Äntligen har vi hittat en någorlunda matnyttig sammanställning över läget i EU-domstolen – vad gäller att Polen överklagat det indirekta kravet på uppladdningsfilter i EU:s nya upphovsrättsdirektiv (DSM).
The Kluwer Copyright Blog – CJEU hearing in the Polish challenge to Article 17: Not even the supporters of the provision agree on how it should work »
»According to Poland, the key problem with the directive is the move away from active participation of rightholders (as initiators of removal requests in the context of notice and takedown procedures) and instead handing the responsibility of removing infringing uploads over to platforms who will have to develop private enforcement systems to avoid liability for copyright infringement. Because they are not facing any comparable risk when they limit user rights by blocking access to legal content, this creates strong incentives for over-blocking. This in turn will result in censorship and violation of the fundamental rights to freedom of expression and information under the Charter. Consequently, the problematic parts of Article 17 should be annulled by the Court.
All other parties intervening in the case objected to this line of argument and stated that in their view Article 17 does not violate any fundamental rights. However, they presented strikingly contradictory interpretations of what Article 17 actually requires of platforms. There are two distinct lines of argument: The Commission, the Council and the European Parliament argued that that Article 17 contains enough internal safeguards to prevent users’ fundamental rights from being unduly limited. On the other hand, France and Spain argued that some limitations of fundamental freedoms are justified by the objective that Article 17 seeks to achieve.«
Man kan alltså något förenklat säga att det finns tre linjer: Polens nej till uppladdningsfilter, EU-institutionerna som anser att det finns tillräckliga garantier i artikel 17 för att eventuella uppladdningsfilter inte kommer att missbrukas eller överfiltrera – samt Frankrike och Spanien som anser att eventuella inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter är ett pris som är värt att betala.
Allt kompliceras av att upphovsrättsdirektivet är just ett direktiv och inte en förordning. Det innebär att det skall tolkas och vävas in i medlemsstaternas lagstiftning – istället för att vara en uppsättning regler som rakt av gäller lika överallt.
Därför ser vi redan hur olika medlemsstater börjat implementera direktivet på olika sätt. Vilket i sin tur kommer att leda till att vi får 27 olika lagar i lika många olika länder, med olika upplägg och skrivningar.
Det innebär att även om domstolen skulle ge grönt ljus för artikel 17 som sådan – så innebär det inte att all nationell lagstiftning på området automatiskt får klartecken. Varje enskild medlemsstats tolkning och skrivning kan också komma att prövas rättsligt.
Dom väntas till sommaren 2021, vilket är en tidpunkt då upphovsrättsdirektivet redan skall vara införlivat i medlemsstaternas lagstiftning. Man kan tycka att det vore bättre att först invänta domstolens beslut. Men det är inte så det fungerar.
Lämna ett svar