Denna sites redaktör intervjuas om aktuella nätfrågor i EU på Pär Ströms Youtube-kanal »Nu fan räcker det«.
Digital Services Act
EU:s nya Digital Services Act (DSA) kommer att innehålla regler för plattformar online och sociala media. Den innehåller en del bra saker, som rätten till information och möjlighet att överklaga om en användare får ett inlägg censurerat eller vid avstängning. Andra saker är mer tveksamma, som till exempel Trusted Flaggers, som blir ett slags statligt godkända ordningsmän på nätet med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.
Sociala media censurerar huvudsakligen lagligt innehåll
Nio av tio inlägg som censureras i sociala media är lagliga. Drygt hälften av de censurerade posterna kan betraktas som ett allmänt uttryck för en åsikt utan att bryta mot andra regler (hat, spam m.m.).
Jag sitter och förbereder mig för en intervju om Chat Control 2, Digital Services Act med mera – och snubblar över följande uppgift:
En rapport med titeln »Preventing ‘Torrents of Hate’ or Stifling Free Expression Online?« (Vanderbilt University 2024) analyserade borttagna kommentarer på Facebook och YouTube i Frankrike, Tyskland och Sverige under juni och juli 2023.
Juridiska experter bedömde att mellan 87,5 % och 99,7 % av de borttagna kommentarerna var lagliga i respektive land, det vill säga att de inte stred mot landets lagar. I Sverige var siffran 94,6%.
Dessutom framgår det att över 56 % av de borttagna kommentarerna klassades som allmänna uttryck av åsikt – det vill säga kommentarer utan hat, illegalt innehåll eller spam.
Från projektets hemsida:
»Additionally, the researchers found that over 56 percent of the removed comments were general expressions of opinion or statements without linguistic attacks, hate speech, illegal content, or spam. “Not only does legal speech make up most of the deleted comments, but a majority of those comments contain opinions on important issues,” Alkiviadou said. “The Internet cannot remain a bastion of open discourse when only the most innocuous speech passes through moderators.”«
Censuren är främst ett resultat av plattformarnas (och deras fact checkers) bedöming och användarvillkor – samt tolkning av nationell lagstiftning.
Detta var alltså redan innan EU:s Digital Services Act (DSA) trädde i kraft – som föreskriver att mycket stora sociala media (m.fl.) skall motverka »skadligt« innehåll även om det inte är olagligt. Med hot om astronomiska bötesbelopp om så inte sker.
Man kan alltså notera att censur av icke olagligt innehåll var ett problem redan innan DSA, och att det finns skäl att anta att den nya EU-lagstiftningen gör problemet värre.
CC0
Folkets röst är inte alltid vacker
Är det problemet som är problemet eller det faktum att någon uppmärksammar det, om än på ett kanske klumpigt sätt?
De flesta som ägnar sig åt politik drivs av en övertygelse om hur saker och ting bör vara. Ibland fungerar deras idéer inte i verkligheten. Ibland låter de bli att göra en rimlig konsekvensanalys. Ibland driver de igenom utopiska projekt utan någon realistisk plan för hur man går från A till B.
Ibland går politiken längre än vad en stor del av medborgarna vill eller kan gå med på. Varpå medborgarna reagerar.
Den svenska politikens former kommer från en tid då missnöjda medborgare i princip bara kunde skriva en insändare till en tidning som kanske eller kanske inte publicerade den. I övrigt fick folk knyta näven i byxfickan.
Sedan kom internet och sociala media. Plötsligt kunde vem som helst uttrycka sitt missnöje, granska makthavarnas påståenden och lägga sig i samhällsdebatten. En postning som blir viral kan nå hundratusentals människor, som också är väljare.
Detta stör de politiker som förr kunde nöja sig med att sända ut pressmeddelanden till media att citera. Plötsligt måste de förhålla sig till folk som käftar emot och ifrågasätter i realtid. I ett uppkopplat samhälle krymper dessutom nyhetscykeln från ett dygn till timmar. Allt sker mer eller mindre live.
Vilket leder till att många politiker upplever sin position och sina idéer hotade. De stressas av att deras visioner och argument kanske inte håller för närmare granskning. Vilket är ett direkt existentiellt hot mot deras positioner och partier. Då är det lätt för dem att avfärda kritik som hat.
