Femte juli

Nätet till folket!

Digital Services Act

EU:s nya Digital Services Act (DSA) kommer att innehålla regler för plattformar online och sociala media. Den innehåller en del bra saker, som rätten till information och möjlighet att överklaga om en användare får ett inlägg censurerat eller vid avstängning. Andra saker är mer tveksamma, som till exempel Trusted Flaggers, som blir ett slags statligt godkända ordningsmän på nätet med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

Nätcensur i Polen

av

En ny polsk lag skall göra det möjligt för myndigheter att beordra blockering av innehåll på internet. Presidenten gör motstånd.

I Polen har parlamentet antagit en ny lag som ger myndigheterna utökade befogenheter att beordra blockering av innehåll på internet, i vissa fall utan föregående domstolsprövning.

Det sker inom ramen för landets nationella tillämpning av EU:s Digital Services Act (DSA), men går längre än vad EU-förordningen uttryckligen kräver.

EU:s Digital Services Act (DSA) har inte i sig givit medlemsstaterna rätt att blockera webbsidor. Den möjligheten fanns redan i nationell rätt och annan EU-lagstiftning.

Men när medlemsstaterna anpassar sina lagar till förordningen kan de samtidigt välja att ge sina myndigheter nya befogenheter som går längre än vad EU kräver.

Den aktuella lagstiftningen omfattar 15 kategorier av brott, bland annat olaga hot, politiskt motiverade hot, hets mot folkgrupp, propaganda för totalitära ideologier och olika sexualbrott mot barn.

Vissa kategorier skall prövas av domstol, medan andra kan hanteras genom myndighetsbeslut (som kan överklagas till domstol i efterhand).

Beslut om blockering av olagligt innehåll som skall avgöras direkt av domstol: Propaganda för nazism, kommunism, fascism och andra totalitära system. Hets mot grupper på grund av nationalitet, etnicitet, ras eller religion. Offentlig förolämpning av personer eller grupper på grund av nationalitet, etnicitet, ras eller religion.

Blockering av innehåll där telekommyndigheten UKE eller medieregulatorn KRRiT kan fatta administrativa beslut om blockering: Våld eller olaga hot på grund av till exempel politisk tillhörighet, etnicitet eller religion. Därutöver bland annat olaga hot, identitetsmissbruk, människohandel, uppmaning till självmord och vissa sexualbrott mot barn.

Det märkliga är att lagen skiljer mellan olika slags yttrandebrott. Propaganda för totalitära ideologier och vissa former av hets med politiska förtecken kräver domstolsbeslut. Men vid olaga hot på grund av exempelvis politisk tillhörighet skall en myndighet kunna besluta om blockering utan föregående domstolsprövning.

Lagen öppnar för blockering av hela domäner, inte bara enskilda inlägg. Internetleverantörer skall då blockera åtkomsten inom 48 timmar. Därmed riskerar även lagligt innehåll att bli otillgängligt. (Efter ändringar i senaten kan sådana beslut i vissa fall verkställas omedelbart.)

Parlamentet avslutade behandlingen den 22 oktober och lagförslaget ligger nu hos presidenten för undertecknande. Dock skall man notera att presidenten tidigare i år vägrade att godkänna en snarlik lagstiftning.

Enligt Reclaim the Net skall presidenten då ha sagt att…

»As president, I cannot sign a bill that effectively amounts to administrative censorship. (…) A situation in which a government official decides what is permitted on the Internet is reminiscent of the Ministry of Truth in Orwell’s 1984.«

President Karol Nawrocki upprepade sin kritik mot lagen så sent som 15 oktober 2026, i en intervju med Interia och Polsat News.

Fortsättning följer.

• RtN: Poland Approves New Internet Blocking Powers »

• Polska regeringen: DSA – co zmienią nowe przepisy »
• UKE: New Responsibilities for the UKE President in the DSA Oversight System »
• Interia: Nawrocki stawia warunek w sprawie głośnej ustawy. ”Rząd ma pewną tendencję” »

CC0

Vem skall bestämma vad AI får svara?

av

AI formas av den information som används för träning, av utvecklarnas värderingar och av politiska och kommersiella påtryckningar. Vem skall bestämma vad AI får veta och vad den får svara?

Det finns olika förhållningssätt till de träningsdata och de skyddsräcken som omger AI.

Aktörer inom upphovsrättsindustrin är som regel tydliga med att de inte vill att AI skall kunna tränas på deras material. I vart fall inte gratis. I spåren av detta har det vuxit fram en global infrastruktur för »opt-out«, där publicister använder maskinläsbara koder för att aktivt blockera AI-skrapare.

Andra är angelägna om att göra sin information tillgänglig och nå så många som möjligt – och vill därför att deras innehåll skall fångas upp av AI.

Vi tillhör den gruppen. Våra texter är märkta CC0. Det är ett verktyg från Creative Commons genom vilket vi avstår från våra upphovsrättsliga anspråk så långt lagen medger. Det innebär att materialet får kopieras, spridas, bearbetas och användas fritt, utan krav på att ange upphovspersonen. Det gäller alla – enskilda, kreatörer, företag, medier och AI.

En tredje grupp är särintressen som vill ålägga AI-företag riktlinjer för hur deras språkmodeller skall behandla deras hjärtefrågor. Ofta handlar det om aktörer med en politisk agenda. Men det kan även vara fråga om myndigheter och halvofficiella organisationer.

Detta är en principiellt viktig fråga. För i takt med att allt fler använder AI för att söka information, förstå omvärlden och bilda sig en uppfattning om samhällsfrågor får de som utformar språkmodellernas begränsningar också ett växande inflytande över informationsflödet.

Vid efterträning av språkmodeller används bland annat mänsklig återkoppling (RLHF) och andra metoder för att belöna önskvärda svar och motverka oönskade. Utvecklarna kan också lägga till separata säkerhetsfilter och instruktioner. Därmed får de som utformar reglerna ett betydande inflytande över vad modellerna svarar, hur de uttrycker sig och vilka frågor de vägrar besvara.

Här uppstår en risk för ett sluttande plan som kan leda till såväl censur som påbjudet innehåll. Medan skyddsräcken mot instruktioner för grov brottslighet är mindre kontroversiella, blir gränsdragningen problematisk när systemen kalibreras för att navigera i komplexa samhällsfrågor. Vilket gör att språkmodellernas opartiskhet och trovärdighet kan ifrågasättas.

Organisationer/NGO:er som driver frågor kring exempelvis mänskliga rättigheter, klimat och minoriteters rättigheter försöker påverka AI-företagens policy och säkerhetsarbete. Det väcker frågan var gränsen går mellan legitima säkerhetskrav och försök att påverka vilka politiska eller moraliska perspektiv som språkmodellerna skall förmedla.

