I en rättsstat övervakar man dem som misstänks för brott, inte alla andra.
»Sverige måste bli ett övervakningssamhälle« kräver Anna Dahlberg på Expressens ledarsida.
Sedan skriver hon »Antingen bestämmer vi oss för att börja övervaka de gängkriminella eller så accepterar vi risken att det svenska tillståndet urartar ännu mer.«
Här uppstår en begreppsförvirring. Att man får övervaka människor som misstänks för brott är i princip alla med på. Men är det ett övervakningssamhälle?
Visserligen har användningen av hemliga tvångsmedel sina problematiska sidor. Men i allmänna termer kan man säga att de i vart fall har något slags juridisk grund baserad på att någon är på väg att kränka eller har kränkt någon annans rättigheter – och att detta skall utredas.
Om detta är en övervakningsstat, då är förmodligen de flesta för den.
Problemet är att övervakningsstaten håller på att växa till något helt annat: Övervakning av alla människor hela tiden.
Detta är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, närmare bestämt rätten till privatliv och privat korrespondens.
2014 upphävde EU-domstolen datalagringsdirektivet. Detta föreskrev lagring av data om alla människors telefonsamtal, SMS, e-post, uppkopplingar och positioner. Detta skapar metadata som kan avslöja väldigt mycket om människors privatliv.
Så principen slog fast: Spana på dem som misstänks för brott, inte alla andra.
Nu har EU-kommissionen kommit med ett nytt förslag: Alla människors elektroniska meddelanden skall öppnas (vilket kräver av-kryptering) och dess innehåll skall granskas av maskiner – med programvara som tillhandahålls av en ny EU-myndighet kopplad till Europol.
Syftet är att skydda barnen på nätet. Vilket lätt kan utökas.
Förslaget strider uppenbart mot den princip EU-domstolen redan slagit fast ovan. Och mot de mänskliga rättigheterna.
Detta är övervakningsstaten. Så Expressen bör kanske se upp med vad den kräver i sina rubriker.
(Ett skarpt förslag ligger just nu på ministerrådets och Europaparlamentets bord.)