Nu finns det visserligen gott om rövhattar och folk som är oförskämda där ute. Många vet inte hur de skall uttrycka sig. Flertalet kan inte politikens liturgi. Och ofta reagerar folk känslomässigt när de upplever sina intressen, sin livsstil och sin egenmakt hotade. Så folkets röst är inte alltid helt vacker, men genuin.
Inte blir det mindre komplicerat av att folk ofta vantolkar eller missuppfattar saker. Det gäller förvisso såväl allmänheten som politiker och den tyckande klassen. I den politiska debatten går folk ofta till angrepp mot vad de tror eller hoppas att deras motståndare tycker, snarare än att söka en konstruktiv sokratisk dialog.
Lägg till detta att media är beroende av konflikter, sprickor och bråk. Om de så behöver så tvedräkt själva. Det krävs sensationer för att dra klick och sälja lösnummer. Vilket inte heller bidrar till en sansad och konstruktiv debatt.
I sammanhanget bör noteras att hot är en handling som inte är acceptabel. Men hat är en känsla, en subjektiv tolkning som ligger i betraktarens öga. Plus att det tycks finnas visst hat som är fullt accepterat, även av det politiska etablissemanget. Nazister, pedofiler, hustruplågare, Putin, IS och kriminella gäng är rätt okontroversiellt att hata.
Nu skulle samhällsdebatten förvisso må bra av färre känslor (som hat) och mer saklighet. Men det är inte så det fungerar. Folk blir förbannade och uttrycker sin frustration. Ibland på ett tämligen burdust sätt.
Men gör det människors reaktioner mindre värda? Om något upplevs som så problematiskt av en grupp medborgare att det föranleder protester med kraftuttryck – blir då saken bättre eller sämre av att man hindrar dessa människor från att uttrycka sin frustration?
Är det problemet som är problemet eller det faktum att någon uppmärksammar det, om än på ett kanske klumpigt sätt?
Det hela kompliceras av att partipolitik och utopiska visioner blockerar politiska aktörers varseblivningsförmåga. Om man är övertygad om att man har rätt, att man är god och att man kämpar för en större sak är det lätt att se sina debattmotståndare som onda, farliga och korkade. Då kickar faktaresistens och confirmation bias in. Tröskeln för att alls ta en saklig diskussion blir då hög, ibland oöverstiglig.
Politiker och yrkestyckare behöver helt enkelt ett sätt att ducka sina kritiker och slippa ta debatten i sak. Då är det lätt att avfärda kritik som hat.
Eller att förmå sociala media att begränsa »lagligt men skadligt« innehåll, som i EU:s Digital Services Act. (Vilket i sig blir absurt. Antingen är något olagligt och förbjudet eller lagligt och tillåtet.) Sådant skapar överdrivet ängslig moderering, vilket i sin tur får fler medborgare att uppleva att de tystas och att spelet är riggat.
Det kan upplevas som att överheten nudgar befolkningen om vad den bör tycka och tänka. Det tycker folk inte om.
Om vi utgår från att samma regler skall gälla så väl online som i den fysiska världen, finns det redan gott om lagar som kan användas om det blir för stökigt på nätet. Ofredande. Olaga förföljelse. Olaga hot. Hets mot folkgrupp. Uppvigling. Olaga integritetsintrång. Förtal, ja till och med förolämpning.
Skillnaden är möjligen att påhopp på nätet (eller i media) finns kvar längre och når fler än om de bara yttrats muntligt. Men det finns ingen anledning att ha olika grundläggande regler. Och speciellt inte att från politisk sida försöka tysta yttranden som inte är olagliga.
Det finns uppenbart folk som saknar folkvett och respekt för sina medmänniskor på nätet. Precis som i samhället i övrigt. Vilket nog är något vi får lära oss att leva med. Alternativet är värre.
CC0
I EU:s beslutsprocess kan ingen höra dig skrika
En titt in i EU:s demokratiska process.
Eftermiddagen har ägnats åt att gräva djupare om ännu en märklig sak om EU som snurrar runt i sociala media. Men förgäves. Jag hittar inte det som påstås i dokumenten. Och jag vill vara rimligt säker på att ha rätt innan jag skriver om en fråga. Om inte annat, så av självbevarelsedrift.
Det är en balansakt, för ibland måste man ta i för att någon alls skall bry sig.
