I skuggan av det fallna tyska nationalsocialistiska riket och Stalins kommunistiska terrorvälde i Sovjetunionen skrev Hannah Arendt i början av 50-talet sitt standardverk om totalitarismens ursprung.
Ett par saker tycker jag är speciellt träffande sedda i relation till dagens samhälle – och det övervaknings- och kontrollsamhälle som rullas ut.
Den första noteringen är att vägen till helvetet inte nödvändigtvis är stensatt med varesig goda eller onda föresatser. Den kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.
Det vill säga att tanklöshet, bristande konsekvensanalys, frånvaron av kritiskt tänkande, lättja, okunskap och oförmåga också kan leda till förtryck. När man inte ser det komma.
En annan viktig punkt är att man inte kan utgå från att förtryck kommer att komma i samma gestalt som förra gången.
Det behöver inte vara brunskjortor eller röda fanor. Det behöver inte vara spektakulärt. Det är fullt möjligt att skapa ett totalitärt samhälle utifrån de bästa och vackraste intentioner (eller som sagt inga föresatser alls).
Missriktad välvilja är källan till mycket av världens elände.
Utopiska visioner kan vara en varningssignal. Men det kan lika gärna handla om att våra demokratiskt valda ledare vill skydda folket från terrorism, klimatförändringar eller »näthat« – eller vad det politiska modet för tillfället påbjuder.
Intentioner är en sak, men det är metod och utfall som räknas.
Den tredje varningen lyder »Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«
Allt går att motivera. Hitler och Stalin ansåg sig – utifrån sina respektive ideologiska världsbilder – ha sina folks och länders bästa framför ögonen.
Total övervakning av alla människor överallt hela tiden skulle garanterat minska brottsligheten, öka andelen uppklarade brott och rädda liv.
Det skulle rent av kunna vara bra för samhället på totalen, sett ur vissa perspektiv. Men det vore ett outhärdligt samhälle att leva i.
Någonstans måste man dra en gräns. Det är därför vi har de mänskliga rättigheterna – för att tillförsäkra individen frihet och rätt.
Det är därför oroväckande när våra politiker i många små steg inskränker våra fri- och rättigheter. I namn av det ena eller andra.
Ytterst är paradoxen att ett öppet och fritt samhälle med en demokratisk rättsstat kan avskaffa sig själv. I god demokratisk ordning. Och med de ädlaste förevändningar.
CC0