Är den amerikanske vicepresidenten Vances kritik mot EU:s inskränkningar av yttrandefriheten korrekt? Här är vår granskning.
Samhällsdebatten har flera problem. Ett är att folk och media inte tycks kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ett annat är den polarisering som skapat en situation där det tycks vara viktigare vem som säger något än vad personen säger.
Som gammal stöt har jag lärt mig att även människor jag inte sympatiserar med kan ha en poäng. Ibland. Därför bör varje yttrande bedömas inte bara utifrån en bredare kontext utan även på sina egna meriter.
Givet denna brasklapp tycker jag att det var uppfriskande att USA:s vicepresident Vance sa obekväma saker om yttrandefriheten i Europa på säkerhetskonferensen i München. Även om jag långt ifrån håller med om allt han hade att säga.
Men när det gäller inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa/EU har Vance en poäng.
Visserligen tycks han ha missuppfattat en del. Men det skiljer honom inte nämnvärt från de europeiska politiker som stiftar de i sammanhanget relevanta lagarna. Eller folk i allmänhet. Eller media. Man får vara tacksam om det blir tillräckligt rätt i debatten…
Vad gäller EU och dess Digital Services Act (DSA) är problemen flera. Även om det enda formella och direkt specificerade kravet är att olagligt innehåll skall plockas bort från sociala media och sökmotorer lämnar man ändå dörren på glänt.
I DSA:s artikel 33/34 föreskrivs:
»Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.«
Bland de »systemrisker« som nämns finns »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten« – vilket kan betyda i stort sett vad som helst. Det förutsätter också att någon måste bestämma vad som är en negativ effekt på samhällsdebatten. Vem och vad är öppna frågor.
Speciellt i förordningens förtext (skäl/recitals) lyfts i sammanhanget innehåll som anses vara skadligt även om det inte är olagligt.
Kokar man ner det hela innebär DSA att stora sociala media och sökmotorer kan tvingas begränsa även icke olagliga yttranden. Till exempel i sin interna moderering och via sina användarvillkor. Vilket är ett klassiskt knep från EU-politikernas sida för att begränsa det fria ordet utan att behöva ta politisk strid kring detta.
Vi har alltså en EU-lagstiftning som öppnar för censur av icke olagliga yttranden. Vilket är orimligt, på så många sätt.
I DSA:s artikel 22 hittar vi Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Detta kan vara NGO:er / GONGO:s / QUANGO:s / DONGO:s (ideella organisationer mer eller mindre finansierade och ibland skapade av myndigheterna), myndigheter, branschorganisationer och företrädare för »kollektiva intressen« med sakkunskap på vissa områden.
Formellt sett skall en Trusted Flagger ha en direktlina till sociala media (m.fl.) för att rekommendera borttagning av olagligt material. (Vad som i sammanhanget är olagligt avgörs av den politiska dagsformen.)
Att se till att avlägsna olagligt innehåll må vara en sak. Men i DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks / sökmotors användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.
Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet. Vilket känns som en anomali i en rättsstat.
Enligt DSA skall Trusted Flaggers även medverka vid analys av systemrisker, ha ett utökat samarbete med sociala media, medverka vid utbildning för sociala plattformar samt bidra till utformning av uppförandekoder.
En tredje invändning mot DSA är att regleringen ställer krav på en mycket omfattande byråkrati. Den är av en sådan omfattning att även om jättar som Meta och Google kanske har tillräckligt med advokater och compliance officers för att möta DSA:s krav gör kraven det i praktiken omöjligt för nya aktörer att slå sig in på dessa marknader.
Vilket rimligen påverkar yttrandefriheten negativt.
Utöver DSA finns massor av nationella lagar i EU som begränsar yttrandefriheten. Till exempel uppmärksammade VP Vance i sitt tal i München den hårt kritiserade svenska domen mot en koran-brännare – som i allt väsentligt återupplivar det sedan länge avskaffade svenska hädelseförbudet.
På Malta är det förbjudet att uppmana till eller underlätta abort. I Polen kan man få fängelse om man kränker staten eller dess funktionärer. I Grekland finns vissa inskränkningar vad gäller medias rapportering om flyktingar. I Italien kan media bötfällas för ”felaktiga nyheter”. Frankrike har restriktioner om hur man kan rapportera om polisvåld och lagar som gör livet svårt för visselblåsare.
Polen, Spanien, Tyskland och Italien har i varierande grad olika lagar mot hädelse.
Tyskland har sin NetzDG (Netzwerkdurchsetzungsgesetz) som kritiserats för att begränsa yttranden som är legitima. Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media.
I höstas kastade den tyska författningsdomstolen ut ett sådant fall, där en Youtuber på X ifrågasatt lämpligheten i att tyska regeringen sänt 370 miljoner euro till talibanerna i Afghanistan.
I det fallet påpekade domstolen att staten måste finna sig i att bli hånad. Vilket står i kontrast till inrikesminister Faesers yttrande om att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.
Så visst är yttrandefriheten i Europa hotad. Även när man tar sig tid att studera faktiska sakförhållanden, vilket allt för få gör.
Sammanfattningsvis: Även om US VP Vance generaliserade och hade dålig kännedom om sakförhållanden – så ligger det en hel del i hans kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten i Europa.
Vilket är något EU:s ledare absolut inte vill kännas vid. Deras upprördhet tyder på att Vance träffat en öm nerv.
Lämna ett svar