Om avlyssning av människor som inte är misstänkta för brott

Advokater och jurister i en debattartikel om att Riksåklagaren vill utöka möjligheten till hemlig avlyssning:

[Förslaget om att kunna använda hemlig avlyssning  för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott] innebär alltså att vem som helst kan bli avlyssnad utan att det finns en brottsmisstanke. Privata samtal mellan två arbetskollegor eller mellan två personer i ett kärleksförhållande ska myndigheterna kunna lyssna på för att bestämma om dessa personer i framtiden ska misstänkas för brott.

Det är sällan som man först blir stum och sedan har så mycket att säga, men det utrymmet finns inte i denna artikel.

Vi kan bara konstatera det absurda i att lägga fram ett lagförslag som är den direkta motsatsen till vad som anges i vår grundlag, dvs. att vi medborgare ska vara skyddade mot hemlig avlyssning.

Dagens Juridik: Åklagarna vill använda hemlig övervakning mot personer som inte misstänks för brott »

Video: Hur mycket övervakning skall vi ha?

Hemlig avlyssning, FRA-lagen, datalagring, hemlig dataavläsning… När är det nog? När blir all övervakning farlig för demokratin, rättsstaten och våra medborgerliga fri- och rättigheter?

Se videon på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Åklagare kräver avlyssning även vid mindre brott

Att åklagare vill ha mer avlyssning är knappast märkligt. Det är deras jobb och det ligger i deras intresse.

Samtidigt finns en viktig princip som säger att det integritetsintrång som följer med tvångsmedel (avlyssning, telefonavlyssning och snart även hemlig dataavläsning) skall stå i proportion till brottets allvar. Därför skall sådana tvångsmedel inte förekomma när det gäller mindre allvarlig brottslighet och bagatellartade brott. Gränsen går idag vid brott som kan ge minst två års fängelse.

Detta försöker man nu resonera sig runt. SR Ekot rapporterar:

»Trots att polisen kunnat se att ett stort antal äldre ringts upp från samma telefonnummer så kan åklagaren inte begära hemlig telefonavlyssning eftersom varje enskilt brott inte skulle ge två års fängelse.

– Eftersom varje bedrägeri inte har ett straffvärde av två år så går det inte att avlyssna. Men däremot är det ganska uppenbart att hela brottsligheten kanske har ett straffvärde som överstiger två år med råge, säger Christer Sammens.«

Till att börja med är resonemanget en smula märkligt. Om ett flertal bedrägerier sker över telefon, från ett och samma telefonnummer – då borde det vara uppenbart att det handlar om en gärningsman eller en grupp av gärningsmän. Och då borde det redan från början vara att betrakta som ett övergripande brott med ett straffvärde på minst två års fängelse. Vilket i ett rimligt system borde innebära att man kan använda tvångsmedel – utan att tumma på proportionalitetsprincipen.

Ofta finner man att det finns två skäl till att folk säger eller gör saker och ting. Ett skäl som låter bra – och ett verkligt skäl. Ett sådant verkligt skäl skulle kunna vara att landets åklagare regelmässigt vill kunna använda avlyssning och andra tvångsmedel, även vid utredning av mindre allvarliga brott. Vilket i så fall landar i att tvångsmedel kommer att kunna användas närhelst åklagare så önskar – även när det integritetsintrång som följer inte står i proportion till det eventuella brottets straffvärde.

Det är i så fall något som inte är i linje med den demokratiska rättsstatens principer.

SR Ekot: Åklagare vill underlätta telefonavlyssning »