Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.