Aktivism

Politiken tar kontroll över internet

5 mars 2026 av Henrik Alexandersson

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

Chat Control 1 förlängs. Förmodligen.

4 mars 2026 av Henrik Alexandersson

Trots att förslaget föll i ansvarigt utskott kan vi förvänta oss att Chat Control 1 kommer att förlängas vid Europaparlamentets session nästa vecka.

Häromdagen landade Europaparlamentets LIBE-utskott oväntat i att rösta ner en rapport om att förlänga Chat Control 1. Se gårdagens bloggpost »

Vilket är principiellt bra, då Chat Control 1 innebär massövervakning utan misstanke om brott. Men samtidigt är det taktiskt dåligt vad gäller att stoppa Chat Control 2, det vill säga den lagstiftning vi kommer att få leva med.

Frågan kommer upp i plenum på Europaparlamentets session i Strasbourg nästa vecka. Allt tyder på att Chat Control 1 då kommer att förlängas, i väntan på Chat Control 2.

Vad hände då i LIBE? Det tycks som att borgerliga EPP ville förlänga Chat Control 1 med två år – samtidigt som rapportören föreslog ett år. När EPP inte fick som de ville röstade de ned hela rapporten, tillsammans med vänstern och de gröna.

För EPP:s del handlade det alltså inte om någon principiell kritik av Chat Control 1. Snarare tvärt om. De må ha röstat ner rapporten, men de vill helt bestämt ha en förlängning av lagen.

Därför kan man vara rätt säker på att Europaparlamentet kommer att förlänga Chat Control 1 nästa vecka. Att inte förlänga lagen vore otänkbart för en majoritet i parlamentet. Frågan blir snarare om den kommer att förlängas med ett eller två år.

Och då kan fokus åter hamna på den centrala striden – om Chat Control 2, som är den lag vi kommer att få leva med.

Men osvuret är bäst. Nu får vi se vad som händer i plenum nästa vecka.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Parlamentsutskott säger nej till… Chat Control 1

3 mars 2026 av Henrik Alexandersson

Europaparlamentets utskott för mänskliga rättigheter (LIBE) har oväntat sagt nej till en förlängning av den nu gällande Chat Control 1.

Här gäller det att hålla isär sakerna, då en redan rörig process just blivit rörigare:

• Chat Control 1 är den lag som redan finns (ett undantag från ePrivacy-direktivet) och som ger de meddelandetjänster som vill rätt att frivilligt kontrollera innehållet i sina användares meddelanden – i jakt på olagligt material med barn. Denna lag är tillfällig, går ut i vår och var tänkt att förlängas ett år till – tills Chat Control 2 är klubbad och klar.

Det är denna förlängning LIBE nu oväntat säger nej till.

• Chat Control 2 är EU-kommissionens förslag om obligatorisk granskning av innehållet i alla våra elektroniska kommunikationer. Även totalsträckskrypterade (E2EE) meddelanden.

Efter att frågan kört fast i EU:s ministerråd har rådet givit upp sin idé om client-side-scanning (spionprogram på alla telefoner och datorer) – och istället gått med på att göra dagens Chat Control 1 (frivillig granskning) permanent. Vilket var ett steg i rätt riktning.

Europaparlamentet har dock tidigt i processen sagt nej till urskiljningslös granskning av folks meddelanden utan misstanke om brott.

Just nu pågår trilogförhandlingar om CC2 mellan kommissionen, rådet och parlamentet.

• Vad är det som händer i LIBE?

Alla hade förväntat sig att Chat Control 1 skulle förlängas ett år, medan EU-kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet förhandlar fram en kompromiss om Chat Control 2.

Men nu säger Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor – LIBE – oväntat nej till att förlänga Chat Control 1.

Vilket förvisso är bra i sak, då CC1 är problematisk. Men detta kan bli ett taktiskt problem i motståndet mot Chat Control 2.

