Femte juli

Nätet till folket!

Privatliv

Rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet, vilket bland annat slås fast i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna samt i EU:s stadga. Här publicerar vi nyheter om hur myndigheter, företag och andra aktörer vill skaffa sig tillgång till vår privata information.

Valår: Pressa politikerna om övervakningsstaten

av

Här är några frågor om vår ständigt växande övervakningsstat som alla politiska kandidater borde svara på – innan valet.

I höst är det riksdagsval. En viktig fråga som sannolikt inte kommer att diskuteras är den ständigt växande övervakningsstaten. Det är problematiskt.

En första fråga som borde ställas till alla politiker är:

Övervakningsstaten växer ständigt. Vid vilken punkt anser du att det blir ett problem för vår demokrati och vårt samhälle? Varför och hur?

Det brukar öppna för intressanta diskussioner. Ingen politiker lär mena att en total kontrollstat där alla övervakas överallt, hela tiden är problemfri.

Så hur långt tänker man gå? Hur mycket övervakning skall vi ha? När blir det problematiskt och farligt? Har vi kanske redan gått för långt? Har man tänkt igenom det här?

Ett annat bra test är att fråga hur enskilda politiker ställer sig till EU-domstolens ställningstagande om EU:s upphävda datalagringsdirektiv. Enkelt sammanfattat:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Det vill säga att generell och odifferentierad övervakning av hela befolkningen inte är förenlig med de grundläggande rättigheterna.

Detta är också en knepig fråga. Den pekar på skillnaden mellan övervakning av farliga människor och massövervakning av vanligt, hederligt folk utan misstanke om brott. Med förslag som Chat Control passeras den linjen. Hur motiverar man det?

Detta faller i sin tur tillbaka på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel anger Europakonventionen (och EU:s rättighetsstadga) att…

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Hur ställer sig de politiska kandidaterna till detta? Respekterar de de grundläggande mänskliga rättigheterna? Om inte – varför? Och vilka blir konsekvenserna om så inte är fallet?

Detta är bara några av de frågor som våra traditionella medier knappast kommer att ställa. Så då måste någon annan göra det. Det vill säga du och jag.

Innan kandidaterna börjar synas i valstugorna kan Almedalen vara en lämplig plats för att kräva svar.

CC0

Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier

av

Grundläggande rättigheter får stå tillbaka när politiken vill hindra unga från att använda sociala medier.

På tisdagen delredovisades en utredning (SOU 2026:35) som föreslår att barn inte ska få använda sociala medier i inloggat läge före det år de fyller 15 år. Vårdnadshavare (föräldrar) skall inte kunna samtycka till användning under åldersgränsen.

Med glöd meddelade socialminister Jakob Forssmed på presskonferensen att man nu tänker rädda barnen från sociala medier. Han beskrev dem som »diaboliska«. (Se videon nedan.)

Det känns som en flashback till tidigare utbrott av moralpanik – till exempel mot dansband, hårdrock, videobandspelare och tv-spel.

Utredningen konstaterar att förslaget berör grundläggande rättigheter enligt grundlagarna, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och Barnkonventionen. Men den landar ändå i slutsatsen att en åldersgräns är proportionerlig.

Nu har jag inte läst igenom alla de 284 sidorna. Men jag kan inte finna någon underliggande analys av mer principiell karaktär som stöder att så är fallet.

Dock tycks utredningen mena att man inte inskränker yttrandefriheten, eftersom det inte är yttranden som sådana – utan den digitala miljön där nämnda yttranden förekommer – som man stänger för unga. Vilket känns som hårklyverier.

Och om staten stänger av en stor grupp barn från de viktigaste digitala forumen för kommunikation och opinionsbildning, hur påverkar det deras möjlighet att faktiskt göra sina röster hörda?

Utredningen noterar också att sociala medier kan hjälpa barn att bryta sin ensamhet, att de är av särskild betydelse för sårbara barn, att de är en arena för barn att organisera sig och att de är ett verktyg för civilsamhället för att nå barn och unga. Men inte heller det anses vara tillräckliga skäl mot en åldersgräns.

Detta är ett politiskt beställningsverk som stöds av alla partier. På politiskt mode biter inga argument. Och eftersom riksdagen redan i förväg är överens kommer vi inte ens att få någon meningsfull politisk debatt om saken.

