Femte juli

Nätet till folket!

Sociala media

Detta är kategorin för nyheter och bloggposter som rör sociala media - samt deras relation till sina användare.

Nu rullas EU:s nya nätcensur ut

av

Statligt godkända nätcensorer skall få rekommendera att innehåll plockas bort på nätet – utan föregående rättslig prövning.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall alla medlemsstater ha utsett så kallade Trusted Flaggers till årsskiftet. Vilket dock bara skett i dygt hälften av länderna.

En Trusted Flagger (sv: betrodd anmälare) är till exempel en organiation, myndighet eller branschorganisation som får en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Egentligen skall de fokusera på olagligt innehåll. Men DSA anger också att de bland annat skall hjälpa till att identifiera innehåll som bryter mot plattformarnas användarvillkor, även om det inte är olagligt.

Vilket innebär att en statligt godkänd aktör inte bara får rätt att rekommendera censur utan föregående rättslig prövning – utan i praktiken censur även i fall där inget olagligt föreligger. Det känns som en tveksam konstruktion i en demokratisk rättsstat.

Speciellt ifall en Trusted Flagger som företräder ett visst (sär)intresse kommer att rekommendera censur av innehåll där organisationen i någon mening är part i målet.

Om man ser till EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers märker man snabbt att många av dem sysslar med att bekämpa »hat och hot« online. Just »hat« är ett område som öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

När EU nu stressar på för att det skall utses fler Trusted Flaggers är risken uppenbar att man fyller på med organisationer som företräder särintressen som främst vill främja sin egen agenda – genom den makt som nu tilldelas dem över det fria ordet online.

Detta riskerar att bli ytterligare ett område där missriktad välvilja kommer att ställa oss inför nya, oförutsedda och oönskade problem.

Om bara någon hade varnat för detta i tid…

• DiscloseTV: The EU censorship network expands »
• TKP: EU-Zensoren-Netz weitet sich aus »
• EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers »

Äldre bloggposter i ämnet:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad (april 2022) »
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

(S): ID-krav för onlinespel med chattar – och fler nätcensorer

av

Socialdemokraterna vill se ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer.

Socialdemokraterna krävde på en presskonferens i veckan att »samhället kliver fram och vidtar åtgärder för att spelplattformarna skall vara säkra för barn och unga«.

Detta tänker man åstadkomma genom att införa ID-krav för spelplattformar med chat-funktioner. Så att man vet vem som deltar.

Som vanligt väcker sådana här förslag massor av frågor. Hur skall det gå till? Hur har man tänkt sig att få plattformar i andra jurisdiktioner att delta? Kommer man att kombinera detta med en åldersgräns (som man vill göra med sociala media)?

Sedan kom Anders Ygeman in på ett intressant sidospår: Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers (»betrodda anmälare«). Det vill säga statligt godkända nätcensorer, med en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Trusted Flaggers introducerades i EU:s Digital Services Act (DSA). Än så länge finns det bara två i Sverige. ECPAT (som rapporterar in innehåll med övergrepp mot barn) och Svenska Stöldskyddsföreningen.

Upphovsrättsorganisationer och Läkemedelsverket sägs också vara på gång. Vilket ändå får sägas vara rätt återhållsamt. I andra länder har det uppstått frågor och debatt efter att mer politiskt vinklade organisationer utsetts till Trusted Flaggers.

Om nu Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers är den uppenbara frågan: Vilka?

Med tanke på partiets rätt avoga inställning till det fria ordet på internet finns det skäl att vara vaksam.

Socialdemokraterna vill dessutom att Trusted Flaggers (som idag verkar inom sina respektive organisationers ramar) skall avlönas av skattebetalarna.

En fråga som uppstår är om det är lämpligt att statligt godkända (och avlönade?) nätcensorer skall kunna rekommendera att innehåll tas bort utan föregående rättslig prövning.

Relaterat:
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

EU/DSA: Vad hände med användarnas rättigheter?

av

EU tycker tydligen att det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet på sociala media än att försvara deras rättigheter.

EU-kommissionen är snabb när det gäller att kritisera de stora sociala medieplattformarna när den tycker att de inte censurerar tillräckligt.

Men när det gäller de användarrättigheter som stadgas i EU:s Digital Services Act (DSA) tycks kommissionen vara rätt ointresserad.

DSA säger följande:

  • Användare har rätt att överklaga moderation (borttagna inlägg, skuggbanning m.m.).
  • Plattformar måste erbjuda ett internt klagomålssystem.
  • De måste ge en motivering när de tar bort eller begränsar innehåll.
  • Användaren kan gå vidare till ett certifierat utomstående tvistlösningsorgan.
  • Användaren får också vända sig till nationella myndigheter eller domstol.
  • DSA gäller både censur av inlägg och avstängning av konton.
  • Kontostängning måste vara proportionerlig.
  • Plattformen måste förvarna om och motivera avstängning (utom vid mycket allvarliga brott).