Än så länge är det oklart varför LIBE röstade nej. En möjlighet är att man valt att ta strid för parlamentets tuffare linje (ingen svepande övervakning utan misstanke) redan nu. En annan förklaring kan vara att de olika partigrupperna inte fått igenom sina ändringsförslag och därför röstat nej till helheten som en markering.

Förlängningen av Chat Control 1 kommer dock ändå upp som en punkt på Europaparlamentets nästa session, nästa vecka 9-12 mars. Och då med möjlighet att lägga ändringsförslag i plenum – vilket kan bli en stökig och oförutsägbar historia.

Chat Control 1 är problematisk då den bygger på granskning av folks elektroniska meddelanden utan misstanke om brott – även om den är frivillig.

Dock har den allmänna uppfattningen varit att eftersom Chat Control 1 redan existerar, så kan den lika gärna förlängas – tills man är klar med Chat Control 2, som är den lagstiftning vi kommer att få leva med på sikt.

Tanken har varit att sitta ner i båten och fokusera på den viktigare striden.

Om en förlängning av Chat Control 1 inte kommer till stånd – då kommer de plattformar som idag använder sig av lagen inte längre att frivilligt kunna skanna sina användares meddelanden i syfte att hitta olagligt innehåll med sexuella övergrepp mot barn.

Vilket i så fall kommer att orsaka ett väldigt hallå – med betoning på väldigt. Moralpaniken kring unga och internet är redan påtaglig.

Detta kan ge dem som vill ha obligatorisk skanning av medborgarnas meddelanden och/eller client-side-scanning (spionprogram) i Chat Control 2 ny luft under vingarna.

Vilket kan leda till att processen baktänder – och att Chat Control 2 blir värre och sämre än om Chat Control 1 hade förlängts med ett år utan större debatt.

Genom att säga nej till en problematisk men tillfällig lag, riskerar man att göra det svårare att skjuta ner en sämre, permanent lag.

Paradoxalt nog kan ett principiellt korrekt nej i dag alltså få oönskade konsekvenser i morgon.

Plus att vi riskerar att få hela den känslomässiga debatten om sexuella övergrepp mot barn två gånger (CC1 och CC2) istället för bara en gång (CC2).

Men nu är det som det är.

Just nu är alla bollar åter i uppe i luften och fokus riktas mot nästa veckas session med Europaparlamentet i Strasbourg.

• Parliament committee fails to adopt position on chat scanning law »

UPPDATERING: Det blir förmodligen en förlängning av Chat Control 1. Läs mer här »

Nedan LIBE:s röstprotokoll.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

1 mars 2026 av Henrik Alexandersson

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

Chat Control 2: Nu börjar förhandlingarna

25 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Torsdag den 26 februari börjar förhandlingarna om Chat Control 2 mellan EU-kommissionen, EU:s ministerråd och Europaparlamentet. Här är en översikt av läget.

Men först: Det råder en del förvirring då den nuvarande lag som tillåter meddelandetjänster att frivilligt skanna sina användares icke-totalsträckskrypterade meddelanden (Chat Control 1) håller på att förlängas i väntan på Chat Control 2.

Det är i sig en problematisk lag – men tillfällig i väntan på att man kommer fram till ett förhandlingsresultat för CC2.

CC1 är inget vi vill ha – men praktiskt sett är det viktigare att lägga energi på att se till att CC2 (som är den lag vi kommer att få leva med på lång sikt) blir så bra som möjligt.

• Således, fokus på Chat Control 2:

Läget inför förhandlingarna är, som vi tidigare kunnat rapportera, följande:

EU-kommissionens ursprungliga förslag finns kvar i bakgrunden. Det innebär obligatorisk skanning av allt innehåll i alla användares elektroniska meddelanden, filer i molnet med mera. Det var tänkt att även gälla totalsträckskrypterad kommunikation (även om det inte fungerar i verkligheten).

EU:s ministerråd drev länge idén om client-side-scanning. Det vill säga spionprogram på system- eller applikationsnivå på alla telefoner och datorer, som granskar innehållet i meddelanden redan innan de krypteras och sänds. Dock lyckades man inte få tillräcklig majoritet för detta förslag.

