För fjärde gången försöker en tysk regering nu införa lagring av data om medborgarnas elektroniska kommunikationer.
Den tillträdande tyska regeringen tänker återinföra datalagring. Dock »bara« av IP-adresser och portnummer, och »bara« i tre månader. (Ej annan metadata om telefonsamtal, SMS, meddelanden, mobilpositioner m.m.)
Det är dock tveksamt om EU-rätten ger utrymme för sådan generell lagring, speciellt om det sker utan närmare specifikation än allmän »brottsbekämpning«.
Enkelt uttryckt slår EU-domstolen (ECJ) fast följande: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.
Redan innan ECJ år 2014 upphävde EU:s datalagringsdirektiv var frågan het i Tyskland.
2010 ogiltigförklarade Tysklands författningsdomstol den dåvarande tyska lagen som implementerade EU:s ursprungliga datalagringsdirektiv (Telekommunikationsgesetz, TKG), med motiveringen att den stred mot rätten till privatliv.
2015 anpassades ny tysk datalagring delvis till EU-domstolens beslut 2014. 2017 kom förvaltningsdomstolen i Köln fram till att datalagringen trots detta stred mot EU-rätten, eftersom den inte var »differentierad och riktad«, utan generell. Datalagringen avbröts då.
Den nu avgående regeringen beslutade att man inte ville ha någon generell datalagring. Istället diskuterades en »Quick Freeze«-modell, där data inte lagras rutinmässigt, utan först »fryses« vid konkret misstanke och efter rättsligt godkännande.
Nu återuppstår dock den tyska datalagringen, om än i en light-variant. Den nya regeringen skulle säkert vilja gå längre – men EU-rätten sätter gränser.
(Samtidigt vill den svenska regeringen utöka datalagringen till att även gälla innehåll (inte bara metadata) i alla olika meddelandetjänster. Den svenska utredningen vill även att totalsträckskrypterade meddelanden skall kunna överlämnas till mydigheterna i läsbar – det vill säga av-krypterad – form.)
CC0