Likväl strider förslaget mot unga människors rätt att fritt dela och ta emot information utan myndighets inblandning. Potentialen för oönskade konsekvenser är betydande. Dessutom kommer åldersgränser inte att fungera i praktiken.

Allt man åstadkommer är att driva ungarna till mörkare delar av internet.

• Regeringen: Utredning föreslår åldersgräns för sociala medier »
• SOU 2026:35 En åldersgräns för barns tillgång till sociala medier (PDF) »
• PowerPoint från presskonferensen »

• CW: Age verification tech could put children at greater risk, says think tank »
• 438 relevanta forskare sågar ålderskontroll online: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat:
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• EU:s åldersapp strider mot EU:s egna regler »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• 389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Ålderskontroll – en trojansk häst

av

Det finns inga tekniska hinder för att utöka syftet med EU:s app för ålderskontroll.

Åldersverifiering för sociala medier (med mera) innebär att alla – i minst ett led – måste identifiera sig innan de får ta del av eller dela innehåll. Vilket i sig är problematiskt ur ett principiellt perspektiv.

EU:s »mini wallet« – som skall hantera detta i väntan på EU:s riktiga digitala ID och plånbok – sägs hantera ålderskollen på ett sätt som är bättre än med andra system.

Istället för att tvingas dela sina ID-handlingar med diverse tredjepartstjänster på alla aktuella sidor skall man bara behöva göra detta en gång – mot utfärdaren när man sätter upp sin app.

Kontrollen på de olika webplatser som berörs sker då med så kallat Zero-Knowledge Proof. Det vill säga att den enda information som sänds över till webbplatsen är om användaren är över eller under den aktuella åldersgränsen.

Detta är naturligtvis bättre än alternativen. Men kan vi lita på att det håller över tid?

När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade att appen för åldersverifiering nu rullas ut, gjorde hon ett par kategoriska uttalanden. Det ena var att den skulle fungera på alla tekniska plattformar. Det visade sig vara fel. Det andra var att den använder Zero-Knowledge Proof.

I en lång bloggpost oroas nu VPN-operatören Mullvad av att det senare inte är hårdkodat i modellen.

Det vill säga att den kan jobba med ZKP där plattformen bara får reda på användarens ålder, utan att avslöja för appen vilka webbplatser användaren besöker. Men detta är inte en teknisk begränsning – utan ett politiskt val, som kan ändras när som helst.

Huruvida appen kommer att användas för att till exempel registrera vilka sidor användaren besöker är därmed bara en fråga om den för tillfället rådande politiska viljan.

Detta gäller särskilt då varje EU-land kommer att utveckla sin egen variant av appen.

Med tanke på att EU har blivit allt mer inriktat på att kontrollera innehåll online, finns det skäl att oroa sig för hur systemet kan komma att användas i framtiden.

När det väl finns på plats kan det enkelt utökas till andra former av åtkomstkontroll som registrering av besök, innehållsfiltrering och geografisk blockering.

System för övervakning och kontroll utökas nästan alltid till syfte och form. Finns verktygen kommer man att använda dem. Utifrån erfarenhet kan vi därför anta att detta öde även kommer att drabba EU:s ID-koll för sociala medier.

Därför är den relevanta principfrågan om man skall behöva identifiera sig mot staten för att få besöka olika webbplatser – eller ej.

• Mullvad: Age verification for social media – the beginning of the end for a free internet? »

CC0

Staten, AI och maktens frestelser

av

»Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.«

Jag är utvecklingsoptimist och gillar »artificiell intelligens«. Egentligen tror jag att maskininlärning är ett ord som leder mer rätt. System som kan ta in våldsamt stora mängder information och gå igenom den på ett ögonblick för att sedan redovisa resultatet i ett användargränssnitt som är anpassat för människor.

Men det finns naturligtvis risker med AI. EU har därför infört ett nytt regelverk för dess användning. Detta har dock ett undantag för polis och underrättelseväsen. Vilket råkar vara två områden där utrymmet för missbruk av tekniken är uppenbart.

Vilket även gäller statsapparaten i ett bredare perspektiv. Det är först nu som tekniken existerar för verkligt bred massövervakning, sociala kreditsystem, klimatkrediter och analys av vad som rör sig i folkdjupet. Detta är verktyg som kan användas av makthavare för att uppnå politiska mål och föra samhället i en mer auktoritär riktning.