Att språkmodeller kan ha olika ideologiska slagsidor framgår av forskningen. En studie publicerad i Nature undersökte 19 språkmodellers beskrivningar av närmare 4.000 politiskt relevanta personer.

Forskarna fann tydliga skillnader mellan modellerna. Googles Gemini tenderade vid mättillfället att vara mer positiv till personer förknippade med progressiva värderingar, inkludering och hållbarhet, medan xAI Grok var mer positiv till personer förknippade med nationell suveränitet och ekonomisk självförsörjning.

Forskarna drar slutsatsen att språkmodeller i viss utsträckning återspeglar sina skapares världsbilder. De varnar också för att politiska försök att tvinga fram ideologiskt »neutral« AI kan missbrukas och hota yttrande- och informationsfriheten.

I sammanhanget bör påpekas att om en modell har en politisk slagsida är det inte i sig bevis för att någon avsiktligt styrt den dit.

En vetenskaplig studie publicerad 2024/25 visade att ChatGPT, Google Bard/Gemini och Bing Chat gav olika svar på politiskt känsliga frågor beroende på vilket språk som användes. Forskarna fann bland annat fler felaktiga uppgifter i ryska och ukrainska svar än i engelska. Vissa av modellernas begränsningar uppvisade dessutom likheter med censurmönster i auktoritära stater.

Detta illustrerar hur språkmodellernas svar kan påverkas av både språklig och politisk kontext.

Sedan har vi de statliga aktörerna.

Den kinesiska cyberrymdsmyndigheten (CAC) har strikta regler som kräver att generativ AI måste återspegla »socialistiska kärnvärden« och inte innehålla material som undergräver statens makt.

Även i väst försöker politiker påverka AI:s förhållningssätt. EU:s AI Act ställer bland annat krav på riskhantering och transparens. I USA har president Trump genom en presidentorder från juli 2025 krävt att språkmodeller som används av federala myndigheter skall vara sanningssökande och ideologiskt neutrala, med särskild udd mot vad administrationen betraktar som vänsterorienterad ideologisk påverkan.

Det illustrerar ett grundläggande problem: Även försök att göra AI politiskt neutral förutsätter att någon bestämmer vad som skall räknas som neutralitet.

Eftersom sådana regelverk ofta har extraterritoriell verkan (det vill säga att de måste följas av alla system som vill verka på respektive marknad) kan enskilda regioners lagstiftning sätta ramarna för hur AI fungerar globalt.

EU:s Digital Services Act (DSA) har haft stor och mätbar inverkan. Lagen skapades ursprungligen för att reglera traditionella sociala medier och e-handelsplattformar. Men i takt med AI-boomen har den blivit ett av EU:s skarpaste verktyg för att styra över generativ AI och de stora språkmodellerna (LLM).

Enligt DSA artikel 40.3 kan kommissionen eller behörig tillsynsmyndighet kräva förklaringar av algoritmiska systems utformning, logik, funktion och testning.

DSA reglerar tjänsternas funktion och risker på plattformsnivå. Medan EU AI Act reglerar AI-modeller och AI-system, den bakomliggande tekniken, hur de tränas samt användningsområden och skyldigheter för olika aktörer.

EU-kommissionen klassificerade den 31 augusti 2026 ChatGPT som en mycket stor sökmotor (VLOSE) enligt DSA. Med 159 miljoner genomsnittliga månatliga aktiva användare i EU ligger tjänsten långt över gränsen på 45 miljoner för sådana.

OpenAI kommer därmed att omfattas av särskilt långtgående krav på riskbedömning, riskbegränsning, granskning och transparens, liknande dem som gäller för Google Search och Bing.

Det innebär bland annat att OpenAI måste bedöma och begränsa »systemiska risker«, dokumentera sina åtgärder och underkasta sig särskild granskning. DSA:s riskkategorier är visserligen angivna i artikel 34, men är så breda att hur de tolkas kan få stor betydelse för hur tjänsten utformas.

Detta väcker en principiell fråga: Vem skall avgöra vad som utgör en risk för samhällsdebatten, och när övergår riskhantering i styrning av vilka uppgifter och perspektiv användarna får tillgång till?

EU:s omfattande teknikreglering har också skapat osäkerhet kring lanseringen av nya AI-funktioner. Vissa amerikanska teknikföretag har hänvisat till europeiska regelverk när de senarelagt produktlanseringar i EU. Det är dock inte alltid tydligt vilken lagstiftning som orsakat förseningarna eller om även tekniska och kommersiella skäl spelat in.

Till exempel meddelade Apple den 8 juni 2026 att företaget inte kunde lansera nya Siri AI på iPhone och iPad i EU samtidigt som på övriga marknader. Apple hänvisade uttryckligen till EU:s Digital Markets Act (DMA).

Till detta kommer AI-företagens egna kommersiella intressen. Även utan politiska påtryckningar kan de begränsa kontroversiella svar för att undvika rättsprocesser, negativ publicitet eller konflikter med viktiga kunder och myndigheter. Det innebär att även privata affärsbeslut kan påverka vilka perspektiv som når användarna.

Frågan är alltså vem som skall bestämma vad AI får svara.

Det är rimligt att språkmodeller inte skall hjälpa människor att begå grova brott. Men när säkerhetsreglerna börjar omfatta politiska uppfattningar, kontroversiella samhällsfrågor och vad som anses vara lämpliga åsikter blir gränsdragningen betydligt svårare.

Det finns en risk att AI blir ett verktyg för att befästa rådande politiska, kommersiella och kulturella föreställningar snarare än att utmana dem.

Öppna språkmodeller som användarna själva kan köra och anpassa erbjuder ett visst alternativ till den centrala kontrollen. Men även dessa påverkas av sina träningsdata och utvecklarnas val.

Om AI skall bli ett verktyg för kunskap och fri åsiktsbildning måste användarna kunna ställa även obekväma frågor, pröva olika perspektiv och ifrågasätta etablerade sanningar.

Det gäller oavsett vem som för tillfället anser sig veta vad som är rätt att tycka.

CC0

Makten över informationsbilden

av

Ingen vet vilka tankar och idéer som kommer att föra samhället framåt. Därför är fri information och öppen debatt avgörande för vår utveckling. Ändå vill politiken ha allt större inflytande över informationsflödet.

En gång i tiden ägde den som var stark makten. Sedan ärvdes den. Även religion blev ett maktinstrument.

Med en allt friare ekonomi spreds makten. Fler människor, även utan börd eller särskild ställning, fick makt över sina liv och möjlighet att påverka samhället.

