Regeringen föreslår att polisen skall få ägna sig åt brottsprovokation. Vilket är en diskutabel verksamhet.
Polisen skall bekämpa brott inte uppmuntra till eller möjliggöra dem.
Brottsprovokation: polisen påverkar någon så att denne begår ett brott som personen annars kanske inte skulle ha begått.
Bevisprovokation: polisen skapar en situation för att skaffa bevis om redan pågående eller beslutad brottslighet, utan att förmå någon att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått.
Brottsprovokation är således mer problematisk än bevisprovokation.
Så vad vill regeringen? Sveriges Radio sammanfattar:
»Regeringen föreslår en ny lag som ska tydliggöra att polisen får använda brottsprovokation. Polis ska till exempel få utge sig för att vara ett barn som säljer sex på nätet, eller en person som vill handla med narkotika. Åtgärderna ska bara få användas när någon redan är misstänkt för ett brott och när syftet är att få fram bevisning. Det måste också ha godkänts av åklagare först.«
SR:s sammanfattning är dock inte heltäckande. Förslaget öppnar även för provokativa åtgärder för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott, alltså i vissa fall innan det finns en identifierad skäligen misstänkt person. Då ställs högre krav på brottets allvar.
Här ett citat ur regeringens PowerPoint på presskonferensen:
»En ny lag som ger brottsbekämpande myndigheter uttryckligt stöd för att använda särskilda provokativa åtgärder.
Särskilda provokativa åtgärder är åtgärder som kan leda till att någon begår ett brott.«
På nästa bild skriver man att särskilda provokativa åtgärder skall få användas vid förundersökningar som rör allvarlig eller svårutredd brottslighet; mot den som är skäligen misstänkt och för att utreda vem som är skäligen misstänkt; och om det är av synnerlig vikt för utredningen.
Det där med »synnerlig vikt« låter som lite av en brasklapp.
Vad är problemet med brottsprovokation?
Om polisens påverkan är avgörande för att brottet blir av, visar ingripandet inte nödvändigtvis att personen skulle ha begått något brott alls utan provokationen. Staten får då ett märkligt dubbelt förhållande till gärningen. Först medverkar den till att framkalla brottet, sedan straffar den personen för resultatet.
Provokation kan riktas mot personer som myndigheter ogillar eller misstänker utan att det finns tillräckliga skäl för vanliga tvångsmedel. (Tanken går spontant till jaktbrott, där åklagare emellanåt tänjt på gränserna för vad som är acceptabelt i en rättsstat. Se t.ex. åklagaren vs. Hedin.)
Om polisens agerande fått någon att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått kan en fällande dom strida mot rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
En infiltratör kan börja med att erbjuda en möjlighet, sedan övertala, pressa, locka med ovanligt stora summor eller på annat sätt driva personen över gränsen. Det kontrafaktiska problemet är centralt. Skulle brottet verkligen ha begåtts utan polisens medverkan?
Anta att polisen misstänker att A redan säljer kokain. En polis under täckmantel frågar »Kan jag få köpa 100 gram?« A säljer. Det är en typisk bevisprovokation. Polisen ger A möjlighet att demonstrera en brottslighet som redan pågår.
Men anta istället att A aldrig har sålt narkotika. Polisen kontaktar honom gång på gång, erbjuder mycket pengar och försöker övertala honom att skaffa kokain. Till slut går A med på det. Då närmar vi oss kärnan i brottsprovokation. Myndigheten har då inte bara avslöjat brottsligheten utan varit en väsentlig orsak till att den uppstod.
Här finns en gråzon. En polis får i undercoverarbete rimligen spela sin roll och erbjuda ett tillfälle till brott. Men ju mer polisen tar initiativet, tjatar, övertalar, höjer belöningen, pressar eller konstruerar ett brott som annars inte skulle ha inträffat, desto mer problematisk blir metoden.
I amerikansk rätt ligger en liknande tanke bakom försvaret entrapment – då fokus bland annat ligger på om den tilltalade redan var predisponerad att begå brottet eller om staten skapade brottsviljan.
Från just USA finns gott om exempel på hur brottsprovokation missbrukats och ibland fått oväntade och oönskade konsekvenser. Människor har fått sina liv ödelagda helt i onödan.
Ett ofta återberättat exempel på oönskade konsekvenser rör handeln med fridlysta djur. Agenter från U.S. Fish and Wildlife Service (FWS) arbetade undercover som handlare och köpte vithövdade havsörnar, kungsörnar och andra skyddade fåglar eller fågeldelar. Operationen koncentrerades bland annat kring Yankton Sioux Reservation i South Dakota.
Myndigheten började med konkreta misstankar mot människor som redan ägnade sig åt illegal handel. Men undercoveroperationen fortsatte så länge – och erbjöd så mycket pengar i ett fattigt område – att människor som aldrig tidigare hade jagat eller sålt örnar började göra det.
Det principiella problemet är inte något som kritiker av förslaget har hittat på. Utredningen konstaterar själv att utgångspunkten är att brottsbekämpande myndigheter inte bör förmå människor att begå brott och hänvisar till principen att myndigheternas uppgift är att förhindra och utreda brott, inte att skapa nya.
Nu vill regeringen ändå uttryckligen öppna för åtgärder som kan leda till att människor förmås att begå brott.
Det kan finnas situationer där sådana metoder är både effektiva och försvarliga. Men när staten börjar skapa de gärningar som staten själv skall bekämpa krävs tydliga gränser, stark kontroll och en ständig fråga i bakhuvudet:
Skulle brottet ha begåtts om staten inte hade lagt sig i?
• Regeringen: Pressträff om nya verktyg till polisen för en stärkt brottsbekämpning »
• PowerPoint från presskonferensen »
• Lagrådsremiss: Stärkt brottsbekämpning genom särskilda provokativa åtgärder »
• SR: Regeringen – Polisen ska få använda brottsprovokation »
CC0
