Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.
I EU-kommissionens förslag till Digital Services Act (Förordningen om digitala tjänster) introduceras begreppet trusted flaggers. Dessa är tänkta att bli statligt godkända nätgranskare – med en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar som på deras rekommendationer kan plocka bort innehåll.
• Vilka kan bli trusted flaggers?
I artikel 19 i DSA slås fast att trusted flaggers skall ”representera kollektiva intressen”. I recital 46 slås fast att trusted flaggers skall vara ”entiteter” och inte enskilda individer. En trusted flagger kan vara till exempel en myndighet, ”semi-offentliga” organ eller icke-statliga organisationer.
Organisationer skall kunna ansöka hos respektive medlemsstats Digital Services Coordinator (en ny befattning som föreslås i DSA) för att bli trusted flaggers.
Ett problem är att organisationer och andra som representerar kollektiva intressen som regel har en agenda. Det finns nästan alltid en mening med föreningen. Ofta är agendan mer eller mindre politisk. Ibland är sådana organisationer rena särintressen.
Räkna med att det kommer att bildas en kö av olika intresseorganisationer som vill bli statligt godkända nätpoliser – med makt att censurera och styra information inom sina respektive intresseområden.
Till sin själva konstruktion är alltså modellen med trusted flaggers inte objektiv – utan öppnar för att ge makt åt allehanda partiska organisationer och särintressen att styra över vad folk får uttrycka och posta på nätet.
Vad kan möjligen gå fel?
• Hur skall trusted flaggers utses?
Ur artikel 19 i DSA:
»The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established…«
Varje medlemsland utser sin egen Digital Services Coordinator. Denne utser sedan trusted flaggers.
Vilket innebär att regeringen i länder som Polen och Ungern kommer att utse den som i sin tur utser trusted flaggers. Skulle Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna få makten i Sverige, då blir det de som ytterst får makten över de nya nätpoliserna.
I slutändan ligger makten över den nya nätcensuren alltså hos den för tillfället sittande regeringen i respektive medlemsstat. Vilket kanske inte alltid är helt lyckat. I vart fall inte ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv.
Vad kan möjligen gå fel?
• Steget från trusted flaggers till riktiga nätcensorer
I kommissionens förlag till DSA får trusted flaggers som sagt en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar. Men det är ändå hos respektive plattform som det slutliga beslutet om att ta bort material ligger. Än så länge.
I Europaparlamentet har ett ändringsförslag börjat vinna mark (i bl.a. JURI) som säger att innehåll som anmäls av trusted flaggers alltid skall plockas ner. Punkt.
I så fall får vi skarp nätcensur, på riktigt.
Vad kan möjligen gå fel?
• Med uppladdningsfilter hålls oönskat innehåll borta för alltid
Samtidigt finns det krafter i EU-apparaten som vill att uppladdningsfilter skall införas som något slags allmänt verktyg i DSA. Syftet är att information som plockats ner en gång inte skall kunna laddas upp igen.
Till att börja med innebär det att allt som alla skriver eller postar (länkar, bilder, ljud, videos m.m.) måste granskas av maskiner innan det kan publiceras – eller stoppas.
Dessutom kan det leda till att sådant som censurerats av till exempel politiska skäl kan komma att hållas borta från nätet för alltid. Även om informationen i fråga med tiden skulle visa sig vara korrekt eller av allmänintresse.
Tankarna går till George Orwells 1984.
Vad kan möjligen gå fel?
Lämna ett svar