Med tiden blev information en allt viktigare maktfaktor och med internet blommade informationssamhället ut.

I dag ger AI så gott som alla tillgång till enorma informationsmängder och avancerad databehandling genom ett gränssnitt anpassat till mänsklig kommunikation.

Information är makt. Därför bör den vara fri i ett öppet demokratiskt samhälle.

Det är när tankar och idéer möts och prövas mot varandra som samhället utvecklas.

Informationsfrihet handlar inte bara om möjligheten att säga vad man tycker, utan också om samhällets förmåga att upptäcka sådant som ingen ännu känner till.

Det är när mängder av alternativ möts som tillfälligheter och sammanträffanden kan uppstå som för oss framåt.

Ingen vet på förhand vilka idéer som kommer att visa sig vara värdefulla, vilka uppfattningar som behöver omprövas eller var nästa stora genombrott kommer att ske.

Därför handlar fri information och en öppen debatt inte bara om demokratiska rättigheter. Det är förutsättningar för att samhället skall kunna utvecklas – på sätt som ingen ännu har föreställt sig.

Ett fritt samhälle utvecklas spontant, närmast organiskt, utan något på förhand bestämt slutmål.

Men inom politiken finns en ständig vilja att styra utvecklingen mot på förhand bestämda mål.

I sin yttersta form handlar det om utopier där man föreställer sig ett fulländat samhälle, där opposition och avvikande idéer blir störande inslag. Där stagnation råder.

Sådana samhällsprojekt har historiskt ofta krävt tvång och våld mot dem som inte håller med.

På ett praktiskt plan är fria informationsflöden ett irritationsmoment för våra makthavare och beslutsfattare. Folk ifrågasätter, lägger sig i, faktakollar, utkräver ansvar och torgför åsikter som ligger utanför vad som anses lämpligt.

Ett fritt internet är en ständig utmaning för den som vill kontrollera samhällsdebatten.

Det är mot denna bakgrund man bör granska EU:s växande ambitioner att reglera informationsflöden och påverka informationsmiljön på nätet.

Med Digital Services Act, European Democracy Shield, särskilt privilegierade trusted flaggers och skattefinansierade faktagranskare (med skiftande kvalitet och preferenser) skapar EU en struktur där politiska institutioner får ett växande inflytande över informationsmiljön.

Risken är att gränsen mellan att bekämpa olagligt innehåll och desinformation – och att gynna vissa samhällsnarrativ framför andra – gradvis suddas ut.

Skyldigheten att hantera odefinierade systemrisker kan skapa incitament till övermoderering, även av lagliga yttranden.

Det behöver inte handla om onda avsikter. Det kan lika gärna vara fråga om missriktad välvilja, överdriven ambition eller inkompetens. Eller att någon har en dålig dag på jobbet.

På så sätt skapar man en informationsmiljö som i bästa fall »bara« lägger locket på samhällsdebatten – och som i sämsta fall kan utnyttjas för att skapa en totalitär propagandastat.

Resultatet riskerar, oavsett avsikterna, att bli ett tystare och stagnerande samhälle.

CC0

Macron vill »återställa sanningen« online

av

President Macron vill att EU:s Digital Services Act skall användas oftare, snabbare och med mer kraft för att kontrollera innehåll och opinionsbildning på nätet.

Frankrikes president Emmanuel Macron har hållit ett anförande med efterföljande frågestund på Universidad Complutense de Madrid om demokrati, sociala medier och digitalisering.

Han tycks mena att yttrandefrihet förutsätter gränser, eftersom den enes frihet begränsas av den andres. För att illustrera resonemanget jämförde Macron förolämpningar med att slå någon eller vandalisera gemensam egendom. Vilket är att blanda samman yttranden med handlingar.

Detta är det förhållningssätt som länder som Tyskland och Storbritannien har till det fria ordet online: Att ord kan vara rättighetskränkningar som motsvarar något slags våld.

Andra länder har en tydligare skillnad mellan ord/åsikter och handlingar.

(Detta är även relevant mot bakgrund av diskussionen om att göra hatiska yttranden och hot till så kallade EU-brott. Det ger EU möjlighet att fastställa gemensamma minimiregler för brottsdefinitioner och påföljder.)

Sedan utvecklade Macron ett resonemang om att det är den som postar något olämpligt som är ansvarig för sitt yttrande – samtidigt som han pressade på för att hålla sociala medier ansvariga under Digital Services Act (DSA).

Den franske presidenten menar att DSA måste användas »mycket mer, mycket snabbare, mycket kraftfullare«. Vilket han framfört till EU-kommissionen.

Han jämför med traditionella medier, där en journalist som publicerar felaktiga eller rättsstridiga uppgifter kan tvingas till genmäle eller rättelse och i vissa fall dömas. Han använder själv det vardagliga uttrycket n’importe quoi – ungefär »strunt« eller »nonsens« – när han beskriver sådant innehåll.

»Så länge vi inte utkräver ansvar av de människor som sprider innehåll på sociala medier kommer vi inte att kunna reglera det.«

Men exakt vilka yttranden han menar att sociala medier och deras användare skall hållas ansvariga för lämnas oklart.

Förenklat finns här två olika mekanismer:
1) Att den som publicerar ett olagligt yttrande i efterhand kan ställas till rättsligt ansvar.
2) Att plattformarna åläggs att förebygga och begränsa spridningen av vissa typer av innehåll och systemrisker (vilket i någon mening är förhandscensur).
Macron vill uppenbarligen använda båda.

Faktagranskare/trusted third parties skall i Macrons värld ges en särskild roll för att »återställa sanningen« eller »återställa fakta« (»restaurer la vérité«). Detta så att »människor kan ställa dessa fakta mot de teorier de utsätts för«.

Ett annat exempel på dubbla eller motstridiga budskap är att Macron vill att de som postar på sociala medier skall vara verkliga människor, vilket kräver någon form av ID-kontroll.

Samtidigt säger han att det är viktigt att människor får vara anonyma online. Det låter snarare som verifierad pseudonymitet: Du får vara anonym inför allmänheten, men någon aktör skall kunna knyta kontot till en verklig människa. Vilket ger ett betydligt svagare anonymitetsskydd för exempelvis en visselblåsare.

Macrons tal väckte nya frågor, innehöll en del självmotsägelser och är extra intressant då Frankrike och Spanien just nu driver på för hårdare reglering av sociala medier i EU.

• RtN: Macron Attacks Free Speech and Urges the EU to Censor Online Posts Faster »

• Élysée-palatset: Démocratie jeunesse et réseaux sociaux, relever les défis du numérique : échanges du Président de la République avec les étudiants de l’Université Complutense. »

CC0

Krav på EU-licens för sociala medier?

av

För att få driva en social medieplattform i EU kommer du att behöva använda särskild i förväg certifierad teknik för åldersverifiering.

