»Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna startat kan det redan vara för sent.«
I ett sällsynt olyckligt uttalande säger den tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.
Vilket är snubblande nära den gamla östtyska lagstiftning som förbjöd anti-statlig agitation.
För att ge ett sammanhang är den tyska regeringen just nu hårt pressad samtidigt som högerradikala Alternative für Deutschland (AfD) går starkt i opinionen.
Det senare i kombination med en del provokativt beteende från medlemmar i AfD har utlöst en massiv protestvåg mot högerextremism i Tyskland. Vilket väckt krav på såväl partiförbud som begränsningar av yttrandefriheten.
Detta kan beskriva det mer allmänna fenomenet när till synes stabila demokratier stresstestas. Plötsligt är inte yttrandefriheten längre självklar, alla vackra ord om den till trots.
För att citera Nietzsche bör den som bekämpar monster akta sig så att inte även han själv blir ett monster.
Även om situationen i Tyskland är speciell och landets historia kastar mörka skuggor är hotet mot det fria ordet där inte unikt.
Efter EU-valet börjar unionens arbete med att utöka lagstiftningen mot hat och hot. Som vi tidigare rapporterat kommer oroväckande signaler i de förberedande dokumenten.
Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.
Parlamentet efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot.
Även med den mest välvilliga tolkning känns detta väldigt svepande. Vilket hakar in i den diskussion som förs i EU och andra politiska kretsar om vad man skall göra åt yttranden som man finner olämpliga men som inte är olagliga.
Antingen är yttranden lagliga eller olagliga. Att staten skall inskränka lagliga (icke olagliga) yttranden är orimligt.
I denna gråzon kan man även notera att politiker inte alltid uppskattar att bli granskade och kritiserade. Det är jobbigt när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vad som kan anses utgöra näthat inbegriper således ett stort mått av subjektivitet.
Här måste man fokusera på kärnfrågan. 5 juli-stiftelsens core mission är att försvara de mänskliga rättigheterna online, med särskild vikt vid yttrandefriheten.
EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:
»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«
Redan EU:s nya Digital Services Act (DSA) utmanar denna grundläggande rättighet. Den tillhandahåller de verktyg som krävs för att begränsa det fria ordet.
Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna kommit igång kan det redan vara för sent. Det vet vi från många andra kontroversiella EU-beslut, där vi plötsligt ställts inför fullbordat faktum.
Frågan är helt enkelt om vi tänker protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten eller om vi kommer att vänta tills det är för sent. Så ursäkta om vi tjatar.
Relaterade länkar:
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »