• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet

Femte juli

Nätet till folket!

  • Om oss
  • Remissvar

Sökresultat för: s nya hot mot yttrandefriheten »

EU 2020: Nu står kampen om det fria ordet på internet

3 januari 2020 av Henrik Alexandersson

Med sin Digital Services Act tänker EU bland annat reglera yttrandefriheten på internet. Det kan bli lite hur som helst. Men det är nu – när diskussionen är ung och positionerna ännu inte är låsta – som vi kan påverka hur resultatet blir.

Det fria ordet på internet har många fiender. Politikerna ogillar att vanligt folk stör och lägger sig i. Media kämpar för att behålla makten över agendan. Och allehanda samhällsdebattörer ogillar när andra ifrågasätter och granskar deras teser.

I Tyskland finns redan en speciell intrnetlag (NetzDG) som kritiseras för att hota såväl tryckfriheten som yttrandefriheten. I Frankrike har man givit staten rätt att i vissa situationer bestämma vad som skall anses vara sant respektive falskt – och därmed tillåtet eller förbjudet – att uttrycka på internet. Och i så gott som alla EU:s medlemsstater hörs krav på inskränkningar i vad som får skrivas och sägas i sociala media.

Det är allt detta som EU nu vill samla i ett regelverk som kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater: The Digital Services Act.

Hat och hot på nätet kan visserligen vara problem. Men i den fysiska världen, utanför nätet finns redan regler som rör olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp med mera. Oavsett vad man tycker om just dessa regler är det viktigt att lagar och regler – som sådana – är desamma utanför som på internet. Vad som är tillåtet respektive förbjudet att uttrycka kan och får inte vara beroende av i vilket medium informationen framförs.

Problemet är att när EU sätter upp regler, då blir resultatet ofta »worst practice«. Det vill säga att de som vill förbjuda, de som vill försvara sina privilegier, de som vill kontrollera och styra är mer högljudda än de som försvarar människors – och informationens – frihet.

Så var det till exempel när det gäller EU:s nya upphovsrättsdirektiv – där Big Media och Big Entertainment lyckades driva igenom såväl den absurda »länkskatten« som regler som kommer att kräva att allt som laddas upp på nätplattformar måste förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras av automatiska filter.

Den gången kom den breda debatten igång alldeles för sent. Det är ett misstag som inte får upprepas.

Det är nu – medan alla kort fortfarande ligger på bordet och innan de politiska grupperna låst sig fast vid olika förslag och uppgörelser – som nätsamfundet måste visa att det vill, kan och kommer att försvara det fria ordet på internet.

/ HAX

Arkiverad under: Censur, Demokrati, Digital Services Act, EU, Nätkultur, Sociala media, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: Digital Services Act

Nu väntar två års ständig kamp för att hindra EU:s uppladdningsfilter från att bli svensk lag

5 augusti 2019 av Henrik Alexandersson

Som vi tidigare rapporterat, så ligger den svenska tillämpningen av EU:s nya upphovsrättsdirektiv nu i regeringens och riksdagens händer.

Som något slags mänsklig sköld har regeringen satt upp en referensgrupp, som tyvärr har en kraftig övervikt av upphovsrättsmaximalister. Och som Emanuel Karlsten noterar, så kommer den svenska lagstiftningen inte att gå den vanliga vägen (utredning m.m.). Istället upprättar regeringen själv en »promemoria«. Vilket kan vara en signal om att den uppfattar den ordinarie demokratiska processen som allt för svårframkomlig i detta fall.

Detta lägger ett stort ansvar på regeringen. Och eftersom Socialdemokraterna hitintills varit det enda parti i riksdagen som är för EU:s upphovsrättsdirektiv – så blir det nu upp till dem att bevisa sitt påstående om att nätplattformarnas nya ansvar för att stoppa upphovsrättsskyddat innehåll inte leder till uppladdningsfilter. Vilket skall bli intressant att följa. Ett tips är att inte hålla andan medan du väntar.

Frågan är hur riksdagens övriga partier (som i EU-valrörelsen tog ställning mot upphovsrättsdirektivet) kommer att hantera frågan. Det är allt för lätt för dem att gömma sig bakom EU och säga att nu är beslutet klubbat och att det inte längre finns något att göra åt saken. Det finns alltid något att göra, om bara viljan finns.

Därför måste motståndet mot artikel 13/17 upprätthållas. Regeringen måste vara medveten om att det finns ett utbrett motstånd. Och de övriga partierna måste påminnas om att frågan kan vara en vote-changer.