I veckan klubbade riksdagen igenom en lag som – inom vissa gränser – tillåter polisen att använda kamerabevakning med automatiserad ansiktsigenkänning i realtid. Vilket sedan kan kopplas till olika databaser, datalagring och uppgifter som kan hämtas in online. Europol har redan fått rätt att bereda sig tillgång till information ur privata aktörers databaser.

Övervakningsstaten väver en allt tätare väv – under förevändningen att det är för att skydda oss från gängvåld, terrorister, farsoter och annat som vi är rädda för. Men som Hannah Arendt påpekar i sitt standardverk om den totalitära statens rötter…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

De flesta diktatorer och auktoritära system (förutom rena kleptokrater) menar sig verka för en god, större sak. För vilken man inte accepterar att enskilda individer står i vägen eller uppvisar bristande entusiasm.

Det finns mycket goda skäl för att rätten till privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Information är makt. Och den stat som vet för mycket om sina medborgare kan även kontrollera dem, förtrycka oppositionella och befästa sin makt.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från staten. Därför är det oroväckande när staten (genom politiken) steg för steg inskränker och gör avsteg från dessa rättigheter.

Frestelsen att använda en kontroll- och övervakningsstat med AI:s kapacitet för politiska syften och egen vinning måste vara enorm.

CC0

Nytt förslag om datalagring i höst?

av

Tecken tyder på att EU försöker återuppväcka den datalagring som EU-domstolen ogiltigförklarade år 2014.

EU:s datalagringsdirektiv kom till efter bombdåden i Madrid (2004) och London (2005). Bland de drivande fanns den dåvarande svenske justitieministern Thomas Bodström (S).

Då nationell säkerhet är nationell kompetens behövde EU ett sätt att ändå ta kontroll över frågan. Det löste man genom att göra den till en fråga om den inre marknaden.

Det vill säga att man »harmoniserade« den datalagring som vissa medlemsstater ville införa på egen hand. Så att de teleoperatörer som tvingades lagra data om våra kommunikationer inte skulle behandlas olika i olika länder.

Vilket naturligtvis bara var en bakdörr för överstatlig lagstiftning om mer övervakning.

Efter mycket bråk antogs datalagringsdirektivet (2006/24/EG) våren 2006 och infördes i EU:s medlemsstater.

Direktivet föreskrev att tele- och nätoperatörer skulle lagra data om folks telefonsamtal. SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar, mobilpositioner med mera. Detta gällde metadata som vem, när och var – men inte innehåll.

2014 ogiltigförklarade EU-domstolen direktivet. Domstolen slog fast att generell och odifferentierad lagring av allas trafikdata strider mot EU:s grundläggande rättigheter – framför allt rätten till privatliv och skyddet för personuppgifter.

Vilket ledde till att vissa länder upphävde datalagringen, medan andra struntade i domen och fortsatte som förut. Vilket domstolen har klagat på i senare domar.

I Sverige gjordes mindre ändringar i lagen, dock utan att lösa det grundläggande problem som domstolen lyft fram. Men man tillsatte en utredning.

Denna utredning har presenterats under mandatperioden och vill se en utökad datalagring. Även meddelandetjänster skall omfattas. Och det skall inte bara handla om metadata, då operatörerna även skall bli skyldiga att överlämna innehållet i meddelanden till myndigheterna – i läsbar (det vill säga okrypterad) form.

En lagrådsremiss har presenterats och skickats på remissrunda. Men den har sågats av ett flertal tunga remissinstanser, däribland Försvarsmakten. Efter det har det blivit tyst i frågan och någon proposition har inte presenterats för riksdagen. Därmed blir det inget under denna mandatperiod.

En inte alltför vågad gissning är att man väntar på att EU skall göra ett omtag i frågan.

EU-kommissionen har sänt ut ett antal trevare. EU:s ministerråd har meddelat att man vill låta datalagra allt ner till data om dina beställningar på Foodora. Europol försöker stressa på processen.

Det mesta tyder på att ett förslag kommer nu i höst och att planen är att driva igenom det innan den nuvarande mandatperioden i EU löper ut sommaren 2029.

CC0

Riksdagen ger grönt ljus för automatisk ansiktsigenkänning

av

Riksdagen har röstat ja till att låta polisen använda AI-teknik för automatiserad ansiktsigenkänning i realtid.

