Femte juli

Nätet till folket!

Nätkultur

Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.

Twitter, Musk och yttrandefriheten

av

Elon Musks köp av Twitter väcker känslor. Låt mig fundera högt kring saken...

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger, i artikel 19:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

För tio år sedan antog FN sin 5 juli-resolution (tillkommen på initiativ av Sverige och USA) som säger:

»Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;«

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna föreskriver i artikel 10:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Samma sak sägs i artikel 11 i EU:s människorättsstadga, som är en del av EU:s fördrag.

Så principen är tämligen klar och tydlig.

Nu skall det tilläggas att mänskliga rättigheter reglerar förhållandet mellan individen och staten. Och Twitter är ett privat företag, som kan göra som det vill – inom lagens råmärken.

Men det känns ändå rimligt att världens ledande digitala klotterplank ansluter sig till de grundläggande värderingar och principer som utgör grunden för ett samhälle med fredlig, civiliserad samexistens – det vill säga de mänskliga rättigheterna.

Ur detta perspektiv känns det lovande att Twitters nya ägare, Elon Musk, säger sig vara en stark anhängare av principen om yttrandefrihet.

Men Twitters tidigare historia är inte helt lysande.

De dokument som nu släpps (the Twitter files) visar på en subjektiv censur av åsikter och av uppgifter som med tiden visat sig vara korrekta.

En sak med censur är att det finns en morgondag – i vars ljus censur på partiska eller lösa grunder kan komma att dömas hårt. Och när det sker ifrågasätts hela den aktuella plattformens trovärdighet. Speciellt när det handlar om en dominerande plattform med global räckvidd.

När det även kryper fram att Twitter censurerat eller påverkat innehåll i samråd med amerikanska myndigheter och offentliga institutioner – då kan det till och med handla om brott mot landets konstitution. Första tillägget skyddar uttryckligen yttrandefriheten.

Så detta är en soppa.

Det går inte att veta om Elon Musk förmår omvandla Twitter till vad det bör vara – en i möjligaste mån objektiv plattform. Men han tycks i vart fall ha ambitionen.

Detta har väckt en proteststorm från vissa debattörer, aktivister, media och politiker. Vreden tycks även rikta sig mot att Musk visat att Twitter än så länge klarar sig rätt bra utan en stor del av sin icke-tekniska personal.

Det är omöjligt att säga hur detta kommer att utvecklas. Men jag tänker ändå fall sticka ut huvudet och önska Musk och Twitter lycka till i sin ambition att stärka det fria ordet.

/ HAX

(Edit: Då det är omstritt exakt vad amerikanska myndigheter betalt Twitter för, har jag strukit ett stycke om detta.)

Ja till länkskatt och uppladdningsfilter i riksdagen

av

Riksdagen har nu klubbat EU:s upphovsrättsdirektiv, som bland annat innehåller ”länkskatt” och krav som leder till uppladdningsfilter.

Under förra veckan klubbade riksdagen implementeringen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv i svensk lag.

En effekt blir en så kallad länkskatt, som innebär att sociala media m.fl. kommer att tvingas betala etablerade media när de länkar till nyheter och annat innehåll i de senare. Hur stor denna ersättning blir kommer att avgöras i förhandlingar.

Dessutom ställs krav vad gäller nätsiters ansvar om deras användare laddar upp upphovsrättsskyddat material – vilket i praktiken kommer att leda till uppladdningsfilter.

Uppladdningsfilter innebär att maskiner måste kontrollera allt som alla laddar upp för att avgöra om detta material skall tillåtas eller ej. (Syftet med sådan filtrering kan sedan lätt utökas.)

De kontroversiella delarna i upphovsrättsdirektivet röstades igenom i Europaparlamentet med minsta möjliga marginal – efter att bl.a. ett antal svenska ledamöter enligt egen uppgift röstat fel.

Inför EU-valet 2014 var alla partier utom Socialdemokraterna uttryckligen kritiska till de aktuella delarna av direktivet. Nu röstade alla utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet för.

