EU har utvecklat en metod för att införa kontroversiella inskränkningar av nätets frihet bakvägen.
Vi har sett det när politiker vill begränsa det fria ordet på internet. När sådana inskränkningar har varit för kontroversiella eller känsliga – då har man istället utövat påtryckningar mot de sociala plattformarna, så att de gör motsvarande inskränkningar genom sina användarvillkor. Vilket flyttar makten över det fria ordet från lagstiftning och domstolar till privata aktörer. Konsekvensen blir att den enskilde användaren i princip blir rättslös.
Ett annat, aktuellt, exempel är förordningen om terror-relaterat innehåll online. När förslaget om obligatoriska uppladdningsfilter blev för kontroversiellt – då blev de »frivilliga«. Plattformarna åläggs fortfarande ett ansvar för att viss information inte sprids, men lagstiftaren lämnar det till respektive plattform att besluta hur det skall ske. Formellt sett är detta ett steg i rätt riktning. Men i praktiken innebär det att plattformarna ställs inför valet att antingen granska allt som ladas upp manuellt (vilket är en närmast övermänsklig uppgift som skulle kräva en omfattande nyanställning av granskare) eller att använda automatiska uppladdningsfilter. Och då kommer de flesta med säkerhet att välja det senare.
EDRi kommenterar:
»Although authorities can no longer impose the use of automated content filtering tools, platforms are highly encouraged throughout the text to make all efforts to delete terrorist content, including by relying on their terms of services. Given current content moderation practices, it would involve content filtering. The problems of these context-blind, ill-suited technologies remain unanswered and unaccounted for.«
I grunden är detta en demokratifråga. Om man vill inskränka det fria ordet då måste reglerna vara föremål för en öppen och grundlig demokratisk lagstiftningsprocess. Vilket även ger den som drabbats av inskränkningen rätt att få sin sak prövad i domstol, under rättssäkra former.
Det är detta EU gång på gång kringgår.