Facebook har fått böta fem miljarder dollar i USA, för sin roll i Cambridge Analytica-affären. Men vad innebär det i praktiken? För den vanlige nätanvändaren är det knappast någon garanti mot framtida missbruk av persondata.
Cambridge Analytica-affären har blivit ett politiskt slagträ, som används för att ifrågasätta valet av Donald Trump till president i USA och resultatet av Brexit-omröstningen i Storbritannien. Detta har kommit att överskugga historiens kärna: Att Facebook gav CA tillgång till persondata för 50 miljoner användare – och att CA fortsatte använda denna även efter att Facebook insett sitt misstag och återkallat företagets rätt att använda nämnda data.
Att Facebook kapitaliserar på sina användares persondata är inget unikt. Det är deras affärsidé.
Skillnaden är att denna gång användes det i politiska syften istället för att marknadsföra konsumentprodukter. Men i grunden är kärnfrågan densamma oavsett om persondatan används för att sälja Trump eller schampo: Manipulation av enskilda individer med hjälp av stora mängder personlig data.
Det är alltså inte reklam eller marknadsföring som sådan som väckt uppmärksamhet. Det råder en rätt allmänt utbredd insikt om att persondata är priset man får betala för tillgång till tjänster som Facebook, Google, Twitter & Co. Och då kommer det alltid att finnas en moralisk gråzon för i vilka syften denna data används.
De flesta lär vara överens om att det är i sin ordning för politiska partier att använda sociala media och annonsering i dessa för att nå potentiella väljare. (En av CA:s medarbetare kom från Obamas allmänt hyllade sociala medie-satsning.) Och redan med ett fåtal datapunkter är det möjligt att göra sådan marknadsföring synnerligen effektiv. Vilket även riktar moralens strålkastare mot de politiska partierna. Hur djupt borrar till exempel de svenska partierna i persondata under sina kampanjer?
Genom åren har Socialdemokraterna varit mästare på något liknande – fast analogt. Med hjälp av röstlängder, opinionssiffror, valdeltagande, tidigare valresultat samt så mycket demografisk data de kan få fram lyckas de välja ut områden där partiets valmaskineri kan nå bäst resultat. Detta är knappast något man kan eller vill förbjuda. Men det ligger i stor sett inom samma verksamhetsfält som vad CA sysslar med.
Oaktat Facebook och CA eller vad vi tycker om saken – så är detta den verklighet som gäller.
I fallet med CA var datakällan från Facebook gigantisk. Och även om den dörren nu kanske är stängd för politiska spindoctors under överskådlig framtid – så är Facebook långt ifrån den enda källan till användbar persondata. Och CA är (var) inte det enda bolag som sysslar med att samla in och djupanalysera persondata. Enda skillnaden är att dessa aktörer är mer eller mindre okända för allmänheten och media.
Dessutom finns ett sidospår i debatten som få tycks ägna någon uppmärksamhet: Vilken data och vilken dataanalys har staten tillgång till – och i vilket syfte? Detta är en gigantisk godispåse för myndigheter och politiker – som kan användas för allt från att effektivisera kollektivtrafiken till att kartlägga personer med avvikande åsikter eller beteende.
Frågan om Facebook & Cambridge Analyticas roll i den amerikanska presidentvalskampanjen och Brexit-kampanjen är i sig intressant. Men bakom den debatten döljer sig ett stort, känsligt och i stora delar outforskat frågekomplex – som reser frågor om de politiska partiernas förhållande till folket och statens förhållande till medborgaren.
Länkar:
• Nu är det klart: Facebook får böta 47 miljarder för dataskandalen »
• Facebook to pay $5bn fine as regulator settles Cambridge Analytica complaint »
• Wikipedia: Facebook–Cambridge Analytica data scandal »
• Trots dataskandaler och rekordböter – Facebook går bättre än väntat »
• 9 reasons the Facebook FTC settlement is a joke »
• Netflix släpper dokumentär om Cambridge Analytica »
• Netflix documentary explores Facebook-Cambridge Analytica data scandal »
• EU privacy ruling against Facebook to come by end 2019 »
Lämna ett svar