Är anonyma vittnen i till exempel våldtäktsmål verkligen en bra idé?
Nu har Riksdagens Justitieutskott sagt ja till regeringens förslag om anonyma vittnen i våra domstolar (2024/25:20). Syftet är att alla skall våga vittna, även mot anklagade med stort våldskapital.
Endast C+MP+V var emot, alla andra för. Inom kort kommer lagen att klubbas i kammaren.
Med det kastar vi ut några av rättsstatens mest grundläggande principer.
Till exempel rätten att få veta vad man anklagas för och av vem.
Om man inte vet vem ett vittne är kan man inte heller bedöma dess trovärdighet.
Ett vittne kan drivas av helt andra motiv än sanning och rättvisa. Detta måste man kunna bedöma. Vilket inte är möjligt med anonyma vittnen.
Anonyma vittnen öppnar till och med en möjlighet att sätta dit oskyldiga.
Det är inte bara den anklagade och hans försvarare som kommer att hållas okunniga om vem som vittnar. Enligt förslaget skall inte ens domstolen känna till det anonyma vittnets identitet.
De som dömer kommer alltså inte att kunna bedöma vittnets trovärdighet, motiv och eventuella jäv. Är inte det problematiskt?
I artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna föreskrivs rätten till »en rättvis och offentlig rättegång«. (Med vissa undantag från offentligheten vad gäller minderåriga, nationell säkerhet m.m.)
Om åklagare tillåts trolla fram anonyma vittnen ut sin svarta hatt finns det skäl att ifrågasätta om rättegången verkligen är rättvis.
I Europakonventionen slås även fast att den som blivit anklagad för brott skall få »tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar«.
Åter, hur skall någon kunna »förbereda sitt försvar« om man inte vet vem som vittnar? Är det inte snarare så att anonyma vittnen gör det omöjligt att förbereda sitt försvar?
Den anklagade har enligt Europakonventionen också rätt att »förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom«.
Denna balans respekteras faktiskt i regeringens förslag – enligt vilket både åklagare och försvarare får rätt att kalla in anonyma vittnen.
Vilket kan skapa ett nytt, omvänt problem. Anonyma vittnen för försvaret öppnar naturligtvis för att använda till exempel hot, mutor och släktskap för att få någon att felaktigt vittna till en anklagads fördel.
Man kan även ifrågasätta försvarets och/eller åklagarens möjlighet att korsförhöra ett anonymt vittne utan att sådana detaljer röjs som kan avslöja vittnets identitet. Vittnesmål existerar som regel i något slags kontext.
Förutom under rättegångar kommer anonyma vittnen även att användas vid förundersökningar.
Detta känns ogenomtänkt. Och tro inte att konsekvenserna bara kommer att drabba gängkriminella. Det gäller alla brott med ett straffvärde på minst två års fängelse.
Vilket innebär att man nu öppnar för anonyma vittnen i till exempel våldtäktsmål, som kan vara notoriskt svårbedömda redan från början – speciellt med samtyckeslagen. Vad kan möjligen bli fel?
Äldre bloggposter:
• Utredare föreslår anonyma vittnen »
• Regeringen går vidare med anonyma vittnen »
