Nätet till folket!
Europaparlamentet har röstat ja till ett ”förslag till yttrande” för att skydda visselblåsare.
Därmed har parlamentet gett klartecken till det parlamentariska utskottet Libe att sätta ihop ett betänkande, som på sikt ska få Europeiska kommissionen att lägga fram lagstiftning på området.
Det var den franska parlamentarikern Virginie Rozière, tillhörande den radikala socialdemokratiska gruppen, som tog initiativ till förslaget till yttrande.
Den 19 oktober 2017 röstade Libe – Europaparlamentets utskott för Medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor – om Eprivacyförordningen.
Och det är för en gångs skull riktigt goda nyheter. Libe har vägt samman tidigare omröstningar i andra utskott och röstat för ett förslag som ”försvarar integritet, säkerhet och konkurrens för telefon- och internettjänster”, enligt Edri, vars vd Joe McNamee säger:
Despite a huge lobbying effort to water down the proposal, the Committee voted for clear, privacy-friendly rules. We welcome this approach, as it will not just protect citizens, but promote competition and innovation as well,
Värt att notera från ett svenskt perspektiv är att Sveriges två medlemmar i Libe var kluvna. Miljöpartiets Bodil Valero röstade för det integritetsvänliga förslag som vann, medan Moderaternas Anna Maria Corazza Bildt röstade emot. Totalt fick förslaget 31 ja-röster och 24 nej-röster – se hela listan här.
När Europaparlamentet röstat igenom det förslag som Libe rekommenderat är nästa steg att förhandla med medlemsstaterna i Europeiska rådet.
Human Rights Watch har tillsammans med ett femtiotal andra organisationer, däribland Reportrar utan gränser, skrivit ett öppet brev till Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet.
Organisationerna protesterar mot det uppladdningsfilter – den ökända Artikel 13 eller ”censurmaskinen” – som är på förslag i det upphovsrättsdirektiv som just nu är under förhandling och omröstning i diverse utskott.
Om filtret införs kommer ”onlinetjänster” inte ha något annat val än att ”övervaka, filtrera och blockera EU-medborgares kommunikation”, enligt undertecknarna. Detta strider mot EUs stadga om de grundläggande rättigheterna, och kan därför i slutändan diskvalificeras av EU-domstolen på samma sätt som hände med den generella datalagringen nyligen.
Organisationerna kräver därför att Artikel 13 stryks ur förslaget på nytt upphovsrättsdirektiv.
Copybuzz har en tänkvärd kommentar:
It is especially striking that organisations such as Reporters without Borders and Human Rights Watch, which are known to intervene for the protection of human rights in less democratic countries, have now been moved to the point where they felt the need to voice their concerns in this matter to ensure that EU citizens are safeguarded from the EU’s copyright agenda crushing their fundamental rights.
Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, Libe, ska snart rösta om upphovsrättsdirektivet. Detta är sista steget innan utskottet för rättsliga frågor, Juri, sammanfattar utskottens åsikter och kommer fram till en samlad linje som EU-parlamentarikerna kan ta ställning till.
Efter att konsumentutskottet Imco vände sig mot konsumenterna i förra veckans omröstning om EUs eprivacyförordning har nu två andra utskott kommit fram till betydligt bättre yttranden, rapporterar Edri.
De två utskotten röstade den 2 oktober 2017 om sina slutgiltiga yttranden om Eprivacyförordningen, som varit ute på remiss sedan 2016.
De olika utskottens yttranden kommer sammanvägas när ”superutskottet” Libe nästa vecka fattar det beslut som kommer ligga till underlag för hur EU-parlamentet röstar.
Libe är utskottet för Medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Förutom Eprivacyförordningen kommer Libe att rösta om Upphovsrättsdirektivet, och då inte minst det kontroversiella uppladdningsfiltret (”censurmaskinen”) och den kritiserade länkskatten (”googleskatten”). I de frågorna är det dock Juri som är huvudutskott och som kommer sammanväga övriga utskotts betänkanden.
Och här har vi Edris roliga satirbild i dess helhet:
Europeiska kommissionen gav i januari 2014 ett nederländskt företag i uppdrag att ta reda på om och hur illegal fildelning påverkar legal försäljning. För denna undersökning fick företaget 360 000 euro. Den 300-sidiga rapporten var klar i maj 2015, men kommissionen valde att inte offentliggöra den.
Varför?
Kanske för att rapporten visar att illegal fildelning inte har någon påverkan på legal försäljning. Citat:
In general, the results do not show robust statistical evidence of displacement of sales by online copyright infringements.
Vi har den tyska piratpartisten och EU-parlamentsledamoten Julia Reda att tacka för att rapporten nu går att läsa. Hon lämnade in en officiell begäran om att få ut handlingar i juli 2017. Först nu har kommissionen svarat – efter att två gånger ha missat att svara inom den tid som lagen föreskriver – och studien finns tillgänglig i Julia Redas bloggpost.