Rådet är därför, enkelt uttryckt, nu istället för en förlängning av den frivilliga skanningen inom ramen för CC1.

Europaparlamentets position fastställdes redan i oktober 2023 och är, kortfattat:

Ingen skanning av innehållet i totalsträckskrypterad (E2EE) kommunikation.
Övervakning skall inriktas mot personer och grupper där det misstänks förekomma olagligt innehåll – inte vara generell.
Beslut om övervakning skall fattas av en domstol.
Ingen skanning efter olagligt innehåll i elektroniska konversationer (text, IP-samtal m.m.).

Under hösten har EU-kommissionen signalerat att den föredrar Europaparlamentets hållning framför ministerrådets, om den måste välja.

Nu börjar förhandlingarna, som sker bakom stängda dörrar. Här är förhandlingsdokumentet, med alla de tre institutionernas positioner (PDF). »

Här gäller det att Europaparlamentet håller fast vid sin position – som antogs i unikt stor enighet. Men bakom den eniga fasaden finns krafter inom delar av den socialdemokratiska gruppen S&D och borgerliga EPP som egentligen vill ha en så omfattande övervakning som möjligt. För dem var parlamentets nej mest ett sätt att få bort frågan från EU-valrörelsen.

Framåt slutet av veckan lär information från trilog-förhandlingarna börja läcka ut.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Chat Control – en uppdatering

10 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Sviker Europaparlamentet sitt motstånd mot Chat Control 2 om det accepterar en förlängning av Chat Control 1?

Just nu pågår två processer parallellt vad gäller Chat Control.

• Förlängning av Chat Control 1

EU:s ministerråd har backat från idéerna om obligatorisk client-side-scanning av innehållet i meddelanden på folks telefoner och datorer. Istället accepterar man enkelt uttryckt en förlängning av dagens frivilliga skanning.

EU-kommissionen har därför föreslagit att den frivilliga skanningen av icke totalsträckskrypterade meddelanden (Chat Control 1) som redan idag sker hos vissa operatörer (främst Meta / Messenger) förlängs till april 2027.

Detta i väntan på att ministerrådet och Europaparlamentet skall komma fram till en gemensam slutlig ståndpunkt om hur frågan om Chat Control 2 skall lösas på lång sikt.

Vad gäller den tillfälliga förlängningen av den frivilliga skanningen (CC1) håller parlamentet på att formulera en position (PDF). Vilket ligger en bit från vad man kommit fram till i huvudfrågan (CC2).

Enkelt uttryckt frångår Europaparlamentet sitt motstånd mot CC2 och accepterar att CC1 fortsätter med sin svepande skanning av innehåll i folks meddelanden utan misstanke om brott i ett år till.

Det skall dock endast ske för att identifiera redan kända olagliga bilder med övergrepp mot barn. Detta betyder att man inte vill experimentera med AI-skanning för att identifiera tidigare okänt sådant innehåll.

Vilket sannolikt är lika så bra, eftersom felprocenten vad gäller det redan kända flaggade olagliga innehållet enligt tysk polis (BKA) ligger runt 50%.

Man vill inte heller söka igenom textinnehållet i användarnas meddelanden.

Även om detta är bättre än CC2 och även om det bara skall gälla ett drygt år – så handlar det fortfarande om urskiljningslös skanning av innehåll i folks meddelanden utan misstanke om brott. Vilket är problematiskt.

• Chat Control 2

Här finns lite olika ingångsvärden inför trilogförhandlingarna:

EU-kommissionens ursprungliga förslag om obligatorisk skanning av allt innehåll i alla användares elektroniska meddelanden, filer i molnet med mera. Det var tänkt att även gälla totalsträckskrypterad kommunikation (även om det inte fungerar i verkligheten).

EU:s ministerråd drev länge idén om client-side-scanning. Det vill säga spionprogram på system- eller applikationsnivå på alla telefoner och datorer som granskar innehållet i meddelanden redan innan de krypteras och sänds. Dock lyckades man aldrig få tillräcklig majoritet för detta förslag. Rådet är därför, enkelt uttryckt, för en förlängning av den frivilliga skanningen inom ramen för CC1.