Som vanligt säger man att den här tekniken bara skall användas i allvarliga fall. Vi får väl se hur det blir med den saken. Övervakningslagar tenderar att utökas såväl vad gäller syfte som metod.

Detta är en teknik som EU:s AI-förordning egentligen förbjuder – men samtidigt tillåter genom undantag för brottsbekämpande myndigheter. Ett undantag som utnyttjas till fullo i den nu klubbade lagen.

Med detta beslut urholkas argumentet att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Används denna teknik måste man skanna allas ansikten för att hitta den man söker.

Från Storbritannien vet vi att tekniken återkommande har identifierat fel personer, vilket har lett till att oskyldiga stoppats, visiterats eller frihetsberövats. Tekniken tycks ha särskilt stora problem med att identifiera etniska minoriteter och kvinnor korrekt.

Beslutet väcker frågor om hur tekniken kan komma att kopplas samman med andra databaser och analysplattformar, till exempel det ökända och kritiserade Palantir.

Detta är i praktiken en avgrening från det EU-finansierade INDECT-projektet (2009-14), vars syfte var att utveckla intelligenta system för att automatiskt upptäcka hot och brottslighet i urbana miljöer. Projektet knöt samman övervakningskameror, internet och databaser för att identifiera och flagga för »avvikande beteenden«. Därför blir frågan om hur den nya tekniken kopplas till andra analys- och övervakningssystem särskilt intressant.

(När jag arbetade för Piratpartiet i Europaparlamentet försökte vi stoppa EU:s finansiering av INDECT.)

• Riksdagen: Polisens användning av AI för ansiktsigenkänning i realtid »

CC0

Om EU lägger locket på kommer kritiken att koka över

av

Framtiden är dyster för ett samhälle där övervakningen ständigt expanderar och yttrandefriheten naggas i kanterna.

Driver man denna utveckling till sin spets blir vår framtid ett auktoritärt kontrollsamhälle där man inte får säga vad man vill.

Vad gäller yttrandefriheten är spelplanen komplicerad. På ena fronten har vi politiker som är fokuserade på att behålla makten, kontrollen och sin image. Och deras funktionärer.

De har skapat välmenade projekt och narrativ som ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Därför ifrågasätts de också av populistiska krafter när de kolliderar med verkligheten.

Dagens politiska ledare misstänker att vi kommer att få något slags odemokratiskt samhälle om någon annan än de själva har makten. Och de är övertygade om att de har rätt och att de kämpar för det goda.

På andra sidan finns oppositionella, samhällskritiker, besvärligt folk, oliktänkande, människor som oroas över utvecklingen i den praktiska verkligheten och som tycker att nu får det vara färdigtramsat. Att vi måste skärpa oss.

Dessa människor drivs främst av en önskan om att ordning skall råda och att vårt samhälle skall fungera på ett rimligt sätt. De betraktar politiker, myndigheter, medier och vad som kan kallas eliten som ansvariga för de problem som har uppstått.

Här uppstår en friktionsyta.

I vår uppkopplade värld kan vem som helst faktagranska, skapa opinion och lägga sig i med ett knapptryck. Inte alla är insatta i alla detaljer. Inte alla uttrycker sig elegant.

Vilket politikerna upplever som problematiskt och hotfullt.

Det är här EU:s Digital Services Act kommer in. Enligt DSA måste sociala medier ta bort skadligt innehåll och sådant som kan anses skapa »systemiska risker«.

Förenklat handlar det senare till exempel om sådant som kan påverka samhället, demokratin, val, folkhälsa, barns säkerhet, grundläggande rättigheter och det offentliga samtalet.

Eftersom nästan all information påverkar det offentliga samtalet kan begreppet tolkas brett. Till exempel påverkar den här texten det offentliga samtalet just nu.

Det finns ingen lista över vad som skall censureras. Det förväntas de sociala medierna räkna ut själva. Om inte kan de få miljardböter.

Resultatet blir övermoderering, skuggbanningar, demonetisering, avstängningar och att man tar in faktagranskare som ofta misstänks ha en egen agenda.

Om politiken inte vill eller klarar av att hantera verkliga problem ligger det nära till hands för den att i stället försöka tysta kritiken.