Detta är en process som kan uppgå till två år. Vilket ställer krav på uthållighet för uppladdningsfiltrets motståndare.

Uppladdningsfiltret är inte bara en enskild teknikalitet. Det strider mot grundlagens förbud mot förhandscensur och det är ett hot mot yttrandefriheten. Det kommer att hämma den öppna debatten, kreativiteten och företagandet. Det kommer att döda nya IT-startups innan de ens kommer ur startblocken. Det kommer att cementera de amerikanska nätjättarnas dominerande ställning bland de sociala plattformarna. Och det är ett hot mot hela principen om ett fritt och öppet internet.

Här har riksdagen en utmärkt möjlighet att visa att den är mer än ett knapptryckarkompani. Här har sju av riksdagens partier ett utomordentligt tillfälle att stå vid sitt ord och sina löften från EU-valrörelsen. Och här har alla miljontals svenska nätanvändare en perfekt chans att försvara sina möjligheter att fortsatt kunna uttrycka sig fritt.

It ain’t over til the fat lady sings.

Länkar:
• Emanuel Karlsten: Detta har hänt efter att EU klubbat artikel 13 »
• Kan riksdagen stoppa EU:s uppladdningsfilter? (Video) »
• EU:s upphovsrättsdirektiv: Dags för riksdagens partier att visa sina kort »
• I väntan på EU:s uppladdningsfilter »

Arkiverad under: Censur, EU, Nätkultur, Rättssäkerhet, Sociala media, Sverige, Upphovsrätt, Yttrandefrihet Taggad som: artikel 13/17, uppladdningsfilter

Problemen med att Facebook stänger av Alex Jones och andra besvärliga människor

3 maj 2019 av Henrik Alexandersson

Facebook har bannlyst ett antal högljudda röster på sin plattform. Det gäller till exempel den populäre konspirationsteoretikern Alex Jones, ledaren för Nation of Islam Louis Farrakhan och alt-right-provokatören Milo Yiannopoulos.

Facebook är ett privat företag och får naturligtvis själva bestämma vilka som skall finnas på deras plattform. Men det innebär inte att företaget har rätt att slippa kritik eller att man inte kan problematisera kring beslutet.

Det finns förvisso en gräns för yttrandefriheten. Den går där ett hot uttalas i en sådan kontext att det föreligger en uppenbar fara för andras säkerhet och/eller egendom. Men i övrigt kan man endast säga att yttrandefrihet råder om folk tillåts säga vad de vill. Hindrar man dem, då har man per definition inte yttrandefrihet.

Det är möjligt att de nu avstängda har gått över gränsen. Men följande klipp från The Guardian väcker frågor:

The individuals have been banned from Facebook and Instagram under its policies against “dangerous individuals and organizations”. The company said it would continue its policy of banning accounts that praise or support these figures on the platform.

Frågan är vad som kan betraktas som »farligt« i sammanhanget. Och för vem. För Mark Zuckerbergs anseende? För Facebooks annonsinkomster? Eller för samhället som sådant? Hur avgör man i så fall objektivt den senare frågan?

Den andra meningen är också intressant. Innebär det att Facebook kommer att stänga av användare som protesterar mot de aktuella avstängningarna?

The bans highlight the arbitrary nature of Facebook’s decisions to bar prominent individuals from posting on its services. The company acts as both judge and jury on who is allowed to host material on its network, with accounts often removed only following sustained criticism in the media.

However, in recent months, the company has become increasingly willing to issue outright bans against individuals deemed to spread hate speech – in effect cutting many “alt-right” figures off from the social networks that allowed them to gain an audience in the first place.

Det finns skäl att tro att det är medial uppmärksamhet och organiserade anmälningskampanjer från de aktuella kontonas politiska motståndare som fått Facebook att agera – snarare än objektiva bedömningsgrunder som tillämpas lika för alla.

Facebook har som sagt rätt att göra som de vill på sin egen plattform. Men det förändrar inte det faktum att det som sker kan vara problematiskt och att det väcker frågor. Speciellt med tanke på Facebook/instagrams dominerande ställning bland sociala media.

Det behövs helt klart nya, konkurrerande sociala plattformar. Synd bara att EU stiftar lagar som gör det omöjligt att ta upp konkurrensen med nätjättarna.

