Ett år har gått sedan polisen fick möjlighet till hemlig dataavläsning. Den innebär att myndigheterna kan installera spionprogram hos personer som är misstänkta för brott (och i deras omgivning) som ger tillgång till allt som görs och allt som finns lagrat i en dator eller på en surfplatta eller mobiltelefon.
Sveriges Radio meddelar:
»I den statliga utredningen som låg till grund för lagförslaget bedömde man att den här sortens övervakning skulle användas i liknande omfattning som hemlig rumsavlyssning, alltså buggning, vilket godkänns omkring 100 gånger per år.
På knappt ett år har svenska domstolar fattat beslut i nära 500 ansökningar om hemlig dataavläsning, enligt siffror från Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som Ekot tagit del av.
Nämnden vill inte svara på hur många som godkänts, men i regel brukar den här sortens ansökningar beviljas, säger nämndens ordförande Gunnel Lindberg.«
Det vore värdefullt att få reda på varför denna övervakning är fem gånger vanligare än man tänkt sig. Framförallt vore det intressant att få veta vilka typer av brott den hemliga dataavläsningen använts för att utreda. Här finns starka skäl att misstänka något slags ändamålsglidning – där verktyget använts mer generöst än bara mot de mycket allvarliga brott som var tänkt från början. Som det brukar bli med övervakningslagar.
Dessutom är grundproblemet detsamma som tidigare: För att kunna använda hemlig dataavläsning måste myndigheterna använda sig av säkerhetsbrister i våra IT-system. Dessa brister förblir då utan åtgärd, istället för att täppas till. Vilket gör hela vår IT-infrastruktur mer sårbar vad gäller till exempel kriminell verksamhet, spioneri och dataintrång.
Och det blir värre:
»Det är Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som ska granska hur den hemliga dataavläsningen används, och ordförande Gunnel Lindberg säger att det är svårt att få resurserna att räcka till för en effektiv tillsyn.«