Milo Yiannopoulos

Facebook har bannlyst ett antal högljudda röster på sin plattform. Det gäller till exempel den populäre konspirationsteoretikern Alex Jones, ledaren för Nation of Islam Louis Farrakhan och alt-right-provokatören Milo Yiannopoulos.

Facebook är ett privat företag och får naturligtvis själva bestämma vilka som skall finnas på deras plattform. Men det innebär inte att företaget har rätt att slippa kritik eller att man inte kan problematisera kring beslutet.

Det finns förvisso en gräns för yttrandefriheten. Den går där ett hot uttalas i en sådan kontext att det föreligger en uppenbar fara för andras säkerhet och/eller egendom. Men i övrigt kan man endast säga att yttrandefrihet råder om folk tillåts säga vad de vill. Hindrar man dem, då har man per definition inte yttrandefrihet.

Det är möjligt att de nu avstängda har gått över gränsen. Men följande klipp från The Guardian väcker frågor:

The individuals have been banned from Facebook and Instagram under its policies against “dangerous individuals and organizations”. The company said it would continue its policy of banning accounts that praise or support these figures on the platform.

Frågan är vad som kan betraktas som »farligt« i sammanhanget. Och för vem. För Mark Zuckerbergs anseende? För Facebooks annonsinkomster? Eller för samhället som sådant? Hur avgör man i så fall objektivt den senare frågan?

Den andra meningen är också intressant. Innebär det att Facebook kommer att stänga av användare som protesterar mot de aktuella avstängningarna?

The bans highlight the arbitrary nature of Facebook’s decisions to bar prominent individuals from posting on its services. The company acts as both judge and jury on who is allowed to host material on its network, with accounts often removed only following sustained criticism in the media.

However, in recent months, the company has become increasingly willing to issue outright bans against individuals deemed to spread hate speech – in effect cutting many “alt-right” figures off from the social networks that allowed them to gain an audience in the first place.

Det finns skäl att tro att det är medial uppmärksamhet och organiserade anmälningskampanjer från de aktuella kontonas politiska motståndare som fått Facebook att agera – snarare än objektiva bedömningsgrunder som tillämpas lika för alla.

Facebook har som sagt rätt att göra som de vill på sin egen plattform. Men det förändrar inte det faktum att det som sker kan vara problematiskt och att det väcker frågor. Speciellt med tanke på Facebook/instagrams dominerande ställning bland sociala media.

Det behövs helt klart nya, konkurrerande sociala plattformar. Synd bara att EU stiftar lagar som gör det omöjligt att ta upp konkurrensen med nätjättarna.

/ HAX

Länk: Facebook bans Alex Jones, Milo Yiannopoulos and other far-right figures »

James Damore är den googleanställde som kritiserade sin arbetsgivares metoder för att få fler kvinnor att att söka sig till tekniska tjänster, som traditionellt är manligt dominerade. Han gjorde så i ett tiosidigt ”memo” med titeln Google’s Ideological Echo Chamber – nu med egen wikipediasida.

Damore var inte emot att fler kvinnor borde söka sig till traditionellt manliga yrken, tvärtom – han lyfte rentav fram att även män kanske skulle må bra av att bejaka traditionellt kvinnliga sidor. Men i sin argumentation hänvisade han till biologiska skillnader mellan könen. Detta gick emot Googles jämställdhetspolicy, förklarade företagets vd Sundar Pichai, hastigt influgen från familjesemestern, och Damore sparkades omedelbart.

Det säger något om vad som är vår tids hetaste potatis när vd:n för världens kanske mäktigaste företag avbryter sin semester för att ta itu med ärendet. Händelsen blev också en rivstart för Danielle Brown, företagets nyss tillträdda ”head of diversity and inclusion”.

Vid en första anblick kan man fråga sig vad som är nytt här. Har inte en viss typ av unga män alltid vänt sig mot ”jämställdhetshetsen”? Och är det inte bra att företag tar de svagares parti (om man nu köper deras synsätt att kvinnor, bögar, svarta med flera per definition är svaga)? Är inte Damore bara ännu ett troll, en privilegierad ung man som klagar på det moderna samhället?

Nej, det är just det han inte är. Och det är just därför den här händelsen blivit så stor.

Damore har gett intervjuer till ett flertal konservativa medier sedan han sparkades. Han verkar själv inte vara konservativ – som klassisk nörd är han snarare intresserad av vetenskap än av politik. Men han ger inte heller intryck av att vara avogt inställd, utan snarare öppen för intryck från den politiska flank som nu hyllar honom som en hjälte.

Den senaste i raden av intervjuer gjordes av Milo Yiannopoulos, den amerikanska alt-right-rörelsens diva. Den timslånga intervjun är sevärd, även om det mest är Milo, sminkad upp till tänderna, som lägger ut orden på sitt narcissistiska men fängslande vis:

https://www.youtube.com/watch?v=H2J5E8sSdsI

En av teorierna de två lägger fram är just att Damoreaffären aldrig skulle ha briserat om Damore bara hade betett sig som en misogyn slyngel. Då hade man kunnat hantera honom. Men eftersom Damore, med magisterexamen från Harvard, i stället författade ett seriöst och välunderbyggt dokument blev han ett hot på riktigt. Han säger i intervjun att det är som att de visste att han hade rätt. Det var därför han var tvungen att tystas.

Det är orättvist, tänker folk. I intervjun hänvisas till enkäter från Google, Facebook och Uber som visar att en majoritet av de anställda där tyckte att det var fel av Google att avskeda Damore. Klyftan växer mellan teknikföretagens ”jämställdhetsdirektörer” och deras anställda.

Händelsen sätter ljus på hur Silicon Valleys i grunden goda jämställdhetssträvanden kanske börjar gå överstyr. Vad händer när teknikföretag skär ner på budgeten för forskning och utveckling och i stället satsar samma summa på jämställdhetsarbeten, som Milo nämner i intervjun? Är det vettigt, eller är det bara den senaste trenden för företagsledare som vill framstå som moderna?

Det finns ett missnöje bland unga män i hela västvärlden i dag. Dessa får hela tiden höra att de är privilegierade och oönskade. Att de inte ”släpper fram” andra grupper. Att de är förtryckare – bara genom sin själva existens. Hittills har dessa unga män inte haft någon seriös röst som företrätt dem. De har varit hänvisade till gapiga nationalister och bittra biologister. Offermentalitet, kort sagt.

Tills nu. När en öppensinnad, ung akademiker på ett seriöst och konstruktivt sätt ifrågasätter sitt företags program för att få fler kvinnor att söka sig till tekniska tjänster. Och direkt blir sparkad.

Detta kommer inte att tas emot väl.

Jag tror att vi bara sett början på Damoreaffären. Den har slagit an en nerv långt utanför teknikföretagens värld. Kanske kommer James Damore att bli ihågkommen som symbolen för ”peak gender” – vändpunkten.

Problemen med att Facebook stänger av Alex Jones och andra besvärliga människor

James Damore och peak gender