Staten föreslås få provocera fram brott. Samtidigt har det blivit tillåtet med anonyma vittnen i våra domstolar. Vad kan möjligen gå fel?
Lagar kan inte betraktas isolerade. I kombination med annan lagstiftning kan de få synergieffekter, oväntade konsekvenser och medföra oönskade risker.
I går skrev vi om regeringens förslag om »särskilda provokativa åtgärder« – det vill säga brottsprovokation som kan leda till att någon förmås att begå ett brott, uppmuntrad av myndigheterna. Kombinera det med att det sedan 1 januari 2025 också är tillåtet med anonyma vittnen i våra domstolar. Då uppstår en helt ny dynamik.
Brottsprovokation kan leda till att en person begår ett brott som annars inte hade begåtts. Och anonyma vittnen innebär att du kan bli anklagad för något – utan att få veta vem som lämnar belastande uppgifter mot dig och att du därmed inte heller kan bedöma den personens trovärdighet och motiv. Vilket begränsar din möjlighet att försvara dig.
Din försvarsadvokat får då svårare att ställa frågor om exempelvis vittnets bakgrund, dolda motiv eller personliga relation till dig – eftersom frågor som kan avslöja vittnets identitet kan stoppas.
Ur ett utredningstekniskt perspektiv kan det rent av vara extra angeläget att skydda identiteten på den som varit del av en brottsprovokation. Det gör det än svårare att bedöma om polisen huvudsakligen observerade en redan existerande brottslig avsikt eller faktiskt skapade brottet.
Polisen kan alltså ha provocerat fram situationen och sedan bli den viktigaste källan till vad som egentligen hände. Åklagarsidan känner till operationen, aktörerna och bakgrunden. Försvaret måste samtidigt kunna ifrågasätta om staten gått för långt – utan att ha full tillgång till samma information.
Utredningen om brottsprovokation (SOU 2025:109) tar själv upp beröringspunkterna mellan provokativa åtgärder och anonyma vittnen. Den hänvisar bland annat till Europadomstolens Lüdi-mål, där artikel 6 (rätt till en rättvis rättegång) kränktes eftersom den tilltalade och hans advokat inte fick möjlighet att förhöra den polis som infiltrerat verksamheten.
Utredningen skriver vidare att det inte bör kunna undanhållas den misstänkte att ett tillslag kommit till efter provokativa åtgärder av en infiltratör, särskilt om infiltratören haft en central och aktiv roll. Utredningen konstaterar samtidigt att detta ofta innebär att även provokatörens identitet blir uppenbar – vilket inte alltid ligger i polisens intresse.
Provokation och anonyma vittnen kan förstärka varandras rättssäkerhetsproblem. Ju större roll staten själv har spelat för att skapa den situation som utgör bevisningen, desto starkare blir argumentet för full insyn i hur situationen skapades och vem som skapade den.
Resultatet kan annars bli att enskilda individer hamnar i rent Kafka-artade situationer.
• Brotts- eller bevisprovokation – vad vill regeringen? »
• Nu införs anonyma vittnen i våra domstolar »
CC0
