I morgon, den 1 oktober, börjar den nya lagen om datalagring att gälla. Då kommer tele- och nätoperatörerna åter att tvingas lagra data om alla svenskars tele- och nätkommunikationer – för att kunna lämnas ut när myndigheterna så kräver. Detta trots att EU-domstolen sagt att man inte urskiljningslöst får lagra sådan data och inte utan att det finns en konkret misstanke om brott.
Den allmänna opinionen tycks dock vara positiv till mer övervakning – i spåren av grov brottslighet, terrorhot och något slags allmän oro. Frågor som rör individens rätt till privatliv och rättigheter tycks helt ha hamnat i skuggan.
Vad operatörerna kan göra är det man borde gjort från början. Och det som politikerna själva påstod skulle gälla, när direktivet och lagen diskuterades första gången. Nämligen att endast lämna uppgifter från datalagringen vid utredning av allvarliga brott. Till exempel vad gäller misstanke om brott som kan ge minst två års fängelse.
Integritetskränkningen i att registrera alla medborgares telekommunikationer är omfattande. EU-domstolen säger dessutom att svepande datalagring strider mot de mänskliga rättigheterna. Därför bör utlämning av denna data endast få ske när det verkligen är viktigt. Inte för att jaga fildelare. Inte för att låta Skatteverket snoka i folks privatliv.
Om operatörerna vägrar att lämna ut uppgifter från datalagringen vad gäller utredning av misstänkta brott med ett straffvärde på mindre än två års fängelse – då kan de hänvisa till allt från EU-domstolen till datalagringsdirektivets förarbeten och vad politikerna lovade när datalagringen infördes första gången.
Om staten är smart (well…) – då låter den sig nöja med det. För om den försöker tvinga operatörerna att fortsätta lämna ut uppgifter som rör bagatellartade brott, då måste det bli en domstolsfråga. Då kommer den förr eller senare att hamna i EU-domstolen igen. Och vi vet ju redan vad den domstolen tycker. Då får Sverige smisk på fingrarna. Igen. Och då blir det ingen datalagring alls.
Datalagringen är i grunden en kränkning av de mänskliga rättigheterna och individens rätt till privatliv. Den måste behandlas med den respekt och ödmjukhet detta kräver. Om vi alls skall ha lagring av data om alla medborgares telekommunikationer – då måste dess användning vara strikt förbehållen utredning av allvarliga brott. Annars skall vi inte ha den över huvud taget.
Ano Nym säger
Inväntar med intresse det annalkande dramat när myndigheterna kommer vända sig till Bahnhof för trafikdatan som ska knyta ihop ip-nummer från integrity-vpn-tjänsten med fysiska människor.
Kommer upplägget mellan 5juli-stiftelsen och Bahnhof hålla rättsligt – och praktiskt?
Vad händer den dag nästa föreläggande med vite riktas mot Bahnhof?
Tack att ni finns och gör det ni gör!
Oscar Swartz, ordf 5 juli-stiftelsen säger
Det är ju inte bara Bahnhof som använder stiftelsens tjänster, vilka liksom alla sådana tjänster ej omfattas av krav på datalagring.
Det lär inte bli något vite mot Bahnhof för vägran att datalagra eftersom de ämnar följa den nya lagen enl pressmeddelande: https://www.bahnhof.se/press/press-releases/2019/09/30/bahnhof-infor-datalagring-men-endast-i-kassaskapet-som-inte-ar-avsedd-for-upphovsrattsmaffian
Bahnhof skriver där att de ej kommer att lämna ut uppgifter för civilmål (IPRED: upphovsrätt) utan endast i enlighet med LEK. Om de ämnar lämna ut i samtliga fall enligt LEK eller endast vid grova brott återstår väl att se. Syftet med EU-direktivet var att komma åt grov brottslighet, terrorism etc. Efter att Al Qaeda-anknutna terrorister sprängde pendeltåg i Madrid den 11 mars 2004 med hjälp av mobiltelefoner togs för första gången frågan upp – av Sveriges Thomas Bodström – på ett blixtinkallat rådsmöte mellan unionens justitieminstrar. Och så fortsatte man upprepa att lagring bara skulle användas mot grov kriminalitet och terrorism.
Ano Nym säger
Utifrån det Bahnhof skriver och hur de valt att formulera sitt budskap, får jag intrycket att inte ens Bahnhof nu avser att driva ett överklagande till eu-domstolen.
Kanske en förhastad slutsats?
Henrik Alexandersson säger
Jag tror att motståndet kommer att öka steg för steg. Om man skall sätta sig upp mot att myndigheterna missbrukar datalagringen – då måste de först börja missbruka den, igen.
Ano Nym säger
Slutsatsen blev genast allt annat än förhastad: Tele2 har redan meddelat att de inte avser överklaga datalagringen igen, och Bahnhof väntar på ….. ja vad?
Blev den personliga integriteten helt plötsligt inte värd att försvara när verkligheten trädde i kraft?
Henrik Alexandersson säger
Först måste man ha ett case.
En lag kan i princip inte bara överklagas till EU-domstolen. Det måste först finnas ett konkret rättsfall som gått till sista instans. (Eller som sänds till EU-domstolen av svensk domstol för förhandsavgörande.)
Men först ett case, som sagt. Och hur det kommer att se ut är svårt att veta innan.
Rickard L säger
Hej!
Hej Henrik jag undrar när du skriver 2 års fängelse menar du att det ska finnas 2 år i straffskalan bara eller att det
ska vara minimum 2 års fängelse, så att straffet i sig inte har något lägre straff än två år?
Mvh Rickard L
Henrik Alexandersson säger
Minimum, skulle jag säga. Datalagring skall – om den alls skall finnas – vara förbehållen allvarlig brottslighet.
Ninth säger
Jag undrar. Hur länge är det tänkt att de måste lagra data? Är det i 10-15 år, eller ”för evigt”?
Är detta meta-data eller content-data? Gäller GDPR, hahaha…nej, men på riktigt: kan man utöva ”rätten att bli bortglömd”, säga upp avtalet, dra tillvara sitt samtycke o få sitt data raderat?