (i Sverige 94,6%) av de inlägg som redan innan DSA censurerades i sociala medier inte stred mot någon lag.

Och 56 % av de borttagna kommentarerna klassades som allmänna uttryck av åsikt – det vill säga kommentarer utan hat, illegalt innehåll eller spam (vilket brukar förbjudas i användarvillkoren).

Vi hade alltså redan från början en censur som gick utöver vad lagar och användarvillor krävde. Sedan kom DSA och krävde mer censur, utan att peka på vad som skall censureras. Detta under hot om straff utan föregående rättslig prövning.

Så får det inte gå till i en rättsstat.

• Sociala media censurerar huvudsakligen lagligt innehåll »
• Report: “Staggering Percentage” of Legal Content Removed from Social Platforms in France, Germany and Sweden »

CC0

Opinionsundersökning: 47% vill förbjuda X

av

Enligt en opinionsmätning kan 47% av de tillfrågade tänka sig att förbjuda X i EU. Men är det ens möjligt?

Enligt en YouGov-undersökning som genomförts i Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och Polen anser 47% av de tillfrågade att den sociala medieplattformen X bör förbjudas i EU, om den fortsätter bryta mot EU:s regler. 70% stöder någon form av sanktioner.

Undersökningen tycks vara beställd av den agendadrivna organisationen »People vs. Big Tech« som säger sig ha som mål att slå sönder Big Techs affärsmodell och »förändra internet för alltid«. Man är tydligt för EU:s Digital Services Act och vill att den skall upprätthållas mer strikt.

Paraplyorganisationen består av 149 olika NGO:er, varav flera förespråkar en mer långtgående kontroll och begränsning av innehåll än vad nuvarande lagstiftning kräver.

Med opinionsundersökningar kan man »bevisa« vad som helst beroende på hur frågorna ställs och vilken sakkunskap de tillfrågade har. Men det intressanta är inte siffran i sig, utan att idén om att förbjuda en global kommunikationsplattform inte längre uppfattas som otänkbar.

I sitt standardverk om den totalitära statens rötter framhåller Hannah Arendt att man inte skall vänta sig att förtryck kommer att komma i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. Omsatt till denna fråga skulle man kunna säga att inskränkningar av yttrandefriheten inte behöver komma via dekret uppifrån utan istället skulle kunna införas på allmän begäran.

Kan då EU förbjuda X? Det korta svaret är ja i teorin men i praktiken nej.

Det längre svaret är att EU kan utfärda astronomiska böter. Man kan i teorin begränsa distributionen av X app via Google Play och Apple App Store – även om X.com då fortfarande kan nås med en vanlig webläsare.

Om inte det hjälper kan EU-kommissionen be den medlemsstat där bolaget har sin hemvist inom EU – i detta fall Irland – att inleda en rättslig process.

Om ett beslut om avstängning då fattas, tvingas internetleverantörer inom EU att blockera åtkomsten till plattformen. (Vilket enkelt kan kringgås med VPN.) Som i Ryssland och Kina.

Men om det skulle bli fråga om en avstängning kan en sådan i princip bara gälla fyra veckor i taget. Ett totalförbud ses som juridiskt mycket svårt att upprätthålla under en längre tid.

Men framförallt skulle ett förbud orsaka en kraftig motreaktion – både i Europa och USA. Vilket EU-kommissionen nog vill undvika.

CC0

Makten över ordet

av

Alla vill ha makten över ordet och agendan. I själva verket befinner vi oss i ett komplext och dynamiskt system med ett tämligen slumpartat utfall – där även folkets röst nu hörs.

Min gamle samhällskunskapslärare insisterade på att vi skulle komma ihåg detta:

All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Idén om att det skall finnas något slags enda påbjuden sanning och information drivs av oroväckande många aktörer i samhällsdebatten. Alla är saliga i sin tro.

I själva verket befinner vi oss i ett kaotiskt informationslandskap där man gör klokt i att forma sin världsbild från flera oberoende källor.

