Nätet till folket!
I denna kategori samlar vi nyheter som har med övervakning och massövervakning att göra. Det gäller såväl på nätet som i den fysiska världen.
Den 1 oktober 2019 återupptar Sverige datalagringen – trots att EU-domstolen sagt att man inte får lagra data om alla medborgares telekommunikationer utan misstanke om brott.
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell:
»När paragrafer av detta slag presenteras heter det alltid att den bara tar sikte på terrorism och annan mycket grov brottslighet. Men långsamt, nästan osynligt, flyttas gränserna. Ribban sänks, fler och fler brott omfattas.
Ett hårresande exempel på hur det kan gå till är datalagringen, det vill säga kravet på att internet- och teleoperatörer ska spara och på begäran från myndigheter lämna ut de digitala fotavtryck som kunderna lämnar efter sig då de surfar, mejlar och skickar sms.
Lagen skulle bara omfatta mördare och knarkbaroner, lovade politiker en gång i världen. Men det skenade. Till slut kom det in tiotusentals förfrågningar i månaden om dittan och dattan, ofta rörande brott som bara ger dagsböter.
Massövervakningen stoppades förvisso av EU-domstolen, men regeringen har letat kryphål i det avgörandet och en ny lag träder i kraft i nästa vecka.«
Det talas ständigt om att skapa en »balans« mellan övervakning och grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. Nu senast dyker tanken upp i EU:s arbetsdokument för den nya mandatperioden.
Ministerrådet:
”The introduction and increased use of new technologies unquestionably poses a threat to the legitimate needs of the law enforcement sector. (…)
Therefore, it is important to identify the relevant threats, challenges and opportunities that come with the new technological measures, as well as to find a balance between efficient criminal investigations on the one hand and the protection of fundamental rights and data protection on the other.”
Detta är bara ett av en lång rad exempel.
Men hur gör man det? Hur »balanserar« eller avväger man övervakning mot grundläggande rättigheter?
Varje sådan »balansering« innebär med nödvändighet att de grundläggande rättigheterna inskränks. Till slut blir påsen tom.
Tanken med »grundläggande« fri- och rättigheter är att de inte skall gå att kringgå. Det är hela idén med att kalla dem grundläggande och att skriva in dem i bindande internationella konventioner.
Dessa grundläggande rättigheter är individens yttersta garanti mot att bli utsatt för övergrepp från överheten. Inskränker man dem – till exempel genom resonemang om att »balansera« dem mot ditt och datt – då inskränker man också medborgarnas skydd mot staten. (Och vi kan ju aldrig veta vem som styr staten i morgon. Eller om dagens makthavare är så goda demokrater som de vill göra gällande.)
Speciellt anmärkningsvärt är detta när de skäl som anges är så gemena som att öka statens övervakning och kontroll av medborgarna. Detta borde snarare vara ett skäl som aldrig får användas för att begränsa folkets rättigheter. Det skäl som anges är ju i själva verket själva anledningen till att dessa rättigheter finns och måste vara orubbliga.
Urgröpningen och devalveringen av de medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna för att »balansera« dem mot det ena eller andra har pågått i årtionden. Och då blir det till slut inget kvar. Då har medborgarna inte längre något skydd mot staten.
Det vore mycket märkligt om det inte skulle gå att bedriva till exempel effektivt polisarbete utan att avveckla de mänskliga rättigheterna.
Statewatch: Here we go again! EU seeks to ”balance” privacy and rights against the demands of law enforcement agencies »
Europaparlamentets nyvalda tyska piratpartist – Patrick Breyer – har just ställt en officiell fråga om datalagringen till ministerrådets president.
Främst handlar det om huruvida datalagring av uppgifter om elektronisk kommunikation är i enlighet med EU-domstolens beslut – i de fall den data som lagras omfattar personer som inte är misstänkta för något brott.
Breyer vill också veta om det finns några tydliga belägg för att fler brott klaras upp i länder som använder datalagring, jämfört med länder som inte datalagrar.
Denna fråga är dels relevant eftersom vissa medlemsstater (som Sverige) struntar i att EU-domstolen har upphävt datalagringsdirektivet och i flera fall (bl.a. Sverige) fått bakläxa vad gäller nationell lagstiftning om datalagring.