Läs även Torrentfreak: EU Piracy Report Suppression Raises Questions Over Transparency
Före detta EU-parlamentarikern för Piratpartiet Amelia Andersdotter har i dag publicerat två inlägg på Dataskydd.net.
Det första handlar om Bahnhofläckan och regeringens utredning Datalagring och EU-rätten, som vi rapporterat om tidigare.
Andersdotter har läst de läckta dokumenten och konstaterar att två av dem handlar om ”påverkansförsök från Polismyndigheten och Säkerhetspolisen riktade mot utredningen”:
Precis som många tidigare skrifter till stöd för datalagring är de närmast kliniskt befriade från konkreta exempel på att datalagring är ett outbytbart och ovärderligt verktyg för brottsbekämpning. Det är synd, eftersom EU-domstolens domslut ska ses mot ljuset av en mycket låg evidensnivå för att datalagring varit effektivare och användbarare än andra metoder vid brottsbekämpning.
Ett av de läckta dokumenten avslöjar att utredaren ”inte velat ta i de svåraste konsekvenserna av EU-domstolens domslut från förra året”.
EU-domstolen kom som bekant fram till att generell datalagring strider mot de mänskliga rättigheterna. Utredningens syfte är därför att ge regeringen underlag för hur Sverige ska förhålla sig till domen.
Andersdotter sammanfattar:
Naturligtvis ligger det politiska ansvaret för att svenska staten inte förmår skydda de egna medborgarnas rättigheter ytterst på regeringen. Men deras arbete görs så mycket svårare av att statliga utredare inte ger regeringen ett gott stöd i uppdraget.
Utredningen ska presenteras den 9 oktober 2017.
Det andra inlägget gäller regeringens utredning Ny dataskyddslag, som handlar om hur Sverige ska implementera EUs dataskyddsförordning.
Andersdotter har tittat närmare på några av remissvaren, och konstaterar att den livliga diskussionen på EU-nivå inte följt med till nationell nivå. I stället har vi fått påtryckningar från näringslivet:
Företagsrepresentanter som Bankföreningen och Svenskt näringsliv anser att konsumenter har en lägre rätt till insyn, eller i vilket fall inte bör få en högre rätt till insyn, än vad som är fallet idag. Oroväckande nog har de vunnit gehör för denna ståndpunkt hos Datainspektionen.
Andersdotter tar också upp problemet med att en myndighet som Datainspektionen, som är en av remissinstanserna, inte deltar i sammanhang som de inte får betalt för. Detta gör att de är mer mottagliga för uppvaktning från näringslivet, medan mer ideell input riskerar att gå dem förbi:
Datainspektionen åker inte på möten som de inte får betalt för att delta på, och är därmed otillgängliga för många konferenser och sammanslutningar av grupper av medborgare som har stor kännedom och kunskap om dataskydd men färre ekonomiska resurser att ordna konferenser med betalda talare.
EUs dataskyddsförordning ska börja tillämpas i Sverige den 25 maj 2018.
Medan EU filar vidare på upphovsrättsdirektivet visar en ny läcka att sex EU-länder kritiserat nuvarande förslag.
Belgien, Finland, Irland, Nederländerna, Tjeckien och Ungern ifrågasätter bland annat om det föreslagna uppladdningsfiltret (den så kallade censurmaskinen i artikel 13) är proportionerligt och förenligt med EU-lagstiftning:
Would the standalone measure/obligation as currently proposed under Article 13 be compatible with the Charter of Human Rights (and more specifically Article 11 – freedom of expression and information, Article 8 – Protection of personal data – and Article 16 – Freedom to conduct a business) in the light of the jurisprudence of the CJEU that aims to secure a fair balance in the application of competing fundamental rights?
Are the proposed measures justified and proportionate?
Frågorna ställs till ministerrådets juridiska avdelning, som förväntas ta upp saken under sitt nästa gruppmöte 11-12 september 2017.
Edri applåderar de sex ländernas initiativ, och kritiserar Europeiska kommissionen:
It is clear that the European Commission should have, but apparently did not, carry out a neutral assessment of these questions before launching its proposal for the copyright Directive.
En magisteruppsats av Kilian Vieth går igenom hur Europol tar bort innehåll från sociala plattformar som Facebook.
Samarbetet har främst skett via den nya avdelningen Internet Referral Unit (IRU), som inrättades i mars 2015, kort efter Charlie Hebdo-attacken. Fram till oktober 2016 hade IRU anmält 15421 instanser av innehåll, varav 88,9 procent togs bort.
Författaren noterar att IRU går längre än vad lagen kräver:
Not one of these evaluation processes is based on any statutory rules, but simply on corporate community guidelines. Even the IRU goes by companies’ community guidelines when evaluating content. This is important because this arrangement is not a random one. On the contrary, one of the reasons for establishing the IRU was that this way more content can be removed than legal requirements would allow.