/ HAX

Länk: Facebook bans Alex Jones, Milo Yiannopoulos and other far-right figures »

Arkiverad under: Censur, Nätkultur, Rättssäkerhet, Sociala media Taggad som: Alex Jones, Facebook, Instagram, Louis Farrakhan, Milo Yiannopoulos

Vilka media skall få synas på internet?

25 februari 2019 av Henrik Alexandersson

EU:s nya direktiv om upphovsrätt riktar ljuset mot ett demokratiskt problem. Politiska beslut är statiska och makthavarna förväntar sig att om de gör X, då händer Y. I samhället och på marknaden är det dock inte så enkelt – då detta är dynamiska system, som kan förändras och anpassa sig på sätt som gör att politiska beslut ofta får oväntade och oönskade effekter.

I upphovsrättsdirektivets artikel 11 (den så kallade »länkskatten«) föreslås att de nätplattformar som länkar till medie-siter med mer än »enstaka ord« skall tvingas ha licens och betala en avgift för detta. Utöver det bakvända i att kräva betalt för att andra skall länka till medias siter – så riskerar förslaget att minska utbudet och mångfalden av nyheter i sociala media. Vilket är en dålig sak, eftersom folk snarare borde söka information från fler av varandra oberoende nyhetskällor.

Från början var förslaget att detta skulle gälla utan att medie-siter tillåts ställa sig utanför systemet. Det hade varit en fullständig katastrof. Men det som är kvar av artikel 11 är också problematiskt. Låt mig fundera högt om den nuvarande skrivningen:

Om man sätter sig in i t.ex. Facebooks situation, då kan de naturligtvis inte teckna avtal med alla tidningar, mediehus, nätpublikationer och nyhetssiter i hela Europa. Än mindre i hela världen. Vad de däremot kan göra är att välja ut ett visst antal större medieföretag att teckna avtal med. I Sverige skulle det t.ex. kunna handla om Bonniers och Schibsteds tidningar, SVT, TV4 och SR. Sedan gör man klart i sina användarvillkor (där man kan stadga i stort sett vad som helst) att det bara kommer att gå att länka till nyhetsmedia som finns på denna »gröna lista«. Helt enkelt för att det är det enda som är hanterbart under artikel 11.

Vilket innebär att alla andra media, nätpublikationer, nyhetssiter, alternativmedia och journalistiska start-ups kommer att bli omöjliga att länka till på Facebook.

Detta är i så fall mycket problematiskt. Nyhetsflödet i sociala media kommer då helt att fokuseras kring etablerade media och dess agenda, urval och vinklar. Vilket innebär att färre röster kommer att höras; att alternativa rapporter och analyser blir otillgängliga; att små nischmedia som specialiserar sig på sådant som MSM inte bryr sig om kommer att göras osynliga.

Detta är inte bara spekulationer och antaganden. Erfarenheter från Spanien och Tyskland – där »länkskatten« har prövats – visar att den lett till ett minskat antal besök på medie-siter i allmänhet och på små, nya och alternativa medias siter i synnerhet. Vilket i sin tur leder till att det blir ännu svårare att få dessa att gå ihop ekonomiskt.

Länkskatten är helt enkelt ett hot mot det fria ordet, mångfalden och yttrandefriheten i vidare mening.

/ HAX

Relaterat:
• Så havererade »länkskatten« i Tyskland och Spanien »
• Artikel 11: EU:s märkliga »länkskatt« »

Arkiverad under: EU, Media, Upphovsrätt, Yttrandefrihet Taggad som: artikel 11

Internet som medborgarrättsrörelse

22 oktober 2018 av Henrik Alexandersson

Ryska GRU-agenter som förgiftar kritiker i exil eller försöker hacka sig in i nätverket hos den internationella organisationen för förbud mot kemiska vapen. Saudiernas bestialiska mord på den obekväme journalisten Jamal Khashoggi, på landets konsulat i Istanbul. I alla tre fallen växer bilden fram av hur det blir allt svårare för stater att hålla smutsiga operationer hemliga i en uppkopplad värld.

Man bör visserligen hålla i minnet att i exemplen ovan kommer mycket av informationen från brittiska, nederländska och turkiska myndigheter – som naturligtvis bara släpper information som passar dem och deras agenda. Men samtidigt växer en ny form av journalistik som bygger på informationsforensik, som Bellingcat fram. Och de senare går – vad vi vet – inte i någons ledband.

