Sociala medias ofta till synes slumpartade censur av inlägg och avstängning av användare är en ständig källa till irritation. Speciellt som det inte går att kontakta de olika plattformarna – och då den som censureras inte får reda på varför. Vilket blir extra problematiskt med tanke på nätjättarnas dominerande ställning i debatten.
Men det kan bli ändring på den saken. I EU:s föreslagna Digital Services Act (DSA) vill man att den som blir censurerad skall få veta varför – och även få en reell möjlighet att överklaga beslutet.
Även om detta är detaljreglering av hur privata företag skall bedriva in verksamhet – så kommer många användare säkert att välkomna att de nu kommer att få något som ger viss ”rättsäkerhet”. (Även om begreppet rättssäkerhet snarare handlar om förhållandet mellan individen och staten / rättsväsendet.)
Problemet med DSA är att förordningen vill införa ett nytt censurinstrument – så kallade ”trusted flaggers” som enligt förslaget skall representera ”kollektiva intressen” och som skall få en egen gräddfil till respektive sociala medieplattforms abuse-avdelning.
Det skall förvisso vara offentligt vilka dessa ”trusted flaggers” är. Och om de missköter si skall de kunna mista sitt uppdrag. Men det ligger fortfarande något obehagligt över att införa statligt godkända nätgranskare. Speciellt om dessa skall företräda ”kollektiva intressen” – vilket förmodligen kommer att öppna dörren för olika särintressen och identitetspolitiska överväganden. Vilket kan bli en soppa.
Generellt sett bör gränserna för det fria ordet sättas av lagstiftaren och sedan upprätthållas av ett oväldigt rättsväsende. Att sätta icke-statliga aktörer som officiellt godkända censorer kommer garanterat att skapa helt nya konflikter.
Nu gäller det att se till att DSA behåller ”rättssäkerheten” för sociala medias användare – samtidigt som ”trusted flaggers” inte ytterligare bidrar till polariseringen av samhällsdebatten.
Relaterat:
• At a glance: Does the EU Digital Services Act protect freedom of expression? »
• Nätjättarnas makt är ett frihetligt dilemma »