Lagförslaget EU Kids Act – som presenterades av EU-kommissionen förra veckan – kräver att sociala medier och videoplattformar använder verktyg för åldersverifiering som är certifierade. Det innebär ett slags indirekt krav på licensiering.

Det är alltså inte fråga om ett formellt licenskrav för att driva sociala medier, men väl om ett krav på att använda EU-godkänd teknik. Resultatet kan dock i praktiken bli detsamma.

Kravet gäller alla sociala nätverk och videodelningstjänster om tjänsten »utgör en risk«. Tröskeln är låg: Det räcker till exempel med profilbaserade rekommendationssystem, möjlighet till kontakt med okända, livesändningar, oändligt flöde eller push-notiser.

Närmare bestämt säger EU Kids Act att sociala medier och andra berörda plattformar måste använda teknik för åldersverifiering som:

  • Använder ett EU-godkänt åldersintyg utfärdat av tredje part.
  • Är certifierad enligt EU Age Verification Scheme.
  • Finns upptagen i EU:s särskilda förteckningar över godkända lösningar och utfärdare.

EU:s app för åldersverifiering (»mini wallet«) och den kommande digitala EU-plånboken är exempel på den typ av lösningar som kan användas inom systemet.

Även andra aktörer skall kunna erbjuda åldersverifiering, förutsatt att deras verktyg uppfyller EU:s krav. Hur många alternativa lösningar som i praktiken kommer att finnas tillgängliga återstår att se.

Här finns frågor om vem som skall kontrollera tillträdet till denna infrastruktur, vilka tekniska alternativ som kommer att tillåtas och vad som händer med tjänster som inte vill eller kan använda de godkända lösningarna.

VLOPs (Very Large Online Platforms) måste lämna in en detaljerad plan till EU-kommissionen och genomgå oberoende, externa revisioner som de själva betalar för. Kommissionens FAQ säger att planen skall lämnas in innan plattformen kommer i kontakt med barn.

Förslaget kräver även att plattformarna inom sex månader efter att förordningen börjar tillämpas kontrollerar befintliga konton och vidtar åtgärder mot konton som tillhör användare som inte har åldern inne.

För de plattformar som omfattas av kommissionens särskilda tillsyn tillkommer även en årlig tillsynsavgift på högst 0,03 procent av företagets globala årliga nettoinkomst. Böter för företag som inte följer lagen kan uppgå till 6 procent av den globala omsättningen.

Individuell åldersverifiering behöver dock inte genomföras om plattformen redan med hög grad av säkerhet kan fastställa att användaren uppfyller ålderskravet.

Det är kombinationen av den låsta listan över godkänd teknik och kravet på förhandsgodkända planer som gör att EU Kids Act av många branschbedömare beskrivs som ett dolt licensieringssystem för att få driva sociala medier i Europa.

En liten social medieplattform kan behöva använda samma EU-godkända infrastruktur för åldersverifiering som Facebook och Instagram. Det finns inget generellt undantag från kravet enbart för att en plattform är liten. Tillsyn sker genom nationella myndigheter, via den struktur som finns i EU:s Digital Services Act.

I Sverige kan man tänka sig att bland andra Flashback, Familjeliv, Hamsterpaj och lokala Mastodon-servrar kan komma att omfattas. Hur förordningen skall tillämpas på små, decentraliserade och ideellt drivna tjänster är en fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet:

  • Måste även en privatperson som driver en liten social medieserver / ett litet forum införa godkänd åldersverifiering?
  • Hur skall kraven tillämpas på decentraliserade nätverk där användare kan flytta mellan olika servrar?
  • Vad händer med en plattform som inte har ekonomiska eller tekniska möjligheter att införa åldersverifiering?

Medlemsstaterna skall visserligen se till att det finns minst en kostnadsfri, certifierad lösning för åldersverifiering. Men det är användarnas tillgång till lösningen som skall vara kostnadsfri. Det innebär inte nödvändigtvis att integrationen blir kostnadsfri eller okomplicerad för den som driver en liten nätplattform.

För de stora plattformarna blir kravet på EU-godkänd åldersverifiering »bara« ytterligare en teknisk anpassning. För små, oberoende sociala medier kan det bli en betydligt större utmaning.

Frågan är om EU Kids Act riskerar att göra det svårare att driva små, oberoende alternativ till de stora sociala medieplattformarna.

Läs även:
• EU Kids Act: Full tillgång till sociala medier först vid 18 års ålder »

Relaterat:
• EU-kommissionen: EU Kids Act to restrict social media platforms’ access to children in the EU »
• Kommissionens faktablad om EU Kids Act (PDF) »
• EU-kommissionen: Remarks by Executive Vice-President Virkkunen on the EU KIDS Act »
• Netzpolitik: EU Kids Act – EU-Kommission will Netz mit Alterskontrollen zupflastern »

Tidigare bloggposter:
• EU Kids Act: Full tillgång till sociala medier först vid 18 års ålder »
• Från AI till åldersgränser – von der Leyens plan för EU »
• Frankrike trycker på om åldersgräns för sociala medier i EU »
• Centern kräver åldersgränser online och digital rättvisa »
• Början till slutet för åldersgränser online »
• USA: Ålderskontroll för operativsystem »
• Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla »
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

EU:s demokratisköld – skydd mot ryssen eller folket?

av

Blir EU:s nya demokratisköld ett skydd mot yttre krafter som vill skada oss – eller ett verktyg för att kontrollera och styra informationslandskapet?

På tisdag förmiddag nästa vecka (15/9) skall Europaparlamentet debattera slutrapporten från specialutskottet för en europeisk demokratisköld (2025/2069(INI)). Någon tid för votering framgår dock inte av parlamentets dagordning i skrivande stund.

Den europeiska demokratiskölden har den ädla ambitionen att skydda oss mot otillbörliga påverkansförsök från yttre aktörer som vill oss illa – men också mot desinformation och manipulation av informationsmiljön i vidare mening. Och det är den senare delen som väcker frågor.

Den europeiska demokratiskölden är ett märkligt djur. Detta är huvudsakligen ett handlingsprogram, inte ett enskilt lagförslag. Kommissionens egen tracker klassar den uttryckligen som ett »non-legislative initiative« som redan är antaget. En del kan genomföras administrativt, medan sådant som kräver ny lagstiftning senare får gå den vanliga lagstiftningsvägen.