Dels är den viktig eftersom ministerrådet flaggat för att man vill se ett nytt datalagringsdirektiv i EU. Denna fråga har den avgående EU-kommissionen duckat. Men den tillträdande kommissionen kommer förmodligen att tvingas ta ställning till saken. (Det är bara EU-kommissionen som får lägga fram lagförslag i EU.)
De flesta människor tycks ha problem med att hålla mer än en tanke åt gången i huvudet.
Gängbrottslighet, skjutningar, explosioner och terrorhot har lett till att en majoritet av svenska folket tycks vara för mer övervakning.
Nyansen att för mycket och automatiserad övervakning kan göra det svårare att identifiera verkliga hot (genom det överväldigande antalet falska positiva) tycks ha gått de flesta förbi. Man kan även notera att av alla terrorister som varit verksamma i Europa på senare år, så har de flesta redan varit flaggade av myndigheterna. Men man har inte haft resurser för att övervaka dessa redan kända potentiella säkerhetshot. Däremot har man satsat stort på att övervaka alla andra – som inte är misstänkta för något brottsligt eller farligt.
Om ovan nämnda praktiska aspekter av övervakningen hamnat i diskussionens skugga – så råder fullständigt mörker när det gäller de principiella frågorna.
I grunden handlar det om våra grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Dessa är ytterst en garanti för att överheten inte skall kunna förtrycka enskilda eller grupper av individer. I dessa ingår även rätten till privatliv. Utan rätt till en privat sfär finns ingen verklig frihet.
Tanken som de flesta inte tycks tänka är om det verkligen är värt att offra de principer som garanterar individens rätt i en demokratisk rättsstat. Är det lämpligt att försöka lösa ett problem genom att offra grundläggande rättigheter – vilket kan ge oss andra, betydligt värre problem på lite sikt? Vill vi verkligen montera ner principer till skydd för individen som det tagit århundraden att bygga upp?
Problemet är att frågan knappt ens diskuteras. Istället rusar vi vidare in i en Storebrors- och övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning. Och vi drivs av rädsla – vilket är en ovanligt snäv och olämplig drivkraft om man vill fatta rationella beslut.
Rimligen måste det finnas sätt att skydda oss mot brott, våld och terrorism utan att offra våra grundläggande fri- och rättigheter. Om inte, då är vi riktigt illa ute. Då var vårt öppna, fria, demokratiska samhälle bara en parentes.
»I applied for asylum in 27 different countries around the world. Places like France and Germany, places like Norway, that I felt the U.S. government and the American public could be comfortable, that was fine for a whistleblower to be in, and yet every time one of these governments got close to opening their doors, the phone would ring in their foreign ministries and on the other end of the line would be a very senior American official.
It was one of two people. Then-Secretary of State John Kerry or then vice president Joe Biden. And they would say, look, we don’t know what the law is, we don’t care if you can do this or not, we understand that protecting whistleblowers is a matter of human rights and you could do this if you want to. But if you protect this man, if you let this guy out of Russia, there will be consequences. We’re not going to say what they’re going to be, but there will be a response.«
Länk: Edward Snowden: Joe Biden Threatened Countries Not To Give Me Asylum »
Att åklagare vill ha mer avlyssning är knappast märkligt. Det är deras jobb och det ligger i deras intresse.
Samtidigt finns en viktig princip som säger att det integritetsintrång som följer med tvångsmedel (avlyssning, telefonavlyssning och snart även hemlig dataavläsning) skall stå i proportion till brottets allvar. Därför skall sådana tvångsmedel inte förekomma när det gäller mindre allvarlig brottslighet och bagatellartade brott. Gränsen går idag vid brott som kan ge minst två års fängelse.
Detta försöker man nu resonera sig runt. SR Ekot rapporterar:
»Trots att polisen kunnat se att ett stort antal äldre ringts upp från samma telefonnummer så kan åklagaren inte begära hemlig telefonavlyssning eftersom varje enskilt brott inte skulle ge två års fängelse.
