Henrik Alexandersson

Riksdagen har just fattat ett märkligt beslut om datalagring. Man tänker fortsätta lagra data om alla våra telekommunikationer – med hänvisning till den EU-rätt som uttryckligen förbjuder generell, svepande datalagring utan brottsmisstanke.

Från Riksdagens hemsida:

Regeringen föreslår att nuvarande regler om lagring och tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation i brottsbekämpande syfte, så kallad datalagring, ska anpassas till EU-lagstiftning. Det är mycket viktigt för brottsbekämpande myndigheter att få tillgång till elektronisk kommunikation, till exempel från teleoperatörer. Enligt regeringen kräver dock EU-rätten att datalagringsskyldigheten begränsas jämfört med dagens regler.

Ur Justitieutskottets betänkande (2018/19:JuU27):

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag om datalagring vid brottsbekämpning. Lagändringarna syftar till att anpassa de nuvarande reglerna om lagring och tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation i brottsbekämpande syfte, s.k. datalagring, till EU-rätten.

Förslaget innebär att omfattningen av lagringsskyldigheten minskas och att lagringstiderna differentieras. Lagringen ska inte längre få ske utanför EU. Dessutom ska det krävas beslut av åklagare för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet.

Vad man gör är att anpassa vissa parametrar (som lagringstid) för att på så sätt försöka komma runt EU-domstolens nej till generell datalagring. Men det är knappast troligt att detta knep kommer att lyckas. Som Justitieutskottet konstaterar i sitt eget betänkande:

»EU-domstolen förklarade i domen datalagringsdirektivet ogiltigt, bl.a. med hänvisning till de grundläggande rättigheterna om respekten för privatlivet och skyddet av personuppgifter.« (…)

»EU-domstolens slutsatser var att EU-rätten utgör ett hinder för (1) en nationell lagstiftning som i brottsbekämpande syfte föreskriver en generell och odifferentierad lagring av samtliga trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter om samtliga abonnenter och registrerade användare och samtliga elektroniska kommunikationsmedel samt (2) en nationell lagstiftning som inte begränsar tillgången till trafik- och lokaliseringsuppgifter till enbart åtgärder som syftar till att bekämpa grov brottslighet, inte föreskriver att tillgången ska vara underkastad förhandskontroll av en domstol eller en oberoende förvaltningsmyndighet och inte kräver att uppgifterna ska lagras inom unionen.«

Här blir det märkligt. Den enda »EU-rätt« som finns att hänvisa till är EU-domstolens dom – som säger nej till generell datalagring och som upphäver såväl datalagringsdirektivet som tidigare svensk lag. Ändå gör man ett nytt försök att införa just sådan lagstiftning:

»Att helt upphäva de bestämmelser som föreskriver att operatörerna ska lagra uppgifter om elektronisk kommunikation är enligt regeringen, av bl.a. brottsbekämpande och folkrättsliga skäl, uteslutet.«

Enkelt uttryckt: Regeringen och riksdagen vägrar acceptera EU-domstolens upprepade nej till svepande datalagring.

Vi får väl se vad EU-domstolen har att säga om den saken.

Riksdagen uttalar också att den helst vill ha mer och mer omfattande datalagring:

»Riksdagen tycker dock att regeringens förslag begränsar datalagringsskyldigheten för mycket med bakgrund mot de brottsbekämpande myndigheternas behov av lagrade uppgifter. Riksdagen riktade därför en uppmaning, ett så kallat tillkännagivande, till regeringen om att se över omfattningen av datalagringsskyldigheten. Enligt riksdagen bör datalagringen utökas och vara så långtgående som det är möjligt enligt EU-reglerna.«

Den sista meningen är – åter – en självmotsägelse. EU-rätten säger nej till generell datalagring utan brottsmisstanke. Punkt.

Riksdagen har även avslagit motioner om att datalagring bara bör inriktas mot personer som är misstänkta för brott – samt om krav på ökat integritetsskydd och rättssäkerhet.

Länkar:
• Riksdagens sida om ärendet »
• Justitieutskottets betänkande »
• Riksdagen röstade igenom ”ny” datalagringslag – Bahnhof: den hör inte hemma i en demokrati »