(De flesta medlemsstater vill dock fortfarande ha client-side-scanning. Men ett antal länder som Tyskland, Polen med flera lyckades upprätthålla en blockerande minoritet. Ministerrådets senaste position är därför något av en halvhjärtad nödlösning.)

Europaparlamentets position fastställdes redan i oktober 2023 och är, kortfattat:
• Ingen skanning av innehållet i totalsträckskrypterad (E2EE) kommunikation.
• Övervakning skall inriktas mot personer och grupper där det misstänks förekomma olagligt innehåll – inte vara generell.
• Beslut om övervakning skall fattas av en domstol.
• Ingen skanning efter olagligt innehåll i elektroniska konversationer.

Under hösten har EU-kommissionen signalerat att den i vissa avseenden föredrar Europaparlamentets hållning framför ministerrådets, om den måste välja.

Detta är alltså läget när de tre institutionerna nu går in i trilogförhandlingar (26 februari, 4 maj och 29 juni) bakom stängda dörrar.

Samtidigt finns det farhågor om att Europaparlamentets hållning till CC1 (ovan) skall smeta av sig på parlamentets tidigare nej till det mesta av substans i CC2. Några formella beslut som tyder på att så är fallet finns inte. Men flera initierade kritiker tycks vara övertygade om att det är så.

Vilket innebär att vi måste hålla hög beredskap så att parlamentet inte avviker från sitt ursprungliga ställningstagande. Ett sätt att hålla trycket uppe är att höra av sig till berörda ledamöter.

Aktuella länkar:
• Chat Control 1.0: Civil Society Mobilizes Against Extending Mass Surveillance – EU Parliament Decision Imminent »
• Sippel Draft on Chat Control – Mass Surveillance Set to Continue, Sparking Renewed Protests »
• Europaparlamentets utkast till förlängning av Chat Control 1 (PDF) »

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Med oklara regler kan makten tysta obekväma röster

31 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Med diffus eller verklighetsfrånvänd lagstiftning blir vi alla brottslingar. Vilket kan användas mot oss om vi blir besvärliga.

Låt oss för ett ögonblick anta att staten, dess politiker eller dess funktionärer tröttnar på en politisk motståndare. Eller lackar till mot någon som avslöjat besvärande uppgifter. Eller bara i största allmänhet vill markera mot någon envis typ eller grupp som tycker fel.

Redan har man använt påtryckningar mot betalningssystemen mot allt från Wikileaks till kanadensiska protesterande truckers. Att utestänga någon från dessa system (eller rent av konfiskera deras medel) är ett effektivt sätt att få tyst på folk.

Men det finns fler sätt. Just nu är Storbritannien på väg att införa åldersgränser eller möjligen ett förbud (!) mot VPN. Bortsett från att makthavarna uppenbarligen inte begriper vad de sysslar med öppnar sådant för att staten alltid kommer att ha en hållhake på individen.

Om man skulle förbjuda VPN (hur?) skulle var och varannan människa förvandlas till en brottsling. Vilket kan vara behändigt att ta till ifall överheten skulle vilja sätta någon medborgare på plats.

»Show me the man, and I will find you a crime.« Bara att bli anklagad och rättsprocessen kan ibland vara värre än ett eventuellt straff – oavsett om den tilltalade är skyldig eller oskyldig.

Samma mönster kan vi se med EU:s Digital Services Act. DSA kräver att stora sociala medier och sökmotorer skall analysera och bedöma »systemrisker«. Man talar om skadligt men lagligt material som bör begränsas. Men det är inte helt uppenbart exakt vad man avser.

EU sätter upp oklara regler. Sedan påstår man att plattformar bryter mot dem. Och eftersom man inte definierat vad det är som inte skall få uttryckas, kan denna regel tillämpas med stort godtycke för att bötfälla sociala medier med astronomiska belopp. Särskilt om man ogillar deras verksamhet.