Europaparlamentets rapport är egentligen bara en åsiktsyttring. Men den avslöjar hur man tänker och den kan ge kommissionen dumma idéer. I delar går rapporten längre än vad kommissionen föreslagit. Den är framtagen av ett tillfälligt specialutskott, med den svenske moderaten Tomas Tobé som rapportör.

Så vad är det då som föreslås i parlamentets rapport?

TLDR: EU:s demokratisköld börjar som ett försvar mot främmande makts hemliga påverkansoperationer. Men Europaparlamentets rapport går längre. Den vill bland annat använda EU:s Digital Services Act för att motverka även inhemsk »desinformation«, begränsa vissa rekommendationsalgoritmer, ge större synlighet åt »verifierade källor« och demonetarisera innehåll som klassificeras som desinformation.

Några nedslag:

• Man vill ge det nyinrättade European Centre for Democratic Resilience en bindande rättslig grund, egen budget och en styrningsmodell där medlemsstaterna är representerade.

• European Centre for Democratic Resilience skall integreras i eller knytas samman med bland annat databaser över utländsk påverkan (FIMI), EU:s Rapid Alert System, EUvsDisinfo, European Digital Media Observatory och andra EU-organ. Det innebär i praktiken att olika system för att upptäcka informationspåverkan och för plattformstillsyn knyts närmare varandra.

• Demokratiskölden omfattar också ett europeiskt nätverk av faktagranskare och stöd till European Digital Media Observatory (EDMO). Problem kan uppkomma om EU-finansierade eller EU-erkända bedömningar används för att påverka synlighet, rekommendationer eller modereringsbeslut på privata plattformar.

• Rapporten vill skydda undersökande journalister och fria, oberoende medier samt ge ambitiös finansiering genom EU-programmet AgoraEU. Här uppstår frågor om politisk styrning genom finansiering och principen om armlängds avstånd mellan politik och media.

• Rapporten kopplar demokratisk motståndskraft till ett starkare civilsamhälle och vill även där använda AgoraEU-finansiering. Den öppna frågan är: Vilka organisationer betraktas som demokratistärkande, vem väljer dem och efter vilka kriterier?

• Man vill se skärpta regler och ökad transparens vad gäller politisk annonsering och politisk finansiering.

• Rapporten vill att Digital Services Acts (DSA) riskhantering skall kunna användas för att begränsa engagemangsbaserade rekommendationsalgoritmer och efterlyser samtidigt »due prominence« för oberoende pluralistiska medier och »verified sources«. Man nöjer sig alltså inte med att kräva transparens kring algoritmer, utan öppnar för att påverka hur lagligt innehåll rangordnas och vilka källor som skall ges större synlighet. (Den frågan kommer upp i samband med översynen av Direktivet om audiovisuella medietjänster, AVMSD.)

• Rapporten talar uttryckligen om att »demonetise disinformation«. Ekonomiska incitament kring det som klassificeras som desinformation skall begränsas.

• EU:s »Code of Practice on Disinformation« har integrerats i DSA-systemet och beskrivs som ett relevant riktmärke vid bedömningen av om plattformarna uppfyller DSA. Det som började som en frivillig uppförandekod har därmed blivit betydligt mindre frivillig när den används som måttstock inom ett regelverk där kommissionen kan utdöma mycket stora böter.

• Kommissionens planerade »DSA incidents and crisis protocol« välkomnas. Plattformar skall reagera snabbt med »preventive and corrective measures« vid manipulation eller valpåverkan, och myndigheter skall snabbt ingripa vid bristande efterlevnad. Att reagera på och bemöta otillbörlig påverkan är naturligtvis bra. Men förebyggande ingripanden i informationsflöden kring politiskt känsliga händelser känns som en betydligt knepigare fråga. Vad? Hur?

• Rapporten vill motverka koordinerade falska konton och låta plattformarna kontrollera att en människa finns bakom ett konto. Men den säger samtidigt att anonymitet online skall bevaras för bland annat journalister, aktivister, visselblåsare, dissidenter och politiska motståndare. Även satiriska konton skall få finnas kvar.

• Kommissionen och tillsynsmyndigheterna skall systematiskt undersöka och offentligt exponera dolda desinformationskampanjer som utnyttjar generativ AI. EU:s AI Office skall dessutom bidra med metoder och säkerhetsarbete kring stora språkmodeller.

• Man pekar särskilt ut meddelande-appen Telegram. Rapporten vill undersöka dess roll i bland annat kriminalitet, valpåverkan, spridning av desinformation, extremism och terroristinnehåll samt vill att alla tillämpliga EU-regler om bland annat innehållsmoderering tillämpas.

Och mycket annat. Ömsom vin, ömsom vatten.

Om jag skall plocka ut en sak är det att vi ser konturerna av en EU-politik där frågan inte längre är vilket innehåll som skall tas bort, utan också vilket innehåll och vilka källor som skall ges större synlighet. Det vill säga att vissa – av staten definierade medier eller typer av medieinnehåll – lyfts fram framför annat innehåll.

Redan begreppet »informationsmiljöns integritet« väcker en principiell fråga: Är statens uppgift att skydda människor mot främmande makts manipulation – eller att skydda själva informationsmiljön från information som myndigheterna anser vara felaktig eller obekväm?

Vi har tidigare beskrivit EU:s Demokratisköld som ett försök att bemöta desinformation med byråkrati. Vilket känns som en tveksam idé, då det på riktigt är viktigt att identifiera och bemöta utomstående krafters försök att skada oss, destabilisera vårt samhälle och sprida felaktig information om viktiga saker.

Kommer alla dessa olika, samverkande nya administrativa enheter att kunna sköta uppdraget på ett effektivt sätt – med respekt för grundläggande fri- och rättigheter? Eller kommer det att bli samma ineffektiva byråkrati som vanligt?

Kommer man att kunna motstå frestelsen att kontrollera och styra informationslandskapet för egna syften?

Europaparlamentets rapport om EU:s demokratisköld väcker fler frågor än den besvarar.

• Europaparlamentet: Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield (2025/2069(INI)) »

• Europaparlamentet: Special committee adopts proposals to improve the European Democracy Shield »

Tidigare bloggposter:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium? (november 2025) »
• EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll? (juni 2026) »

CC0

GRANITE ACT – USA:s motdrag mot utländsk nätcensur

av

USA:s GRANITE Act är tänkt att skydda amerikanska medborgare och företag mot utländsk censur. Det kan fungera för små onlineplattformar. Men de stora sociala medierna sitter ändå fast i EU:s regelverk.

I USA börjar nu behandlingen av lagförslaget om en »GRANITE Act«.

Tanken är att hindra utländska myndigheter från att använda amerikanska domstolar för att tvinga fram censur mot amerikanska medborgare och företag.