Så var det med EU:s Digital Services Act. Vi var en handfull aktivister som lyfte fram problem, ställde besvärliga frågor och försökte tända brasan. Det lömska med DSA är att de problematiska delarna, till exempel om »skadligt men lagligt« innehåll online är luddigt skrivna. Möjligen medvetet luddigt.
Därför kan kritik – i vart fall till en början – vara lätt att vifta bort som alarmism. Tills mer kritik börjar komma in från olika håll. Då kan man andas ut. Jag var inte tokig. Det finns seriösa människor som ser samma sak. Det underlättar om man har rätt.
Chat Control är ett annat exempel. Vi skrev om CC1&2 i ett och ett halvt år innan någon i svenska media och debatt brydde sig. Sedan behövde frågan masseras ytterligare ett drygt år innan den för en tid blev stor i media.
CC2 är ett snårigt förslag inlindat i hundratals sidor papper som få läser. Så alla de detaljfrågor vi lyfte blev i stort sett obesvarade. Det gällde även i Europaparlamentets utfrågningar där EU-kommissionär Ylva Johansson visade sig vara minst lika dåligt påläst om sitt förslag som alla andra – och viftade bort all kritik som alarmism och försvar av övergrepp mot barn.
Något frustrerade skrev vi om att CC2 strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, då speciellt rätten till privatliv och privat kommunikation. Vilket faktiskt tydligt går att påvisa, eftersom EU-kommissionen skriver just detta på sidan 13 i sitt förslag. Man skriver också att förslaget strider mot bland annat yttrandefriheten och persondataskyddet. Men att man inte bryr sig.
Vilket ändå avfärdades som alarmism. Därför var det rätt skönt när Europaparlamentets utredningstjänst, EU-kommissionens egen rättstjänst, EU:s ministerråds rättstjänst, EU:s dataskyddsombudsman, hundratals forskare och FN:s människorättskommissionär också påpekade problemet och dess allvar. Inte för att kommissionen brydde sig. Men det tog i vart fall udden av kritiken om alarmism.
Det är det inledande steget, när kritik först helt ignoreras och förlöjligas som är motigt. Att i åratal upprepa samma sak på olika sätt om en politisk process som rör sig med hastigheten av kontinentalplattor – i förhoppning om att någon skall bry sig. För ju tidigare man kommer in i processen, ju större chans har man att påverka den.
Och så plötsligt kommer all debatt och medietäckning på en och samma gång. If at all.
Har man tur kan frågan sedan vara kvar i Overton-fönstret en månad eller två. Men eftersom beslutsprocessen är så långdragen och komplicerad svalnar snart allmänhetens och medias intresse. Trots att frågan inte är i närheten av att vara avgjord.
Då måste man försöka tända brasan igen och igen, varje gång det sker något av substans. Vilket lite känns som att börja om från början. Så där har processen om Chat Control 2 pågått i tre och ett halvt år. Och vi har inte sett slutet ännu. Nästa milstolpe är en viktig votering den 13-14 oktober, i EU:s ministerråd.
I ett vidare perspektiv är problemet att EU-maskineriet är så ogenomskinligt och snårigt att varken media eller allmänheten ser vad som sker eller bryr sig innan besluten är klubbade och vi ställs inför fullbordat faktum. Det gäller alla politikområden.
CC0
USA skärper tonen om yttrandefriheten i EU
Amerikanska ambassader uppmanas nu att driva kampanj för att upphäva de EU-lagar som begränsar yttrandefriheten online på en global nivå.
Efter att en amerikansk kongressdelegation besökt EU för att diskutera unionens Digital Services Act (DSA) och Digital Markets Act (DMA) har tonläget höjts om ytttrandefriheten i Europa.
Ordföranden för representanthusets Judiciary Committee, Jim Jordan (R), säger:
»Nothing we heard in Europe eased our concerns about the Digital Services Act, Digital Markets Act, or Online Safety Act. These sweeping regulations create a serious chilling effect on free expression and threaten the First Amendment rights of American citizens and companies.«
Vilket pekar på problemet att EU:s nya internetlagar får globala konsekvenser. Och i USA tänker man inte ge upp sin yttrandefrihet bara för att EU vill begränsa den.
Nu lägger sig även amerikanska UD och utrikesminister Marco Rubio i processen. Man uppmanar i ett telegram amerikanska ambassader i EU att bedriva lobbykampanjer för att ändra de aktuella lagarna.