Dock hade riksdagen kanske inte så många alternativ, eftersom Sverige är skyldigt att implementera EU-direktiv.

Direktivet blir svensk lag den 1 januari.

EU-kommissionär: Det skall inte gå att snacka skit på Twitter

av

EU:s kommissionär för den inre marknaden om Twitter ”People will no longer be able to say rubbish.”

Elon Musks köp av Twitter väcker reaktioner bland EU:s beslutsfattare. Kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, säger följande till franska media enligt Bloomberg:

»He is in the process of reducing a certain number of moderators, but he will have to increase them in Europe.« (…) »He will have to open his algorithms. We will have control, we will have access, people will no longer be able to say rubbish.«

Att EU:s nya Digital Services Act sätter upp regler mot olagligt innehåll är känt. Men ”people will no longer be able to say rubbish”? Det känns som ett förvirrat och oroväckande uttalande.

Vi vet sedan tidigare att EU gärna vill stoppa ”skadligt men ej olagligt” innehåll. Frågan är dock hur staten skall kunna inskränka yttrandefriheten annat än genom lag.

Sedan Musk köpte Twitter har bland andra satir-siten Babylon Bee, psykologen Jordan B Peterson och ex-president Trump återfått kontrollen över sina konton. I Trumps fall efter en omröstning bland Twitters användare. Enligt uppgift är han dock inte intresserad av att komma tillbaka.

Twitter lyfter verkliga användare, på lika villkor

av

Vanliga användare som verifierar sin identitet på Twitter får samma fördelar som den kändis- och medieelit som sedan tidigare har tilldelats en ”blue badge”.

Uppgifter om förändringar på Twitter under Elon Musks ledning börjar droppa in.

För att få en ”blue badge” som signalerar att man är verifierad kommer man att få betala åtta dollar i månaden. Men då får man även större spridning av sina tweets – eftersom systemet vet att de kommer från en verklig människa och inte en bot.

Tanken verkar vara att alla som kan identifiera sig får rätt att skaffa en badge. (Om inte annat kommer din identitet att framgå när du betalar dina åtta dollar i månaden.)

Tidigare har en badge varit förbehållen till exempel kändisar och journalister.

För den som inte skaffar en badge tycks det mesta fungera som idag. Med undantaget att parodikonton som låtsas vara någon annan måste vara tydligt märkta som just parodi eller satir.

Möjligheten att vara anonym tycks alltså bli kvar, precis som idag. Men då lär man inte få ett verifierat konto.

Än så länge verkar förändringarna rätt rimliga.

Den kritik som hörts tycks mest komma från personer som redan har en (gratis) badge. Det är dock oklart om upprördheten beror på att de kan komma att behöva betala för nöjet – eller på att alla andra verkliga användare också kan få en blue badge.

Ur ett yttandefrihetsperspektiv får det ses som positivt att alla identifierade användare får lika rättigheter och möjligheter på Twitter – istället för att vissa privilegier förbehålls en liten kändis- och medieelit.

Musk, Twitter och yttrandefriheten

av

Elon Musk köper Twitter. Nu höjs röster som oroas över att han vill stärka yttrandefriheten på plattformen.

Elon Musk har sina sidor. Allt han säger och gör är inte genomtänkt. Men kritiken mot hans köp av Twitter känns mest som avund, bitterhet och politiskt särintresse.

Hur man än vänder och vrider på frågan vill Musk stärka yttrandefriheten på Twitter. Vilket, allt annat lika, är en bra sak. Mer yttrandefrihet är i sig bättre än mindre.

Även Musk kommer dock att få problem med exakt var yttrandefrihetens gränser går (om än på en privatägd plattform).

Men av allt att döma kommer han inte att gå med på censur som har politisk eller ideologisk grund. Det är i så fall ett steg åt rätt håll. (Det finns flera exempel i närtid på profilerade användare som blivit blockerade för att de ifrågasatt eller ironiserat över för tillfället populära teser inom SJW- och woke-rörelsen.)