Man får även vara beredd på att en politiker, en samhällsdebattör eller ett politiskt parti kan ha rätt om en viss sak och samtidigt vara skogstokig vad gäller allt annat. Och vice versa.

Man kanske rent av får acceptera att det finns problem som saknar en bra eller ens lämplig lösning. Men som ändå måste hanteras.

Således kan till exempel USA:s vicepresident Vance ha rätt om att Europa har ett problem med yttrandefriheten – samtidigt som han beter sig som en tölp och krattar manegen för en mer auktoritär ordning.

Eller det ryska knepet: Fånga upp ett verkligt folkligt missnöje och använd det som verktyg för att polarisera och destabilisera vårt samhälle. Vilket är dåligt, farligt och behöver hanteras med bättre information.

Men det betyder inte att man kan avfärda ovan nämnda folkliga missnöje som desinformation, påverkansförsök och bot-nätverk. I grunden kan det finnas ett verkligt problem som bara blir värre om det inte hanteras. Lägger man locket på skapar man en tryckkokare.

I debatten smetas deltagare ner med nedlåtande epitet – så att man kan ducka sakdebatten – även om kättaren faktiskt skulle råka ha en poäng. Vid sådana tillfällen kan en självrättfärdig grupp hävda att jorden är platt bara för att de förhatliga motståndarna påstår att den är rund.

En klassiker i den politiska debatten är att tillskriva motståndaren åsikter man tror, vill eller hoppas att denne har. Hittepå som omöjliggör en konstruktiv debatt. Den sokratiska dialogens död. Så handlar politik också mer om makt än om optimalt utfall.

Etablerad media och inte minst public service är mer intresserade av att skapa och underblåsa konflikter än av att rapportera vad som sker. Det säljer bättre. Och ökar polariseringen. Vilket skapar nya konflikter som drar fler klick.

Dessutom är den mesta journalistiken agendadriven. Vilket får mediehus och journalister att känna sig viktiga och mäktiga. Det är ofta enklare att påverka politiken med yttre tryck än från insidan.

Det är i denna oreda man skall se politikens försök att ta kontrollen över internet. Vilket i ett större perspektiv är dömt att misslyckas. Men det hindrar inte att mycket skada kan uppstå på vägen.

I Spanien är regeringen på väg att gå fram hårt mot sociala medier. Vilket möjligen kan förklaras av att den drabbats av en rad jobbiga skandaler – som lyfts fram i offentligheten av engagerade medborgare på nätet.

EU har med sin Digital Services Act (DSA) givit medlemsstaterna ett juridiskt ramverk som öppnar för nationella inskränkningar av yttrandefriheten. Och som ger EU själv makt att kväva obekväma internetaktörer med byråkrati.

Speciellt kravet att stora sociala medier och sökmotorer skall motverka skadlig men laglig information är absurt. Vill man begränsa det fria ordet får man vara så vänlig att gå den formella, demokratiska vägen och stifta en lag om saken efter en öppen och fri debatt.

För att tillföra en Kafka-artad dimension kan EU-kommissionen enligt DSA utfärda astronomiska böter för att sociala medier inte gjort tillräckligt för att motverka skadlig information – vilket alltså är något man vägrar att definiera.

Ur ett politiskt och byråkratiskt perspektiv är människor som ifrågasätter och lägger sig i online ett problem. Speciellt om de har en poäng. Eftersom de folkvalda varken vill svika partilinjen eller de utopiska visionerna är det omöjligt för dem att erkänna om de har fel.

Just därför tror jag att mycket »näthat« egentligen är irriterande medborgare som ansvariga makthavare inte förmår bemöta. Om man avfärdar något som hat kan man ducka sakfrågan.

Därmed inte annat sagt än att tonen kan vara hård online. Det är ofta ett uttryck för att människor som inte kan eller spelar det politiska spelet vill ge uttryck för sin frustration och fruktan. Man får ta det för vad det är. Inget blir bättre av att dessa människor upplever att man försöker tysta dem.