»In a State Department cable dated August 4, signed by U.S. Secretary of State Marco Rubio, the agency said the EU was pursuing ”undue” restrictions on freedom of expression in its efforts to combat hateful speech, misinformation and disinformation, and the DSA was further enhancing these curbs.« (…)
»”Posts should focus efforts to build host government and other stakeholder support to repeal and/or amend the DSA or related EU or national laws restricting expression online,” the cable said in its ”objective” section.«
Det stämmer att till exempel DSA sätter upp rätt diffusa krav på att stora sociala media och sökmotorer skall hantera lagligt men »skadligt« innehåll på ett ansvarsfullt sätt.
Det gäller till exempel innehåll som kan påverka demokratiska processer, påverka barns säkerhet, sprida desinformation, öka psykisk ohälsa med mera.
Detta skall främst ske genom plattformarnas respektive användarvillkor, förändringar i algoritmer, förbättrad innehållsmoderering, ökad transparens och samarbete med faktagranskare.
Även om man inte uttryckligen förbjuder annat än direkt olagligt innehåll sätter man alltså stor press på plattformarna att moderera sitt innehåll – under hot om gigantiska böter. Vilket skapar incitament för överdriven moderering (”overblocking”) – något som kritiker menar riskerar att tysta fullt laglig men kontroversiell debatt.
Konsekvenserna blir att det fria ordet inte bara inskränks i EU, utan även globalt. Vilket USA inte tänker acceptera.
Hur EU tänkt bemöta den amerikanska kritiken skall bli intressant att se. Med tanke på att detaljerna i EU:s tulluppgörelse med USA ännu inte är utarbetade är pressen på EU stor.
I sammanhanget kan nämnas att de högprofilerade fall där människor anhållits och åtalats för yttranden online i till exempel Tyskland (och UK) inte har med DSA att göra, utan bygger på annan, nationell lagstiftning.
• Reuters: Exclusive: Rubio orders US diplomats to launch lobbying blitz against Europe’s tech law »
Ålderskontroll online – hur tänker EU då?
EU vill både öppna app-marknaden och kontrollera hur apparna fungerar. Här uppstår en konflikt som kan få orimliga konsekvenser.
I EU:s Digital Services Act, Digital Markets Act och den ännu inte klubbade Chat Control 2 talas dels om ålderskontroll online, dels om digital konkurrens.
Ålderskontrollen skall kunna användas av medlemsstater som vill hindra minderårigas tillgång till till exempel porr-siter och annat innehåll som anses vara skadligt. Även den svenska regeringen är inne på detta spår.
För att ålderskontrollen skall fungera utan att dela känslig persondata med tredje part vill man att den skall ske med en särskild, tillfällig EU-app (EU mini-wallet).
Denna app är tänkt att användas fram till dess att EU:s Digitala Plånbok (European digital identity wallet, EUDI) införs och tar över funktionen.
Om någon av dessa appar för åldersverifikation skall ha någon verkan måste de korrespondera med vad som finns i andra ändan av linan.
Hur man skall kunna tvinga till exempel en porr-site i en annan del av världen att införa en åldersgräns och att använda någon av EU:s appar för att verifiera användarens ålder är oklart. (Möjligen kommer EU att försöka blockera dem med något slags digital järnridå.)
Särskilt intressant blir det när det kommer till meddelande-appar. Å ena sidan vill EU att de skall införa en åldersgräns.
Å andra sidan har EU redan slagit fast (DMA) att Apple och Google måste öppna sina plattformar för tredjeparts app-stores och »sideloading« direkt från nätet.
EU kan möjligen kräva att alla meddelande-appar i Apples och Googles app-stores skall vara kopplade till åldersverifikation med någon av EU-apparna ovan.
Men för att detta skall fungera måste även tredjeparts-apparna frivilligt integrera dem.
Och det kan de strunta i – om de distribueras utanför Play Store och App Store. Vilket EU alltså beslutat skall vara möjligt.
Det förefaller som att EU – återigen – är på väg att skapa lagstiftning som motsäger sig själv. Vilket inte förvånar. Det börjar snarare bli ett mönster.