Enligt förslaget förbjuds amerikanska domstolar att erkänna eller verkställa utländska domar, böter, order eller krav vilka grundar sig på utländska censurlagar som krockar med det amerikanska grundlagsskyddet för yttrandefrihet (First Amendment).

Lagen omfattar inte bara domstolsbeslut utan även administrativa böter och krav som skickas direkt från utländska tillsynsmyndigheter (exempelvis brittiska Ofcom eller EU).

Amerikanska personer eller plattformar som drabbas av utländska censurkrav får rätt att stämma den utländska myndigheten i en federal amerikansk domstol, för att få fastslaget att kravet inte får verkställas i USA.

Lagen ger dock inte rätt till skadestånd eller beslag av utländska tillgångar.

Detta är alltså framför allt en amerikansk verkställighetsspärr, inte ett förbud mot utländsk reglering. Den försvarar amerikanskt territorium och amerikanska domstolar mot att användas som indrivnings- eller verkställighetsorgan.

Den löser däremot inte problemet med den så kallade Brysseleffekten, där amerikanska plattformar ändrar sina globala regler för att slippa sanktioner eller behålla tillgången till den europeiska marknaden.

GRANITE Act har lagts fram som ett direkt svar på att utländska internetregleringar, framför allt Storbritanniens Online Safety Act, har börjat tillämpas globalt.

Den brittiska mediemyndigheten Ofcom har utfärdat hundratals kravbrev till amerikanska teknikbolag och bötfällt amerikanska sajter som 4chan, vilket i USA ses som ett direkt hot mot deras konstitutionella rättigheter.

Även EU:s Digital Services Act, dess extraterritoriella räckvidd och möjligheten till böter på upp till sex procent av den globala årsomsättningen hör till den politiska bakgrunden. Det innebär dock inte att varje DSA-beslut automatiskt kan betraktas som ett censurbeslut enligt GRANITE Act.

Här kan man notera att de flesta större sociala medier har europeiska dotterbolag, ofta på Irland. Och de lär knappast skyddas av den nya amerikanska lagen.

Om ett beslut under DSA riktas mot ett europeiskt koncernbolag, en europeisk etablering eller tillgångar som tillhör den ansvariga juridiska personen, kan det fortfarande verkställas inom EU. GRANITE Act skyddar alltså inte koncernens europeiska verksamhet eller tillgångar mot europeiska sanktioner.

Då GRANITE Act inte tillåter beslag av utländska tillgångar som motåtgärd, lämnas dotterbolag i till exempel EU alltså fortfarande öppna för europeiska sanktioner.

Vilket innebär att sociala medier och andra plattformar inte skyddas så väl av den nya lagen som man först kan få intryck av.

Eftersom lagen bara skyddar verksamheten i USA, tvingas de stora teknikbolagen i praktiken att välja mellan tre spår om EU:s krav blir alltför hårda:

Geografisk blockering: Att helt stänga av vissa funktioner eller blockera specifikt innehåll för användare i Europa, medan det förblir fritt tillgängligt i USA.

Separata system: Att helt skilja på den amerikanska och den europeiska versionen av plattformen, så att europeiska censurregler inte smittar av sig på vad amerikaner får se.

Lämna marknaden: För mindre plattformar (som 4chan, Kiwi Farms, Rumble och Gab) är det ofta för dyrt att anpassa sig eller driva rättsprocesser i Europa. De kan då välja att dra sig ur den europeiska marknaden och lita på det amerikanska skyddet mot verkställighet. (Om de fortsätter att rikta sina tjänster till EU omfattas de dock fortfarande formellt sett av DSA.)

För de stora teknikjättarna (som Meta, Google, Microsoft och Apple) är det extremt svårt att undvika EU:s regelverk.

DSA innehåller visserligen inget enkelt förfarande för att permanent förbjuda en utländsk plattform. Däremot kan en nationell domstol under vissa förutsättningar besluta om tillfälliga, förlängningsbara begränsningar av åtkomsten till tjänsten.

Och om en plattform klipper alla band med EU och vägrar inställa sig i rättsprocesser, blir de tillfälliga blockeringarna och de ekonomiska sanktionerna ett permanent tillstånd som i praktiken stänger dem ute från marknaden.

Vidare tjänar de stora bolagen miljarder på europeiska annonsörer och prenumeranter.

Om de fysiskt drar sig ur EU kan europeiska företag förbjudas att köpa annonser på plattformarna. Europeiska banker och kreditkortsföretag kan tvingas stoppa betalningar. Och Apple App Store och Google Play Store i Europa skulle tvingas ta bort respektive plattforms appar.

Enligt artikel 13 i Digital Services Act måste en plattform som saknar etablering i EU men erbjuder tjänster inom unionen utse en rättslig representant här. Om man vägrar bryter man mot förordningen. Det ger medlemsstaterna (och för de största plattformarna även kommissionen) möjlighet att ingripa och utfärda sanktioner.

Så att »fly« till USA kan kanske fungera för mindre plattformar som drivs av ideologi och som inte är beroende av den europeiska annonsmarknaden.

Men för de börsnoterade jättarna är den europeiska marknaden helt enkelt för lönsam för att de skall stänga dörren och flytta ut.

VPN kan hjälpa användarna att kringgå geografiska spärrar, men löser inte plattformarnas juridiska eller kommersiella problem.

Jokern i leken är hur allt detta passar in i de aktuella transatlantiska relationerna och i vilken mån USA ser DSA (med mera) som handelshinder. Det är ju väl känt att den amerikanska administrationen har åsikter om yttrandefriheten i Europa.

• Federal GRANITE Act Aims to Shield Americans From Foreign Censorship »

CC0

Med DSA tar EU kontroll över ChatGPT

av

Open AI:s ChatGPT tvingas in under EU:s Digital Services Act. Kommer vi i Europa att få en urvattnad AI-light på grund av politisk styrning och mer byråkrati?

EU-kommissionen meddelar:

»Today, the Commission has designated ChatGPT as a Very Large Online Search Engine (VLOSE), as well as Reddit and Roblox as Very Large Online Platforms (VLOPs), under the Digital Services Act (DSA). These services declared that they reach at least 45 million average monthly users in the EU and thus meet the threshold for designation.

Following the notification of the designations, these services have four months, i.e. by January 2027, to comply with the additional DSA obligations for VLOPs and VLOSEs, such as assessing and mitigating the systemic risks stemming from their service and algorithmic systems related to the dissemination of illegal content, the negative effects on minors, users’ physical and mental well-being, fundamental rights, electoral processes and public security.«

DSA vs. Reddit kan bli annorlunda och intressant. Men låt mig här fokusera på DSA vs. ChatGPT.