Annorlunda uttryckt: EU talar inte om vad det är som inte får sägas. Men om det ändå sker kan man straffa plattformarna. Vilket om inte annat kommer att leda till en övermoderering som inte är i yttrandefrihetens anda.

Så skapas ett system där folk som är obekväma och sociala medier som har högt till tak kan tämjas av Bryssel.

Avslutningsvis skall sägas att enligt DSA kan EU inte stänga ner sociala medier (mer än möjligen tillfällig blockering). Det kan bara medlemsstater göra. Men DSA skapar ett verktyg för att ställa extrema byråkratiska krav och inskränka tillgängligheten på app-stores för aktörer man ogillar. Plus ge orimligt höga böter.

Vi har sagt det förr: Med DSA vill politikerna ta kontroll över internet.

CC0

Håll gränsen mot övervakningsstaten!

29 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Det råder förhoppningsvis något slags enighet om att ett samhälle där alla övervakas överallt och hela tiden inte är önskvärt. Men…

Idag införs ständigt nya former av övervakning och kontroll. Vilken i varje enskilt fall kan motiveras med det ena eller andra. I vart fall om man bortser från dess oönskade konsekvenser. Vilket våra politiker tenderar att göra.

Man vill kontrollera innehållet i våra elektroniska meddelanden. Man vill lagra data om våra kommunikationer. Man vill ha ID-krav för sociala medier. Man skannar oss med automatiserad ansiktsigenkänning. Man registrerar oss.

Sådär har det hållit på länge. Med risk för att upprepa mig drar jag mig till minnes en utfrågning i Europaprlamentet år 2009. Sverige var ordförandeland i EU och justitieminister Beatrice Ask (m) fick bland annat frågor om övervakningsstaten.

Hur långt har man tänkt sig att gå? Är det i vart fall inte dags att stanna upp och utvärdera all den övervakning som redan införts? Så att vi vet om den fyller sitt syfte. Innan vi rusar vidare…

Justisiteminister Ask svarade att sådant finns det inte tid för. Nästa fråga.

När övervakning ständigt läggs till övervakning rör vi oss helt klart mot ett allt mer allomfattande övervakningssamhälle. Av nödvändighet kommer vi förr eller senare till en punkt där inte bara individens frihet och rätt hotas, utan hela vår demokratiska rättsstat.

En del menar att vi redan är där.

Om vi är överens om att den totala övervakningsstaten är en dålig sak – hur långt kan eller bör vi då gå? Borde vi i vart fall inte diskutera saken? Skaffa oss en helhetsbild?

Tydligen inte. Istället rusar vi vidare, med förklaringen att vi måste.

Politiken offrar grundläggande mänskliga rättigheter, behandlar medborgarna som potentiellt kriminella och skapar ett nyckelfärdigt system för förtryck, skulle den dagen komma.

Får detta fortsätta kommer det att sluta illa. Det behöver inte handla om att vi får någon maktgalen diktator. Det räcker med inkompetens, bristande förstånd, missriktad välvilja, utopiska visioner, oärliga avsikter, infiltration eller att någon har en dålig dag på jobbet för att systemet skall missbrukas.

Någonstans behöver vi dra en gräns. Vilket EU-domstolen lyckligtvis redan gjort, när den upphävde EU:s datalagringsdirektiv 2014. Enkelt uttryckt:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Detta är en högst rimlig princip. Vanligt hederligt folk skall lämnas ifred. Det är vad som skiljer oss från förtryckarstater. Och vad som i sammanhanget är brottsligt avgörs förhoppningsvis i en öppen demokratisk process som respekterar människans grundläggande fri- och rättigheter.

Detta är också en princip som ständigt utmanas av politiker som kommer på nya skäl och metoder för att hålla ett öga på folket. Och nya sätt att göra det.

Här gäller det att hålla gränsen. Det är en evig kamp.