Om jag får spekulera kan EU:s lösning – när de inser problemet – bli att försöka få till stånd en blockering av appar som inte är kompatibla med EU:s system för åldersverifikation, på systemnivå i våra telefoner och datorer. Vilket i så fall innebär att vi inte tillåts använda vilka program vi vill på vår hårdvara.
Läs även:
• EU’s upcoming age verification system may block sideloaded Android apps »
CC0
EU:s ständigt svällande nätcensur
EU:s »Code of practice on disinformation« har nu blivit en del av unionens Digital Services Act (DSA). Vad betyder det för yttrandefriheten online?
Vid månadsskiftet blev EU:s »Code of practice on disinformation« en del av DSA:s lagstiftningspaket. Det är frivilligt för de stora sociala plattformarna och sökmotorerna att ansluta sig. Men om de gör det, då måste de följa den.
De som anslutit sig är bland andra Facebook, Instagram, Youtube, LinkedIn, TikTok, Google search och Bing. X lämnade uppföranddekoden 2023.
Bland annat föreskrivs att man skall motverka missinformation (omedveten), desinformation (medveten), påverkansoperationer och påverkan från främmande makt.
Detta kan ske till exempel genom att ta bort innehåll, av-monetarisering, flaggning, tillförande av kontext och begränsad spridning.
Till sin hjälp skall man ha faktagranskare, som förutsätts vara redaktionellt och ekonomiskt oberoende från politiska, ekonomiska eller ideologiska intressen. Vilket ibland ifrågasätts om de verkligen är.
Detta är inte samma sak som DSA:s Trusted Flaggers, som i teorin skall inrikta sig på att anmäla olagligt innehåll – och som förväntas företräda olika särintressen. (I DSA:s ursprungliga text talades om företrädare för kollektiva intressen.)
Faktagranskarnas uppgift är däremot att bedöma olika yttrandens sanningshalt, inte laglighet.
Intressant nog är detta samma system för extern faktagranskning som Facebook lämnat i USA, där man anser att det är problematiskt.
X (Twitter) har valt en egen väg med crowdsourcade community notes – där användare kan påpeka felaktigheter och tillföra kontext.
En »permanent taskforce« skall upprättas för att samordna insatser mellan plattformarna och EU-kommissionen, External Action Services Rapid Response System, European Regulators Group for Audiovisual Media Services, European Digital Media Observatory, EU:s Digital Services Board med flera.
EU-kommissionen erkänner att gränsen mellan fakta, tolkning och åsikt kan vara otydlig, särskilt i polariserade frågor som klimat, migration och geopolitik.
Det förväntas att åtgärder mot falsk eller vilseledande information skall vara proportionerliga och förenliga med yttrande- och informationsfrihet.
Vilket – i teorin – betyder att kontroversiella åsikter inte får censureras bara för att de avviker från konsensus, så länge de inte strider mot plattformens användarvillkor eller lag.
Dock har plattformarna under lång tid pressats av politiker till att använda just användarvillkoren för att begränsa det fria ordet. I Sverige har de flera gånger kallats upp till regeringen i syfte att diskutera »branschens ansvar« för vad som publiceras.
Vad som skall plockas bort, skuggbannas, av-monetariseras och så vidare är alltså inte helt kristallklart. Vilket möjligen är medvetet.
På det hela taget har man skapat ett byråkratiskt system för att kontrollera innehåll som i stora delar ligger utanför demokratisk kontroll, traditionell lagstiftning och rättslig prövning.
I ett vidare perspektiv kan detta system förr eller senare komma att missbrukas av aktörer med onda avsikter. Eller av missriktad välvilja.
Men nu är uppförandekoden alltså här och en del av DSA. Återstår att hålla ett öga på hur den tillämpas.
• EU-kommissionen: The Code of Conduct on Disinformation »
CC0
Rörigt när EU inför åldersgräns för sociala media
I juni skall EU:s ministerråd enligt uppgift diskutera åldersgränser för sociala media. Just nu är frågan en enda röra.
I väntan på EU:s »digitala plånbok« har EU-kommissionen upphandlat en speciell »mini-plånbok« för åldersverifiering, som kan användas av de mest pådrivande länderna. Dessa är: Frankrike, Italien, Spanien, Grekland, Belgien och Tyskland.
Det är dock oklart vilka av dessa länder som kommer att använda den nya »mini-plånboken«. De som redan försökt på egen hand har mött juridiska, tekniska och praktiska problem. Man kan även notera att de aktuella länderna går fram med olika åldersgränser.