EU-kommissionen tänker alltså reglera ChatGPT med en lag som skrevs innan modellen ens existerade. Dessutom omfattas OpenAI redan av AI Act, som har ett delvis annat regelverk och en annan tillsynsstruktur.

Låt oss börja med att fråga oss hur detta är tänkt att gå till.

DSA föreskriver inte exakt hur ChatGPT skall förändras. Men dess breda och vaga krav på att begränsa systemrisker ger kommissionen och OpenAI starka incitament att välja försiktiga, restriktiva och byråkratiskt försvarbara lösningar.

För att motverka systemrisker, desinformation och olagligt innehåll kommer modellen att behöva tränas grundligt med mänsklig feedback. Så att den vägrar svara på skadliga instruktioner. I sammanhanget måste någon avgöra vad som skall anses vara sant respektive falskt, vilket inte alltid är helt uppenbart. Men det sker väl redan i någon mening.

Ett automatiserat system behöver skanna användarens fråga innan den når AI:n och skanna AI:ns svar innan det visas för användaren. Detta för att blockera till exempel skadligt eller olagligt innehåll och hatretorik.

När ChatGPT söker på webben kommer algoritmerna att behöva prioritera att hämta information från betrodda nyhetsmedier och officiella källor – för att förhindra spridning av rykten, speciellt i samband med val.

Risken är alltså att AI-modellen i högre grad kommer att prioritera regulatorisk riskminimering framför maximal nytta för användaren.

Detta kan även skapa tryck på OpenAI att införa ålderskontroller och särskilda begränsningar för minderåriga. I värsta fall kan sådana kontroller utvecklas till ett allmänt ID-krav för att få tillgång till vissa svar.

Compliance kommer att kräva ett helt nytt lager av byråkrati. Oberoende (men av EU godkända) externa revisorer kommer minst en gång om året att behöva granska OpenAI:s efterlevnad, riskbedömningar och riskbegränsande åtgärder. De skall ges tillgång till relevanta data och lokaler. Kommissionen kan dessutom kräva förklaringar av algoritmsystemens konstruktion, logik, funktion och testning.

Det är ännu oklart hur DSA:s traditionella system för anmälningar, motiveringar och överklaganden skall kunna överföras till en tjänst som genererar nya svar i realtid.

Det finns skäl att tro att detta blir tungrott.

Traditionella plattformar modererar genom att ta bort specifika inlägg eller blockera användare. En LLM genererar unikt innehåll i realtid baserat på sannolikheter.

Kritiker menar att det är tekniskt omöjligt för OpenAI att garantera att modellen aldrig genererar »skadligt innehåll«, eftersom ett unikt genererat svar inte kan modereras på samma sätt som ett redan publicerat foruminlägg.

DSA kan även tvinga OpenAI att lämna ut interna data till myndigheter och forskare. Vilka ChatGPT-data detta kan omfatta är ännu oklart. Eftersom tjänstens rådata kan bestå av privata konversationer väcker reglerna särskilt känsliga frågor om personuppgifter, anonymisering och företagshemligheter.

Man kan i sammanhanget notera att ChatGPT på grund av sin popularitet drabbas av fler regler och mer byråkrati än mindre konkurrenter som inte når DSA:s tröskelvärde.

Nu är frågan om ChatGPT kommer att räta in sig i EU-ledet. I så fall är nästa fråga om man kommer att göra de aktuella förändringarna globalt eller om vi i EU kommer att få något slags urvattnad, modererad och begränsad light-variant.

Ju mer styrning vi får, desto färre tankar, idéer och metoder kan prövas mot varandra. Vilket rimligen påverkar utvecklingen negativt.

Men politikernas kontrollbehov tycks vara oändligt.

»Det är viktigt att politiken tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson sa om internet.

• EU-kommissionen: Commission designates ChatGPT, Reddit, Roblox under Digital Services Act »

Slut på rättslösheten för YouTubes kreatörer?

av

Amerikanska FTC undersöker om YouTube följer sina egna användarvillkor när företaget begränsar innehåll eller stänger av kanaler. Samtidigt kräver EU att användarna skall kunna överklaga sådana beslut.

Man ser ibland hur människor som driver YouTube-kanaler kan få dem stängda utan någon rimlig motivering. (Ibland på grund av organiserade och felaktiga massanmälningar.)

Frågan granskas nu av det amerikanska tillsynsorganet FTC. Myndigheten inledde förra året en bred granskning av hur plattformar har stängt av, demonetiserat, nedprioriterat eller på andra sätt begränsat användare. Som politisk bakgrund finns bland annat modereringen under pandemin och efter det amerikanska presidentvalet 2020.

Nu uppges FTC utreda om YouTube har brutit mot konsumentskyddslagstiftningen genom att stänga av konton eller nedprioritera innehåll i strid med sina egna regler.

Vilket är ett problem som drabbar många vanliga Youtube-kreatörer. Reglerna är otydliga och de tillämpas inte konsekvent. Människor lämnas rättslösa.

Den rättsliga princip som FTC tycks utgå från är att YouTube måste följa de användarvillkor som företaget presenterar för sina användare. Man betraktar det alltså främst som en fråga om konsumentskydd, snarare än yttrandefrihet.

Myndigheten granskar därför om YouTubes användarvillkor har fått kreatörer att tro att visst innehåll är tillåtet, för att de sedan plötsligt får sina videor raderade eller sina kanaler nedstängda.

FTC-ordföranden Andrew Ferguson har sammanfattat principen ungefär så här: Ett företag får i stor utsträckning bestämma sina egna regler, men måste sedan följa de regler som det har presenterat för konsumenterna.

Om FTC väljer att gå vidare måste myndigheten visa att YouTube har vilselett eller behandlat användarna på ett oskäligt sätt. YouTube kan då behöva förklara och dokumentera hur reglerna har formulerats och tillämpats och hur överklagandena faktiskt har hanterats.

Här i Europa har vi EU:s Digital Services Act (DSA), som bland annat kräver att YouTube (m.fl.) lämnar en klar och konkret motivering till varför innehåll begränsas eller ett konto stängs av. Användaren skall även erbjudas en kostnadsfri intern överklagan som behandlas omsorgsfullt och inte enbart avgörs med automatiserade medel.

Det finns även möjlighet till extern tvistlösning. I en tidig redovisning från Appeals Centre Europe fick användarna rätt i mer än tre fjärdedelar av de avgjorda ärendena mot Facebook, TikTok och YouTube. (I vissa fall berodde det på att plattformen inte hade lämnat över det aktuella materialet för prövning.) Tvistlösningsorganens beslut är dock inte bindande.

