Femte juli

James Damore är den googleanställde som kritiserade sin arbetsgivares metoder för att få fler kvinnor att att söka sig till tekniska tjänster, som traditionellt är manligt dominerade. Han gjorde så i ett tiosidigt ”memo” med titeln Google’s Ideological Echo Chamber – nu med egen wikipediasida.

Damore var inte emot att fler kvinnor borde söka sig till traditionellt manliga yrken, tvärtom – han lyfte rentav fram att även män kanske skulle må bra av att bejaka traditionellt kvinnliga sidor. Men i sin argumentation hänvisade han till biologiska skillnader mellan könen. Detta gick emot Googles jämställdhetspolicy, förklarade företagets vd Sundar Pichai, hastigt influgen från familjesemestern, och Damore sparkades omedelbart.

Det säger något om vad som är vår tids hetaste potatis när vd:n för världens kanske mäktigaste företag avbryter sin semester för att ta itu med ärendet. Händelsen blev också en rivstart för Danielle Brown, företagets nyss tillträdda ”head of diversity and inclusion”.

Vid en första anblick kan man fråga sig vad som är nytt här. Har inte en viss typ av unga män alltid vänt sig mot ”jämställdhetshetsen”? Och är det inte bra att företag tar de svagares parti (om man nu köper deras synsätt att kvinnor, bögar, svarta med flera per definition är svaga)? Är inte Damore bara ännu ett troll, en privilegierad ung man som klagar på det moderna samhället?

Nej, det är just det han inte är. Och det är just därför den här händelsen blivit så stor.

Damore har gett intervjuer till ett flertal konservativa medier sedan han sparkades. Han verkar själv inte vara konservativ – som klassisk nörd är han snarare intresserad av vetenskap än av politik. Men han ger inte heller intryck av att vara avogt inställd, utan snarare öppen för intryck från den politiska flank som nu hyllar honom som en hjälte.

Den senaste i raden av intervjuer gjordes av Milo Yiannopoulos, den amerikanska alt-right-rörelsens diva. Den timslånga intervjun är sevärd, även om det mest är Milo, sminkad upp till tänderna, som lägger ut orden på sitt narcissistiska men fängslande vis:

https://www.youtube.com/watch?v=H2J5E8sSdsI

En av teorierna de två lägger fram är just att Damoreaffären aldrig skulle ha briserat om Damore bara hade betett sig som en misogyn slyngel. Då hade man kunnat hantera honom. Men eftersom Damore, med magisterexamen från Harvard, i stället författade ett seriöst och välunderbyggt dokument blev han ett hot på riktigt. Han säger i intervjun att det är som att de visste att han hade rätt. Det var därför han var tvungen att tystas.

Det är orättvist, tänker folk. I intervjun hänvisas till enkäter från Google, Facebook och Uber som visar att en majoritet av de anställda där tyckte att det var fel av Google att avskeda Damore. Klyftan växer mellan teknikföretagens ”jämställdhetsdirektörer” och deras anställda.

Händelsen sätter ljus på hur Silicon Valleys i grunden goda jämställdhetssträvanden kanske börjar gå överstyr. Vad händer när teknikföretag skär ner på budgeten för forskning och utveckling och i stället satsar samma summa på jämställdhetsarbeten, som Milo nämner i intervjun? Är det vettigt, eller är det bara den senaste trenden för företagsledare som vill framstå som moderna?

Det finns ett missnöje bland unga män i hela västvärlden i dag. Dessa får hela tiden höra att de är privilegierade och oönskade. Att de inte ”släpper fram” andra grupper. Att de är förtryckare – bara genom sin själva existens. Hittills har dessa unga män inte haft någon seriös röst som företrätt dem. De har varit hänvisade till gapiga nationalister och bittra biologister. Offermentalitet, kort sagt.

Tills nu. När en öppensinnad, ung akademiker på ett seriöst och konstruktivt sätt ifrågasätter sitt företags program för att få fler kvinnor att söka sig till tekniska tjänster. Och direkt blir sparkad.

Detta kommer inte att tas emot väl.

Jag tror att vi bara sett början på Damoreaffären. Den har slagit an en nerv långt utanför teknikföretagens värld. Kanske kommer James Damore att bli ihågkommen som symbolen för ”peak gender” – vändpunkten.