Vissa frågor är extra svåra att diskutera – eftersom de kräver att man håller flera tankar i huvudet samtidigt.
Inte desto mindre är det nödvändigt.
Sverige är ett land som har problem med allvarlig brottslighet och där ett antal olika nätverk som bejakar våld – och som hotar den fria, demokratiska rättsstaten – är verksamma.
Dessa grupper och individer – som hotar människors liv, säkerhet, egendom och de principer som bygger ett civiliserat samhälle – måste naturligtvis kunna övervakas om man vill kunna förebygga och utreda brott.
Men detta måste gå att göra utan att massövervaka hela folket.
Till exempel datalagringen (lagring av data om alla svenskars tele- och nätkommunikationer) skulle vara mindre kontroversiell om den inte användes för att utreda bagatellartade brott som fildelning. Eller för att låta Skatteverket snoka i människors privatliv på bred front.
Det eventuella brottet måste helt enkelt stå i relation till att övervakning är en verksamhet som allvarligt kränker individens rätt till privatliv, som den definieras i de mänskliga rättigheterna.
Sådan data bör inte kunna begäras ut med mindre än att det föreligger misstanke om brott som föreskriver ett straff på minst två års fängelse.
Men utvecklingen går istället åt andra hållet. Riksåklagaren vill att tvångsmedel som avlyssning skall kunna användas även för att utreda mindre allvarliga brott samt kunna riktas mot människor som inte är misstänkta eller som har utsatts för brott.
Vad vi ser är mer övervakning och lägre trösklar för att använda den. Och inte tycks den fungera heller. Vilket i vart fall delvis kan bero på att man lägger stora resurser på att övervaka alla – istället för att fokusera på grupper och individer som verkligen är farliga.
I princip alla terrorister i EU har varit kända av myndigheterna redan i förväg, men berörda myndigheter har inte haft resurser att övervaka dem – samtidigt som man fortsätter att dammsuga våra kommunikationssystem efter information om hur vanligt, hederligt folk kommunicerar med varandra.
Risken är att vi får mer övervakning och sänkta trösklar för övervakning – utan att vi blir ett dugg säkrare. Tvärtom splittrar den svepande, generella övervakningen resurserna – vilket kan resultera i att vi blir mindre säkra.
Dessutom skall vi komma ihåg att våra fri- och rättigheter – som rätten till privatliv – ytterst är medborgarnas skydd mot övergrepp från statens sida. Tummar man på dem kan precis vad som helst hända. Vilket vi bör lära av historien.
/ HAX