Uppenbarligen fungerar detta inte. Användare blir censurerade, skuggbannade och avstängda utan att det finns något meningsfullt sätt att överklaga. (Automatiserade AI-svar som bara meddelar att beslutet kvarstår baserat på vaga generella formuleringar räknas inte.)

Få om ens några medlemsstater har etablerat något utomstående tvistlösningsorgan. (Ansvarig nationell myndighet i Sverige är Post & Telestyrelsen, PTS). Och någon struktur för hur kommissionen skall leva upp till sitt övergripande ansvar på detta område tycks inte existera i sinnevärlden.

Däremot är EU-kommissionen som sagt snabb när det gäller att klaga på att sociala media inte censurerar tillräckligt mycket.

Man kan lätt få intrycket av att EU tycker det är viktigare att begränsa användarnas yttrandefrihet än att försvara deras rättigheter.

EU trappar upp kampen mot hat

av

Skall EU stå upp för den demokratiska rättsstatens principer eller fokusera på att bekämpa hat?

Frankrike, Österrike och Nederländerna cirkulerar ett arbetspapper i EU:s ministerråd om »Europeiska värderingar«. Man vill att medlemsstaterna dubblar sina insatser mot »rasism, antisemitism, främlingsfientlighet och anti-muslimskt hat«. Och man vill försäkra sig om att »inget stöd ges till entiteter som är fientligt inställda till Europeiska värderingar, speciellt inte ekonomiskt stöd«.

En välvillig tolkning är att vi skall sluta ge stöd till organisationer som inte respekterar människors frihet, lika rättigheter och det demokratiska systemet. Vilket i sig skulle röra om i grytan, om man tillämpar det konsekvent.

Samtidigt uppstår massor av frågetecken. Är detta verkligen vad som avses? Eller handlar det åter om det diffusa begreppet »hat«?

Hur skall det gå till i praktiken? Vem skall dra gränsen och bestämma? Kommer tillämpningen att vara i övrigt opartisk och rättvis? Hur hanterar man till exempel saklig (och annan) kritik mot asylinvandring? Hur undviker man politisk slagsida?

Eller islamism? Att man inte bör hata muslimer bara för att de råkat födas in i en viss kulturkrets är naturligtvis helt korrekt. Det knepiga börjar när nämnda kulturkrets värderingar kolliderar med de europeiska, som man just sagt sig vilja försvara.

EU:s medlemsstater har för övrigt redan rättsliga instrument för att bekämpa hatbrott och diskriminering. Att knyta detta till finansiering och otydliga »värderingar« riskerar att flytta makten från lag till tolkning.

Och vad menas egentligen med »Europeiska värderingar«? Handlar det bara om vårt kulturarv i form av den demokratiska rättsstaten och individens okränkbara rättigheter? Eller gäller det även EU:s överordnade mål om en ständigt fördjupad union? Hur kommer man att se på EU-kritiska röster?

Dokumentet sägs även tala om att utöka konceptet hatbrott, både online och offline. Man vill även att Europol skall ägna hatbrott mer uppmärksamhet.

Vilket känns som att man vill sätta ny fart på frågan om att göra hat och hot till »EU-brott« – som än så länge kört fast i ministerrådet.

• Politico: EU urged to tighten anti-hate speech rules »

Relaterat:
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism (mars 2024) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »

CC0

Kontrollstaten är ett självspelande piano

av

Man kan bli en smula konspiratorisk när snarlika förslag om övervakning, åldersgränser och begränsningar av innehåll i sociala media rullas ut samtidigt på olika platser i västvärlden.

Den enkla förklaringen kan vara att politiker och tjänstemän åker på möten och konferenser där man inspirerar varandra och odlar bubblor av fruktan inför allehanda förmenta hot och problem.

Man sneglar på andra länder för att snappa upp nya idéer och projekt som man kan använda för att motivera sin existens. För att visa att man »gör något«. Att man har kontroll.

Resultatet blir att statens olika funktionärer ständigt hittar nya områden att kontrollera, reglera och som stärker deras makt.

Detta går som regel hand i hand med vad som just blivit tekniskt möjligt inom områden som övervakningsteknik, biometrisk identifiering och AI.

Ibland går det lite för fort, som med EU-kommissionens ursprungliga förslag till Chat Control 2 – i vilket man ville ha AI-analys av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden med teknik som inte existerar i fungerande form. Ännu.

Sedan blir det dålig stämning när någon påpekar att våra politiker är på väg att kränka grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten och rätten till privatliv och privat korrespondens.