Detta är i och för sig inget nytt. Till exempel kan nämnas att mycket av den information som användes i kampanjen för att försöka stoppa FRA-lagen, år 2008, fanns tillgänglig på den delen av internet som döljer sig bortom förstasidan i Googles sökresultat. Dessutom skapades synergieffekter genom att bloggare med expertis inom områden som politik, juridik, IT och medborgarrätt kunde komplettera varandra och bygga vidare på varandras uppgifter.

NSA-whistleblowern Edward Snowden och Wikileaks är exempel på hur maktens instrument kan vändas tillbaka, mot överheten helt enkelt genom att göras offentliga. Den amerikanske journalisten Barrett Brown utmanade med sitt kollaborativa research-initiativ Project PM hela det amerikanska cyber-militär-industriella komplexet och då speciellt sådan underrättelseverksamhet som hålls borta från demokratisk kontroll genom outsourcing.

I EU stoppade nätaktivismen (och dess politiska gren i form av Piratpartiet) planerna på att stänga av fildelare från internet utan föregående rättslig prövning. Det samma gäller ACTA-avtalet, som ville göra internetoperatörerna till nätpoliser. Och nu står striden om »länkskatt« och uppladdningsfilter i EU:s nya direktiv om upphovsrätt. I dessa fall handlar det såväl om att bygga en stark argumentation som att skapa uppmärksamhet och väcka en slumrande opinion.

Vad gäller EU behövs verkligen mer medborgarjournalistik och aktivism. Här är problemet att det är svårt att skapa uppmärksamhet och opinion i tid. Helt enkelt eftersom nästan ingen vet vad som är på gång. Samtidigt är många frågor som nu ligger i beredning i EU-apparaten högintressanta. Några exempel: ett initiativ mot falska nyheter; ett nytt direktiv mot terrorism; åtgärder mot hot och hat på nätet (vilket innebär inskränkningar i yttrandefriheten); vissa medlemsstaters försök att undergräva nätoperatörernas budbärarimmunitet (mere conduit).

Saken är att det alltid är lättare att försöka påverka en politisk process i dess början – innan positionerna blir låsta och prestige sätts framför fakta och medborgerliga rättigheter. Detta måste ske på nätsiter och genom nätaktivism, eftersom svenska media är urusla på att rapportera om vad som är på gång i EU. Som regel kommer media in först när vi mer eller mindre står inför fullbordat faktum. Och då blir det som vanligt i EU: Först beslutar man. Därefter debatterar man. Och slutligen tar man reda på fakta. Men då är det som regel redan för sent.

Sverige behöver mer nätaktivism, mer medborgarjournalistik, mer nätbaserad korsbefruktning av expertis från olika discipliner, fler crowdsourcade granskningar, en nätbaserad medborgarrättsrörelse – och plattformar för sådant samarbete. Vill man försvara vår frihet mot överheten, då måste det alltid ske underifrån.

Tillsammans kan vi skaka om politiken och stoppa förslag som inskränker internets öppenhet och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Tillsammans kan vi bygga kunskapsbanker som kan mäta sig med etablerade medias grävredaktioner, myndigheter och till och med i vissa avseenden med statens underrättelseverksamhet. Tillsammans vet vi mer och har större samlad kunskap och kompetens än den fria informationens och det öppna samhällets fiender.

Vad vi behöver göra är att fundera på hur detta kan organiseras och struktureras – i så platta och decentraliserade former som möjligt.

 

Relaterat: Techcrunch – Khashoggi’s fate shows the flip side of the surveillance state »

Arkiverad under: EU, Övervakning, Spaning, Underrättelseverksamhet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3

Primärt sidofält

Nätfrihet och integritet!

Femte juli är en nätpolitisk nyhetssajt som står på internetanvändarnas sida. Läs mer.

  • Twitter: Femtejuli
  • Youtube
  • Soundcloud: 5july
  • RSS-flöde

Prenumerera på inlägg


Loading

Senaste inlägg

  • EU rullar ut app för åldersverifikation8 maj 2025
  • Svenska folket säger ja till »censur« av media och enskilda7 maj 2025
  • Övervakningsstaten i de kriminellas händer?6 maj 2025
  • Regeringen bygger ut kontrollstaten29 april 2025
  • Kryptering: Rikspolischefen kräver det omöjliga28 april 2025

Senaste kommentar

  1. Chat Control 2 i långbänk om Chat Control 2 – omvända roller i ministerrådet15 mars 2025

    […] Läs mer om de låsta positionerna i EU:s ministerråd: Chat Control 2 – omvända roller i ministerrådet » […]

CC BY 4.0 · Logga in

  • Youtube
  • Twitter
  • RSS