Det är svårt att förstå hur EU:s ministerråd tänker sig att dess krav på bakdörrar till krypterade meddelande-appar är tänkt att fungera.
Anta att man beslutar att endast de appar som ger myndigheterna en bakdörr tillåts säljas i Googles och Apples app-stores i EU. Tänker man då förbjuda användning av tredjeparts-appar (som visserligen kan kräva lite tekniskt handlag för att installera)? Och hur har man tänkt kontrollera att inga otillåtna appar används? Måste man då inte kontrollera alla medborgares datatrafik? Kommer människor som envisas med att använda sådan kryptering som staten inte kan forcera att straffas? Det finns massor av frågor och oklarheter.
Hur kommer man att göra med end-to-end-kryptering när det inte är själva kommunikations-appen, utan en separat app som krypterar / av-krypterar texten? Då är ju till och med vanliga SMS i princip omöjliga att forcera. Kommer man då att sänka tröskeln för användning av hemlig dataavläsning / statliga spionprogram?
Sedan har vi frågan om auktoritära regimer runt om i världen kommer att få tillgång till samma bakdörrar. Det gäller dels inom dessa länder – men även i EU. Hur tänker man sig att förföljda oppositionella från till exempel Kina eller Iran som bor i exil i Europa skall kunna skydda sin kommunikation?
Antingen har man kryptering och i princip säker kommunikation – eller så har man det inte.
Känslan man får är att EU:s inrikes- och justitieministrar inte riktigt begriper vad de själva sysslar med.
Lämna ett svar