Man behöver varken vara raketforskare eller konspirationsteoretiker för att se hur detta fungerar. Det är en tämligen odramatisk, närmast banal, självförstärkande process i många små steg.

Den drivs av ambition, missriktad välvilja, kontrollbehov, institutionell dynamik och möjligen en viss oro för vad befolkningen kan ta sig för. Av människor som ogillar att nätet givit vanligt folk en möjlighet att ifrågasätta, käfta emot och störa maktutövningen.

Sammantaget blir det något slags perfekt storm, med dystopisk potential. Fortsätter utvecklingen så här – då har vi snart skapat ett samhälle som är obehagligt att leva i.

Därför måste friheten och de grundläggande mänskliga rättigheterna alltid försvaras. Online och AFK.

S: Strikta ID-krav för sociala media och Nätpolis

av

Idag har Socialdemokraterna haft en presskonferens för att ännu en gång kräva åldersgränser för sociala media. Man vill även införa en Nätpolis.

Redan under EU-valrörelsen och senare när man presenterade sitt nya partiprogram har Socialdemokraterna krävt åldersgräns och ID-krav för sociala media. Idag kallade man till presskonferens för att upprepa kravet. Ur pressmeddelandet kan vi läsa:

• Skydd av barn och unga: 15-årsgräns för sociala medier i Sverige, med skarpt ID-krav som också omöjliggör anonyma trollkonton som inte kan kopplas till en person.

• Stärk människors kontroll på sociala medier: ge människor kontroll över sin egen röst och sitt utseende online för att stoppa deepfakes och falska bilder.

• Säkra ett bra samtalsklimat utan hat och hot: inrätta en nätpolis med särskilda enheter som kan patrullera på nätet och arbeta mot kriminalitet, hatbrott, grooming och våldsbejakande extremism.

När S gjorde i stort sett samma utspel i maj 2024 kommenterade vi kravet på ålderskontroll med tillhörande ID-krav för alla:

»Visselblåsare, dissidenter, utsatta minoriteter och personer som befinner sig i konflikt med myndigheter är bara några exempel på personer vars praktiska möjlighet att göra sin röst hörd kan komma att inskränkas med dagens (s)-förslag.«

Nu skall det sägas att S inte är ensamma om att kräva en åldersgräns för sociala media. Regeringen låter utreda frågan. Och EU håller på att testa en app för åldersverifikation.

Men Socialdemokraterna uppvisar alltid en särskild glöd vad gäller att reglera internet och begränsa dess frihet. Och av punkt ett ovan kan man fråga sig om syftet främst är att skydda barn eller att hålla koll på vem som säger vad online.

Vilket är en relevant fråga med tanke på att yttrandefriheten håller på att inskränkas så väl i enskilda länder i vår närhet som i aktuell EU-lagstiftning.

Under presskonferensen lyfte Magdalena Andersson fram att det är viktigt att politiken »tar kontroll över utvecklingen«.

I sammanhanget bör påminnas om att yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger följande…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vad gäller punkt två, om att »ge människor kontroll över sin egen röst och sitt utseende online« skulle det vara intressant att veta om man har något konkret förslag eller om detta bara är en allmän åsikt. Anders Ygeman menade att det krävs en stärkt upphovsrätt, utan att närmare gå in på hur.

I fråga om punkt tre, »inrätta en nätpolis« tycks vi alla vara överens om att samma lagar och regler skall gälla så väl online som i resten av tillvaron. Behövs det då en särskild nätpolis? Eller ingår det i den vanliga polisens uppdrag? Skall en nätpolis ha speciella befogenheter? I så fall vilka?

Magdalena Andersson noterade i sammanhanget att ID-krav för sociala media även kommer att göra Nätpolisens arbete enklare.

Någonstans har jag en misstanke om att alltihop bottnar i att politiken ogillar att folk numera så lätt kan ifrågasätta, lägga sig i och bilda opinion.

CC0

Hat och hot är olika saker

av

Hat är en känsla. Hot är en handling. Sluta blanda ihop dem.

Den nya centerledarens plötsliga avhopp har väckt nytt liv i debatten om hat och hot online.

Till att börja med leder det fel att bunta ihop hat och hot. Hat är en subjektiv känsla, som ibland kommer till uttryck i mustigt språk. Hot är en handling syftande till att kränka någon annans rätt till liv och säkerhet. Vilket är två helt olika saker.

Debatten förvirras ytterligare av att olika former av hat anses vara bättre eller sämre än andra. Vissa former av hat är flertalet helt OK med. Det finns till och med sådant som alla förväntas hata.

