En magisteruppsats av Kilian Vieth går igenom hur Europol tar bort innehåll från sociala plattformar som Facebook.
Samarbetet har främst skett via den nya avdelningen Internet Referral Unit (IRU), som inrättades i mars 2015, kort efter Charlie Hebdo-attacken. Fram till oktober 2016 hade IRU anmält 15421 instanser av innehåll, varav 88,9 procent togs bort.
Författaren noterar att IRU går längre än vad lagen kräver:
Not one of these evaluation processes is based on any statutory rules, but simply on corporate community guidelines. Even the IRU goes by companies’ community guidelines when evaluating content. This is important because this arrangement is not a random one. On the contrary, one of the reasons for establishing the IRU was that this way more content can be removed than legal requirements would allow.
Enligt uppsatsen har IRU ingen direktlinje till de sociala nätverken, utan anmäler innehåll på samma sätt som när vanliga användare gör det. Detta vill man ändra med EU Internet Forum, som ska vara en mer direkt dialog mellan Europol och företag som Google, Facebook och Microsoft.
Uppsatsen som helhet är kritisk till Europols initiativ och antyder rentav att IRU kan vara kontraproduktivt:
This is why we should not only ask about technical efficiency but also about political and social efficiency, because the removal of internet content only treats the symptoms. The security authorities have to count themselves in: if content is removed, which message does that send to the submitter? Does that not enforce self-referential filter bubbles and conspiracy ideologies?
Uppsatsen varnar för att raderingsinfrastrukturen kan användas för fler och fler saker när den väl är på plats.
Avslutningsvis ifrågasätter den sammanblandningen av privat och statlig censur, och gör en jämförelse med printmedia:
Even if the final decision about content removal stays with the platforms the EU IRU is no symbolic initiative. It changes the interaction of public and private actors concerning the regulation of media content and rearranges the criteria. The question is not whether a specific content is legal, but if it is desirable from the perspective of commercial and security policy. Even if the comparison falls short, if the IRU were responsible for newspapers rather than Facebook and Youtube, there would be an immense outcry about the political influence over the media.
Tyska Netzpolitik har publicerat en sammanfattning av uppsatsen, som också finns översatt till engelska (PDF-länk) av Statewatch.