Regeringen, EU och Europol är på krigsstigen mot krypterade meddelanden. »Anonymitet är inte en grundläggande rättighet« säger Europols chef.
Ingen kan hindra den som verkligen vill från att sända krypterade meddelanden som varken staten eller någon annan kan avläsa på väg från avsändaren till mottagaren. Inte med mindre än att man förbjuder matematik.
Men människor är bekväma. Folk vill inte krångla med nycklar och krypteringsprogram. Därför erbjuder många tjänster en allt-i-ett-lösning. Meddelande-appar sköter kryptering och av-kryptering på avsändarens respektive mottagarens telefon eller dator. Så att meddelandet är oläsbart om det skulle snappas upp däremellan.
Stark kryptering används av till exempel företag, myndigheter, organisationer, media, finansbolag, forskare, läkare, advokater och vanliga människor som vill skydda känslig information.
Och av aktivister som kämpar för frihet och demokrati i skurkstater, med sin frihet och sina liv som insats.
Så länge totalsträckskrypteringen (E2EE) är intakt kan man anta att informationen är rimligt säker mot kriminella, konkurrenter, främmande makt, snokande ögon och makthavare med auktoritära tendenser.
Men sådan säkerhet ogillas av regeringen, EU och Europol. De vill kunna komma åt innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden.
Europols chef Catherine De Bolle, menar att de stora teknikföretagen har ett ansvar att ge polisen tillgång till krypterade meddelanden som används av kriminella.
Men kryptering skiljer inte på om en användare är hederlig eller kriminell. Kringgås den är allas säkerhet i fara.
Om man skapar en »bakdörr« för att kringgå totalsträckskrypterade meddelanden – då kan man inte längre förutsätta att någon information är säker.
»Anonymitet är inte en grundläggande rättighet« säger De Bolle när Financial Times intervjuar henne om saken.
Kanske inte formellt sett. Men privatliv är en grundläggande mänsklig rättighet. Och ibland kan privatliv kräva anonymitet. Folk som inte misstänks för brott skall ha rätt att bli lämnade i fred.
Nu är det dock inte anonymitet vi talar om här – utan om tillgång till innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden. Till priset av försämrad IT-säkerhet.
De Bolle gör en liknelse »När vi har en husrannsakningsorder och vi står framför ett hus där dörren är låst, och du vet att brottslingen är inne i huset, kommer allmänheten inte att acceptera att vi inte kan gå in.«
Men det hon vill ha finns redan. Nämligen hemlig dataavläsning. Det vill säga spionprogram på misstänktas telefoner och datorer – med tillgång till allt som finns och görs på dessa (inklusive användning av kamera och mikrofon). Och till alla dess meddelanden, i klartext.
Detta gäller alltså människor som misstänks för brott. Och inte heller det är helt oproblematiskt, då spionprogram kräver sina egna luckor i IT-säkerheten. Men det är ett verktyg som redan finns och används.
(Hemlig dataavläsning är för övrigt inte helt olik den client-side-scanning som föreslås i EU:s ministerråds senaste variant av Chat Control 2. Vore man konspiratoriskt lagd kunde man ana ett samband.)
Kampen om totalsträckskrypterad kommunikation är inte ny. På 1990-talet var kryptering utan licens förbjuden i Frankrike. I USA försökte redan president Clinton ge staten en (hårdvarubaserad) bakdörr. Sedan följer en lång rad angrepp mot rätten till krypterad kommunikation, fram till idag.
Här står starka motstridiga intressen mot varandra. Dessutom höjs insatserna på båda sidor i takt med teknik- och samhällsutvecklingen.
Då är det viktigt att komma ihåg att det finns mycket goda skäl för att privatliv och privat korrespondens är fastslagna som grundläggande mänskliga rättigheter. De skall inte kunna offras för att nå andra mål, då de är individens yttersta skydd mot staten.