EU vill upphöja näthat till ett federalt EU-brott, i klass med terrorism. Men man tänker inte berätta vad det är för yttranden man vill förbjuda. Inte före EU-valet. Samtidigt pumpas skattepengar in i organisationer som försöker tysta röster på internet som har avvikande åsikter.
Jag kan inte släppa det här med att EU-kommissionen – påhejad av Europaparlamentet – vill göra hat och hot till EU-brott av samma dignitet som terrorism och vapensmuggling.
Hat är en känsla. Hot är en handling.
Vad gäller olaga hot har vi redan den lagstiftning som krävs. Så vi släpper den bollen just nu och fokuserar på hat.
Existerande EU-lagstiftning kräver redan kriminalisering av hatpropaganda och hatbrott på grund av ras, hudfärg, religion, härkomst, nationellt eller etniskt ursprung.
Hatpropaganda på grund av ovanstående skäl är sedan tidigare kriminaliserad i alla medlemsstater. I de flesta länder gäller detta även missaktning baserad på kön och sexuell läggning.
Även här finns alltså redan den lagstiftning som krävs. Så vad är det man är ute efter?
Europaparlamentets senaste resolution i ämnet är vag. Parlamentet säger att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat ”must not be limited only to certain grounds or motivations”. Man efterlyser även en ”holistisk respons” och en ”multidimensionell approach”.
Ett mycket brett mandat med andra ord. Det är lätt att misstänka att man vill kriminalisera oönskade och konträra yttranden. Sådant ser man ju allt oftare nu för tiden.
I veckan friade den tyska konstitutionsdomstolen i Karlsruhe en högprofilerad Youtuber som anmälts för en tweet, i vilken han kritiserade att den tyska regeringen sänder hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar till talibanerna i Afghanistan.
Anmälare var den tyska regeringens minister för ekonomiskt samarbete och utveckling. Den regering vars inrikesminister nyligen deklarerade att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.
Chefen för den tyska inrikes säkerhetstjänsten säger att medborgarnas tal- och tankemönster börjar bli problematiska. Vilket av historiska skäl väckt en del reaktioner. Det var så det lät i Östtyskland under det kommunistiska förtrycket.
I Skottland har en långtgående åsiktslagstiftning väckt uppmärksamhet den senaste tiden. Den har lett till en anstormning av anmälningar av yttranden som folk stör sig på, i en sådan volym att polisen flaggat för att det kommer att gå ut över dess övriga verksamhet.
Australiens regering vill att inlägg på sociala media som den ogillar skall censureras i hela världen. Om alla länder som vill censurera internet kan tillämpa global censur kommer det inte att bli mer än kattvideos kvar.
I alla EU-länder finns gott om politiker och byråkrater som ogillar när folk ifrågasätter, lägger sig i och käftar emot.
Debattörer som fått slut på logiska argument stämplar gärna fullt relevant kritik som näthat och kräver censur.
Ett ständigt samtalsämne bland politiska makthavare i Bryssel är hur man skall kunna begränsa oönskade men icke olagliga yttranden på nätet. Detta sker delvis genom påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot de stora nätplattformarna.
EU sänder även skattepengar till organisationer som The European Digital Media Observatory som skall samordna faktakontrollen på nätet. Så att folk skriver rätt.
EU är också med och finansierar the Global Disinformation Index – vars affärsidé är att svartlista webplatser som tycker fel, så att annonsörer kan undvika dem. Dess definition av desinformation är »adversarial narratives«, vilket väl närmast kan översättas med konträra narrativ. Det vill säga avvikande åsikter.
Med the Digital Services Act gav EU sig självt den lagliga rätten att censurera internet. Plus statligt godkända nätcensorer. Och en möjlighet att i princip stänga av internet om det skulle knipa.
Och nu vill man alltså upphöja hat till ett EU-brott – utan att berätta exakt vad det är man vill förbjuda. I vart fall inte före EU-valet.
Det finns skäl att fundera över om vi verkligen vill att länder som Frankrike, Tyskland och Ungern skall ges makt över den svenska yttrande- och tryckfriheten – som i flera avseenden är världsunik.
Vad kan möjligen gå fel?
Någon säger
Vad kan man göra åt allt detta? Att kontakta sina EU-”representanter” verkar ju fullständigt meningslöst, man sätter bara en måltavla på sin egen rygg, samtidigt som förslagen antingen går igenom ändå, eller det dröjer några månader tills samma sak i ny tappning, eller värre, ligger på bordet igen.
Henrik Alexandersson säger
Förutom att skriva om allt det här tar jag EU-valrörelsen till hjälp för att få igång debatten.
(Jag kandiderar till Europaparlamentet, för Medborgerlig Samling.)
Någon säger
Är Medborgerlig Samling bättre än Piratpartiet? Och vad kan man som enkel privatperson göra, mer än att rösta? Lite mer jobb än att lägga en lapp i en låda vart femte år har jag tid med, även om den är begränsad.
EU blir allt mer vansinnigt och strikt för varje år som går, i praktiskt taget varje tänkbar fråga. Övervakning och yttrandefrihet. IT-säkerhet. Ekonomi (idag hanteras till exempel anti-penningtvättsregler som ska göra det svårt eller omöjligt att växla bitcoin från egen plånbok till fiatvaluta etc.). Detaljreglering av produkter (lysrör förbjöds i år, t.ex.). Jordbruk (bönder ska inventera djurlivet innan de skördar, etc.). You name it…
Henrik Alexandersson säger
Nu är jag ju part i målet, men…
I Europaparlamentet röstade piratpartisterna FÖR den ovan nämnda resolutionen.
I övrigt får man lite av varje om man röstar på Pp och tydlig borgerlig politik om man röstar på MED. Pp är i stort sett positiva till EU, medan MED vill minska EU:s makt.
Vad du kan göra är väl att hjälpa till att sprida ordet om ovanstående och andra tokiga EU-förslag. Om man tjatar tillräckligt länge händer det ibland att man lyckas slå sig in i debatten. Som när det gäller Chat Control 2.
Någon säger
Tack!
Måste läsa ert partiprogram inför valet.
Någon säger
Hmmm.
”Medborgerlig Samling vill att biometriska kontroller och annan modern teknik ska tillämpas för personidentifiering i samband med beviljande och utbetalning från våra välfärdssystem. Dagens utgivna samordningsnummer ska återkallas och nya samordningsnummer utfärdas med utgångspunkt i biometriskt verifierade identiteter.”
Samordningsnummer nu, samtliga medborgare senare? Är man för sådana system inom ett område, tror jag inte att det finns någon chans överhuvudtaget att man inte kommer att utöka det vartefter, eller – aktuellt nu – vilja ha liknande system av något slag, för något ändamål, inom EU. Ni tappade min potentiella röst i och med den punkten, trots att jag är svensk medborgare sedan födseln, aldrig sökt någon form av bidrag, och troligen heller aldrig kommer att behöva göra det, samt håller med om att bidragsfusk är ett stort problem.