Naturligtvis finns det även verkliga rövhattar online, precis som i livet i övrigt. Att hetsa upp sig över dem är slöseri med tid och energi. Jag brukar betrakta dem med ett visst medlidande. Om någon är en idiot är det den personens problem, inte mitt.

Låt informationen flöda. Ta debatten. Försök skapa något positivt istället för att tysta andra.

CC0

USA: EU begränsar yttrandefriheten globalt

av

USA:s kongress anklagar EU för att påverka yttrandefriheten globalt. Rapporten väcker obekväma frågor även för oss i Europa.

Amerikanska kongressens justitieutskott har presenterat en rapport med namnet »The Foreign Censorship Threat, Part II: Europe’s Decade-Long Campaign to Censor the Global Internet and How it Harms American Speech in the United States«.

Tesen är att EU genom lagstiftning som till exempel Digital Services Act (DSA) inte bara inskränker det fria ordet i Europa – utan även för amerikaner i USA. Vilket i princip är ett korrekt konstaterande.

Även om DSA inte gäller i USA skapas incitament som leder till globala policyändringar, vilket indirekt påverkar amerikanska användare.

Detta är ingen nyhet. Och det har pågått länge, långt före DSA. Själv har jag skrivit om saken i 10-15 års tid. Enkelt uttryckt:

1) När politiker i EU vill inskränka det fria ordet utan att gå den krångliga vägen via lagstiftning utövar man istället påtryckningar mot sociala medier – för att dessa skall skärpa sina användarvillkor och regler för moderering. Vilket resulterar i att man begränsar yttrandefriheten utan demokratisk process eller demokratiskt mandat.

2) De sociala medieplattformarna ändrar då sina användarvillkor med mera, vilket av praktiska skäl sker på en global nivå. Inskränkningarna i yttrandefriheten får alltså konsekvenser i hela världen.

3) Detta drabbar amerikanska sociala medie-företag och användare – varpå de senare i praktiken får se sin yttrandefrihet begränsad.

Rapporten ger exempel på möten av detta slag. Vilket för tanken till när dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) flera gånger kallade upp sociala medier till departementet under åren 2017-21.

Påtryckningar har alltså skett på såväl EU-nivå som nationellt i medlemsstaterna.

Fin plattform ni har, tråkigt om något skulle hända med den…

Rapporten har en poäng här, underbyggd med dokumentation som begärts in från de olika sociala medie-företagen.

Rapporten visar även hur EU påverkat rapporteringen om det amerikanska presidentvalet. Vilket direkt drabbar berörda användare i USA.

Ett exempel som sticker ut är när dåvarande EU-kommissionären Thierry Breton hotade X med DSA i samband med att Elon Musk genomförde sin live-intervju med Donald Trump på plattformen. Man skulle rent av kunna tala om valpåverkan från främmande makt.

Politiskt är detta ett minfält då tidigare läckta dokument och utfrågningar visat hur den förra amerikanska administrationen varit direkt inblandad i att tysta ner vissa saker (som Hunter Bidens laptop) i sociala medier.

Rapporten tar även upp hur demonetarisering (strypta annonsintäkter) använts. Vilket EU uttryckligen nämner som möjlighet i sin Code of Practice on Disinformation, i kommissionens styrdokument till densamma, i Digital Services Act, i European Democracy Action Plan med mera.

Ett betydande antal lagliga konton och inlägg har demonetiserats efter påtryckningar från yttre aktörer.

Det har även drabbat amerikanska konton – vilket i praktiken inskränkt deras yttrandefrihet i USA och globalt.

Generellt sett har detta verktyg främst använts mot konton på den politiska högerkanten. Detta utan formella beslut eller rättsmedel för den drabbade.

Man kan även nämna skuggbanning – shadow banning, det vill säga begränsad spridning – som ett verktyg som används i sammanhanget.