Man får dock räkna med att en översyn av regler om hat och verkliga hot på plattformen kan bli både komplicerad och principiellt intressant. Men det finns förutsättningar för att detta kan bli en rätt transparent process, då Musk verkar angelägen om att ha en dialog med användarna.

Musks idé om att verifiera alla användare är dock tveksam. Anonymitet är en förutsättning för att vissa människor fritt skall kunna uttrycka sina åsikter.

Den stora kulturkrocken lär bli mot EU:s olika digitala regelverk, som the Digital Services Act (DSA).

Hur kommer Musk till exempel att ställa sig till att myndigheter och organisationer får rollen som nätgranskare – med rätt att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort, utan föregående rättslig prövning?

EU-kommissionär Thierry Breton

Rättsfall: Porr sägs ha flaggats som terror-relaterat innehåll för att begränsa konkurrens

av

OnlyFans anklagas för att ha mutat personal på Meta till att terror-flagga konkurrerande pornografiskt innehåll på nätet.

I ett pågående amerikanskt rättsfall anklagas sexsiten OnlyFans och Meta för att ha terror-flaggat OnlyFans konkurrenter hos Global Internet Forum to Counter Terrorism (GIFCT).

Vilket innebär att innehållet stoppas eller skuggbannas på de dominerande nätplattformarna (som är desamma som grundade GIFCT).

Enligt anklagelserna skall OnlyFans ha mutat anställda på Meta för att föra upp konkurrerande plattformar och enskilda nätporr-aktörer på GIFCT:s terror-lista.

Detta skall ha skett genom en utbetalning från OnlyFans moderbolag, via ett dotterbolag i Hong Kong till ett bankkonto på Filippinerna – som i sin tur disponeras av anställda på Meta.

OnlyFans och Meta nekar till alla anklagelser.

Fallet är intressant – då det visar hur olika verktyg som lanseras med de bästa intentioner kan missbrukas och användas för att inskränka det fria ordet och den fria konkurrensen online.

Läs mer: NYP » | BBC »

EU diskuterar att den som tillhandahåller innehåll på internet skall tvingas betala extra

av

EU-kommissionen funderar på att tvinga de företag som tillhandahåller information, innehåll och tjänster på internet att betala extra för att nå sina användare.

EU-kommissionen diskuterar något slags ny betalmodell för internet.

Idag är det den som vill använda nätet för att konsumera information som betalar för in uppkoppling, till sin internetoperatör.

Vad EU-kommissionen diskuterar är att även innehålls- och tjänsteleverantörer (som Netflix, Facebook, Google m.fl.) skall betala till de internetoperatörer som levererar nät till slutanvändaren.

(Det kan nämnas att innehållsleverantörerna redan betalar för sin trafik till internet. Nu vill man alltså tvinga ISP:arna att ta betalt även för dessa innehållsleverantörers trafik från internet till användaren. Vilket användaren som sagt redan betalt för.)

I ett brev till EU-kommissionen skriver ett antal oroade ledamöter av Europaparlamentet:

»Though no specific proposal is known, statements to the press indicate that a new provision would require payments from online service providers to broadband providers – ostensibly to fund the rollout of 5G and fiber to the home. This would reverse decades of successful internet economics by requiring the providers of websites and applications to pay fees to ISPs that have never existed before.«

Idén känns orimligt på flera sätt. Att tvinga en internetoperatör att överge sin nuvarande affärsmodell och även börja fakturera tjänsteleverantörerna känns som omotiverad klåfingrighet – med potentiellt oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Om man ökar kostnaden för innehållsleverantören, då kommer även kostnaden för oss användare att öka. Netflix kommer att behöva höja priset. Facebook kommer att behöva mjölka sina användare på mer persondata. Mängden annonser kommer att öka.