Enligt uppsatsen har IRU ingen direktlinje till de sociala nätverken, utan anmäler innehåll på samma sätt som när vanliga användare gör det. Detta vill man ändra med EU Internet Forum, som ska vara en mer direkt dialog mellan Europol och företag som Google, Facebook och Microsoft.
Uppsatsen som helhet är kritisk till Europols initiativ och antyder rentav att IRU kan vara kontraproduktivt:
This is why we should not only ask about technical efficiency but also about political and social efficiency, because the removal of internet content only treats the symptoms. The security authorities have to count themselves in: if content is removed, which message does that send to the submitter? Does that not enforce self-referential filter bubbles and conspiracy ideologies?
Uppsatsen varnar för att raderingsinfrastrukturen kan användas för fler och fler saker när den väl är på plats.
Avslutningsvis ifrågasätter den sammanblandningen av privat och statlig censur, och gör en jämförelse med printmedia:
Even if the final decision about content removal stays with the platforms the EU IRU is no symbolic initiative. It changes the interaction of public and private actors concerning the regulation of media content and rearranges the criteria. The question is not whether a specific content is legal, but if it is desirable from the perspective of commercial and security policy. Even if the comparison falls short, if the IRU were responsible for newspapers rather than Facebook and Youtube, there would be an immense outcry about the political influence over the media.
Tyska Netzpolitik har publicerat en sammanfattning av uppsatsen, som också finns översatt till engelska (PDF-länk) av Statewatch.
Glyn Moody på Copybuzz uppmärksammar att tiden håller på att rinna ut för att kommentera EUs databasdirektiv. Onsdag 30 augusti 2017 är deadline för den ”public consultation” – eller ”samråd” som termen är på svenska – som pågått sedan slutet av maj.
Databasdirektivet kom till 1996 och innehåller det kritiserade begreppet ”sui generis-skydd”, som Glyn Moody förklarar så här:
These are traditional copyright protection for “original” databases, and something called “sui generis” protection for databases which aren’t original, but require a certain amount of effort in their compilation from other sources.
Typ, en kurerad tumblrblogg? Oavsett exakt vad sui generis-skyddet avser så kritiserades det av EU-kommissionens egen utredning år 2005. Den kom fram till att det inte finns någon poäng med sui generis-skyddet och att det inte gynnar samhället. Så varför tas det inte bort? Jo, för att, som Glyn Moody torrt konstaterar, när upphovsrättslobbyn väl fått in sina paragrafer i lagboken så stannar de där:
The obvious conclusion would be that the sui generis right should be repealed, since it represented a curtailment of the public’s rights to access and use data freely, but without any demonstrable gain in terms of increased database production.
However, the copyright ratchet means that once in place, copyright laws are never reversed. And so it was with the Database Directive. Despite clear evidence that it provided no benefits, the sui generis right was not repealed, and exists to this day as yet another copyright monopoly that has been imposed on society without any corresponding benefit.
Läs mer om Databasdirektivet och hur du deltar i samrådet här:
Commission launches public consultation on Database Directive
Den så kallade länkskatten, som vissa mediehus i EU vill att Google och andra som länkar till deras artiklar ska betala till dem, är ett av förslagen i EUs upphovsrättspaket. Ämnet har varit en ständig följetong i 5 juli-podden (främst avsnitt 43, 57 och 60).
Nu har den danske medieanalytikern Thomas Baekdal tröttnat på de dåliga argumenten, framförallt den principiella idén att just tidningar och inga andra sajter (bloggar med mera) skulle ha rätt till betalning, samtidigt som tidningarna i sin tur inte betalar källorna till sina nyhetsartiklar:
This whole argument makes no sense. Either the rules apply to all, or to nobody. The idea of creating a law that only applies to newspapers illustrates a level of entitlement that is simply shameful.
I en lång bloggpost går Baekdal igenom vad förslaget skulle innebära i praktiken. Hans beräkningar visar att Googles vinst per sökning är minimalistisk, närmare bestämt 0,0056 dollar:
Publishers think Google is making a lot of money, and they are as a whole. But on a per search basis, the profit is negligible. They just have immense scale.
Om man tar i beaktande att denna vinst kommer från sökningar där Google placerat annonser, och att nyhetssökningar sällan genererar annonser på samma sätt som produktsökningar, blir den vinst som tidningarna vill ha del av ännu lägre.
Enligt Baekdals beräkningar skulle en tidning som danska Politiken bara få in ungefär 140 dollar per månad på en länkskatt. Han konstaterar därför:
Why are we even having this discussion? The whole idea about a Google snippet tax makes no financial sense.
This is a complete waste of everyone’s time.