CC0

Så är du anonym på sociala media

19 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Här visar Naomi Brockwell på Ludlow Institute hur du gör om du vill vara anonym på sociala media. Vilket du har all rätt i världen att vara.

CC0

Kan internet rädda demokratin från politiken?

18 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Redan de gamla grekerna varnade för att de folkvalda är farligt okunniga. Men med internet har det blivit svårare för dem att komma undan med det.

Det är förfärande hur okunniga våra politiker är om allt som har med internet att göra. Det gäller de tekniska delarna såväl som säkerhet och juridik.

Och det är skrämmande hur de ständigt är beredda att kringgå grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Dåvarande EU-kommissionär Ylva Johanssons hantering av Chat Control 2 är bara ett exempel.

Under samma process släppte riksdagen till en början igenom den svenska regeringens position utan att någon reagerade eller invände. Vilken fyra av åtta partier först senare kom att säga nej till, när de blivit upplysta om vad som faktiskt står i pappren och vad det betyder.

För inte så länge sedan sände regeringen ut en remiss om datalagring som toksågades av alla som begriper något om tekniken och om säkerhet, inklusive Försvarsmakten.

Detta är inte unikt för nätfrågorna. Och det är ingen nyhet. Platon varnade redan för 2.400 år sedan för att människor som är bra på att vinna folkets förtroende ofta är farligt okunniga, inkompetenta och olämpliga som ledare i allmänhet. Han fruktade att demokrati kan utvecklas till förtryck.

För inte så länge sedan fanns det väldigt lite att göra åt saken, i den mån man alls fick veta vad som skedde. Informationsutbudet var begränsat och fick hanteras manuellt.

Ville man invända fick man skriva en debattartikel eller insändare som kanske eller kanske inte publicerades. Eller försöka organisera någon form av motstånd med hjälp av brev och telefon. Som sedan ignorerades av både media och politiker.

Sedan kom internet. Plötligt gick det att göra sin röst hörd om man hade något att komma med.

Det gick att ifrågasätta och käfta emot. Det blev mycket enklare att organisera motstånd och aktivism. Fakta gick att gå fram med en knapptryckning.

Dokumenten i den demokratiska beslutsprocessen blev mer tillgängliga. Insynen blev större. Och politikerna tvingades försvara sina ställningstaganden.

Ta kampanjen mot FRA-lagen som exempel. Aktivister och experter kunde synkronisera sitt motstånd online och bygga på varandras kompetens.

Lagens motståndare var många och kunde som regel slå politiker och byråkrater på fingrarna i sakfrågorna. I den så kallade bloggbävningen korslänkade alla till varandra.

I samband med den historiskt dramatiska omröstningen belägrades riksdagen av demonstranter som lockats dit av en bloggpost. Och även om lagen klubbades igenom fick efterdyningarna regeringen i obalans.

Fast forward till idag – med nya förslag till övervakningslagar och inskränkningar av yttrandefriheten, såväl i Sverige som i EU.

Nu har det blivit ännu svårare för politikerna att komma undan med dåliga förslag och att ducka debatten (även om de försöker).

Plötsligt kan tusentals människor de politiska förslagen bättre än politikerna själva. Och med sociala media kan dåliga förslag exponeras och motkrafter mobiliseras på ett ögonblick.

Vilket naturligtvis stör våra politiker, som varit vana vid att leva i en bubbla utan externa störningsmoment.

Som mest upprörda blir de när deras premisser krossas i en fri och öppen debatt. När deras ideologiska fundament och vackraste utopier – kärnan för deras verksamhet – visar sig vara ogenomtänkta, felaktiga och orealistiska.

Sådant är ett existentiellt hot mot politiker och deras partier. Inte sällan är deras sista försvarslinje att avskriva kritik som »hat«.

Därför vill politiken inskränka yttrandefriheten online, bojkotta sociala media, läsa våra meddelanden, datalagra, införa åldersgränser och ID-krav, använda nätcensorer i form av Trusted Flaggers, övervaka, sätta in nätpoliser och ta kontrollen över internet.

CC0