Det kan även bli stökigt att sätta en gräns för vad som anses vara en tillräckligt stor tjänsteleverantör för att den skall tvingas betala för att få finnas på nätet. Eller har man tänkt sig att alla som har en hemsida skall drabbas?

Hela idén är bakvänd. Internets storhet ligger i att det finns ett stort utbud av innehåll och information fritt tillgängligt för alla – och att slutanvändaren betalar för sin uppkoppling till hela detta digitala universum. På så sätt stimuleras ett stort och ständigt växande utbud av information och tjänster.

Men om den som tillhandahåller innehåll och information tvingas betala extra för att över huvud taget bli distribuerad på slutsträckan till användaren – då kommer hela den frihet, öppenhet och mångfald som kännetecknar nätet att tyna bort.

Hela grejen med internet är att alla – stor som liten – fritt kan publicera sig, utan att behöva fråga några grindvakter om lov. Vilket EU-kommissionen tydligen vill ändra på.

Länkar:
• Reuters: EU’s Vestager assessing if tech giants should share telecoms network costs »
• Brev från 54 ledamöter av Europaparlamentet till EU-kommissionen (PDF) »

EU:s nya verktyg begränsar rätten att fritt uttrycka sig online

av

Uppladdningsfilter, statligt godkända nätgranskare och gränsöverskridande nedtagningsorder är exempel på hur EU inför verktyg som kan användas för att begränsa rätten att fritt uttrycka sig online, som den slås fast i FN:s 5 juli-resolution.

Som vi uppmärksammat fyller FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet tio år. Den första artikeln lyder:

»Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;«

I denna bloggpost tittar vi närmare på hur EU förhåller sig till saken.

Till att börja med har EU (upphovsrättsdirektivet och förordningen om terror-relaterat innehåll online) ställt upp krav som med nödvändighet leder till att sociala media och andra aktörer kommer att behöva använda uppladdningsfilter – för att hindra spridning av olagligt innehåll.

Uppladdningsfilter är problematiska i sig. Maskiner som inte förstår kontext, humor eller nyanser skall avgöra vad som får laddas upp och spridas. Detta är rätt väl kritiserat och debatterat.

Vad som inte är lika väl ventilerat är frågan om hur uppladdningsfilter kan komma att användas i andra syften. För när de väl finns på plats, då kan syftet enkelt utökas.

Uppladdningsfilter är i sig en inskränkning i rätten att fritt uttrycka sig. Det finns inga garantier mot att de kan komma att missbrukas – med ont uppsåt, av inkompetens eller av missriktad välvilja.

En öppen fråga är om enskilda medlemsstater kommer att kunna kräva att syftet för uppladdningsfilter utökas, när systemet ändå finns på plats. I respektive länders nationella lagstiftning finns gott om exempel på sådant som är olagligt i ett (eller ett fåtal) EU-länder men inte i de andra.

En annan aktuell fråga är de så kallade Trusted Flaggers (sv: betrodda anmälare) som kommer med EU:s Digital Services Act. De är tänkta att vara statligt godkända nätgranskare, med en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

En trusted flagger kan vara en myndighet. Vilket i så fall innebär att myndigheter – utan rättslig prövning – får rätt att i praktiken censurera sociala media och andra nätplattformar.

Detta är ett avsteg från principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag och att överträdelser av denna lag skall bedömas av en oberoende domstol.

Istället blir nu myndigheters och enskilda tjänstemäns agenda, preferenser och åsikter vägledande.

Om risken för missbruk är stor när det gäller uppladdningsfilter, så är denna risk ännu mycket större vad gäller trusted flaggers.

Länder som Ungern kritiseras redan för censur och bristande frihet för media. Det är inte svårt att föreställa sig hur statligt godkända nätcensorer kommer att användas där.

En trusted flagger kan också vara en organisation som företräder »kollektiva intressen«. Vilket låter som särintressen. Det kan vara en organisation med en politisk eller semi-politisk agenda. Eller branschorganisationer. Som ges rätt att begränsa nätanvändarnas yttrandefrihet.