– Eftersom varje bedrägeri inte har ett straffvärde av två år så går det inte att avlyssna. Men däremot är det ganska uppenbart att hela brottsligheten kanske har ett straffvärde som överstiger två år med råge, säger Christer Sammens.«
Till att börja med är resonemanget en smula märkligt. Om ett flertal bedrägerier sker över telefon, från ett och samma telefonnummer – då borde det vara uppenbart att det handlar om en gärningsman eller en grupp av gärningsmän. Och då borde det redan från början vara att betrakta som ett övergripande brott med ett straffvärde på minst två års fängelse. Vilket i ett rimligt system borde innebära att man kan använda tvångsmedel – utan att tumma på proportionalitetsprincipen.
Ofta finner man att det finns två skäl till att folk säger eller gör saker och ting. Ett skäl som låter bra – och ett verkligt skäl. Ett sådant verkligt skäl skulle kunna vara att landets åklagare regelmässigt vill kunna använda avlyssning och andra tvångsmedel, även vid utredning av mindre allvarliga brott. Vilket i så fall landar i att tvångsmedel kommer att kunna användas närhelst åklagare så önskar – även när det integritetsintrång som följer inte står i proportion till det eventuella brottets straffvärde.
Det är i så fall något som inte är i linje med den demokratiska rättsstatens principer.
Whistleblowern Edward Snowden avslöjade sommaren 2013 USA:s globala nätverk för massövervakning. Sedan dess sitter han ofrivilligt fast i Moskva. Nu kommer hans egen berättelse i memoarboken Permanent Record.
Knappt har boken hunnit komma ut förrän amerikanska myndigheter stämmer honom – för att de inte fått läsa och godkänna manus i förväg.
Ny Teknik rapporterar:
»Polisorganet Ministeriet för offentlig säkerhet i Kina bygger sedan 2015 ett av världens mest kraftfulla system för ansiktsigenkänning. Det ska kunna känna igen var och en av sina 1,3 miljarder invånare inom tre sekunder. Systemet kan paras med de 600 miljoner övervakningskameror som ska sitta runt om i landet inom två år.«
»– Kinesiska myndigheter verkar ha fått för sig att de kan uppnå ”social stabilitet” genom att placera människor under mikroskop. Men dessa program är övergrepp som sannolikt kommer att fördjupa den fientliga inställningen mot landets styrande, säger Sophie Richardsson, Kina-chef för Human Rights Watch.«
Länk: Kinesiska polisens glasögon identifierar ansikten på millisekunder »
Hur lyckas demonstranterna i Hong Kong kommunicera fritt och under radarn när staten har koll på SMS, e-post, WeChat med flera kommunikationskanaler? Svaret är peer-to-peer mesh broadcasting networks.
Man använder den brittiska appen Brirdgefy – som låter användare koppla upp ett mesh-nätverk via Bluetooth. Detta kräver en viss täthet mellan användarna, men i samband med Hong Kong-protesterna är det inget problem.
Forbes har talat med Bridgefys medgrundare och CEO Jorge Rios:
»Bridgefy is a messaging app that works with or without Internet. It’s based on Bluetooth instead, and we built it because we know that the lack of communication can be vital in many places and situations. Most people download it before going to a large music of sporting event, but we’re currently having huge spikes in downloads from Hong Kong due to the protests.«
»We’ve seen more than 60,000 app installations in just the past seven days, most of them from Hong Kong. People are using it to organize themselves and to stay safe, without having to depend on an Internet connection.«
Men appen är inte bara användbar vid oppositionella politiska protester:
»Whenever there’s a hurricane or earthquake in the world, we see spikes in app downloads. It’s important for us to say that our core technology is also available to developers, so that they may integrate it into their own apps and make them work offline. We license it based on the amount of offline users, and are currently working so that some day we might be able to use apps like WeChat, Tinder, Uber, and Whatsapp without Internet.«
Det är så att man undrar varför denna lösning inte varit tillgänglig på konsumentmarknaden tidigare. Mesh-nätverk i olika former är ju inget nytt.
Det hela påminner lite om finansmannens Jan Stenbecks ord när han lanserade TV3. Politik slår pengar. Teknik slår politik.
Länk: Hong Kong Protestors Using Mesh Messaging App China Can’t Block: Usage Up 3685% »