Jag har jobbat i Europaparlamentet – så jag borde inte vara förvånad över allt fulspel och alla finter kring EU:s nya upphovsrättsdirektiv. Men lobbykampanjen lämnar ändå en dålig eftersmak.
För inte så länge sedan fanns det en blockerande minoritet mot direktivet i EU:s ministerråd. Framförallt var det Tyskland och Frankrike som sa nej till artikel 11 (»länkskatten«) och 13 (»censurmaskinen«). Men det visade sig vara en bricka i ett större spel. Båda länderna sa i slutändan ja till direktivet i sin helhet. Vad det handlade om var att Frankrike säger ja till den kontroversiella rysk-tyska gasledningen Nordstream 2 – under förutsättning att Tyskland säger ja till upphovsrättsdirektivet. (Länk»)
Även Sverige befann sig under en tid i ministerrådets blockerande minoritet. Men regeringen ändrade sig från ett nej till ett ja – utan att ens ta upp saken i riksdagens EU-nämnd, vilket den är skyldig att göra. Hade så skett, då hade Sverige förmodligen stått fast vid sitt nej.
Beslutet i Europaparlamentet föregicks av en sällan skådad lobbykampanj, i vilken så väl piska som morot användes. Speciellt osmakligt var polska medias hot om att negativt särbehandla de politiker som inte stöder artikel 11.
Bland lobbyisterna på nej-sidan fanns naturligtvis Google, Facebook, Twitter & Co. De gjorde sin grej och försökte förklara sin ståndpunkt för Europaparlamentets ledamöter. Direktivets rapportör Axel Voss (CDU, DE) försökte i sin tur spinna detta till att alla organisationer, nätaktivister och vanliga medborgare som kämpade mot direktivet var köpta av dessa nätjättar. Vilket inte bara är fel, utan direkt oförskämt.
På tal om lobbyister skall man komma ihåg vem som skrev förslaget från början. Direktivet kommer från EU-kommissionen. Och där är Maria Martin-Prat ansvarig för upphovsrättsfrågorna. Hennes förra jobb var som »Director of Legal Policy and Regulatory Affairs for the International Federation of the Phonographic Industry (IFPI)« – det vill säga lobbyist för skivbolagsindustrin. Och hon gjorde verkligen inte sin före detta arbetsgivare besviken…
På sluttampen gick även de tre svenska fackliga paraplyorganisationerna LO, TCO och SACO in i debatten och krävde att de svenska ledamöterna skulle rösta för direktivet. Tydligen utan att fråga sina underorganisationer, än mindre sina medlemmar.
Bland lobbyisterna på ja-sidan fanns även de svenska organisationerna Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. Även Bonniers-koncernen tycks ha engagerat sig för att få igenom artikel 11. Vilket möjligen kan vara en förklaring till svenska medias svala intresse för frågan i förväg, medan det fortfarande fanns tid att påverka.
Det är så här det går till i det nya, post-demokratiska samhället. Ingen representerar medborgarna. Ingen företräder allmänintresset. Däremot är hela processen nedlusad med särintressen och marinerad i korporativism.
Läs även Emanuel Karlstens bloggpost om hur Europaparlamentets ledamöter inte lyckades hålla ordning på vad de röstade på. Vad gällde att öppna en votering för att kunna plocka bort artikel 11 & 13 lyckades 13 ledamöter rösta fel på olika sätt. Hade alla röstat rätt – då hade man öppnat en sådan votering, med 12 rösters majoritet. Nu förlorade vi istället med fem röster.
/ HAX
Lämna ett svar