Först fattar man beslut, sedan diskuterar man och därefter tar man reda på fakta.
EU:s lagstiftningsprocess är snårig, grumlig och ibland förvånansvärt snabb. Medborgare, media, nät- och medborgarrättsaktivister m.fl. har svårt att hänga med i svängarna.
Dessutom är beslutsunderlagen som regel mycket omfattande, snustorra, tråkiga och med ett EU-lingo som de flesta inte behärskar.
Dokument dyker ibland inte upp förrän i sista minuten, när det i princip är för sent att ändra på något eller att protestera. Om de alls går att hitta.
Ibland kan placeringen av ett kommatecken göra stor skillnad. Djävulen sitter i detaljerna.
När ett ärende går till slutbehandling i Europaparlamentets utskott finns det ofta tusentals ändringsförslag. Ibland presenteras handlingarna i sista minuten och ofta saknas översättningar.
I ministerrådet är beslutsprocessen än mer grumlig. Som regel sker den bakom stängda dörrar och är förberedd av medlemsstaternas tjänstemän i COREPER, vilket leder till att många beslut fattas helt utan debatt i rådet (s.k. A-punkter).
(Trivia: När fildelarlagen IPRED klubbades i ministerrådet smusslades den genom som en A-punkt i rådet för jordbruks- och fiskerifrågor (!). Ingen hann reagera innan det var för sent.)
När parlamentet och rådet fastställt sina positioner går man in i förhandlingar tillsammans med EU-kommissionen – så kallade triloger. De sker bakom stängda dörrar, leder som regel till dåliga kompromisser och brukar sedan accepteras av parlament och råd för att det nog blir enklast så.
Dessutom är det nästan ingen som läser dokumenten. Samtidigt är den svenska medierapporteringen om de löpande frågorna i EU i princip obefintlig.
Då blir det som det blir. Medborgarna ställs inför fullbordat faktum. Och inte bara medborgarna. Till exempel den svenska riksdagen svävar ofta i okunskap och hålls ovetande genom intetsägande eller direkt missvisande regeringspromemorior.
Halvt på skämt brukar det heta att först beslutar EU om något, sedan diskuterar man frågan och först därefter tar man reda på fakta.
Vilket är problematiskt – speciellt då i princip all ny lagstiftning som rör internet kommer från EU.