Vittnesmål om vaga standardsvar och närmast automatiska avslag tyder på att YouTube åtminstone delvis ignorerar DSA:s krav. Vilket förmodligen beror på den mycket stora mängden ärenden.

Än så länge har EU-kommissionen inte offentliggjort något konkret ingripande mot just YouTubes hantering av kanalstängningar och överklaganden. Vid systematiska överträdelser kan kommissionen dock besluta om böter på upp till sex procent av företagets globala årsomsättning.

Det intressanta är att FTC:s utredning och EU:s DSA utgår från samma grundläggande princip: Plattformarna måste ha tydliga regler, följa dem och erbjuda en verklig möjlighet till rättelse.

CC0

Centern kräver åldersgränser online och »digital rättvisa«

av

Centerpartiet stämmer in i kören som vill ha åldersgränser för sociala medier. Och de hoppas mycket på ett nytt EU-förslag som skall skapa »digital rättvisa«.

I Dagens Industri kräver Centerpartiet en åldersgräns för sociala medier. De skriver:

»Problemet med sociala medier diskuteras ofta, men det vanligaste politiska förslaget är en åldersgräns. Centerpartiet är positiva till en sådan, men den måste bygga på säkra tekniska lösningar – inte osäkra EU-appar eller BankID. Samtidigt räcker inte åldersgränser. Man löser inte samhällsproblem som spänner över alla åldrar genom att bara begränsa ungas tillgång.«

Möjligen är detta lite dåligt timat, då det tycks som att motreaktionen mot åldersgränser har börjat – nu när idéer och beslut om sådana skall omsättas i verkligheten. Man kan notera att inte heller Centerpartiet svarar på den avgörande frågan: Hur?

Centerpartisterna skriver också:

»Den svenska politiken måste kräva att EU:s DSA [Digital Services Act] används till fullo, med krav på reell insyn i plattformarnas funktion. Än viktigare är att Sverige aktivt verkar för att den kommande Digital Fairness Act innehåller starka verktyg för krav på insyn kring vilka mål och optimeringar som styr algoritmerna.«

Digital Fairness Act? Detta är än så länge inte något färdigt förslag. Man räknar med att EU-kommissionen kommer att lägga fram ett sådant under fjärde kvartalet i år.

Men här är vad vi vet. Idén med DFA är att skärpa konsumentskyddet mot manipulativa och oskäliga metoder i digitala tjänster, däribland sociala medier. Till exempel:

  • Manipulativ design (Dark Patterns): När appar och webbplatser designas för att lura dig. Det kan handla om dolda knappar, att det görs extremt svårt att avsluta ett abonnemang, eller att du luras att köpa något av misstag.
  • Beroendeframkallande funktioner: Funktioner som är skapade bara för att hålla dig fastklistrad vid skärmen, till exempel automatiska videospelare (autoplay) och oändligt skrollande (infinite scroll).
  • Dold eller vilseledande influerar-marknadsföring: När influencers gör reklam för produkter på sociala medier utan att det syns tydligt att det är betalt samarbete.
  • Aggressiv personlig anpassning: När företag använder uppgifter om användaren för att påverka dennes val eller utnyttja kända eller förmodade sårbarheter.

Vilket – å ena sidan – kan kännas rimligt, eftersom man inte skall lura folk. Och eftersom sociala medier inte alltid respekterar sina användare.

Å andra sidan måste man fundera igenom vad detta kan få för konsekvenser.

Till att börja med medför detta en omfattande detaljstyrning av hur sociala medier sköter sin verksamhet – baserad på hur de fungerar just nu, i dag. Så en reglering kan snabbt bli inaktuell eller överspelad.

Man kan notera att EU:s Digital Services Act (DSA) redan innehåller regler om bland annat dark patterns och rekommendationssystem. (Till exempel kräver artikel 27 att plattformar redovisar rekommendationssystemens viktigaste parametrar och vilka möjligheter användaren har att påverka dem.)

Fler och mer detaljerade regler riskerar att göra det ännu svårare för nya aktörer att slå sig in på marknaden. Detta samtidigt som man klagar på bristande konkurrens.

Att stoppa »beroendeframkallande design« kan bland annat komma att innebära regler för hur rekommendationssystem används för att hålla kvar användaren.

Här finns en gränsdragningsfråga. Ingen har väl något emot att algoritmer rekommenderar och förstärker vissa videor eller inlägg för att visa dig sådant du faktiskt är intresserad av?

Därmed uppstår frågan om varför algoritmen rekommenderar ett visst innehåll och hur stor kontroll användaren själv har över processen.

Det är därför ännu oklart hur DFA kommer att påverka ditt flöde och spridningen av ditt innehåll.

Kommer detta att fungera på ett rimligt sätt eller blir DFA ytterligare ett exempel på goda intentioner som slutar i oväntade och oönskade konsekvenser?

Om man tittar på alternativa »etiska« sociala plattformar som Bluesky och W kan man notera att de hittills haft svårt att nå samma breda och stabila användarbas som de etablerade jättarna.

Å andra sidan är meddelandeappen Signal – som drivs av en stiftelse – ett bra exempel. Den samlar in mycket lite användardata, har ingen reklam och inga algoritmiska flöden som är konstruerade för att maximera engagemanget. Ändå används den av miljontals människor världen över eftersom den gör sitt jobb på ett säkert sätt.

Slutligen bör man notera att idén bakom DFA strider mot andra länders syn på saken. I USA har Högsta domstolen slagit fast att plattformars urval, rangordning och presentation av innehåll kan vara en form av redaktionellt uttryck som skyddas av det första författningstillägget (yttrandefriheten).

Regler som styr sådana val kan därför aktualisera yttrandefrihetsfrågor. När EU går in och styr hur algoritmerna får lyfta fram eller tona ned innehåll, menar kritiker att man riskerar att indirekt påverka vilka röster som hörs mest på nätet.

Det centrala för DFA blir inte bara om kommissionen vill motverka manipulativa metoder, utan hur den definierar dem och hur långt den är beredd att gå. En framtida DFA kan tänkas förbättra konsumentskyddet och täppa till luckor i dagens regler. Men den kan också skapa överlappning med DSA, GDPR och befintlig konsumenträtt, öka efterlevnadskostnader och påverka plattformars utformning och din yttrandefrihet på sätt som ännu inte går att bedöma.

Nu får vi vänta och se vad kommissionen föreslår. Tanken är att förordningen skall börja gälla 2029 eller 2030.

• C i Dagens Industri: Öka trycket på öppenhet från sociala medier »

• EU: Digital Fairness Act (DFA) | Updates »

• Början till slutet för åldersgränser online »

CC0