Människor kan utifrån sina perspektiv ha fullt giltiga skäl för att hata politiker. Till exempel kan politiska beslut ha sänkt värdet på någons mark. Skatter kan göra att människor inte har råd att tanka bilen. Någons livsmiljö kan ha förändrats till det sämre på grund av politiska beslut. Nya lagar och regler kan leda till oöverstigliga kostnader till exempel för människor som äger en fastighet. Någon enskild kan ha hamnat i kläm utan möjlighet att få hjälp eller upprättelse. Sådant kan driva människor till att hata det eller den som de upplever har skadat dem. Det är inte så konstigt.

Någon kan hata politiker i allmänhet för att den förda politiken befaras leda till omfattande negativa konsekvenser. En viss misstro mot makten kan rent av vara ett sundhetstecken.

Att känna vrede är förståeligt. Att låta den övergå i hat gynnar dock sällan någon – varken sakfrågan eller den offentliga debatten. Allt skulle bli mycket enklare att hantera om folk inte vore så känslomässiga. Men det är inte där vi är idag. Människor är oroade, upprörda och förbannade.

Att många saknar förmåga att uttrycka sig på ett välformulerat och respektfullt sätt är förvisso tråkigt. Men vi kan ju inte förbjuda människor att ventilera sitt missnöje. Även de som uttrycker sig som rövhattar kan ibland ha en poäng. Om man besvärar sig med att se bortom de stötande orden.

Frustrationen blir inte mindre bara för att man begränsar människors rätt att ventilera den. Tvärt om. Missnöje som hålls tillbaka ökar bara trycket i grytan.

Sedan är det en annan sak att folk nu för tiden får veta mer, höra fler röster, utforska fler perspektiv och har tillgång till all världens samlade kunskap med en knapptryckning i telefonen. Det får fler att ifrågasätta och lägga sig i. Vilket i grunden är en bra sak. Dock något som politiker och tjänstemän kan uppleva som störande.

En spekulation är att mycket som stämplas som »hat« i sociala media bara är folk som säger emot. Eller värre, folk som säger emot och som har fakta på sin sida.

För en politiker är det döden att offentligt medge ett fel. Då återstår att skjuta budbäraren. Ett enkelt och bekvämt sätt att göra detta är att avfärda kritik och sakliga argument som hat.

Men om vi börjar stämpla kritik som hat riskerar vi att skapa ett samhälle där endast tillrättalagda åsikter får luft. Vilket vore förödande för den fria åsiktsbildningen.

CC0

Behöver vi speciella lagar för internet?

av

EU:s internetlagstiftning är onödig, skapar byråkrati och strider mot den demokratiska rättsstatens principer.

EU:s Digital Services Act (DSA) innehåller egentligen bara en kristallklar övergripande regel: Olagligt innehåll skall plocks bort från nätet. Men behövs det verkligen en speciell lag för det?

Samtidigt skapar DSA med sina i övrigt vaga formuleringar en gråzon. Till exempel att de största sociala medieplattformarna och sökmotorerna förväntas motverka skadligt och olämpligt innehåll även om det inte är olagligt.

Antingen är något olagligt och därmed förbjudet. Eller så är det inte olagligt och skall därför vara tillåtet. Så är det i samhället i övrigt. Och så bör det vara även online.

Redan när EU-kommissionen lade fram sitt förslag om DSA skrev vi att detta handlar om att politikerna försöker ta makten över nätet. Vilket visat sig vara korrekt.

I praktiken går det till så att politikerna utövar påtryckningar på plattformarna att genom moderering och användarvillkor censurera sådana åsikter och yttranden som nämnda politiker aldrig skulle kunna (eller våga) förbjuda i en öppen, demokratisk process.

För politikerna är detta praktiskt. De kan peka på att privata företag får ha vilka användarvillkor de vill (inom rimliga gränser). Därmed kan de lägga ansvaret för censuren på någon annan. Även när dessa politiker utövar påtryckningar mot plattformarna bakom kulisserna.

För vår demokratiska rättsstat är detta farligt. Yttrandefrihetens gränser skall sättas genom lag, inte på hemliga möten mellan politiker och Big Data.

Det finns redan massor av lagar om hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal, bedrägeri och annat – som gäller såväl i den fysiska världen som på nätet. Och att olagligt innehåll skall avlägsnas behöver man inte stifta speciella lagar om.

Om någon bryter mot lagen skall detta prövas rättsligt. Inte i en insynsskyddad process som handlar om vad olika aktörer tycker borde censureras, utan möjlighet till överprövning.

Svårare behöver det inte vara. DSA och all byråkrati förordningen skapar skulle kunna avskaffas utan några större konsekvenser – mer än att den politiska makten över internet skulle minska. Vilket vore en bra sak, speciellt då våra politiker inte alltid tycks förstå vad de lagstiftar om.

CC0