Det pågår även en diskussion om åldersverifiering skall ske på operativ/enhets- eller applikations-nivå. En alternativ möjlighet är en åldersgräns för vissa appar i Apples och Googles app-shops.
EU:s ministerråd tycks luta åt verifiering på enhetsnivå, vilket i så fall kan sammanfalla med den teknik för granskning av innehåll i användarnas elektroniska meddelanden (client-side-scanning) som tidigare föreslagits vad gäller Chat Control 2.
En annan fråga gäller om man skall använda ID-uppgifter som verifierats med något slags ID-handling – eller om man skall använda sig av AI och biometri för att bedöma en användares ålder.
Här finns problem såväl vad gäller tillförlitlighet, säkerhet, användarvänlighet som kostnader.
Att lagra ID-uppgifter skapar – oavsett om det sker på app-nivå, system-nivå eller via någon tredjepartstjänst – risk för läckor, profilering, övervakning och andra former av missbruk. Att lagra biometrisk data likaså.
Dagens AI-drivna algoritmer för att uppskatta ålder har en felmarginal på ±2,5 år vid optimala förhållanden, en siffra som ökar till ±4,8 år i varierande etniska grupper. Vilket är på tok för bred felmarginal om man talar om barn. Detta blir varken praktiskt fungerande, rättvist eller rättssäkert.
Ena stunden rekommenderar EU åldersgränser i sin Digital Services Act, för att skydda barnen. I nästa ögonblick förbjuder EU:s nya AI Act biometrisk identifiering i realtid och etiketterar biometrisk kategorisering som ett användningsområde med hög risk.
En faktor i sammanhanget är att internet är gränslöst. Även om EU kräver att olika plattformar världen över skall rätta sig efter unionens regler, så är sanktionsmöjligheterna i många fall begränsade.
I ett principiellt perspektiv kan åldersverifikation påverka yttrandefriheten och rätten till anonymitet. Även om reglerna är inriktade mot unga kommer de att drabba alla. I Sverige skyddas dessa rättigheter av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
EU:s dataskyddsmyndighet framhäver att åldersverifieringssystem måste tillåta anonym åtkomst för myndiga användare. Traditionella metoder som kräver inloggning eller cookies kan skapa detaljerade användarprofiler, vilket strider mot artikel 25 i GDPR om dataskydd genom design.
Enligt den omhuldade barnkonventionen (som gjorts till svensk lag) har även barn rätt till privatliv och skydd mot intrång, vilket måste beaktas vid implementering av verifieringssystem.
Detta är en röra som drivits fram av ett antal EU-länders politiker som inte begriper vad de sysslar med och som inte vill vänta tills införandet av EU:s nya digitala plånbok nästa är.
Vi ger sista ordet till EFF:
»Age verification laws do far more than ‘protect children online’—they require the creation of a system that collects vast amounts of personal information from everyone. Instead of making the internet safer for children, these laws force all users—regardless of age—to verify their identity just to access basic content or products. This isn’t a mistake; it’s a deliberate strategy.«
• EU inför ID-krav på nätplattformar »
• EU rullar ut app för åldersverifikation »
• EDRi: Showing your ID to get online might become a reality – a closer look at the EU’s new age verification app »
• EFF: First Porn, Now Skin Cream? ‘Age Verification’ Bills Are Out of Control »
• Digital Identities and the Future of Age Verification in Europe »
Se även: ChatGPT » | Perplexity »
CC0
EU: 649 miljoner euro mot hat och desinformation
De senaste tio åren har EU satsat 649 miljoner euro på projekt mot hat och desinformation. Beloppet är fördelat på 349 projekt hos olika NGO:er och universitet.
Siffrorna i rapporten »Manufacturing misinformation« visar på en omfattande satsning från EU mot sådan information som man anser är hatisk, fel eller strider mot EU:s värderingar.
Sannolikt är beloppet högre, då rapporten inte täcker besläktade ämnen som till exempel »inkludering« vilka ibland också hanterar desinformation.
Rapporten är framtagen av den konservativa tankesmedjan MCC i Bryssel och får ses som en debattinlaga. Samtidigt verkar dess siffror trovärdiga, då de bygger på EU:s egna databaser.
