Femte juli

Nätet till folket!

Big Government

Därför finns det inga europeiska nätjättar

av

EU:s fokus på att bekämpa de amerikanska nätjättarna riskerar att hindra europeiska startups från att växa och konkurrera på lika villkor.

EU:s Digital Services Act (DSA) och Digital Markets Act (DMA) riskerar att hålla tillbaka utvecklingen av sociala media och andra plattformar i Europa. Problemet är att man skapar regelverk som endast redan existerande Big Data har resurser att leva upp till.

Kritiken kom redan med EU:s upphovsrättsdirektiv. Även om det inte uttryckligen kräver uppladdningsfilter ställer det sådana krav att just uppladdningsfilter ändå kommer att krävas. Detsamma gäller förordningen om terror-relaterat innehåll online.

Endast nätjättar som Facebook, Twitter och Google klarar av att bära de kostnader som krävs för att genomföra sådan filtrering.

Samma sak gäller de juridiska kostnader som ny EU-reglering medför. Den gör det svårt, närmast omöjligt för europeiska startups att konkurrera med de existerande amerikanska nätjättarna. Det blir helt enkelt för krångligt och för dyrt.

Nu sätter DSA och DMA i och för sig upp olika regler för dominanta marknadsaktörer respektive andra. Men redan de grundläggande reglerna är så omfattande att det är enklare och billigare för entreprenörer att etablera sig utanför EU.

Och vem kommer att vilja expandera sin verksamhet om det finns ett tröskelvärde, över vilket en omfattande och kostsam reglering börjar gälla?

Det känns som om EU är så totalt fixerat vid att reglera de stora amerikanska nätjättarna att man glömmer de europeiska startups som kan bli morgondagens Facebook eller Google.

Dessutom är EU:s regelverk fyllt av motsättningar. DSA och DMA kan komma att slå fast rätten till kryptering – medan ChatControl / meddelandekontroll handlar om obligatorisk av-kryptering av all e-post och alla elektroniska meddelanden, för att granska dess innehåll.

Hur skall nätentreprenörer alls kunna navigera i detta ständigt föränderliga juridiskt landskap fyllt med självmotsägelser?

Dock skall man hålla i minne att DSA, DMA och andra regleringar fokuserar på hur nätet fungerar idag, med dagens aktörer och dagens tekniska lösningar.

Samtidigt förändras och utvecklas tekniken. EU:s nätlagstiftning kommer snart att vara inaktuell och reglera gårdagens sociala media och plattformar. Till exempel står den sig slätt mot decentraliserade, distribuerade nätverk.

Teknik slår politik, som Jan Stenbeck en gång uttryckte saken.

Internet och dess tre fiender

av

Det började så bra. Internet var fria flöden av information, medborgarjournalistik, bloggbävningar, aktivism och synergieffekter som uppstod när människor som är geografiskt utspridda kopplades samman globalt. Porrindustrin gick i täten för att visa på nätets oerhörda kommersiella potential. Allt var fritt och kreativiteten flödade.

Först ut bland internets fiender var upphovsrättsindustrin. Den vägrade anpassa sig till en ny marknad. Musik skulle säljas på CD och film på DVD. Men verkligheten brydde sig inte. Om inte Big Entertainment vill tillhandahålla det folk vill ha online, då hamnar det där ändå.

En lång rad förslag lades fram på EU-nivå. Det började med att man ville att internetleverantörerna, ISP:arna skulle bli nätpoliser. Och att fildelare skulle stängas av från internet. De förslagen föll, men följdes av en rad nya.

Senast ut var upphovsrättsdirektivet med sina ansvarskrav som kommer att leda till uppladdningsfilter. Den matchen vann nöjesindustrin, efter att Europaparlamentet med hårfin marginal (och ett par ledamöter som röstade fel) biföll direktivet i sin nuvarande form.