Yttrandefriheten skyddas av den amerikanska konstitutionen – men bara mot staten. Här uppstår ett principiellt intressant problem när privata aktörer begränsar amerikaners möjlighet att nå ut, efter påtryckningar från främmande makt (EU).

En sak som slår mig med rapporten är att EU:s politiker och funktionärer ibland hotar med att stänga ner sociala medier om de inte lever upp till deras och DSA:s krav. Speciellt som de senare i delar är väldigt diffusa.

DSA ger ingen sådan möjlighet utöver att beordra att olagligt innehåll tas bort. Men EU kan inte stänga ner något. Vad man däremot kan göra är att bötfälla och ställa orimliga byråkratiska krav. Men inte mer än så.

Om man vill förbjuda en social medieplattform kan det endast ske i de enskilda medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och då förmodligen inte mer än tillfälligt.

Det är som att eurokraterna inte vet vad som står i deras egna lagar och regler.

Avslutningsvis – rapporten är ömsom vin ömsom vatten. Den innehåller en del högst relevant kritik. Men även missuppfattningar, generaliseringar och partsinlagor. Man skall komma ihåg att rapporten tagits fram av den republikanska majoriteten i kongressutskottet.

Men det vore tråkigt om de relevanta delarna skulle skymmas av politiska blockeringar.

• New Report Exposes European Commission Decade-Long Campaign to Censor American Speech »
• Direkt till PDF:en »

CC0

AI-agenter, säkerhet och lagstiftning

av

Om man ser bortom den science fiction-artade hypen kring AI-agenter väcker de massor av praktiska frågor som rör säkerhet och lagstiftning.

En AI-agent är en proaktiv och självständig assistent som inte bara svarar på frågor, utan utför faktiska uppgifter i din digitala miljö. Genom att använda språkmodeller för att planera och verktyg för att agera kan den fatta egna beslut för att uppnå ett slutmål, som att boka en resa eller skriva kod. Den kan även samverka med andra AI-agenter. Det är i praktiken steget från en chatbot som pratar till en digital medarbetare som gör jobbet åt dig.

Vilket ju är praktiskt och bekvämt. Men inte utan problem.

Cyber Insider:

»Signal Foundation president Meredith Whittaker said artificial intelligence agents embedded within operating systems are eroding the practical security guarantees of end-to-end encryption (E2EE).

(…) While encryption remains mathematically sound, Whittaker argued that its real-world protections are increasingly bypassed by the privileged position AI systems occupy inside modern user environments.«

Problemet uppstår när AI-agenter integreras med operativsystem genom omfattande behörigheter och tillgång till användardata.

Detta rycker undan den grund som till exempel säkra meddelande-appar vilar på. För att fungera som utlovat behöver agenterna tillgång till meddelanden, inloggningsuppgifter och interaktion mellan applikationer.

Detta kan bli en säkerhetsmässig mardröm. För att inte tala om när AI-agenter går online och/eller samverkar med andra AI-agenter. Här finns risk för allt från missförstånd och dataläckage till prompt injection.

Vad gäller meddelande-appar kan AI-agenter komma att göra det som EU:s ministerråd försökte få till med Chat Control 2: Client-side-scanning. Det vill säga komma åt innehåll innan det krypteras och sänds alternativt efter att det mottagits och dekrypterats.

Juridiskt är detta otrampad mark. Vem är ansvarig för vad en autonom AI-agent tar sig för? Eller för samverkande AI-agenter? Fattas beslut och utförs handlingar självständigt eller är det bara kod? Omfattas AI-agenter av yttrandefriheten?

AI-agenter kringgår till stora delar de premisser för lagstiftning som Digital Services Act och EU:s AI Act vilar på. Hur utövar man ens tillsyn över denna exponentiella utveckling?

Räkna med att detta kommer att leda till politiska panikåtgärder. Denna gång på ett område där de politiska makthavarna är extra okunniga.

• Signal president warns AI agents are making encryption irrelevant »

CC0