Både trusted flaggers och uppladdningsfilter är exempel på lagstiftning eller konsekvenser av lagstiftning som strider mot människors rätt att fritt uttrycka sig – med betydande potential för missbruk.

EU:s Digital Services Act innehåller även gränsöverskridande nedtagningsorder. Vilket innebär att en myndighet i Polen, Frankrike eller Rumänien kan beordra att innehåll tas bort från plattformar och servrar i Sverige – även om innehållet i fråga inte är olagligt här.

Vilket rimligen strider mot 5 juli-deklarationens skrivning om rätten att fritt uttrycka sig utan hänsyn till nationsgränser.

Det är också värt att notera att våra politiker ofta ägnar sig åt påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot sociala media. Syftet är att inskränka yttrandefriheten – inte genom lagstiftning utan genom respektive plattforms användarvillkor.

Till detta kommer sociala medias egna censurivranden och en med polariseringen växande cancel-kultur.

Skall man sammanfatta, så har EU nu infört de verktyg som krävs för att begränsa medborgarnas rätt att fritt uttrycka sig online. Vilket leder oss in i en ny fas, nämligen hur dessa kommer att användas.

5 juli-deklarationen är därför mer aktuell idag än någonsin tidigare. Det är hög tid att se till att i vart fall de europeiska demokratierna lever upp till den.

Tio år sedan FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet

av

Den 5 juli 2012 antog FN:s människorättsråd (HRC) en resolution som stadgar att mänskliga rättigheter skall gälla även på internet. Men hur har det gått i verkligheten sedan dess?

På sin 31:a session den 5 juli 2012 antog FN:s Människorättsråd (Human Rights Council) resolution A/HRC/RES/20/8, som stadgar att mänskliga rättigheter även skall gälla på internet, särskilt vad gäller yttrandefrihet.

Länder som Kina och Kuba hade invändningar, men godtog den ändå utan votering. En vecka senare antogs resolutionen av FN:s Generalförsamling. Drivande krafter bakom initiativet var USA och Sverige.

1. Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;

2. Recognizes the global and open nature of the Internet as a driving force in accelerating progress towards development in its various forms;

Det är nyckelformuleringarna.

Människors rättigheter måste respekteras, även online. Inte minst yttrandefriheten.

Man understryker även vikten av internets öppna natur.

Den artikel i FN:s Människorättsstadga (PDF) som artikel ett ovan hänvisar till (19) lyder:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Det är för att upprätthålla dessa värden som 5 juli-stiftelsen finns. På användarnas sida. Mot inskränkningar av det fria ordet online.

Och för mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens även online. För ett fritt och öppet internet.

Hur har det då gått sedan resolutionen antogs? Det korta svaret är: Inte strålande.

Det finns uppenbara bovar i dramat, som Kina och Ryssland. Ibland blir det spektakulärt som när Belarus dirigerade ner ett passerande trafikflygplan – för att gripa en oppositionell bloggare. Skurkstater över hela världen vet att information är makt och handlar därefter.

Men problemen kryper närmare. Dels har vi de redan så utskällda sociala medierna. Klämda mellan motstridiga intressen tvingas de dra gränser för vad som får uttryckas.

Med tiden har de utsatts för allt mer tryck från politiken – som gärna ser att sociala media begränsar yttrandefriheten genom sina användarvillkor. Så att nämnda politiker inte behöver ta den striden genom lagstiftning, med tillhörande demokratisk process och debatt.

Det är – rätt eller fel – en allmänt utbredd uppfattning att människor censureras i sociala media av politiska skäl. Och vad som får sägas varierar uppenbarligen över tid.

Det finns tydliga drag av ängslighet över modereringsfrågan – när techföretagen tvingas förhålla sig till olika för tillfället trendande politiska drev och krav från särintressen.