Detta blir relevant om man sätter satsningen i relation till EU:s Digital Services Act (DSA). Även om den formellt sett bara kräver att olagligt innehåll (vilket kan skilja sig från land till land) skall tas bort från internet, så öppnar den även för mer subjektiv censur.
Enligt DSA skall stora nätplattformar och sökmotorer motverka »skadligt« innehåll även om detta inte är olagligt. Samt hantera »systemrisker«, inklusive desinformation, hatpropaganda och psykisk ohälsa. DSA lämnar dock frågor som »vad« och »hur« öppna.
Det är här som EU:s finansiering av projekt hos NGO:er och universitet kommer in. Det kan vara svårt och kontroversiellt för EU att slå ner på vissa yttranden och visst innehåll.
Då är det enklare att outsourca åsiktskontrollen till NGO:er och akademiker – som får rollen att identifiera, kategorisera och motverka oönskade uttryck (ibland baserat på partsintresse eller ideologisk övertygelse snarare än juridik).
Detta blir ett självspelande piano. EU finansierar aktörer som i sin tur påverkar EU:s egen politik genom lobbyism, rapporter och agendasättande. En hel industri av åsiktsövervakning har vuxit fram, finansierad av skattebetalarna.
Vilket i sin tur väcker en intressant fråga om demokrati och fri åsiktsbildning i EU: Ska medborgare tvingas finansiera initiativ som syftar till att forma deras egen världsbild och tysta vissa uttryck i det offentliga rummet?
• Manufacturing misinformation – The EU-funded propaganda war against free speech »
CC0
EU inför ID-krav på nätplattformar
EU är på väg att kräva åldersverifikation på nätplattformar. Vilket innebär att alla måste identifiera sig och registreras.
I en konsultation om guidelines föreslår EU-kommissionen bland annat att plattformar skall:
»Implement age assurance measures that reduce the risks of children being exposed to pornography or other age-inappropriate content.«
Vilket kan låta snällt. Tänk på barnen! Tills man tänker efter vad det betyder i verkligheten.
Olämpligt innehåll kan dyka upp på i stort sett vilken plattform som helst. Så man kan räkna med att de flesta sociala media måste införa något slags ID-krav för att kontrollera användarnas ålder. Vilket även lär omfatta många andra som tillhandahåller innehåll online.
Till att börja med kan man tycka att det börjar bli väl många olika register med våra persondata där ute. Vilka alla kan missbrukas eller läcka. Dessutom är ID-kontrollen tänkt att utföras av de datajättar som redan vet allt för mycket om oss.
Hur användbar kan inte en porrsidas databas med persondata vara? Så att man kan hålla koll på folks små egenheter.
Människor måste ha rätt att vara anonyma online. Det håller Europaparlamentet med om i sitt ställningstagande om Chat Control 2. FN och Europadomstolen är inne på samma linje. Men inte kommissionen.
Det kan ju vara bra att ha folks identitet fastställd, ifall de skulle börja tycka fel.
Nej, man skall ha rätt att säga sin mening utan att andra behöver veta vem man är. För att slippa repressalier om man är obekväm. Och för den kreativa friheten.
Visselblåsare och människor med skyddad identitet är exempel på grupper som inte vill skylta med sina namn. Att söka hjälp i supportgrupper kan vara lättare under pseudonym. Och så vidare.
Sedan kan man undra om detta är tänkt att bara gälla i EU eller om det skall rullas ut globalt, eftersom plattformarna är globala och internet gränslöst.
I det senare fallet är det inte svårt att tänka sig förtjusningen hos allehanda skurkstater som förtrycker sina folk.
Detta är ytterligare en sådan där sak som vid första påseende kan låta fin och snäll – men som får orimliga konsekvenser om den omsätts i verkligheten.
Konsultationen tar även upp andra saker. Som att man vill ha något slags politiskt inflytande över hur sociala media utformar sina algoritmer. Vad kan möjligen gå fel?
Den goda nyheten är att du är välkommen att säga vad du tycker om det här. EU-kommissionen skriver:
»The draft guidelines are open for final public feedback until 10 June 2025. The Commission is seeking contributions of all stakeholders, including children, parents and guardians, national authorities, online platform providers, and experts. The publication of the guidelines is expected by the summer of 2025.«
Under tiden rullar EU ut sin nya app för åldersverifikation.
CC0