Frågan är dock om det är en hållbar plan att lägga locket på samhällskritiken. Det löser inga verkliga problem. Och det riskerar att fungera som en tryckkokare. Vilket bara eskalerar saker och ting ytterligare.

CC0

C-22: Kanadas nya datalagring och Chat Control i ett

av

Även Kanada är på väg mot ett mer reglerat och övervakat internet. Lagförslag C-22 öppnar för metadata-lagring, ökad myndighetsåtkomst och hårdare kontroll av digital kommunikation.

Kanada följer nu EU, Australien, Storbritannien och andra länder som reglerar internet. Lagförslag C-22 (Lawful Access Act, 2026) är regeringens nya försök att införa datalagring och utöka dess åtkomst till digital kommunikation.

Enkelt uttryckt innebär C-22:

  • Hårdare regler för sociala medier, digitala plattformar, meddelandetjänster och operatörer.
  • Ökade befogenheter för myndigheter. Till exempel tillgång till metadata och krav på samarbete som öppnar för mer omfattande krav i framtiden.
  • Skydd för barn online — samma argument som i många länder används för att motivera ökad kontroll av digital kommunikation.
  • Nya regler kring AI-genererat sexuellt material och sexuella deepfakes.
  • Möjlighet till utökad spårbarhet och datalagring.

Det vill säga ungefär samma saker som i andra västländer som försöker ta kontrollen över internet.

Kritiken från yttrandefrihetsaktivister, jurister, teknikexperter och integritetsorganisationer är omfattande:

  • Lagring av metadata kan avslöja människors hela sociala liv. Nätverk och relationer kan kartläggas utan att innehåll behöver läsas. Journalister, aktivister och oppositionella riskerar därmed övervakning.
  • Datalagringen är inte begränsad till misstänktas data. Istället skapas ett system där hela befolkningens metadata sparas »ifall det behövs senare«.
  • Om tjänster måste möjliggöra spårbarhet och åtkomst, skapas indirekt tryck mot totalsträckskrypterad (E2EE) kommunikation. Meddelande-appen Signal hotar att lämna Kanada om lagen blir verklighet.
  • Detaljerna kan senare fastställas genom regleringar och ministerbeslut som rundar den öppna demokratiska processen i parlamentet. Detta gör det lättare för regeringen att till exempel utöka datatyper, förlänga lagringstider och bredda övervakningen.

Argumenten känns igen. Och på samma sätt som när det gäller liknande lagar i andra länder finns det inga garantier mot ändamålsglidning.

Diskussionen i Kanada är extra känslig med tanke på att en tidigare regering har spärrat bankkonton för personer som deltagit i politiska protester. Medborgarna vet alltså att politiken inte tvekar att använda extraordinära maktbefogenheter.

Oh, Canada!

CC0

EU:s åldersapp strider mot EU:s egna regler

av

EU:s egna regler om konkurrens och den inre marknaden kan sätta stopp för den app för åldersverifiering som nu lanseras. Den kan även strida mot unionens Digital Markets Act.

På veckans internationella konferens om säkerhet för minderåriga online upprepade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sitt budskap från när hon lanserade unionens nya app för ålderskontroll…

»Finally, any age restriction model depends on reliable age verification. And here, we have good news: We have developed an age verification app that will soon be available, and it ticks all the boxes the highest privacy standards in the world, it works on any device, it is easy to use and it is fully open source. Here in Denmark, it will be rolled out by summer. It is built on the success of our European COVID App; you might recall that one.«

Det där är helt enkelt inte sant. EU:s nuvarande lösning för åldersverifikation (»mini-wallet«) fungerar i praktiken bara på Apples iOS och de distributioner av Android som finns inom Googles ekosystem. Det innebär att alternativa Android-distributioner som LineageOS, GrapheneOS och /e/OS riskerar att exkluderas i den nuvarande designen.

Att vissa OS stängs ute kan vara ett brott mot EU:s egna regler om den inre marknaden. Det kan bli väldigt intressant om någon driver saken i domstol. Bland annat har EU långtgående regler för teknikneutralitet.

Om vissa produkter eller operativsystem i praktiken inte kan använda centrala samhällsfunktioner eller får sämre tillgång till nätplattformar, då kan man argumentera för att marknaden snedvrids. Särskilt om dessa är lagliga i EU.

Konkurrensrätten kan därmed bli relevant, om en dominerande aktör gynnas genom att EU‑lösningen knyts till dess infrastruktur, speciellt om det tränger undan alternativa system.