En annan aktör är EU. På senare år har man presenterat en aldrig sinande ström av förslag som stryper internets frihet och öppenhet. Och som samtidigt ökar politikens makt över nätet.

Allt vi laddar upp skall inspekteras och godkännas av maskiner. Man har beslutat att alla medlemsstater skall ha statligt godkända nätgranskare. Och nu vill EU-kommissionen att all e-post och alla elektroniska meddelanden skall öppnas och dess innehåll granskas, av maskiner.

Potentialen för missbruk är enorm. Yttrandefriheten, liksom rätten till privatliv, naggas ständigt i kanten.

Sedan har vi den tilltagande polariseringen i samhällsdebatten. Enligt Uppsala Universitet anser 20% av svenska folket att grupper de ogillar inte fritt skall få uttrycka sina åsikter. Mer än 50% anser sig i dagens politiska klimat inte öppet kunna uttrycka sina åsikter.

Speciellt allvarligt blir det om åsiktsintoleransen letar sig in i offentlig verksamhet.

5 juli-resolutionen och de mänskliga rättigheterna handlar visserligen främst om individens fri- och rättigheter i förhållande till staten. Men under de tio år som gått kan man konstatera att hoten mot rätten att »utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer« hotas från allt fler håll.

5 juli-deklarationen är därför än viktigare idag än när den antogs.

Kampen går vidare!

Varför lämnar Socialdemokraterna Twitter?

av

I en tweet meddelar Socialdemokraterna att de slutar twittra. Frågan är varför.

Expressen rapporterar:

»Partiet har 118 000 följare på plattformen och att de skulle välja att inaktivera kontot under brinnande valår är otippat.

Johannes Svensson, presstalesperson för Socialdemokraterna bekräftar att det är en officiell tweet och att kontot inte är hackat.

– Det som jag kort kan säga är att vi fokuserar på att vara ute på gator och torg i valrörelsen och träffa folk, och att vi kommer ha andra kanaler. Och i just den här kanalen så är det samtalsklimatet som vi inte tycker är produktivt, säger han.«

Det är onekligen originellt att överge en kommunikationskanal med hundratusentals följare och med möjlighet att nå betydligt fler väljare än så. Speciellt i upptakten till en valrörelse.

Man tycker alltså att samtalsklimatet på Twitter inte är produktivt. Det skulle vara intressant att se analysen bakom denna slutsats. Vad är det i samtalsklimatet som är problematiskt? Att folk kan säga emot, ifrågasätta och ställa det statsbärande partiet till svars?

Borde inte medborgare som engagerar sig i samtalet med de politiska partierna vara något som välkomnas i en demokrati?

Det finns en allmän tendens att stämpla kritik och motargument på nätet som hat och hot. Speciellt när sådan kritik har en poäng eller fakta på sin sida. Är det något sådant som spökar i detta fall?

Eller handlar det möjligen om en markering mot att Elon Musk vill köpa Twitter? Men är då dagens ägare – BlackRock, Morgan Stanley och saudiska kungahuset – bättre?

Man kan notera att Socialdemokraterna historiskt sett har haft ett ansträngt förhållande till fri information. Förslag om förbud mot parabolantenner och motståndet mot fria etermedia kan nämnas.

Motviljan mot fri information är förvisso inte unik för Socialdemokraterna. Så gott som alla partier vill införa statligt godkända nätcensorer, uppladdningsfilter, gränsöverskridande nätcensur och granskning av medborgarnas elektroniska kommunikationer.

Förmodligen längtar politikerna tillbaka till den tid då deras information var enkelriktad, utan möjlighet för mottagaren att kommentera. Allt var så mycket enklare för partistrategerna när deras påståenden inte genast kunde analyseras, faktagranskas och kritiseras offentligt.

Den som har makten över informationen har makten över folket.

Nu återstår att se om Socialdemokraterna verkligen klarar av att bojkotta Twitter. Och hur kommer profilerade s-twittrare som Morgan Johansson och Annika Strandhäll att göra?