Efter Big Entertainment kom Big Media. Inte nog med att internet lett till att vem som helst nu kan bli publicist. Med en mer decentraliserad samhällsdebatt kan media inte längre dominera agendan på samma sätt som tidigare. Vilket kan vara extra irriterande om man bedriver agenda-driven journalistik. Gammelmedia förlorade helt enkelt mycket av sin makt.

Big Medias andra problem är hur de skall lyckas ta betalt när allt ändå finns gratis på internet. Oviljan mot den nya verkligheten har varit lika stor inom pressen som nöjesindustrin. Därför har media länge ägnat sig åt krypskytte mot internet.

Även Big Media fick vad de hoppats på i upphovsrättsdirektivet – länkavgift, a.k.a. länkskatt. Tanken är att om man länkar till media, då skall media ha betalt. Vilket ju är helt bakvänt.

Detta kommer delvis att lösas med licensavtal mellan de sociala mediejättarna och de stora drakarna och insamlingssällskap. Vilket kommer att leda till att sociala media kan släppa fram SVT, DN och Aftonbladet utan risk, men inte lika självklart små medieaktörer som inte omfattas av avtalen med jättarna.

Internets tredje fiende är Big Government. Makthavare gillar helt enkelt inte när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vilket är precis vad internet gjort möjligt. Därför är det inte förvånande att politikerna med liv och lust ger sig i kast med att reglera internet.

Den som läser denna blogg kan se hur överheten lägger fram förslag efter förslag som kringskär internts frihet, inskränker yttrandefriheten och ökar övervakningen.

Även politiken fick något när upphovsrättsdirektivet klubbades, nämligen ovan nämnda uppladdningsfilter. När dessa väl finns på plats – då ligger makten över vad som skall släppas fram respektive censureras ytterst hos politikerna. Vars omdöme inte alltid är på topp. Och som ser nätet som ett hot mot sin egen makt.

Big Data, Big Government – och din persondata

av

Google och Facebook har länge kritiserats för sin omfattande insamling av användarnas persondata. Men i den rådande smitto-krisen har avpersonaliserad data ställts till bland andra myndigheternas och forskningens förfogande.

Jag tänker inte spekulera kring om detta är till nytta för att bekämpa smittspridningen eller ej. Däremot kan man göra en del vidare iakttagelser.

Till exempel är det värt att notera att den tidigare kritiken mot nätjättarnas datainsamling är som bortblåst, i vart fall för tillfället. Vilket lär hänga samman med att Big Government insett att den plötsligt har en del gemensamma intressen med Big Data.

Vilket är ett skäl för att vara ytterst vaksam. Finns det anledning att tro att staten och de sociala plattformarna nu etablerar något slags symbios, där staten värderar tillgång till data om folket högre än individens rätt till privatliv? Ser – och griper – nätjättarna nu tillfället att konsolidera sin datainsamling med myndigheternas tysta medgivande?

Vad händer om data från de sociala plattformarna samkörs med myndigheternas övriga register och eventuellt synkas med massövervakningens verktyg? Eller med de nya corona-appar som man överväger att införa?

Detta kan leda till en mycket omfattande kontroll- och övervakningsstat. Speciellt som verktyg för övervakning som en gång har införts – om än »tillfälligt« – kan visa sig vara mycket svåra att bli av med. Och att historien visat att i princip all övervakning som införs drabbas av ändamålsglidning, där den kommer att användas i nya syften.

Bortsett från vad som kan motiveras eller ej i den rådande situationen: Man bör rent allmänt ha någon form av vattentäta skott mellan statens övervakning och registrering å ena sidan – och de sociala plattformarnas insamling av persondata å den andra.

Nätjättarna samlar data om oss för att tjäna pengar. Staten gör det för att bestämma hur den vill att vi skall leva våra liv, med tvång om så krävs. Om dessa två intressen flyter samman blir resultatet en korporativistisk storebrorsstat – som minskar individens privata sfär, frihet och rätt till självbestämmande.

/ HAX