Samtidigt som man nu lägger kontrollen över åldersverifieringen i Apples och Googles händer, vill EU:s Digital Markets Act motverka att stora IT-företag agerar grindvakter. Syftet är att stärka interoperabiliteten, stimulera öppna ekosystem och minska beroendet av Apple och Google. Hur detta är tänkt att gå ihop med den nya EU-appen är oklart.

Någon lösning för stationära datorer och laptops finns inte. Där kommer du förmodligen att få upp en QR-kod som du sedan måste skanna med appen i mobiltelefonen. Vilket alltså kräver att du har en kompatibel mobiltelefon för att kunna använda sociala medier med mera på din dator.

Här riskerar EU-kommissionen att snärja in sig i sina egna regelverk. Det är som att den ena handen inte vet vad den andra gör.

Sammanfattningsvis: Om lösningen i praktiken utestänger vissa operativsystem, ökar beroendet av två amerikanska gatekeepers, kräver vissa typer av mobiltelefon, försvårar anonymitet och påverkar öppen interoperabilitet – då kan proportionalitetsfrågan bli väldigt relevant.

Min bedömning är att EU:s modell för åldersverifiering — i sin nuvarande form — kommer att falla om den prövas av EU-domstolen.

Relaterat:
• EU lägger förslag om åldersgränser online i sommar »

CC0

Var ett fritt och öppet internet bara en parentes?

av

Vi tar stora kliv mot ett mer reglerat och kontrollerat internet. Men varför just nu?

Låt mig börja med att säga att samma lagar och regler skall gälla på internet som i samhället i övrigt. Naturligtvis.

Men utifrån det borde vi väl inte behöva några särskilda lagar för internet över huvud taget?

Vad vi ser är specialregler. EU:s Digital Services Act, Digital Markets Act, Audiovisual Media Directive, Chat Control, åldersgränser med ID-krav och så vidare.

Vi skrev redan när DSA antogs att det var tillfället då politiken tog makten över internet. Samt att nästa mandatperiod i EU – det vill säga nu – är tidpunkten då politiken börjar utöva denna makt.

Eftersom allt för få brydde sig, har politikens planer rullat på. Och nu är vi där vi är.

Det är kanske orättvist att jämföra EU med länder som Kina och Ryssland, men delar av den tekniska infrastrukturen är i praktiken densamma: system för att kontrollera informationsflöden, identifiera användare och kartlägga kommunikation.

EU:s ambition att i ökande grad styra och kontrollera det offentliga samtalet online kan knappast ha undgått någon. Med datalagring öppnas möjligheten att skapa sociogram som kartlägger våra nätverk. Chat Control är i grunden en idé om att införa AI-stödd analys av innehållet i alla våra elektroniska meddelanden. Med EU:s digitala plånbok får vi ett samhälle där vi får blippa oss fram.

Verktygen är i stort sett desamma som de som används i skurkstater. Även om syftet hos oss för tillfället är ett annat. Vem som styr och vad som gäller i morgon kan vi inte veta.

Politiken lider av en oemotståndlig frestelse att reglera allt man kommer över. Det är det som är politikens grej. Man behöver motivera sin existens. Man får en möjlighet att ändra på samhället i linje med sina politiska visioner. Man får bestämma över andra.

Att detta tycks ske överallt samtidigt är oroväckande men inte speciellt konstigt. Politiken är ett internationellt nätverk där man åker på samma konferenser, lyssnar på samma talare, exponeras för samma idéer och utbyter erfarenheter. Samma ämnen trendar. Just nu är det politiska modet att försöka tämja internet.

Att internet har hamnat i politikens kikarsikte beror också på att nätet utmanar makten. Folk har fått en låda att tala ifrån. Besvärliga medborgare faktakollar, ifrågasätter och lägger sig i. Det narrativ man odlar utmanas. Motstånd mot dåliga förslag kan idag organiseras mer effektivt än tidigare.

Det är en ständig dragkamp. Vi måste fortsätta försvara yttrandefriheten, rätten till privatliv och ett fritt och öppet internet. Men vi behöver också en plan B: att granska, begränsa och kontrollera de kontrollsystem som nu byggs upp. För när sådana verktyg väl existerar tenderar de förr eller senare att missbrukas.

CC0